Fingal och jag

Sällan Stellan

2009-06-05T13:08:00.000-07:00

Där satt han, Staffan, vid sitt hus, vid sin sjö. Dimman hade lagt sig sådär vackert över vattenytan, den smekte varsamt ytskiktet och skänkte den en mystik som alla de där filmerna gärna tillskrev den. Det struntade dock Staffan blankt i. Han hade valt att hellre titta djupt i flaskan denna dagen, och dimman var bara en av flera saker som valde att lägga sig på någonting annat, något dunkelt som sett det lämpligt att leva på någonting annat, ta sin näring och bekräfta sin existens genom att sätta sig i sammanhang med något som var vackert. För helvete, en dimma är bara ett jävla jämntjockt grått moln som gör att din syn försämras, inte små älvor på vattenytan som någon försupen poet uttryckte det. Dimman som dansade på vattenytan var helvetet på jorden där, någon sekund, och sen tog solens bländande sken, insekternas parningshymner och i ett irrationellt ögonblick Git Gay över fokus för hans irritation. Sen drack Staffan ännu en klunk, och så nollställdes allt.

Staffan hade kanske jobbat för länge på särskolan. Det var en återkommande tanke som snurrat med allt vildare frenesi i hans skalle sen Lars-Lars med kompani tagit över all slags kontroll på skolan. Inte nog med att han kallades för fröken av elevernas föräldrar, inte nog med att hans kollegor börjat sluta tilltala honom efter att situationen i hans klass börjat urarta, inte nog med att han lade mer tid till att torka upp diverse pölar med urin och andra kroppvätskor än att dra upp revolutionerande och utvecklande strategier för sin elevgrupp. Dagligen fick han numera även utstå att hans elever spottade, puttade och slog honom, men då han försökte påpeka för kollegor och ledning att detta var en ohållbar situation möttes han av avsmak och förakt, han kunde för sjutton gubbar inte lägga den skulden och ansvaret på sina elever? Han kunde med en gnutta heder kvar möjligtvis hänvisa en del av orsaken till sina elevers diagnoser, men inte ens detta var en helt problemfri och/eller ansvarstagande slutsats. 'Det kan möjligtvis tolkas som att man skyller ifrån sig', sa en kollega och gick därifrån. Och där stod han, Staffan, med urin på skjortan.

Han ryste, och skakade långsamt sitt huvud från sida till sida. 'Jävla miffon', viskade han tyst, men drabbades av en sällsam skam sekunden efter han väst fram orden mellan sina tänder. Dock upprepade han snabbt orden innan skamman lagt sig som ett mörker över honom.

'Jävla miffon'.

kapitel fyrtiosju

2009-03-30T07:46:00.001-07:00

Kapitel 47:
Stellan Ströms sista strid

Stellan vaknade i sin sovsäck utanför ladan strax innan solen stigit upp. Han var stelfrusen och kroppen värkte så illa att han fick vänta flera minuter innan han till slut kunde förmå sig att sätta sig upp. När han så småningom återfått känseln i benen gav han sig på att försöka resa sig försiktigt. Han vaklade till, men återfick strax balansen. Ögonen ville inte riktigt fokusera så han lutade sig försiktigt mot ladan i väntan på att världen skulle återfå sin skärpa. Stellan stod kvar en stund och lät den stigande solen värma honom lite åt gången. Men så prasslade det till i buskagen och en liten sten träffade Stellans arm just som någon skymtade förbi som hastigast i snåret. Stellan såg sammanbiten ut. Han nickade i riktning mot buskagen och böjde sig ner för att rulla ihop sovsäcken och röja undan spåren efter sig. Med sovsäcken över axeln klev han försiktigt iväg, bort från ladan och in i buskagen.

Stellan och Tommelilla satt mitt emot varandra. De satt vid det lilla bordet i Tommelillas skjul där Sonja en gång suttit och spillt sin själ. Den här gången var samtalet mindre uttrycksfullt och brännvinet lyste ännu så länge med sin frånvaro. Den tomma bordsskivan var just vad som gjorde att myrorna kröp och krälade över Tommelillas beniga lekamen. Men han hade lovat sig själv att inte röra en droppe förrän samtalet var över och stenen satt i rullning.
Tommelilla var inte glad i att samtala och med torrlagd strupe fann han det rent av plågsamt. Men han gjorde så gott han kunde och han uppskattade att hans bordskamrat inte verkade störas av hans osammanhängande harranger eller de obekväma tystnaderna därimellan. I grund och botten var de av samma skrot och korn, tänkte Tommelilla. Den största skillnaden mellan honom och Stellan var nog att Stellan sett världen från en bussruta medan han själv skådat livet genom en repig flaskbotten. Annars var de när allt kom omkring ganska så lika varandra.
Stellan lyssnade uppmärksamt på Tommelilla och visade inga tecken på att beröras av historian alls förrän Bie kom på tal. Då skakade han på huvudet och knöt näven under bordet.
”Så, vi kanske måste göra nått va?”
Stellan nickade sakta och skickade iväg en gul loska mot hörnet av rummet.

Det bestämdes att Tommelilla skulle hålla uppsikt över Bulan och hans gäng medan Stellan skulle hålla ögonen på Lars-Lars och hans kumpaner ifrån sitt provisoriska tillhåll bakom ladan. Stellan skulle dessutom försöka få kontakt med Orust innan Bulan satte klorna i honom igen och förhoppningsvis skulle han kunna övertala honom att slå sig i slag med Stellan och Tommelilla om han bara kunde se vilken fara Bie svävade i. Allting hängde på en mycket skör tråd, det insåg de bägge två, men Stellan sa att om allt bara föll på plats så hade de nog fan en ärlig chans iallafall. Bulan var inte det stora problemet sa Stellan. Värre var det med Lars-Lars och hans gäng eftersom de var mindre beräkneliga och eftersom ingen riktigt visste vad de var ute efter. Bulans drivmotor var och hade alltid varit reda pengar men Lars-Lars verkade drivas av långt bedrägligare begär. Stellan hoppades ändå på att om han bara kunde hålla sig undan och studera rövarbandet i ladan under ett par dagar så skulle han kanske kunna lära sig mer om hur de fungerade och till slut komma på ett bra sätt att sätta in nådastöten. Tommelilla uppskattade Stellans plan och föredrog faktiskt att hänga Bulan i bakhasorna eftersom han på senaste tiden känt sig väldigt illa berörd av Lars-Lars närvaro. Han berättade så gott han kunde för Stellan om vad han visste och hade iaktagit av Lars-Lars olika förehavanden. Stellan nickade uppmärksamt och verkade lägga allt som sades på minnet.
I övrigt bestämde de två tilltufsade vapenbröderna att vad gällde de inburade stackarna på tivolit så vore det nog säkrast att låta dem sitta där de satt medan de försökta få bättra översikt över situationen. Både Stellan och Tommelilla enades om att inte göra något förhastat som skulle äventyra hela affären. De skulle sköta det snyggt och rent, bestämde de. Huvudsaken var att Bie och Eskil hölls i säkerhet, resten fick komma som en ren bonus.

När samtalet tystnat så gjorde Tommelilla det som han alltid gjorde när samtalen tystnade, han plockade fram flaskan. De drack under tystnad och de slutade inte dricka förrän lemmarna var för bångstyriga för att lyckas plocka ner en till från hyllan. Stellan ramlade ut ur skjulet och Tommelilla ville säga åt honom att stanna i värmen och sova ruset av sig men tungan ville inte låta sig tämjas och orden blev till grötiga läten istället för begripliga ord. Så Tommelilla rullade in sig i trasmattan på jordgolvet och vaggades till djup sömn av brännarens rytmiska dunkande.

När Stellan låg för döden blev världen en lite kallare plats. Rubbad från sans av spritens ångor dråsade han ner i en livlös hög bakom ladan utan att komma ihåg att svepa in sig i rocken, än mindre i sovsäcken. Benig som han var blev nattens isande kyla för mycket för hans trasiga själ och den lämnade kroppen just som kylan släppte taget om natten och lät daggen mjuka upp gräset bakom ladan. Österlens sista landsvägsriddare red iväg i den disiga gryningen och fyra korsande landsvägar gnällde en tyst klagosång till hans ära.

När Bie hittade Stellans stelfrusna kropp blev hon kall i själen och mörk i blicken. Österlens sista ficklampa hade slocknat för hennes ögon och världen var en hård plats för hårda flickor. Hon slipade kniven och blåste ut den lilla flämtande lågan i själens djup. Hädanefter skulle hon bara följa lukten av blod och hugga sig fram till nästa säng.
När Siskel fick nys om strykaren som hittats bakom ladan skrev han ett alldeles för långt klagobrev till kommunpolitiker och polis där han krävde att alla kringstrykande hippies skulle öronmärkas och noga hållas efter av sociala myndigheter. Man kunde inte heller förvänta sig att hederligt folk skulle behöva valla runt luffare som bortsprungna katter eller upplåta sin gröna mark åt deras improviserade gravplatser, menade han. Siskel hade tur eftersom Bie redan lämnat gården utan avsikt att återvända när hon fick syn på en insändare i Ystads Allehanda som summerade hans kontroversiella åsikter. Hon svor och snittade upp tidningen med en skicklig knyck som tydligt nog talade om för hennes farbror vad hon tyckte om hans sura pissande på en fattig mans sista sovplats.

Så föll ännu ett löv från berättelsens träd och de som hänger kvar darrar av rädsla inför hotet om en lång kall vinter. Men stenen som Tommelilla och Stellan satt i rullning den rullade på fastän vapenbrödernas allians låg krossad i sin vagga. Den rullade fort och tungt och den rullade rakt mot Österlens blödande hjärta.

kapitel fyrtiosex

2009-03-25T02:38:00.000-07:00

Kapitel 46:
A Farewell to Arms

Till de få som vet vem jag är.

När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.

Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.

Jag tröttnar.

Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.

Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.

I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.

Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.

Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.

Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.

Må ni aldrig nå samma insikt som jag.

Hans.

kapitel fyrtiofem

2009-03-15T08:55:00.001-07:00

Kapitel 45:
Lögnen är ett trubbigt vapen

”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”

Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.

När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.

Intermezzo

Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.

Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.

kapitel fyrtiofyra

2009-03-09T13:43:00.001-07:00

Kapitel 44:
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie

Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.

Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.

”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.

Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.

Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.

När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.

kapitel fyrtiotre

2009-03-01T08:48:00.000-08:00

Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule

”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.

Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.

Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.

”…glans bländar…”

”… horisontens vattenfyllda terrass”

Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.

Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.

kapitel fyrtiotvå

2009-02-22T14:26:00.000-08:00

Kapitel 42:
Olyckskorpar och vingklippta duvungar

Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.

Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”

Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”

Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.

När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”

”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”

Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.

Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.

kapitel fyrtioett

2009-02-15T10:46:00.001-08:00

Kapitel 41:
Aslan i lejonburen

Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.

En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen

När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?

kapitel fyrtio

2009-02-08T04:53:00.000-08:00

Kapitel 40:
Soul-Sten och Ensamheten

Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.

Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.

Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.

Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.

Ingen hade dock varit nära.

Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.

Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.

Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.

Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.

Han myste, för han var inte ensam längre.

Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.

Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.

kapitel trettionio

2009-02-01T09:57:00.001-08:00

Kapitel 39:
Bjarne från Odense

Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.

kapitel trettioåtta

2009-01-25T08:41:00.001-08:00

Kapitel 38:
Sonja ser

Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.

Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.

kapitel trettiosju

2009-01-21T09:55:00.000-08:00

Kapitel 37:
Om Aslan och Jaan

Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.

Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.

Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.

Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.

Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.

Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.

Jaan var ensam. Och han hade letat länge.

En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:

Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand

Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår

Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd

Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft

Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad

Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag

Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal

Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda

Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad

Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial

Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.

Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.

Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.

Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.

kapitel trettiosex

2009-01-12T06:04:00.000-08:00

Kapitel 36:
Vi plockar upp en lös tråd och knyter ihop den med en annan lös tråd

Det börjar nu bli hög tid att vi plockar upp ännu en lös tråd som hängt och dinglat alldeles för länge. Den lösa tråden som jag tänker på är ingen mindre än Stellan Ström.

Stellan Ström satt på sin säng i sitt rum på ett missionshem i Kristianstad. Han kände sig nedstämd. Sirenerna som ropat lockrop åt honom från andra sidan landsvägen så länge han kunde minnas hade plötsligt tystnat och hans fötter hade börjat skava så illa att vandringen blev till en börda. Landsvägsriddaren från Tornahällesta hade fått motorstopp i själen och någon verkstad kunde han inte hitta. Så han satte sig ner på kanten av sin lånade säng och var nedstämd. Det enda han kunde säga med säkerhet var att saker ting inte hade varit sig lika sedan han begivit sig ut på vägarna med siktet inställt på Kristianstad. Någonting saknades.
Telefonen ringde. Stellan rycktes ur sin febriga dagdröm och lyfte på luren. Han var tyst, lyssnade länge och lade sedan på luren igen. Han såg sig om i rummet. Inte mycket att ha. Han drog på sig sina leriga kängor och så lämnade han rummet med vidöppen dörr. Nu visste han vad det var han saknade.

Tommelilla tänkte och tänkte. Men hur han än tänkte så kunde han inte klura ut någon riktigt bra lösning på problemet. Han behövde hjälp. Det kändes olustigt för Tommelilla hade aldrig vare sig behövt be om eller för den delen bett om hjälp tidigare. I ärlighetens namn visste han faktiskt knappt hur man bar sig åt. Men han kunde sitt brännvin och lugnad av den vetskapen tågade han iväg mot telefonkiosken vid landsvägen för att ringa ett synnerligen avgörande samtal.

kapitel trettiofem

2009-01-04T13:11:00.000-08:00

Kapitel 35:
Brinn Österlen, brinn

En ny kvinna på gården var inget som passerade någon obemärkt förbi. Inte sedan Sonja hade en fullvuxen kvinna satt sin fot inne i huset och då var ju ändå inte Sonja mycket till kvinna till att börja med. Inte om man frågade Siskel iallafall. Mercedes de la Cruz var en hel del kvinna. Det menade iallafall Siskel. Ingen sa emot honom så det blev snart till allmän kännedom att Mercedes de la Cruz ute på Siskel och Fingals gård, hon var en hel del kvinna hon. Och det var hon, bildligt såväl som bokstavligt talat. En del menade till och med lite elakt att om gården skulle börja brinna en gång till så skulle ju hela familjen med lätthet kunna gömma sig under Mercedes de la Cruz väldiga kjol. Fast den sortens plumpa skämt uttalades aldrig inför Siskel, och tur var nog det för i Siskels annars så kritiska ögon var Mercedes de la Cruz en näranog perfekt kvinna. Om detta talade han ofta. Han sa titt som tätt att hennes skarpa intellekt kunde liknas vid en spänd pilbåge, alltid reda att fyra av sina dödliga pilar. Detta sa han trots att han inte förstod ett ord av vad hon sa. Deras vänskap låg mycket djupare än så, fnyste han bara och avfärdade snabbt alla frågor som lät alltför simpla och jordnära i hans igengrodda öron. Om någon frågade honom hur han kunnat norpa till sig Mercedes de la Cruz mitt under näsan för Jams så skrattade bara Siskel högt. Han sa att Jams, det var en första klassens fjant utan ett endaste hederligt ben i sin ynkliga kropp. ”Dessutom vet väl för fan varenda halvt utvecklad människa i det här avlånga landet”, påpekade han med ett hånfullt leende, ”att det inte går att odla ris på den urskånska slätten.”

Det dröjde inte speciellt länge innan Jams fick nys om ryktena som sa att Siskel talade vitt och brett om honom i minst sagt oblida ordalag. Som om förlusten av Mercedes de la Cruz inte var tillräckligt förödande i sig hade den där sluge räven nu fått för sig att vrida om kniven ytterligare. Det kunde Jams inte blunda för. Han började fila på sin hämnd i tysthet.

Såsom alla sydamerikaner hade Mercedez de la Cruz både något sorgligt och något argsint i blicken. Detta berodde enligt Siskel på den kvava temperaturen som svepte in kontinenten som en blöt filt samt på indianernas envisa tuggande av kokablad. Han sa detta, inte som en förebrådelse, utan med både ilska och uppror i rösten. Indianerna och deras landsmän var nämligen ständigt förtryckta av dom där ”förbannade klåparna till jenkare med sina odugliga fordar och sina smaklösa coca-colaburkar”, sa han och skakade på huvudet. Siskel sänkte sin knutna näve och Mercedez de la Cruz såg på honom med sin sorgliga och argsinta blick. Vad hon egentligen tänkte på visste ingen.

”VIVA ZAPATA!”
Vrålet hördes lång väg när brevbäraren slirade ut från gården och fortsatte nerför landsvägen. I sin hand höll Siskel ett stämplat visum utfärdat av någon officiell person på mexikanska konsulatet. Nu var han äntligen på väg. Österlen skulle han lämna bakom sig som en överfylld toalett han inte tänkte spola. Så fort han läst igenom det medföljande brevet från konulatet for han in på sin kammare för att packa. Ett par representativa tavlor av lämplig storlek, en alpacka-poncho han införskaffat på Kiviks marknad inför en eventualitet som denna, ett par standardverk från bokhyllan och ett litet miniatyrporträtt han själv tecknat en gång i sin ungdom föreställande den store filosofen Gdansk (att förvara i bröstfickan, närmast hjärtat).
Siskel samlade ihop sin spridda familj (alla utom Tommelilla) och tog avsked av dom en efter en. Såsom en general som tvingas lämna sina soldater i sticket tog han dom i hand och höll kvar lite extra länge när han kom till Eskil.
”Revolutionen kallar”, sa han och tittade allvarligt på Eskil som inte kunde hålla tårarna tillbaka. ”Seså, min pojke. Nu ska du inte gråta, istället ska du samla ihop din skock får och ingjuta dom med mod inför livets hårda bataljer.” Siskel svepte med armen mot Fingal, Bie och Lars-Lars utifall någon nu inte hade förstått vilka får han åsyftade. ”Revolutionen börjar i Mexiko min pojke, men sanna mina ord, den kommer att avslutas på Österlen. Och då måste du vara här och anföra armén med en röd fana som svajar i vinden. Och från den fanan ska ingen annan än den store Gdansk blicka ner på sina lärljungar med outsägligt visa ögon som säger oss att; det var gott Eskil, detta du gjorde för mig och för Österlen.”
Eskil torkade bort en tår, log lite förläget mot sin farbror och rätade sedan stolt på ryggen. Han gjorde honnör, och honnören besvarades strax av hans farbror. Även Lars-Lars lilla tjocka arm for upp i någon form av hälsning men om detta tog ingen någon notis. ”För den där lille rullstolsmarodören är det minsann inte långt mellan tanke och handling”, som Siskel brukade säga med ett elakt skratt.
När händer skakats och alla eventuella avskedsbrev lämnats över till Eskil att vidarebefordra till diverse konstsällskap, politiska grupperingar och nyhetsredaktioner i omnejden, tog Siskel sin Mercedez de la Cruz under armen och tågade nerför grusvägen och vidare bort mot busshållplatsen.
Just som Siskel steg på bussen som skulle föra honom och hans trolovade till flygplatsen vände han sig om en sista gång och sa: ”Brinn Österlen, brinn upp och bli till bördig jord igen. Kanske ses vi igen, kanske inte.”

Ett anonymt tips inringt av en namnlös engelsktalande röst berättade för säkerhetspolisen i Mexiko City om en misstänkt svensk bombman som lejts i all hemlighet av mexikanska rebellstyrkor i syfte att störta landets regering. Tipsaren gav ett redigt intryck tyckte polisen ifråga som med mycken nogrannhet dokumenterade den misstänkte bombmannens signalemente. Siskel släpptes aldrig ens in i landet.

En dag (några få veckor senare) gräddade Bie burritos i köket hemma på gården. Siskel, som möttes av matoset i dörren, vände tvärt på klacken och stängde åter in sig på sin unkna kammare. Från andra sidan av den stängda dörren kunde man höra Siskel gorma och gå på. ”Sån där jävla apföda kanske dom kan leva på i U-länderna men här på Österlen äter vi jävlar i mig bara potäter och fläsk, inget annat.”
Bie ryckte på axlarna, tänkte att det blir ju bara mer över till oss andra och så tog hon ut plåten med nygräddade burritos ur ugnen.

kapitel trettiofyra

2008-12-28T06:12:00.000-08:00

Kapitel 34:
En känsla av att inte vilja släppa taget

Jams hade retat gallfeber på sina grannar när han hade översvämmat kolonilotten i ett misslyckat försök att odla ris. Han fnös åt grannarnas fröpåsar och hävdade att eftersom riset redan föder miljoner så är det bara fåfängt att odla en massa andra kryddor och grönsaker. Sedan han begravt både sin egen och grannarnas skörd under sanslösa mängder vatten tystnade emellertid hans långdragna harranger om risets överlägsenhet och andra grödors tillkortakommanden. Hela hans vurm för Kina hade för övrigt mattats av väsentligt efter denna beklagliga incident.
Jams söklykta riktade då istället in sig på dom latinamerikanska länderna. Han började odla majs. Han odlade majs, vilket han inledningsvis också lyckades med, och han läste in sig på diverse gamla indiankulturer. Genom en mexikansk vänskapsförening i Simrishamn fick Jams så småningom kontakt med en kvinna som påstods ha varit inblandad i Subcommendante Marcos gerillakrigsföring i Chiapas, på ett eller annat sätt. Mer behövde Jams inte veta innan han gladeligen bestämde sig för att finansiera kvinnans sverigeresa.

[Den mexikanska vänskapsföreningen i Simrishamn höll till på en liten tex-mex-restaurang bredvid stationshuset. Den var uppdelad i två fallanger; dels en lite mindre grupp som intresserade sig för sydamerikansk och framförallt då mexikansk politisk nutidshistoria, och dels en betydligt större grupp som intresserade sig för försvenskad mexikansk matkultur à la Old El Paso. Det behöver knappast nämnas att dessa två fallanger hade mycket lite med varandra att göra]

När Jams fick syn på Mercedes de la Cruz på perrongen i Simrishamn smälte hans revolutionära hjärta på direkten. Hon var allt han hade hoppats på och lite till. Hemma i Brösarp bjöd Jams sin gäst på tacos och så spelade han ”Don't cry for me Argentina” högt på stereon för henne. Hon såg förvirrad ut men visste ändå att uppskatta Jams gästfrihet. Efter ett par veckor i det nya landet tyckte ändå Mercedes de la Cruz att det var hög tid att hon träffade Jams andra vänner. Då Jams var ganska så sparsmakad på vänskapsfronten fick hon till slut lov att följa med på ett möte med KPLM (xl-r), helt enkelt eftersom den politiska grupperingen var det enda egentliga samröre Jams hade med någon förutom med sina illasinnade grannar vid kolonilotten. Detta var dock ett mycket allvarligt misstag.

Just den kvällen som Jams tog med sig Mercedes de la Cruz till KPLM (xl-r)s extrainsatta möte råkade nämligen även Siskel befinna sig på platsen. Mötet hade tillkallats av Sinkadus på uppmaning av Siskel själv som menade sig ha blivit utsatt för grovt övervåld då han arresterats av polisen anklagad för explosionerna vid Stens huvud. Han krävde nu att poliserna ifråga skulle ställas inför krigsrätt av det revolutionära sällskapet KPLM (xl-r). Sinkadus var inte så värst säker på om han vågade lita på Siskel men eftersom det hade rådit konflikttorka på sista tiden så ville Sinkadus ändå passa på och dra uppmärksamheten ifrån partiets inre slitningar och istället rikta kraften utåt och uppåt. Så Siskel utnyttjade Sinkadus och Sinkadus utnyttjade i sin tur Siskel. Alla var nöjda, för en gångs skull. Alla utom Jams.

När Siskel fick syn på Mercedes de la Cruz och dessutom fick förklarat för sig om hennes revolutionära bakgrund i Mexiko fick han något vilt i blicken. Han krävde att få trycka henne mot sitt bröst och deklarerade sedan stolt att dom var som internationella syskonsjälar förtryckta av överheten och distraherade av all satans kommersialism. Innan Jams förstod vad som höll på att ske hade Siskel redan övergivit mötet som anordnats på hans eget initiativ och lämnat lokalen med Mercedes de la Cruz under armen. När Siskel gått och mötet förlorat sin egentliga mening åkte spriten istället fram på bordet och snart stapplade en dryckessjuk Jams fram och tillbaka i lokalen ömkligt klagande och ropande efter sin bortsprungna mexikanska väninna. Men hon var redan hopplöst förlorad för honom.

Så inleddes den tveksamma affären mellan Siskel och den mexikanska revolutionären Mercedes de la Cruz.

kapitel trettiofyra

2008-12-21T10:05:00.000-08:00

Kapitel 33:
Stens huvuds fall

Hur kom det sig då att Siskel satt i arresten i Kristianstad och skålade med en plit i alkoholfritt cider?

Detta har hänt:

Efter att ha suttit inspärrad i sin ”skaparstuga”, som han uttryckte det, i långt mer än en vecka, dök Siskel slutligen upp vid frukostbordet en mulen morgon.
”Lever du fortfarande”, snäste Siskel syrligt till sin yngre bror. Fingal tittade trött upp från sin morgonvälling och ryckte likgiltigt på axlarna. ”Nåväl, sitt du här och ruttna så ska jag passa på och bege mig av och uträtta stordåd”, kraxade Siskel och for ut genom ytterdörren i ett nafs.

Siskel hade våndats och plågats i sin kammare i flera dagar och flera nätter. Hur han än försökte kunde han inte få bilden skapad av Heribertus smutsiga händer ur skallen. Det räckte inte med slappa målningar och tomma ord längre. Det krävdes långt kraftigare tag. Siskel drog åt livremmen på sin franska morgonrock och flätade sitt yviga skägg omsorgsfullt. Han måste visst besöka Bulan Brolin.
Fastän han drog sig för att göra affärer med allsköns löst patrask så ursäktade han sig med att syftet var så mysket större än dom allihop. Han cyklade således ner mot tivolit och parkerade hojen framför den största och mest påkostade husvagnen inom synhåll. Siskel bankade otåligt och lite för högt på husvagnsdörren och möttes snart av en uppretad Bulan. Siskel blev efter lite högljutt tjafs insläppt i husvagnen och dörren stängdes hemlighetsfullt bakom honom. En si sådär tio minuter senare öppnades dörren och både Siskel och Bulan log.
Siskel cyklade vidare hemåt, men stannade endast länge nog för att hämta diverse mätinstrument samt en penna och ett väl använt skissblock. Han satte sig åter på cykeln och styrde kosan mot Stens huvud. Inte förrän sent den kvällen syntes det skumma ljuset av Siskels dynamodrivna framlampa på gårdsplanen utanför gården igen. Han slängde cykeln mitt på gårdsplanen och rusade in till sitt gemak där han arbetade under skrivbordslampans sken resten av den natten och hela nästa dag. Följande natt smög två skumma typer fram till huset där dom möttes av Siskel som i utbytte mot något stort gav dom två skumma typerna något mindre. Dom två skumma typerna försvann och Siskel tog sitt stora paket, surrade fast det på pakethållaren och cyklade iväg ut i natten.

Dagen efter kunde man läsa följande anmärkningsvärda rader på första sidan i Ystads Allehanda: ”Stens huvud sprängt i bitar. Polisen fruktar illdåd av lokal konstnär”. Under texten fanns en suddig men omisskännlig bild av Heribertus.

Den tjänstgörande polisen som skickats till Stens huvud mitt i natten möttes av en minst sagt förbryllande syn. Stora stycken av Stens huvud hade rasat i havet till följd av en serie mindre explosioner som decimerat formationens storlek avsevärt. På en klippkant hade någon dessutom fäst en enorm pressening med text målad i enorma röda bokstäver. Texten lydde:

…och Moses pekade mot stenen och sade: och här bor Heribertus, den salige.

Lyckligtvis kunde polisen snart identifiera denna Heribertus med hjälp av ivriga ortsbor som cirkulerade som små utsvultna gamar kring brottsplatsen. Heribertus visade sig vara namnet på en lokal konstnär som redan tidigare gjort sig ett namn på grund av sina extravaganta och överdådiga happenings.
Då Heribertus med fasa fick se bilden på sig själv i tidningen hade han utan att förhala självmant kontaktat polisen för att bedyra sin oskuld. Under press i ett förhörsrum i Kristianstad hade dock Heribertus krackelerat varpå han tagit avstånd från sitt namn och istället hävdat att han var Rolf Molander och aldrig någonsin använt sig av pseudonymen ”Heribertus”. Han kunde däremot tipsa om en annan lokal konstnär som vore värd att titta lite närmre på. Hans namn var Siskel och han var en för polisen synnerligen välkänd rättshaverist.

När polisbilen gled in på gårdsplanen stod Siskel där i sin bästa kaftan och log sitt bredaste leende. ”Jaså, ni letar efter Heribertus”, sa han belåtet. ”Tja, han är väl död och begraven kan tänka”.
Siskel satte sig självmant i polisbilens baksäte och lät sig utan protester föras till häktet i Kristianstad. Han fnissade hela vägen.

Rolf ”Heribertus” Molin förbannade Siskel till de djupaste av helvetets hålor allt medan han packade ner sina få ägodelar i en sliten gammal sjömanssäck. Han visste mycket väl att han inte kunde stanna en endaste dag till på Österlen. Det hade Siskel sett till. Rolf Molander hade tagit avstånd från Heribertus under förhörslampans skarpa sken och kunde därför aldrig mera röra sig fritt bland Österlens konstnärer med hedern i behåll. Han hade förintats och blivit Rolf Molander, en medelålders förlorare utan familj och utan jobb. Siskel hade vunnit striden till slut och konstnären Heribertus hade försvunnit i havets dånande vågor tillsammans med stora delar av Stens huvud. Kvar fanns bara Rolf.

In memoriam – Heribertus

Hans anletsdrag äro utmejslade i sydsvensk granit
Hans blickar söker sig ut över havet
Österlens beskyddare
Heribertus, frälsaren
Nu har han martyrdöden dött
två gånger
Och två gånger skall han hyllas
Hans like skall aldrig mer finnas
Och ankdammen ligger nu stilla och övergiven
Vi beundrar statyn som mäktiga män rest till hans ära
Och gråter över dom som fängslats
Dom som fjättrats med bojor för att dom vägrat att ta avstånd ifrån hans rätta namn
Hans namn är Heribertus

Dessa rader stod att läsa bland minnesrunorna i Ystads Allehanda tre dagar efter att Stens huvud sprängts i bitar och Rolf Molander tagit sista tåget till Karlstad.

kapitel trettiotvå

2008-12-13T18:35:00.001-08:00

Kapitel 32:
Ignatius Knut och det nya folket

Solens första stråle vandrade trevande över såväl det urblekta cirkustältet som det skeva pariserhjulet. Den vandrade över karusellen med trähästarna på vilka färgen flagnat för länge sedan och över de små fula lotteripriserna som var värda betydligt mindre än kostnaden för lotterna. Den vandrade ända tills den prickade en oansenlig husvagn med dörren lämnad en aning på glänt. Där dröjde den sig kvar en kort stund. Den sökte sig in i en glipa mellan två gardiner och nosade runt ett slag på en bäddmadrass innan den smet iväg och försvann någonstans bortom fälten och ängarna i fjärran.

Jaan vaknade av att en ensam solstråle retade hans stängda ögonlock. Han hade vaknat med en sjusärdeles baksmälla, men om detta visste han ingenting. Istället misstänkte han att han hade dragit på sig en synnerligen elak förkylning och beslöt således att tumma på reglerna och hoppa över den dagliga morgongymnastiken. På madrassen bredvid honom låg ett par tomma ölburkar samt ett av allt att döma förbrukat telefonkort. Jaan, som var en renlighetsmänniska ut i fingerspetsarna, samlade snabbt upp skräpet i en plastpåse och hoppades innerligt att ingen råkat få syn på honom där han legat i ett berg av sopor. Så fort han bäddat rent satte han sig vid picnic-bordet utanför husvagnen utrustad med en nyvässad penna samt en uppslagen anteckningsbok. Han försökte så gott han förmådde redogöra för den gångna kvällens händelser, men märkte snart att hans minne svek honom. ”Märkligt”, tänkte han. Han hade aldrig tidigare varit för att minnet svikigt honom så fullständigt. Han var känd av sina vänner för sitt nyktra sinne och sina skarpa iakttagelser. Men nu var det helt tomt. Han bläddrade bland sina anteckningar tills hans flinka fingrar fann vad dom sökte. Han plockade fram och vecklade ut en folder som legat inklämd mellan sidorna i anteckningsboken. På folderns framsida stod det att läsa på polska: ”Ignatius Knut och det nya folket - en studie i renlevnad”. Foldern var en relik som Jaan sparat undan långt innan han företagit sig sin långa resa. Han hade hittat den på ett bokkafé i Krakow när han som fjunig yngling deltagit i en juniorträff för polska gymnaster. Foldern innehöll en kort introduktion till den svenske renlevnadsmänniskan Ignatius Knuts livsfilosofi. Det var egentligen samma folder som föranlett Jaan att söka sig till det nya landet i väst från allra första början.

Ignatius Knut hade varit verksam i Jämtland från andra världskrigets slutskede fram till tidigt sextiotal. Här hade han drivit en någorlunda framgångsrik kursgård samt åtagit sig att resa riket runt för att utbilda och föreläsa i landets olika lärosäten. Sedermera hade dock glansen av hans något udda livsfilosofi falnat en aning och Ignatius Knut hade dragit sig tillbaka i dom Jämtländska skogarna som en bitter och bruten man. Sista gången som hans existens finns dokumenterad var vid en jordbruksmässa år 1968. Efter detta anspråkslösa framträdande visade sig dock historieböckerna vara egendomligt tomma.

Jaan hade tilltalats av Ignatius Knuts egensinniga läror så till den grad att han initierat ett högst personligt forskningsprojekt som snart nådde oanade proportioner. Till sin mors förfäran täcktes väggarna i det trångbodda familjehemmet centimeter för dyrbar centimeter av en alltjämt utbredande kartläggning över Ignatius Knut leverne och verkan. När Jaan efter år av engagerade efterforskningar till slut följt alla lösa trådar fram till dessas hastigt avsnoppade ändar, och han nått fram till läromästarens mystiska försvinnande utan att lyckas redogöra för hans sista dagar, tappade han modet helt. Han beslutade efter många sömnlösa nätters vankande av och an att ta saken i egna händer och författade således ett antal ansökningar till eftertraktade stipendier via idrottsförbundet så att han skulle kunna resa till Sverige och följa upp dom sista spåren efter Ignatius Knut. Med förevändningen att han skulle studera svenskt föreningsliv lyckades Jaan lösgöra en ansenlig summa pengar från idrottsförbundets åtstramade årsbudget. Det enda krav som ställdes på honom var att han skulle avlägga regelbunden rapport samt att han vid studiens slutskede skulle presentera en informativ redovisning över sina upptäckter.

Men åren gick och med åren så växte dom samlade rapporterna från Sverige till ett enormt dammigt berg undanskuffat i en källarkulvert någonstans under stadshuset i Swinouschie. Ingen visste längre från vem rapporterna kom eller vem dom var menade åt, så varje gång en ny rapport dök upp med posten skämtades det glatt varpå praktikanten skickades ner i ”fängelsehålan”, som källaren kallades för, för att spä på pappersberget ytterligare.

Men om detta var Jaan lyckligt ovetande. Egentligen så spelade det ingen större roll. Den enda egentliga anledningen till att han fortsatte att skicka in sina rapporter punktligt varje månad var att han till sin person var ohjälpligt noggrann och protokollsenlig av sig. Nu hade han en gång åtagit sig att rapportera tillbaks till Polen på månatlig basis och ämnade därför att fortsätta göra så fram tills den dagen då han återvände hem till Polen. Så enkelt var det med den saken.

Där Jaan satt i den gassande Österlenssolen kände han sig pressad att erkänna för sig själv att han faktiskt misslyckats i sökandet efter information om Ignatius Knuts senare förehavanden. Han visste inte mer där han satt utanför sin husvagn på Bulans tivoli än han vetat hemma i föräldrahemmet i Polen. Det enda han med säkerhet visste var att när allt annat kändes hopplöst så var det en enorm befrielse att plocka fram foldern ur anteckningsboken och låta ögonen vila på Ignatius Knuts styrkande ord.

Utdrag ur Ignatius Knut och det nya folket:

Låt dessa rader lägga grunden till en ny folkrörelse. Låt folket enas kring mitt ledarskap och låt oss tillsammans bygga broar mellan löparslingorna och gillestugorna. Ingen skall lämnas bakom. Alla kan och måste hinna med. Med en sund kropp och en sund själ skall vi stävja dessa monster man kallar industrier och åter ta tillbaka den livskvalitet som ett sunt leverne borgar för. Alle man mot skogarna. Alle man mot sjöar och berg. En ny dag är här och Ignatius Knut förklarar härmed industrins tidsålder över och förbi.

Jaan suckade tungt när han vek ihop foldern och åter förpassade den till sin givna plats i anteckningsboken. Han började misströsta en aning när det gällde svenskt föreningsliv. Nog för att det sprudlade av kreativitet och skaparglädje, men det frodades även mer än en vuxenportion osunt leverne och lättja där. Han kunde inte nog uttrycka sin uppskattning över Bulans generositet när denne donerat en stor del av överskottet till olika juniorföreningar och pionjärtrupper i Polen. Ändå var det som om ett elakt virus strök omkring mellan tältpinnarna. Grova svordomar som han tacksamt nog inte förstod hälften av samt ett ohälsosamt intag av spritdrycker lämnade en tjock gulgrön dimma av dekadens över tivolit. Det blev inte bättre av att tivolits personalgrupp dom senaste dagarna även börjat inbegripa både halta och lytta av alla de slag. Jaan slöt ögonen och drömde sig bort till en tid när Ignatius Knut manat på den svenska folksjälen med morot i den ena handen och med piska i den andra. När svetten lackades på välsvarvade manliga kroppar som i gemensamma kraftansträngningar lyfte upp dom som var svaga och sjuka i själen. Ingen skulle lämnas bakom. Det skulle Ignatius Knut och hans armé av blonda atleter se till. Jaan log för sig själv.

Jaan satt där han satt, försjunken i dagdrömmar, ända tills han slutligen ruskades till liv av en sur och vrång Bulan som stod lutad över honom och frustade med en andedräkt som luktade av bensin och ruttnande as. Tankarna om Ignatius Knut och ett helt nytt folk lade snabbt benen på ryggen och försvann fort som tusan. Kvar var bara Jaan och hans värkande leder och fyllesjuka kropp. ”Masa dig iväg nu, Pavel, eller vad fan du nu heter. Du har inte semester om du tror det. Nu skall allt rivas ner och sen ska vi flytta allt.” Bulan hojtade och gestikulerade vilt mot tälten och vagnarna. Jaan förstod inte så mycket men han förstod att han var tvungen att välja sida snart. Han tänkte på vilken sida Ignatius Knut skulle valt om han varit där.

kapitel trettioett

2008-12-07T15:43:00.000-08:00

Kapitel 31:
Människans lägre jag

Ett ögonblicks tanke, rörelsen av en hand
Ett sammanhangs knytpunkt, betydelsen av ett band
När tyget faller, för att passa ett ideal
En centimeter är ej en millimeter på en linjal

När viljan finns, men tanken saknas
När saknaden fyller syftets rum
När någon sörjer det den ej saknat
Endast för att dess rum stått tomt

Tyget föll, såsom folket menat
Händer som drar i västar, skinn som gnisslar
Vem var denna palt, som trotset tvivlat
Ett Ack! för den veke, som endast gissar

Och som sanningen finner, då tyg bytt plats
Då mognadens skepnad sanningen röjt
Tyget vek sig längs hans fallande skepnad
Där står han, den svaga, med huvudet böjt

Men under en stund av svaghetens insikt
Fann vår hjälte trots allt ett hopp
En klarhet som endast en resa kan inge
Då det i hoppets skepnad beskriva händelseförlopp

De feta, de satt på rad, ack så spända
Och varje bokstav spände dess kropp
Och när berättelsen slutligen nådde sitt slut
När den ensamma pojken satte sitt stopp

Då reste sig den äldre, med hatt och med hydda
Och hävdade mäkteligen människans rätt
”Fördomar, de kan man enkelt hävda sig över
Men söderns idioti imiterar Belsebubs sätt”

Att kuva och dränka, att stympa och sänka
Ett sällskap fann sig snart till fots
Och till dess ord bekommer, låt oss njuta!
En historia om en enkel människas rot.

kapitel trettio

2008-12-02T07:48:00.000-08:00

Kapitel 30:
Heribertus + Siskel = Sant

Heribertus hade läst Siskels vackra insändare i Ystads Allehanda, han grät medan han rörde vid orden. Med svärtade fingertoppar bläddrade han mellan de alster som de båda skapat åt varandra den senaste tiden, det var en inte helt oansenlig massa som upptog Heribertus väldiga ekbord, samt även något litet avlastningsbord. Ystads Allehanda hade efter ett tag vägrat att publicera deras alltmer eskalerande jämförelse av hjärta, men med en läsekrets som mer eller mindre inte kan skriva samt är för snåla för att köpa ett frimärke föreföll det sig naturligt. Om sanningen ska fram så var denna offentliga brevväxling de enda insändare som fanns i tidningen. Och en insändarsida tog man inte bort i en tidning tryckt på Österlen, där alla stavade (ifall de kunde stava) folket med ett stort F och gemensamhet med ett ännu större G. Att sen alla människor på Österlen hatade varandra hör inte till saken, socialism handlar inte om att vara vänlig.

Den senaste insändaren stod Heribertus för, som ville bevisa sin nyfunna kärlek för digitala produktioner. Under ett storslaget ögonblick hade han införskaffat en 486:a, flyttat sin mus lite fram och tillbaka och låtit en tryckerifirma pränta ut resultatet på blankt papper, 1x2,2 meter. Han hade sedan färglagt resultatet och lagt till ett väldigt emblem, det digitala samfundet möter den analoga samstämmigheten. Det var i alla fall så som han valde att beskriva målningen, och vem är jag att kritisera.

Siskel påbörjade redan dagen efter vad som skulle bli hans främsta verk hittills.

kapitel tjugonio

2008-11-23T09:11:00.000-08:00

Kapitel 29:
Fattigt folk utan tillstymmelse till själ

En dag när Siskel och Fingal satt vid köksbordet i barndomshemmet så talade Siskel till sin bror. Fingal var på den tiden endast en knatte och Siskel var själv en mycket ung och mycket nyfiken man. ”Mor och far är ena fattiga jävlar”, sa Siskel plötsligt och petade sin bror på armen. ”Jaså”, sa Fingal förvånat. ”Jo”, fortsatte Siskel, ”dom är fattiga både inom och utan”. Fingal snörvlade och iakttog sin bror med försiktighet. Han hade tidigt lärt sig att inte avbryta sin bror så han satt tyst och väntade på fortsättningen. Siskel petade lite mer på Fingals arm och sa efter en stund: ”Akta dig så du inte blir som din far Fingal, det är lätt hänt”. ”Jaså” sa Fingal igen och drog försiktigt till sig armen som hade börjat ömma en aning efter allt petande. ”Japp”, fortsatte Siskel, ”han är så fattig att han inte har nån själ längre. Den har han bytt bort mot grisfoder och potäter”. Fingal funderade en stund. Han kände inte till sin fars handelsaffärer så noga så han kunde ju inte med säkerhet veta huruvida Siskel talade sanning eller inte. Fast han visste att Siskel gärna hittade på saker och ting. Det hade hans far sagt honom. Han tänkte på sin fars ord och sen på Siskels och så sa han till slut: ”Du då, har du också bytt bort din själ?” Siskel stirrade roat på sin bror och sade sedan: ”Klart som fan att jag inte bytt bort min själ, jag är ju revolutionär för helvete. Det säger i alla fall Emerick Stig”. ”Jaså” sa Fingal, ”det är inte jag va?” Siskel spände ögonen i sin bror. ”Nej, det är ju det jag säger. Det är därför du ska passa dig så du inte blir lika jävla dum att du byter bort din själ mot lite potäter”, fräste han och petade till Fingal på den ömmande armen igen.

Siskel hade tidigt känt sig som en främling i barndomshemmet. Han delade varken sin fars brinnande behov av att arbeta med händerna djupt nere i jorden eller sin mors levande intresse för soppkokning. Han hade däremot en bok som han brukade bläddra i. I den stod det om historia och om gamla kungar och krigsherrar som drog ut i krig för att slåss för sin heder och för sitt folk. Siskel strök under viktiga årtal och namn och så tog han med sin bok och sina anteckningar till läroverket i Kristianstad där han hoppades bli antagen som elev så småningom. Han visste att folk från landet egentligen förväntades nöja sig med att stanna kvar på gården och arbeta men han var både envis och målmedveten. En gång i veckan stoppade han således sin bok under armen och vandrade ner till landsvägen dragandes på Fingal i en liten pinnkärra efter sig. Vid landsvägen fick han skjuts av Kåge med mjölkkärran som släppte av honom och Fingal i Kristianstad där han själv skulle gå på Stadshotellet och spela poker med veckolönen som insatts. Väl i Kristianstad marscherade Siskel med Fingal i släptåg ner mot läroverket för att diskutera sin framtid som elev med skolans rektor. Rektorn för läroverket såg med blida ögon på den tunne lille bondpågen som envetet dök upp varje fredag dragandes på sin bror i en pinnkärra och med en gammal historiebok fastkilad under armen. Han visste att pågens föräldrar inte hade råd att sända honom till läroverket men han hade inte hjärta att skicka hem Siskel utan att först lyssna på hans egendomliga harranger om krigsherrar och fältslag en stund. Det stod snart klart för Rektorn att Siskels akademiska framtid såg tämligen mörk ut men han uppmanade trots allt Siskel att skriva ner sina berättelser eftersom dom vittnade om en livlig fantasi som absolut skulle stimuleras. Siskel tog emellertid mycket illa vid sig. Rektorn antydde att Siskel hade fantiserat ihop historierna när han mycket väl visste hur hårt Siskel arbetat för att forska fram hittills okända historiska fakta genom att studera och tolka historieboken timme ut och timme in.

Så småningom slutade Siskel att besöka rektorn eftersom han, som Siskel noggrant förklarat för Fingal, ”inte har nån själ, och ser rik ut men är jävligt fattig inuti”. Istället drog Siskel med Fingal till studentbostäderna där han gav sig i slag med en liten skara studenter som talade både engagerat och animerat om Europas framtid och om judarnas förbannade girighet. Här uppskattades Siskels brinnande intresse för ärorika krig och fältslag även om hans historieuppfattning emellanåt verkade en aning skev. Efter ett par veckor tröttnade emellertid studenterna på den efterhängsne bondgrabben som hela tiden blandade ihop årtal och namn och inte verkade känna till, eller bara vägrade erkänna, att romarriket gått under för länge sedan. Då föll det sig så illa att en fredagseftermiddag när Siskel och Fingal dök upp hos studenterna så blev dom informerade om att gruppen var full och att dom kanske kunde försöka någon annan dag men att just då kunde dom inte bli insläppta. Siskel blev först väldigt nedstämd men bestämde sig snabbt för att hans nyvunna kamrater var fattiga inombords och saknade själar och så stolpade han därifrån med Fingal i släptåg.

När dom så parkerat sig på en liten gräsplätt utanför läroverkets ståtliga portar blev dom snart uppmärksammade av en äldre herre som satt på en parkbänk intill och kastade brödsmulor åt duvorna. Den gamle var tämligen välklädd men såg ganska medtagen ut. Hans anletsdrag var trötta och utdragna och han suckade djupt med jämna mellanrum. Bredvid sig hade han en ryggsäck som var öppen upptill. Ur öppningen stack ett par träbitar ut som snart skulle visa sig vara benen till ett staffli. Gamlingen reste sig sakta och vandrade fram till pojkarna. ”Dig har jag sett förut” sa han till Siskel och log. ”Du och lillgrabben dyker upp här nästan varje fredag va?” Siskel sneglade mot gubben och sa ”inte nästan, varje”. Gubben rättade till sin kavaj och höjde en aning på ögonbryning. ”Jaså, jamen förlåt då. Varje fredag ja. Jaha, men vad gör ett par bondgrabbar inne i storstan helt själva då?” Siskel tittade tveksamt på gubben och svarade: ”Jag studerar historia och Fingal följer bara med”, svarade Siskel och pekade demonstrativt mot sin bror i pinnkärran. ”Jaså du”, sade gamlingen och log lite snett. ”Får jag se på den där boken du läser i?” frågade han och pekade på Siskels bok som han alltjämt hade fastkilad under armen. Siskel tittade länge på gubben och räckte sedan tvekande över boken till gubben. Gubben bläddrade försiktigt i Siskels bok och höjde än mer på ögonbrynen. ”Är det det här du studerar?” frågade gubben bekymrat. ”Ja det är det”, svarade Siskel och började ställa in sig på att det var ännu en fattig gubbe utan själ han pratade med. ”Ja det här är ju förvisso intressant” sade gubben och räckte tillbaks boken, ”men har du aldrig funderat över vem som lagade mat och städade åt alla dom där kungarna?” Siskel tänkte på frågan en stund och var sedan tvungen att erkänna för sig själv att det hade han nog inte funderat så värst på. Han svarade emellertid: ”Jo det har jag och det var judarna som gjorde det”. Gubben tittade förbluffat på Siskel varpå han slog sig ner på gräset räckte fram en öppen hand och sa: ”Mitt namn är Emerick Stig och jag är socialist med anor från den stolta staden Gdansk”.

Efter den dagen slutade Siskel ta med Fingal till Kristianstad. Istället tog han mjölkkärran till läroverket själv. Utanför läroverket mötte han Emerick Stig som samtalade med honom om kapitalister och arbetare och om revolutionen och om konsten och om alltings samband. Emerick Stig berättade för honom att hans far var fattig därför att han arbetade åt någon annan som stal nästan allt som hans far tjänat ihop på gården. Han berättade även att hans mor lagade tunna smaklösa soppor därför att någon annan stal all grädden och lagade tjocka krämiga soppor åt nån liten bortskämd ungjävel i stan. Han talade om för Siskel att hans mor och far saknade själar därför att nån fabrikör nånstans tjänade pengar på att fattigt folk inte tänkte själva utan bara gnodde och slet. Siskel invände och påpekade att han var minsann fattig men han hade en jävligt bra själ. Då skrockade Emerick Stig högt och ljudligt och dunkade Siskel i ryggen och sa att det hade han visst och att han var en riktig frifräsare med hjärtat på rätta stället som skulle komma ihåg att aldrig låta nån jävla fabrikör sätta klorna i hans själ. Det lovade Siskel Emerick Stig att det skulle han komma ihåg.

kapitel tjugoåtta

2008-11-17T08:09:00.000-08:00

Kapitel 28:
Valkar i handflatan

Vi har tidigare berättat om Hans i KPML (xl-r), den illröda lilla mannen som gärna sätter eld på sin grannes hus, och det vore en skam att ej belysa dennes situation i samhället. Ty det besitter en lust i jaget att vända på varje sten så dess alla sidor får smaka på solens pissgula stänk, och då berättaren som sägnen säger är allvetande så bestämmer jag.

Hans köpte sin jord mellan Gnalöv och Vranarp under ett årtionde märkt av bygganda för medelklassen, och någon klurig entreprenör tyckte att Österlen inte hade fått sin beskärda del av kök från Ballingslöv och monteringsbara snabblösningar för ett modernt hem. Snarare fanns det en märkbar avsaknad av 1,5-plansvillor i trakten, trots att det var ett sådant attraktivt område. Så en bit land köptes, köpare jagades från Hjärup till Bromölla och ett litet villakvarter skapades på ett välplanerat år. Därefter kom de nya bosättarna i släptåg med företagets lånade lastbilar till hjälp, från var dom släpade den oljiga skinnsoffan, glasbordet och det fina matsalsbordet (många kvinnor ropade skarpa varningsord till sina män när denna statusfulla möbel släpades ut från lastbilen), barnens Ingvar-bokhyllor och tilltjatade leksaker, kvinnans vitrinskåp och turkiska mattor. Allt var välplanerat ner till sista minuten - när dom skulle börja, när det var fika, när barnen fick springa och leka, i vilken ordning allt skulle bäras in. De nya bosättarna nickade artigt åt varandra med ansträngda blickar, mätte sin styrka mentalt med varandra, mätte sina ägodelar med varandra. Redan här såddes det första onda fröet hos Hans när han såg grannens skinande Volvo (visserligen vunnen på Bingolotto men det gjorde saker ännu värre för Hans som inte ens lyckats vinna i fiskedamm) samt dennes prestigefulla hörnsoffa av vitt skinn. ”Underbart, Siegfried och Roy flyttar in”, svor han medan han släpade på ännu en furumöbel. Detta skulle allt sedermera leda Hans in i KPML (xl-r) när han såg en av deras medlemmar ensam stå och skandera på ett torg i Ystad om kapitalismens idioti, även om Hans valde att tolka budskapet på ett betydligt mer personligt plan. Hans granne hade finare saker än Hans och därmed; Hans granne är en nazist.

Hans hade även en välklippt fru men tyvärr ingen son och därför tyckte hela kvarteret synd om dom. Hans skyllde på sin frugas odugliga äggstockar och frugan tyckte inte att det var lönt att tala emot, men man ligger nog närmre sanningen om man säger att Hans inte vill dela med sig av sina saker (samt att definitionen av ett intimt umgänge betyder att ge ryggmassage i tre minuter). Hans fru hade visserligen under ett vilt homeparty som kvarterets singeltjej anordnat (hennes man hade blivit utsparkad så alla tyckte synd om henne och ställde upp) köpt en medelstor flaska glidmedel men då hade Hans kallat henne en äcklig kärring. Om man inte kan bli upphetsad å den naturliga vägen så kunde man just låta bli. Att Hans i sin tur fann sin upphetsning på glansiga blad bekymrade inte honom, det var mer accepterat och uppskattat av kvarterets manliga befolkning.

Hans granne hade däremot en son. Denne hade nyligen påbörjat gymnasiala studier och var en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Men mer om denne senare.

Det bör vid detta tillfälle påpekas att det fanns ingen konflikt mellan Hans och dennes granne. Det må ha verkat så, och visst avskydde Hans sin granne till den grad att det numera övertagit mestadelen av hans tankeverksamhet. Men varje sommar grillade dom tillsammans, hälsade på varandra när dom var på väg till jobbet och när dom senare kom hem igen. De vattnade varandras växter när någon åkte iväg på semester, de pratade om allt från väder till vind. De berömde varandra för respektive trädgård och åkte då och då över till Polen för att köpa hem lite billig alkoholvara. Jag bör dock tillägga att det bara var Hans som avskydde sin granne, grannen i sin tur tyckte nog att Hans var en riktigt hederlig, vänlig och rolig karl. Men sedan hade även grannen det där vackra vitrinskåpet där skinande kristallglas från Kosta Boda stod, medan Hans hade sin furumöbel med lättkrossade IKEA-glas. Och om jag får vara ärlig så var nog grannens Myresjöhus något finare än Hans dito. Där grannen hade smakfullt och belevat gjort sin nutidsorientering och förstått att ord som ”Crème Brulée” och ”Orientalisk Ökensand” även kan betyda färger hade Hans distinktivt sagt ”brunt”. Även om Hans i all sin enträgenhet stod upp för sitt färgval så var det nog i all hemlighet ytterligare en påfrestning för honom, trots att han i sin tystnad kallade grannens hus för ”bögigt”.

Men låt oss gå vidare in i grannens hem, vi lämnar Hans till om någon vecka då det är dags för Hökelundsdagen, denna majestätiska dag som firar kvarterets födelsedag. Denne ej ännu namngivne granne heter något så enkelt och kort som Bo, hans fru heter Kristina och sonen heter Henrik. De ville egentligen ha ännu ett barn men Kristina menade efter tre år med Henrik att ännu en palt bara skulle bli till besvär. Bo och Kristina skaffade barn för att man skulle skaffa barn när man nått till den spelruta på det spelbräde som de kallade deras liv och under en akt fullständigt befriad från sådana saker som upphetsning, känsla och ömhet producerade de ett litet liv. Henrik blev sedan allt äldre under allt större besvär, och så är vi plötsligt i nuet. Henrik ska börja gymnasiet och är en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Och nu är det hans tur att få sin historia berättad.

Henrik har diabetes. Hans mamma brukar säga att han är sockersjuk då han inte kan bli mycket sötare. Henrik hatar detta, och han avskyr även sin faders noggranna detaljsinne. ”I ett fint hus har var sak sin plats”, brukar fadern säga uppmanande med en sträng men något leende blick. Henrik har inte mycket övers för sin far heller, utan skulle hellre flytta in till storstaden, där gatornas vrål kan överrösta vilken uppmaning för ordning som helst. Men det behövs motbilder såväl som förebilder, så Henrik drivs i det tysta av sin vilja att vara allt det hans föräldrar inte är. Detta är dock inte lätt i Henriks kvarter och speciellt inte i Henriks släkt. Grannarna (som även själv stöper sina barn) tittar snett om man viker något åt sidan vilket Bo och Kristina inte var sena med att märka. Henrik var dock inte heller så nöjd med sina föräldrar, och önskade under sina mest förtvivlade ögonblick att han skulle komma på sina föräldrar i sängen. Nu må detta låta märkvärdigt och för vissa även en smula perverst, men för Henrik var det bara en grundläggande önskan om att se att hans föräldrar tyckte om varandra. Visst kramades de och även pussades ibland, men detta hände uteslutande när de exempelvis var på besök hos grannarna eller på diverse upptåg där andra bekanta såg dem (värst var det under Hökelundsdagen). Hemma var det däremot mer effektivt, de delade husets sysslor, planerade matinköp och vem som skulle köra Henrik till fotbollen. Föräldrarna var inte heller särskilt fysiska med Henrik, det närmsta var nog en klapp på ryggen eller tumme upp när han blivit färdig med någon aktivitet som föräldrarna beordrat honom att göra.
Detta ledde dock till motreaktionen att Henrik väldigt tidigt intresserade sig av kroppslig närvaro. Väldigt tidigt sökte han sig mot någon slags värme, och den första elden han mötte som slog tillbaka var hos Linda. Linda var Henriks klasskamrat och inte någon större skönhet, men hon bodde i kvarteret och verkade ha samma nyfikenhet som honom för hur det motsatta könet såg ut. Under dessa små nyfikna expeditioner föddes Henriks lust att bryta sig loss, men detta inföll tyvärr vid exakt samma stund då han blev berusad av flickors närhet. Detta, i sin tur, innebar att Henrik som vuxen man blev värdigt tvetungad, han var en stor individualist men även beroende av förhållanden. I detta senare skede av Henriks liv blev han också färdigutbildad arkitekt, något han gett sig in på då han tack vare sin uppväxt fått för sig att radera alla fasader från världens yta. I detta liv försökte han rita hus utan fasader, vilket visade sig vara lika svårt som det låter. Han sparade också alla små slantar han samlade på sig för att när ekonomin tillät det köpa upp hela Hökelundsvägen och sedermera omforma och asfaltera hela området till en gigantisk parkeringsplats. Men detta är en helt annan historia och ett helt annat liv och därmed sätter vi punkt för honom nu.

Kristina är Henriks moder. Hennes största bestyr är rent ekonomiska. Uppvuxen i Arlöv såg hon dessa rena, raka villor som sin dröm här i livet, och när traktens lokalblad letade efter köpare till vackra villor på Österlen övertalade hon Bo till att slå till. De satt på ett radhus i ett av Arlövs finare kvarter, men var tvungna att ta ett rejält lån för att täcka mellanskillnaden. Men, som Kristina sa ”Vi kommer att få igen det när vi väl väljer att sälja”.

Det är här värt att säga att Österlen är Österlen och inte Bjärred.

Efter flytten hade kvarteret på Österlen sjunkit enormt i värde. Och inte nog med det, kvarteret hade även dragit på sig vreden från varenda förbannade familj på Österlen. Från korsvirkeshus till korsvirkeshus hördes illvilliga besvärjelser mot att de snabba lösningarna hade kommit till sävlighetens förlovade land, att hus impregnerade med vem-vet-vad flyttat in mellan rödbetor och rapsfält. Kvarteret, med alla dess välvilliga, vänliga, finkammade, vanliga och väldresserade invånare chockerades svårt av insikten om att Österlen beboddes av smådjävlar med potatisnäsor, ölmagar och tvångstankar. Även om männen i kvarteret nog skulle må bra av lite Nutrilett så gick det inte ens att jämföra med urborna, som ansåg att skärp var menat som ett stöd för magen – inte för byxorna. För Kristina var denna insikt en förkrossande sanning, hon hade flertalet gånger varit vid Hovs Hallar och sett en imponerande samling goda och trevliga människor. Men det slog henne nu att det var tyskarna hon sett. Kristina hatade även alla dessa jävla katterna som fanns överallt, runt varje kulturmärkt knut, liggande på varje kullersten (vilka förresten hon retade sig enormt på, när en sådan praktisk sak som asfalt finns - varför propsar man på att lägga kullersten på en gata?) Kristina hade vrickat sina fötter både en och flera gånger i sina försök att lära känna bygden.

Allt detta hade dock en, och endast en positiv effekt. Kvarterets invånare knöt sig allt närmre varann (utom Hans), de formade en liten parantes mot omvärlden med sina välskötta trädgårdar och grisfester. De flesta invånarna i kvarteret hade siktat uppåt, och om kvarteret hade legat i Svedala så skulle dom ha lyckats. Men nu låg kvarteret på Österlen och dom var smakens skampåle. Kristina hade mången gång utropat ”Vad är det som är så fel på att ha rent och fint?”. Hon var mäkta trött av att höra släktingar från övriga delar av Sverige fråga om ”Österlen är så underbart idylliskt som man har hört”. Om Kristina hade haft ett allsmäktigt suddigummi så hade hon suddat bort ordet ”idyll” från Sveriges språk och ersatt den med ”rent” eller ”propert”.

Omgivningens illvilja ledde som sagt till att kvarteret knöt sig samman, och det är nu dags att bege sig mot denna tvetydiga festlighet som Hökelundsdagen innebar. Hökelundsdagen (vägen de alla bodde på hette Hökelundsvägen) var en festlighet utan dess like, i alla fall för kvarterets familjer. Någon familjefar kanske även kände sig lite trotsig när han firade årsdagen av detta bygge, firade och drack extra mycket för att celebrera områdets utstående arkitektur. Det är dock värt att nämna under ett tidigt skede att det var många under denna högtid som drack mycket, vilket troligtvis denna årsdag även kommer att visa.
På Hökelundsvägen var det fest när det var fest, och på Hökelundsvägen slog denna födelsedag julen stort. Det var inte mycket våra familjekaraktärer stod upp för, men detta var ett stort undantag. Kvarteret hade sitt eget råd som hade till uppgift att se till att alla detaljer togs hand om, man hade bokat ett för tiden relativt bra dansband, man hade hyrt ett partytält och extra stolar och bord. Man hade beställt en gris som tog en jävla tid att grilla, runt vilken kvarterets vuxna män stod och hävdade det ena påhittade grillrådet efter det andra. Carsten, den danska lastbilschauffören som ansåg sig bra på att imitera folk, anlitades som komiker under de tider så bandet skulle ha en liten paus, och kvinnorna skulle se till att barnen hade det roligt. Vilket, för övrigt, de aldrig hade.

Självklart anlände partytältet sent, och ingen på företaget hade förstått att man beställt extra stolar och bord. Men våra familjer i kvarteret bestod utav driftigt folk, så man tog i lite extra, såsom man måste göra när Eva eller Lars på jobbet är sjuk, man log och var lite sådär social samtidigt som man svor över att ”Om saker ska bli gjorda bra så ska man göra dom själv”. Detta omringades av lite generellt skitsnack om att folk inte kan sköta sitt jobb, att man måste finna lite heder i sitt arbete, och sen spridde man ordet att alla var tvungna att ta med egna stolar och bord. Och då folk förstod vilken grisfest detta skulle bli (det bör här även nämnas att man i kvarteret värderade sina egna saker väldigt högt), så blev resultatet i slutändan att ingen tog med sina egna stolar och bord. Istället så stod alla de första fem timmarna och låg under de sista. Och under varje gemensam fest fanns det en vedertagen sanning om att den man som hade genererat de flesta skratten hos kvarterets kvinnor hade vunnit. Detta resulterade i sin tur i en enorm skur av dåliga skämt av en oftast rasistisk eller sexistisk börd, men kvinnorna skrattade för det var precis vad som förväntades av dom.
Under denna gyllene dag så anordnades även ett antal tävlingar - hoppa säck, boccia, gissa antalet kulor i flaskan. Grundmeningen i dessa lekar var under någon försvunnen tid att de skulle vara roliga, men på Hökelundsvägen var de en tävling på liv och död. Föräldrar anmälde sina barn till tävlingarna men var nog själv de som var mest aktiva i tävlandet, de skrek och hojtade, förbannade det eller de barn som sprang istället för att hoppa med sina säckar, suckade djupt när deras barns blåa vattenklot hjälplöst studsade långt ifrån den menade destinationen, stod i timmar och räknade kulor i den förbannade burken. Det var en osagd regel att en god placering i barnens tävling oftast menade ett steg upp i den osynliga hierarki som fanns i kvarteret, en god placering kunde mena en suppleantpostering i kvartersrådet nästa år.

Man kunde kanske ändå tro att Hans, som nyfrälst medlem i KPML (xl-r) skulle ta avstånd till detta spektakel, men det var något som inte ens Frans Kafka skulle ha vågat. Denne homogena samling var just det - homogen – och ens sociala status i gruppen hängde på att man spelade med i spelet. Kvarterets två viktigaste regler var, och dessa tummade man inte på:

1. Ditt hus utsida påverkar värdet av mitt hus; sköt ditt så sköter jag mitt.
2. Jag är som du.

Samklang skulle en utomstående kanske inte kalla det, men om man var väldigt vänlig och någorlunda blind så skulle man kunna kalla det enhällighet. Men varken vänlig eller blind är förhoppningsvis varken du eller jag.

Men för att gå vidare i historien och undvika förmodade utfall mot kvarterets ärade medborgare återvänder vi till Hökelundsdagen. Här har denne festfulla dag faktiskt påbörjats, föräldrar har rengjort och kammat både sig själv och sina avkommor. Barnen har fått förhållningsregler upplästa för sig och föräldrarna har haft det där grälet som alla föräldrar har innan de beger sig själv iväg på någonting som de båda anser vara roligt. Familjefäderna stjälper tack vare denne fejd ner några glas av hemmavarande alkoholsort innan de ger sig av, främst för att irritera sin hustru. Hustrun irriteras ytterligare av att hennes barn drar upp sin skjorta ur byxan varje gång denne tror sig vara utom fokus, men man ska inte underskatta överblicken hos en uppretad moder.
Denne moder hade i sin tur retat upp familjen med ständiga klädbyten (som i sin tur skulle evalueras av alla medlemmar i familjen, och om någon visade någon sorts ointresse så fick denne sig en enorm banna). Modern ville senare ha råd om smink (ska jag använda mycket rouge?), parfym (denne eller denne eller denne, är detta för mycket?), smycken (samma visa), och enormt mycket mera. Allt slutade med ett hus som man inte kunde andas i, där hårsprayen och tax-freeparfymen kämpade om den sista syremolekylen. Men alla stod ut då det var såhär det alltid hade varit, ord som förändring och självinsikt var skällsord på Hökelundsvägen. Men till slut så gick de alla ut på farstun, till synes lyckliga då grannarna kunde se dom, föräldrarna log och barnen tittade åt sidan. Det liknade ett gammalt fabriksfotografi, förmännen log men arbetarna såg ner i golvet. Och det var kanske en ganska passande beskrivning på Hökelundsvägens familjer.

Men denna högtidsdag skulle visa sig påbjuda något annat än en simpel grisfest, under denna grisfest så tog Hökelundsvägen ett stort steg närmre Österlens mörkare sidor. Ty Bulan hade hört talas om denna svulst på Österlen, och hans bakgrund som simpel plundrare övertalade honom att detta var den plats där den nya cirkusen skulle invigas, här skulle allt börja. Kvarterets materialistiska invånare och deras inneboende frustration och hat mot sin omgivning skulle garantera både många besökare och tomma, rika hem.

Det var under Hökelundsdagen som hjulen började rulla.

kapitel tjugosju

2008-11-09T06:51:00.001-08:00

Kapitel 27:
Björnkramar

Och så kom den dagen då Eskil reste till Simrishamn för att finna sin sanning. Siskel körde honom i absolut tystnad till stadens kärna, och sen körde han lika tyst därifrån. ”Ska du hitta en sanning får du hitta en väg tillbaka också” sa han, väl medveten om Eskils resa.
Björnkramars lokal låg i utkanten av stadskärnan, i källaren av ett fint sekelskifteshus. Dom höll ”alltid öppet för kramarnas skull” som en väldigt mörk mansröst hade berättat för Eskil över telefonen.

Björnkramar var en homosexuell förening för tjocka, stora, skäggiga män som tyckte om att kramas och baka kakor. Visst förekom det pussar och en och en annan naken stjärt, men främst var det en förening som fokuserade på sällskapliga träffar. Man möttes, kramades, pratade skägg och mat, skrattade. Alla bar jeans, rutig skjorta och läderväst, alla förutom en var mörkhåriga. Om man inte visste bättre kunde man tro att alla i lokalen kramade sin egen spegelbild, men det skulle självklart vara en omöjlighet. Så förnuftet talade sinnet till ro.
Eskil visste inte riktigt vad han hade begett sin in i, men det hör väl till utforskandets art. Här skulle han som ung pojke sällskapa med gamla, tjocka och håriga män, och försöka finna ett släktskap. Kanske skulle en kram ge honom svaret, trycka på någon känslig punkt.

Ob var den som mötte honom i dörren. Likt de flesta i föreningen hade han ett två-stavigt namn, och var till sitt yttre identisk med de andra. Han hade en brummande röst, en snusdosa under läppen och ett ständigt leende på läpparna. När han sedermera såg den lilla palten stå utanför dörren förvandlades leendet till en oförstående blick. Men när Eskil ärligt förklarat sin avsikt med sitt besök över både en och två koppar te så återkom den glada munnen. Detta kunde fixas snabbt, varpå Ob snabbt knäppte upp sin gylf och slängde av sig sina kläder.

kapitel tjugosex

2008-11-01T15:46:00.000-07:00

Kapitel 26:
En suput av Guds nåde

Evy Palm hade kastat silkeshandsken och Tommelilla hade plockat upp den. Han hade visserligen inte som sig bör beklagat hennes sorg eller för den delen svurit dyrt att ta upp jakten på Efraim, men han hade låtit höra ett ”hmpfh”, nickat tyst och smugit därifrån att dricka sin andel och slumra bort i sitt gråa vardagstöcken. Tommelilla var ingen präktig hederskarl, men han hade ett gott hjärta och en näve att slå i bordet när så krävdes.

Den natten drömde Tommelilla om Sonja.
Hon stod i sina bondkläder arm i arm med en proper amerikanare med guldtandat leende. Hon log mot Tommelilla och så gick dom sin väg. Hon och Steve. Eller Bob.
När Tommelilla vaknade log han. Han tänkte på Evy. Och på Eskil och allt annat som värmde hans kalla själ.

Senare samma dag dök Bulan upp utanför Tommelillas skjul. Mannarna hade jobbat bra på sistone och förtjänade en rejäl bläcka hade han sagt. Han hade köpt en stor sats eldvatten och till och med visat uppskattning genom att slänga till Tommelilla en extra slant i förbifarten. Tommelilla hade tagit pengarna och bjudit Bulan på ett smakprov av hans eget lilla undangömda specialkrut. Bulan hade snart obehindrat börjat prata vitt och brett om den sensationella utställningen som snart skulle ta hela Sverige med storm. Han beskrev i detalj hur han fått Löwenbrau att spela upp Hitlers sista dagar med en knallpulverpistol och hur han lyckats sy upp en imponerande dräkt som skulle få en lokal tosig tant att föreställa en korsning mellan en tjäder och en kvinna. Han berättade att Tommelilla med säkerhet skulle ha kvalat i hans trupp om det inte vore för att han var oumbärlig för bygden på grund av sin brännvinsproduktion. Han gjorde klart för Tommelilla att detta absolut vore en stor ära för honom, och att han kanske kunde ordna så att Tommelilla fick gästspela när utställning drog över lokal mark. Sedan fortsatte han att berätta om alla de olycksfåglar som borde vara stolta och kunde känna sig sant privilegierade av att ha blivit utvalda.
Tommelilla lyssnade med svalt intresse men vaknade till liv när Bulan började berätta om en lokal grabb som inte än fångats in, men som snart kunde räkna med att bli rikskändis. ”En bildad liten pitt”, hade Bulan sagt. Grabben skulle få sitta i ett litet inglasat bås och svara på kvitt eller dubbelt frågor dagarna i ända. ”Det är klass det”, påpekade Bulan övertygande. Han bodde föresten alldeles i närheten av Tommelilla. I den där gården där hans galning till far och resten av hjonen höll till. Han hette visst Eskil, och var en riktigt skarp jävel. Allt detta hade Bulan fått berättat för sig av Lars-Lars. Nja, kanske inte av Lars-Lars själv, men av dom där idioterna som rände omkring runt honom.
När Bulan blivit kraftigt berusad gick han sin väg för att som han sa ”utmana den där förbannade Jugoslaven i ett regelrätt knivslagsmål”. ”Jag ska snitta den svarte fan”, sa han och lunsade därifrån.

När Bulan gått sin väg försjönk Tommelilla i tankar. Eskil var en bra grabb. Honom kunde det bli någonting av. Det hade Tommelilla lagt märke till nästan med en gång när han först sett honom. Inte som andra. Han hade inte det där sjuka draget som resten av familjen fick dras med. Det där tomma uttrycket man får när man till sist inser att vad man än ger sig på så kommer man med all säkerhet att misslyckas. Det kändes inte bra att låta saker och ting få gå sin gilla gång den här gången. Inte alls bra. Efraim brydde han sig inte nämnvärt om, visst hade Tommelilla haft ögonen på Evy, men Eskil, nej, det var inte bra. Den grabben hade det som krävdes för att ta sig bort från Österlen. Det där lilla extra.

Tommelilla spottade snus och tömde sin mugg. ”Fy Fan” sa han, och föll av stolen.

Vid tivolit:
”Dansa din jävel” vrålade Bulan och vräkte en stor järnstång mot Löwenbrau. Han hade övergett tanken på knivslagsmål så fort han mött Slobodans lömska blick. Nu hade han vänt sig mot en mer jämbördig motståndare, Löwenbrau. ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer”, mumlade Löwenbrau förvirrat och sträckte tafatt ut sin högerarm. ”Res på dig och slåss som en man”, gastade Bulan som vid det här laget var så berusad att verkligen trodde att han stod öga mot öga med Adolf Hitler.
Runt omkring stod en ansamling av tivoliarbetare och hetsade Bulan att göra slarvsylta av Löwenbrau. Löwenbrau som sedan han lämnat Evigheten tvingats på en gammal östtysk passkontrollant-uniform , berövats sin skepparkrans till förmån för en liten svart tuss på överläppen, och genom idog repetition förmåtts att upprepa frasen ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” om och om igen.

[Med alla sina kriminella kontakter hade inte Bulan lyckats lägga händerna på en autentisk tysk uniform daterad från världskriget, utan hade till en början fått nöja sig med en sliten plituniform som Hans Koskinen stulit på Långholmen. Sedermera visade det sig dock att Jaans kusin Lenin varit verksam som passkontrollant i Östtyskland och att han efter sin avgång donerat sin gamla yrkesuniform till brodern. Jaan hade således burit utstyrseln vid diverse högtidliga tillställningar då han inte ägde någon annan kostym att tala om. Uniformen var en aning luggsliten och på rockslaget hade Jaan sytt på en serie tygmärken som uppenbarligen representerade olika divisioner inom den polska ungdomsidrotten. Hur som helst råkade uniformen vara det bättre av två tveksamma alternativ. Allt med resultat att Löwenbrau mest av allt liknade en handikappad passkontrollant med knallpulverpistol]

Stämningen på tivolit var allmänt aggressiv. Under flera dagar hade totalt spritförbud rådigt. Detta eftersom all kraft måste läggas på att föra utställningen i hamn. Bulan ville nu visa sin uppskattning genom att låta arbetshästarna få smaka på Tommelillas beska nektar. Detta uppskattades. Hans Koskinen hade på ynka två timmar lyckats supa sig tillfälligt blind och irrade nu hjälplöst omkring i jakt efter ett slagsmål. Jaan som inte tålde spriten så bra hade i upphetsningen efter den första snapsen letat upp en telefonkiosk där han avsåg att ringa till ett idrottscenter i Swinouschie för att avlägga rapport. I kraft av berusningen hade hans annars så flinka fingrar råkat knappa in fel nummer varför han nu rapporterade till en sekreterare vid en bokföringsfirma någonstans i Ungern. Han märkte ingenting. Einúr Torstínsdottir satt lamslagen av skräck i sin husvagn och bevakade sin dörr. Han hade under påverkan fått syn på tanten i tjäderdräkt och upplevt en inre världsomvälvning. Han drog sig till minnes att han som barn fått berättat för sig om tjäderkvinnan som i gamla tider kommit för att hämta hem de förfäder som irrat runt i Europa efter att ha lämnat sina familjer hemma i Island. Einúr hade således i förvirringen förvrängt någon gammal asa-sägen och applicerat den på sitt eget liv. Och nu satt han alltså och tryckte i sin husvagn i väntan på den hämnande tjäderkvinnan. Bulan var som nämnt i full färd med att göra upp med Europas mörka förflutna, ivrigt påhejad av Orust och Bjarne från Odense, och Bie satt vid utkanten och radade upp pepparshots på ett campingbord.

Så långt var sången om Österlen kommen. Men den sista strofen lät vänta på sig.

Parentes bl.a. innehållande Siskels hotfulla kväde

Stormbyar över den skånska slätten
ölandsbor och gotlänningar
så långt ögat når

Att trampa ner den urskånska säden
att begå hor och att spotta på den utarmade bonden
hängningsdöden räcker icke till
ej heller ilskna blickar
att jaga falskspelare och nyfikna norrbor på flykt

Söderns söner böjer sin rygg
att bära den skånska skammen
vem ska då höja sin röst
och ruska om öbornas lismande spejare

Vem ska tala på den sanna dialekten
och skänka Öland till Lettland
Gotland skall bli litauisk mark
ett råttbo till gåva att göra vad dom vill
förslava och kränka

Baltiska statare skall svälja sitt svårmod
och våldföra sig på denna oheliga mark
alltmedan den skånske bonden njuter sin skörd
och bekymrar sig ej mer
om trashankar från norr

Ovanstående strofer prydde ett officiellt brev som Siskel lät skicka till stadshuset i Visby efter att ha ”förolämpats av öbornas gränslösa dumhet.”

I juni månad gästades Siskel av ett gift konstnärspar från Gotland med vilka han korresponderat under en längre tid. Denna händelse var en väsentlig del i det kulturella utbyte han engagerat sig i på senare tid. Allt i kraft av konstnär och talesman för Österlens kulturliv.

Siskel hade utöver korrespondensen med gotlänningarna varit i samspråk med en hemväveridam från Bräknehoby i Blekinge. Kontakten bröts ehuru hastigt då Siskel vid det att han mottagit en mindre väv i gåva sport damen i fråga om hon drev med honom då han menade att väven ”var så oförlåtligt ful, att solen, i ren protest, vägrat att skina över gården sedan den där nerpissade raggsockan dök upp i brevlådan.” Som om inte det räckte valde Siskel att låta sända en uppstoppad åkersork till den stackars damen under förevändning att:

…detta med all sannolikhet är det enda som är blint nog att uppskatta din konst varför du bör ingå i äktenskap med gnagaren snarast. Må ni få varken barn eller ro.

Vänliga hälsningar,
Siskel.

Strax efter incidenten med den döda åkersorken dök så konstnärsparet från Gotland upp på gården.
Intet ont anande lämnade dom över en hel väska med traditionella gotländska gåvor till Siskel, däribland två prydnadsfår i miniatyr. När Siskel, som fortfarande var uppretad över affären med hemväveridamen från Bräknehoby, fick syn på prydnadsfåren, stelnade hans välkomnande leende till och försvann.

”Vad är det där?”, Siskel pekade på fåren i väskan.
Lovis, som kvinnan hette, log varmt och svarade att ” det eir goåtlänska soåvenirer.” Siskel ryckte till. ”Det ser jag väl för helvete, varför ligger det träfår i väskan?”. Mannen som kallade sig Tristan tittade bekymrat på väskan och svarade oroligt ”det äer ein goåva.”
”Jag har inga barn”, påpekade Siskel kallt. ”Eir dom inte feina? Dom eir håndjoarda”, försökte Lovis. ”Nej det är dom inte. Dom är inte fina. Dom är leksaker för barn. Tror ni verkligen att ni kan komma hit och ge mig leksaker för barn. Förväntar ni er att jag ska lägga mig på golvet och tramsa runt med era får? Tycker ni att jag ska göra det?” Lovis och Tristan vred obekvämt på sig och klämde fram ett ”neij”. ”Ska jag hoppa hage för er också, eller?”, röt Siskel och smällde igen dörren mitt framför näsan på de långväga besökarna.

Förbryllade stod paret kvar en stund utanför dörren alltmedan Siskel vrålade tveksamma uppmaningar inifrån huset. När Siskel slutligen förklarat att han hade för avsikt att bränna upp deras hem och flå deras förbannade får lämnade paret gården och återvände modfällda till Gotland.

kapitel tjugotre

2008-10-26T01:19:00.001-07:00

Kapitel 23:
Legenden om Stellan Ström – landsvägsriddaren från Tornahällesta

Stellans mor var en fin flicka från Åhus. Stellans far var en sjöbuse från okänd ort. Stellan själv föddes på ett lastfartyg i Antwerpen strax efter att hans mor flytt hembygden och gått till sjöss tillsammans med fadern. De första åren av sitt liv tillbragte han på världshaven, men efter att fadern dött drunknardöden utanför Madagaskars kust styrde modern skutan mot Skåne där hon lät Stellan få sig ett hem på landbacken. Men med sjön i blodet växte Stellan upp och blev en rastlös ung man. Tornahällesta var inte större än att Stellans missgärningar antog oanade proportioner och snart var han tvungen att lämna sin mor och deras hem på landbacken. Röster fyllde hans huvud. Lockropen från landsvägen överröstade de polissirener som följde Stellans väg från by till by. Under flera år flackade Stellan runt. Utan att slå sig till ro eller en enda gång åka hem. Österlen är fullt av små byar, men till slut tog dom slut och Stellan riktade blicken mot storstaden. Så hände det sig att Stellan försvann ur Bies liv lika snabbt som han dykt upp den där dagen då han bestämde sig för att pröva lyckan i Kristianstad.

kapitel tjugotvå

2008-10-19T10:55:00.000-07:00

Kapitel 22:
Det ständiga sökandet efter sanningen

KPML (xl-r) hade ett extrainsatt möte p.g.a. den stundande utställningen. Det var Ruben som önskat det allt sedan det visat sig att hans rumskamrat och röda broder Ladislaus kidnappats av en högljudd, ilsken isländare med bar överkropp. Ladislaus var en tjock och fet socialist, en grådassig, kortvuxen filur med få strängar på sin lyra. Det var en enkel man som inte talade för ofta, och när orden silades igenom hans vildvuxna skägg så talade han så mörkt att golven skakade.
Ladislaus ansiktsbehåring var vida omtalad. Hans huvud bestod mest av ett svart krull med insprängt grått, ett fågelbo till hår följdes tätt av ett enormt, vildvuxet skägg. Någon hävdade även att Ladislaus var skallig, men det märktes inte då hans skägg tagit dess plats, vilket omöjliggjorde att detta påstående kunde bevisas. Det enda man kunde se genom snåret var Ladislaus två grisögon, två plirande ögon som lyste i den svarta hårmassan.

Han hade Lars-Lars satt på sin lista. För inte var det huvudsakligen folk från den egna truppen han valt ut, även om någon god medborgare med ett fysiskt eller psykiskt handikapp hade hamnat på listan. Men detta var mer en efterskänk till Bulan, vars egentliga tanke var att sätta Lars-Lars med kompani i burvagnarna. Men Lars-Lars hade påvisat en ny, intressant väg, en ny inriktning som föll Bulan väl i smaken. Istället för en ansamling gravt handikappade hade han fått tag på en märklig samling människor, diverse lokalt folk från Österlen. Allt ifrån Borrbys cyklande, argsinta alkoholist via Bolshögs 87-åriga enäggstvillingar (som ständigt kom i gräl) till Fröslövs hemväveritant, en till synes oskyldig, försynt tant som i själva verket var en större smutskastningsapparat än hela Amerikas propagandadivision under andra världskriget.
Bulan såg här en chans att inte bara ha EN utställning, med en samling av Österlens olika personligheter såg han även möjligheten till en större folkparksturné. Bulan kunde ta Österlen till resten av folket, visa upp dess deformerade personligheter, man kunde nu bekanta sig med den sydöstra kustens människor utan att behöva bo intill dem. Så många konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning vid de fina skolorna i Stockholm slapp nu skammen i att vända sin bil efter någon enkel månad. För oftast stannade de inte längre än så, efter att ha blivit utfrysta och utskrattade tack vare att de målade något annat än fiskebåtar och fiskehuddor. ”Föur klyddit, vikket jäuvla piss”, brukade kommentaren bli. Och så skrattade dom och gick därifrån, grannarna, och kom aldrig tillbaka.
Detta kunde nu Bulan motverka. Han kunde ta grannarna till Stockholm, sätta dem i en bur och få konstnärerna att känna sig hur konstnärliga och pittoreska som helst. Dom kunde låtsas bo på Österlen ( kanske kunde man slå upp tält bredvid burarna så att det blev lättare att låtsas vara grannar?), och bara genom en blick till vänster kunde man se att man bodde där, då blicken smekte förbi vindpinat, förbittrat fiskareskinn.

Men det var en senare fråga. Först skulle den första utställningen iordningställas.

Det var många i trakten som hade försvunnit, från små knaggliga gubbar till högljudda kvinnor, potatisnäsor och blomkålsöron. Folk hade försvunnit från höger och vänster, vart visste ingen men hos vissa hade misstankarna börjat väckas. För ungefär samtidigt hade Bulans tivoli börjat sin annonsering om ett enormt spektakel, människans avarter skulle ställas ut och diskuteras, de fjättrade skulle bli föremål för seminarier, för insikter om den mänskliga naturen. Ett steg upp på näringskedjan för endast hundra riksdaler!
Men KPML (xl-r) hade sett sambandet. Det var allt inte för inte som de ansågs som traktens främsta tänkare (och socialister!).
Dom hade samlats i sitt församlingshus, ett rött (såklart!) trähus vid Stens Huvuds fot. Hustaket pryddes av en stor, röd, sovjetisk flagga, och på gården stod en åldersstigen byst av Karl Marx. Eftermiddagen skulle just till att övergå till kväll när mötet skulle öppnas, men innan alla försvinnande hade börjat diskuteras, höjde vår Hans rösten.
-Innan vi öppnar ännu en diskussion måste jag låta min strupe ljuda, halvskrek han. Ni vet nog mitt ämne, men min borgerliga fascist till granne...
Sällskapet suckade.
...har nu gått och gjort det mest...ja, jag vet inte...ÄCKLIGA jag någonsin sett. Han har skaffat sig en springbrunn! Hör ni? EN SPRINGBRUNN!! Hans slog ut med armarna. NÅ? vrålade han. När är det egentligen dags att dra gränsen? Jag vet vad vår kära Stalin (konstpaus med vördnad i blicken) skulle ha gjort. Han skulle ha hämtat facklan, marcherat rakt ner till hans hus och tänt på hela skiten! HELA SKITEN!! Och mitt jävla svin till granne skulle fått socialistiskt brännande kula i huvudet, han skulle ha skjutits inför folket!

...och så blev det märkbart tyst, som efter varje gång Hans hade hållit sitt anförande. Det enda man hörde var Borstams suckande.

-Ja, började Sinkadus så sakta. Sinkadus var, som jag tidigare berättat, ordförande för sällskapet. –Nu när vi inlett vårt möte med Hans sidospår skulle jag vilja att vi beger oss till de mer väsentliga frågornas sfär. Har någon någonting emot det?

Alla log utom Hans, han kokade av ilska.

-Då öppnar jag snabbt. Vi har mycket att ställa oss inför, att reda ut. Till exempel; hur ställer vi oss inför detta nya problem? Är Bulans utställning socialistisk? Eller är den äckligt kapitalistisk?
-Fy för kapitalism, väste Jams, en engelsk filmprofessor som smygit sig in i sällskapet.
Sällskapet nickade instämmande.
-Denna nya fråga är svårare och djupare än man kan ana, fortsatte Sinkadus. Är det exempelvis etiskt och moraliskt riktigt att ställa ut fysiskt och psykiskt handikappade, vilket vi kan ana att Bulan ska göra, till förmån för djupare insikt?
-Ladislaus hade inget handikapp, fräste Ruben, märkbart irriterad över Sinkadus påhopp.
-Där sa du en klok sak, ännu en fråga. Vad är det egentligen som Bulan gör?
Sällskapet muttrade.
-Jag är själv inte säker, fortsatte Sinkadus, men om vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi nog komma överens om en ståndpunkt, om vi ska hylla utställningen eller bränna ner hela skiten. Och jag vet att vi har varit fega en tid nu, vi har inte varit tillräckligt aktiva. Vi har inte riktigt vetat vilken fot vi har velat stå på, vi har inte haft en enad front.
Sällskapet tittade ner i sina knän.
-Det var länge sen det brann sist, suckade Sinkadus fram med trött och släpande röst. Det har t.o.m. kommit till min vetskap att KPML (r) kallar oss socialdemokrater. Men vi vet bättre än så, och det här är ett gyllene tillfälle för oss att visa upp oss igen, att bekänna färg, att återvinna folkets förtroende! Vi ska även minnas att kommunalvalet bara är ett år bort. Nästa år ska vi banne mig ta en stol!

Stämningen hade blivit högre, några hade ställt sig på sin stol, någon stod med knäppta händer och glitter i ögonen. Sällskapet utljöd diverse hyllande strupljud och Jams skulle precis sätta fyr på en amerikansk flagga när Sinkadus fortsatte:

-Hör upp, kamrater! Hylla handling, inte ord! Innan vi kan tillåta att denna samling att förvandlas till en rejäl arbetarfest måste vi enas om en ståndpunkt. Jams, är denna utställning en uppvisning i socialistisk eller kapitalistisk linje?
Jams funderade en stund, vände bort huvudet och sa:
-Jag skulle nog behöva en eller två av dom där gyllene dropparna innanför skjortan innan jag tordes ge ett svar.
-Ruben? fortsatte Sinkadus med barsk min, väl medveten om vad skulle hända.
-Den är svårtydd utan den himmelska nektarn. Men när jag väl sköljt ner härligheten kan du få ditt svar.
Sinkadus ilsknade till.
-Heindrich! Nog kan du som intellektuell socialist ge mig ett adekvat svar utan en droppe i kroppen?
Heindrich, stor och väldig, starrbligade på Sinkadus. Efter ett tag lät han sin djupa röst borra in sig i honom:
-Nog kan jag det, sa han. -Men jag vägrar.

Sinkadus huvud sjönk som en sten. Så här brukade det gå till. Det var inte förrän Sinkadus låste upp skåpet och ställde fram dunken som sällskapet påbörjade diskussionen, ett faktum som inte befruktade den socialistiska diskussionen med några egentliga insikter. Det blev mest bara vanvett av hela kalaset. Föreningslivet hade blivit struken på foten av rena alkoholfester, ett stort rus hade lagt sig över hela församlingen. Särskilt illa var det för de medlemmar som aldrig smakat på spriten innan, som Ruben och Jams, de hade i sin politiska övertygelse hävdat att de inte fann nytta i alkoholens virrvarr. Men när Borstam en dag tvingade ner en sup i deras halsar tog allt en allt för vanlig vändning, fokuseringen i partiet ändrades. Forna stolta, intellektuella socialister hade begravt sin tanke i mäsk, de satt och svajade längs alkoholens ångor istället för att skriva politiska pamfletter.
Sinkadus försökte få en vettig mening ur resten av sällskapet, men alla nekade. Någon vände bort blicken, någon skakade på huvudet, någon annan visade med intrikata handrörelser att han ville ha en liten styrketår först. ”En liten droppe till själens brunn”, som Ladislaus brukade säga. Ladislaus som nu var borta, troligen inlåst i en bur på Bulans Tivoli.
-Än en gång, suckade Sinkadus fram, jag har inte läst i ”Det kommunistiska manifestet” att socialistisk högbravur föds ur ett kraftigt rus. Snarare verkar det underförstått att de uppkommer ur ett nyktert, filosofiskt, intellektuellt resonemang. Marx hade Engels, vi har varann. Men Jams, hur enträgen du än är i den frågan, Engels var ingen spritsort.
Jams muttrade surt och tittade bort.
Sinkadus fortsatte:
-Men vi har varit i denna situation förut, och jag vet att ni inte kommer att ge er. Men det är med socialistisk skam i kroppen som jag hämtar dunken. Och samtidigt så luftar jag mitt hopp om att saker och ting inte blir som förra gången [Förra gången hade alkoholen helt tagit överhand, flera handgemäng hade startat, Ruben hade gråtit hela kvällen (han var Österlens mest kärlekskranka, känsliga man), Jams hade dragit kniv mot Borstam, Hans hade stått och vrålat hatramsor på gårdsplanen och Heinrich hade i fyllan hävdat att kapitalismen kanske inte var så illa som de andra tyckte. Som tur var mindes ingen dessa vrånga ord dagen efter, men det visste ju inte Heindrich. Han var nu fast övertygad om att alla andra i sällskapet skrattade åt honom bakom hans rygg].

När Sinkadus nämnde detta så blickade de kollektivt ner i golvet, vissa snabbare än andra. Men när han senare väl satt ner dunken på bordet så vättes snabbt läpparna av alkoholens välvilja, och skäggen slickades snabbt rena för att göra sig redo inför en ny runda. Några vettiga resonemang utbyttes innan ett våldsamt vanvett utbröt, man bestämde sig för att inte döma på förhand, ge utställningen en chans och bestämma sig senare. Visade sig utställningen sen vara en uppvisning i kapitalistisk pissideologi så skulle allt snabbt brännas ner. Men man skulle först syna tillställningen (och Hans påpekade att efter man bränt ner tivolit så kunde man kanske ta en tur inom hans granne).

kapitel tjugoett

2008-10-12T08:57:00.000-07:00

Kapitel 21:
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven

Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.

Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.

Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.

Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.

En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.

Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.

Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.

Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.

Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.

Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.

Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.

Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.

När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.

kapitel tjugo

2008-10-04T01:23:00.000-07:00

Kapitel 20:
Ändarna börjar mötas

Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.

Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.

Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.

-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?

Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!

Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:

----------------------------

Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas

----------------------------

Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.

Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.

Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.

kapitel nitton

2008-09-27T13:45:00.000-07:00

Kapitel 19:
Fingals testamente

Fingal hade noga räknat två riktiga vänner. Vänner i vars sällskap han verkligen trivdes. I denna, Fingals inre vänskapskrets, räknades ingen av familjemedlemmarna in. I familjens sällskap kände han sig som bäst onödig men allt som oftast synnerligen olustig till mods. Han kände sig hemskt gammal. Naturligt nog var Fingals båda vänner avsevärt äldre än vad han själv var. De vandrade faktiskt båda på sluttampen av livets sjörövarplanka och hade överlevt både barndomskamrater och flera släktled därtill. De var de sista tappra kämparna av en lång rad gamla Österlensbor som Fingal knutit band med under sina yngre år. Till en början hade dom tyckt att det föreföll sig lite märkligt att en ung och viril pojke hellre spelade spader med orkeslösa pensionärer än sprang och jagade flickor i buskagen, men efter hand så glömde dom helt enkelt bort att Fingal var generationer yngre och tog honom till sig som en av de sina. Åren gick och en efter en föll dom gamla resenärerna av tåget och till sist var dom bara två kvar. Tre med Fingal. Många förvånades faktiskt över att Fingal lyckats hålla sig kvar så länge som han gjort. Ingen funderade över att Fingals kamrater hade hunnit tillryggalägga trettio års svårtrampad landsväg redan innan Fingal ens var född. Till och med Fingals gamla skolkamrater mindes honom från skoltiden som en gammal gubbe med skepparkrans och pipa. Sedan hade han liksom hängt sig kvar som en envis gammal melodi från deras bardoms Österlen. Fingal brukade säga att hans korta tid på jorden ofta kändes som tio långa mansåldrar tillbringade i en mörk och mycket trång gruva. Han ansåg inte alltid att livet var gott att leva, men det var någonting som skulle göras så det var lika bra att bita ihop och trampa på.

Löwenbrau var av tysk härkomst och hade enligt vittnesmål slagit sig ner på Österlen någon gång under seklets gryning. Han var änkling sedan någon gång på femtiotalet och vad mera var barnlös sedan en längre tid. En si sådär fem år efter att Fingal lärt känna honom i sin ungdoms hårda dagar drabbades Löwenbrau av en allvarlig stroke och hade sedan dess inte yttrat ett enda begripligt ord. Icke desto mindre förblev han en central figur i den äldre gemenskapen, och när det skulle till att spelas spader så rullades han utan undantag in till bordet och förseddes med såväl kort som tillhörande skärmkeps. Korten spelades förvisso av hans ungdomsvän och generationskamrat Sixten Strid som var en väldig tävlingsman och en tämligen dålig förlorare därtill. Det var hur som helst ingen slump att Löwenbraus kort gång på gång spelades till Sixtens fördel.

Fingal och Löwenbrau och Sixten hade några få, men ytterst fundamentala, saker gemensamt. Dom var alla tre, åtminstone till själen, uråldriga. Dom skydde kvinnor i sociala sammanhang till nästan vilket pris som helst av den enkla anledning att dom helt enkelt inte förstod sig på det täcka könet och därför fann sig oanvändbara i kvinnors närhet. Och sist men inte minst, dom hade alla tre skepparkrans och envisades prompt med att röka pipa av den gamla bortglömda sorten. Tillsammans utgjorde dom ryggraden av Österlens excentriska gammelfolk. Dom var gamlingar av den gamla skolan. Gammelmanskläderna var lika viktiga som den nedärvda käppen och den dimmiga och livlösa blicken lika viktig som att det inte växte naturligt hår på hjässan. Det fanns en stolthet väl värd att bevaka i deras position som traktens gamla gubbgäng.

Sixten Strid var stolt österlensbo sedan generationer tillbaka och hade lärt känna Löwenbrau under trettiotalets slutskede då det var allmänt känt att Sixten var s.k. tyskvänlig. När det sedermera stod klart att tyskarna skulle komma att förlora kriget förnekade Sixten emellertid sitt tidigare så brinnande stöd för Tyskland och bröt således kontakten med Löwenbrau för att inte dra på sig onödiga misstankar. Flera år senare, då de båda var änkemän och trötta på livets nycker, återförenades de och svor dyrt och heligt att stå rygg mot rygg och slåss mot det moderna samhället och den förtappade ungdomen under resten av sina dagar. När Fingal så småningom dök upp såg dom en gammal mans flämtande låga i hans ögon och tog honom under sina vingar.

Sedan var det spader på måndagar.

En gång i månaden samlades dom för att gå igenom sina respektive testamenten för att försäkra sig om att ingen under månaden som gått råkat ändra på något som inte skulle ändras på i någon stund av tillfällig förvirring. Det hade aldrig hänt att någon ändrat på något. Deras testamenten var hur som helst väldigt enkla att tyda och lämnade inte mycket utrymme för ändringar alls. Det var överenskommet att den som överlevde de andra två skulle få de båda andras pipor. I händelse av att två överlevde skulle den bortgångnes pipa läggas i en låda tills någon av de andra två dött då den som överlevt de båda andra skulle få båda piporna. Något annat nämnde inte testamentet.

Dessutom träffades dom tre ålderstigna herrarna åtskilliga gånger i månaden i väntrummet hos byns ende praktiserande läkare. Det rörde allt från ålderskrämpor till hastigt tilltagande starr och svårigheter med matsmältningen. Fingal dök ofta upp bara för att få reda på exakt hur många dagar han kunde förväntas ha kvar i jordelivet. Han fick alltid samma svar. Eftersom hans fysik i stort sett motsvarade vad som kunde förväntas av en man i medelåldern bortsett från en något krum rygg och ett i förtid föråldrat yttre så var det givetvis stört omöjligt för den stackars läkaren att förutse hans livslina. Den krumma ryggen var för övrigt resultatet av många års övertygelse av att hans skelett var förvridet av ålder. Redan vid tjugo års ålder började Fingal vandra genom Österlen med böjd rygg. Efter ett par år kunde han av förklarliga skäl helt enkelt inte räta på ryggen längre.
Då var det sämre ställt med Löwenbrau och Sixten Strid. Tillsammans hade dom avverkat i stort sett varenda åkomma som stod att finna i läkarens lexikon. Det var inget mindre än ett mirakel att dom överhuvudtaget andades. Men det gjorde dom. Och om man inte visste bättre kunde man tro att dom höll sig vid liv i ren trots mot ungdomen och det moderna samhället.

Spader på måndagar, genomgång av testamente en gång i månaden och regelbundna läkarbesök varvat med stoppning av pipa och ansning av skepparkrans sammanfattar Fingals tillvaro ganska väl. Detta var vad han levde för och det gjorde han heller ingen hemlighet av. Där emellan låg han mest i sin säng och ojade sig över livets plågsamhet. Nåja, ingen kan säga att han inte gav barnen den frihet dom behövde. Och när barnen får springa fritt då blomstrar deras små personligheter som smörblommor i vårsolen. Så sant som det var sagt.

kapitel arton

2008-09-22T08:05:00.001-07:00

Kapitel 18:
KPML (xl-r)

Det tog inte lång tid förrän Bodil ville bjuda in Eskil i hennes cirkel. Hon var stensäker på att Eskil skulle utvecklas till en underbar revolutionär, bara med liten, liten hjälp från gott håll. Bodil såg illa på Siskels påstådda undervisning i den rätta läran, även om hon visste att hans hjärta fanns till vänster så hade han missuppfattat väldigt mycket i böckerna. Och allt detta prat om en stad som själfull filosof? Det kunde inte vara bra för ett barn med allt detta virrvarr av hel, halv- och osanningar. Nej, Eskil skulle tutas i den rätta läran, av det rätta folket. Österlens oövervinneliga intellektuella elit, de stora akademikerna, traktens stora tänkare. KPML (xl-r). Det Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (extramycket-revolutionärerna).

Det var en samling konstnärer, förskolelärare och egenutnämnda tänkare som tyckte att de rådande partierna drev en för lam linje. De såg dock ett litet hopp i KPML (r) och i deras politik, men de ansåg sig vara lite mer revolutionära än alla andra. Så det blev extramycket-revolutionärerna. De sa nej minst dubbelt så många gånger, de bar alla Afrikainspirerade kaftaner och pratade med en sådan oerhörd dialekt att ingen kunde tyda ett endaste ord. Aslan var deras partiledare, även om han hellre söp sig ordentligt berusad än höll ett tal på en årsstämma. Om sanningen ska fram så hade Aslan faktiskt aldrig varit på ett endaste av KPML (xl-r):s möten; han visste nog inte ens om att han var deras partiledare. Men han var ett bra affischnamn och det lockade folk.

Och in i denna församling drogs Eskil. Han blev invigd på ett av partiets månadsmöten, där alla samlades runt ett stort ekbord hemma hos Sinkadus, partiets ordförande. Det sattes öl och vin på bordet och alla 13 samlades.

-Hör upp! Sinkadus lät sin dova röst borra sig genom medlemmarna. –Nu är det nytt möte, och nu jävlar!
-REVOLUTION!, skrek de tolv andra.
-Sanning, svarade Sinkadus. –Nu ska vi snart ta fram facklorna igen. Han blickade upp mot skyn. –Ni vet alla att vi har väntat länge.
-Allt för länge, svarade församlingen sorgset.
-Och vi har inte alltid lyckats med våra mål, sa Sinkadus och tittade ner på golvet.
-Väldigt sällan, svarade församlingen.
-Vissa vågar kalla vår ideologi för en utopi, väste Sinkadus fram.
-Nackskott, nackskott, ropade församlingen upphetsat.
-Men det är dom som ryker först när revolutionen sveper över landet!, skrek en upphetsad Sinkadus. -Det är dom som får smaka på hämnden först!
-Vi ska spetsa dom på högafflar, skrek församlingen.
-Och skära av deras huvuden med rostiga tillhyggen, vrålade Sinkadus.
-Och länsman ska åka i backen! svarade församlingen.
-Och borgarsvinen ska torteras till döds! skrek Sinkadus
-Och så ska vi bränna ner Larssons gård, skrek Hans med sin gälla röst.
Då blev det tyst.
-Vi ska bränna ner hans jävla hus och hans jävla trädgård! fortsatte han. Borgarbrack är vad han är!
-För fan Hans, Larsson jobbar på reningsverket, sa Sinkadus. Han är en vanlig socialdemokrat.
-Det visar inte hans hus eller trädgård på. Deras välskötta status visar på tendenser som jag inte tycker om!
-Som vad? frågade Sinkadus.
-Som om att han aspirerar att gå upp i graderna, eller ännu värre, att han vill att andra ska tro att han har det bättre än hans jobb påvisar. Hans skakade på sitt huvud. –Det jävla svinet ska brännas levande.
-Visst, svarade Sinkadus, klassförrädare ska inte komma undan. Men Larsson är ju fan en bra kille. Heindrich, hjälpte inte han dig när du skaffade dig ett Ballingslöv-kök?
Heindrich nickade. -Han är en jävligt händig kille.
-Han fixade mitt avlopp förra hösten och tog inte en spänn för det, hostade en märkbart skäggig förskolelärare fram.
-Det är fan märkligt, svarade Borstam, en bastant revolutionär. –Sa du inte att han var socialdemokrat?
Sällskapet skrattade.
-Men han har en borglig trädgård, skrek Hans och dunkade sin lilla näve i bordet, nu illröd i ansiktet. –Min egen lilla arbetareträdgård ser ut som ett härbärge bredvid! Jag ser fan inga revolutionära revolutionärer här, bara en bunt flaggviftare och papperskommunister! Fy för helvete för er!
Med de orden la sig Hans med ansiktet ner mot golvet. Sällskapet stod blickstilla en stund.
-Så här är det varje gång, suckade Borstam.
-Tala inte ont om någon Borstam, uppmanade Sinkadus. –Du vet vad vi alla anser om fascister.
-Men det händer varje gång, fortsatte Borstam. Hans eldar upp sig och kräver att vi ska bränna ner hans grannes hus för att han har finare trädgård än honom. Och när vi pratar om socialism eller för en diskussion om oktoberrevolutionen, är han med aktivt? Nej, då sitter han och surar. Men när vi börjar tala om den stundande revolutionen, då dunkar han näven i bordet, blir illröd i ansiktet och kräver att vi ska bränna ner hans grannes förbannade hus och trädgård.
-Försiktigt Borstam, du trampar på farlig mark, svarade Sinkadus.
Heimlich reste sig försiktigt upp. –Jag känner till gatan du vandrar på Borstam. Och jag minns den väl! Paradgatan i självaste Berlin, den största gatan i staden! En stor konvoj var det, med en liten, mullig gubbe med konstig mustach i den främsta bilen! Han minns jag mycket väl! Vad var det nu han brukade säga?!?

Eskil hade stått tyst och lyssnat hela tiden, men här såg han sin chans. Han visste exakt vad den lilla gubben brukade säga, det hade Siskel bankat in i honom vid flera tillfällen. Och nu såg han sin chans att imponera på den intellektuella församlingen. Han ställde sig upp på sin stol och skrek med övertygelsens röst: -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! Vid detta tillfälle slog han ut med högerarmen, stampade med högerfoten på stolen och vände sig runt 45 grader för att fortsätta. -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! sa han och koncentrerade sig för att ha sin mest stålsatta blick. Nu skulle han imponera på de gamla gubbarna.

Sällskapet var i chock, alla tittade på den unge pojken som vrålade som besatt. Dom visste att Bodil skulle inviga en sällsynt talang, en sann frihetskämpe, en riktig revolutionär i partiet. Han skulle visst vara en riktig agitator, och han klädde sig enligt partilinjen. Men vad var detta?
Det var Heindrich som besinnade sig först.
-En FEMTEKOLONNARE!, skrek han och slängde sig över Eskil som nätt och jämnt slank ur hans grepp.
-Vrid nacken av förrädaren!
-Det...det...det...nazistäcklet, fortsatte Sinkadus. –Lappa till den jäveln.
-Jag ska visa han vad min far brukade göra, morrade skäggubben fram.
-Mot min granne! vrålade Hans.
Eskil visste inte vad han hade gjort för fel, han visade bara sin (och Siskels) beundran av en stor och missförstådd konstnär. Inte visste han att det skulle ogillas av en mindre samling revolutionärer, han trodde tvärtom. Han trodde att de skulle uppskatta hans akt, kanske till ock med en applåd skulle vara befogad. Men nu fick han rusa ut ur dörren med tolv arga socialister efter sig (Bodil satt och grät vid ekbordet), och Eskil hann precis undan.

Siskel blev inte den gladaste dagen efter när han fick höra historien vid frukostbordet.

kapitel sjutton

2008-09-14T13:54:00.000-07:00

Kapitel 17:
Kvartsamtal

Siskel stelnade till när han såg boken som Bodil höll i sina händer.
”Över min döda kropp,” utbrast han förskräckt. ”Aldrig att han läser den där lilla slynans smutsiga tankar. Vet du vad det är? Det är litterär dupering. Det är ett övergrepp på den seriösa historieskrivningen. Det är skamlöst. Det är banalt. Det är en efterhandskonstruktion. En dokusåpa. Det är pacifistisk onani.”
Siskel var så ursinnig att han blivit alldeles röd i ansiktet. Hela han darrade och han hämtade sig inte förrän Bodil stoppat tillbaka boken i sin väska.
Siskel blängde på Bodil. ”Du är ju nazist”, sa han och reste sig och gick.

Så var kvartsamtalet överstökat för den här gången, tänkte Bodil och pustade ut. Hon tröstade sig själv med att det skulle dröja minst tre månader innan hon skulle behöva se Siskel igen.

Tidigare samma vecka hade Eskil kommit hem från skolan med en lapp som informerade hans far om ett förestående kvartsamtal med Bodil, Eskils lärarinna. När Fingal fick lappen i sin hand började han genast oja sig och beklaga sig över att den lokala färdtjänsten fortfarande vägrade ta hans tillstånd på allvar och att en resa på egen hand in till byn var detsamma som en säker död. Siskel däremot, som råkade gå förbi och hörde Fingals klagosång, sken upp som en sol när han fick syn på lappen. Han hade länge velat säga både ett och två ord till Eskils klassföreståndarinna. Allt för att hjälpa henne styra in Eskil på den rätta banan. Han planerade dessutom att föreslå en serie gästföreläsningar i ämnet ”enväldsstyre genom tiderna” i vilket han gjort en djupdykning sedan en längre tid tillbaka.
När Siskel dök upp en solig eftermiddag möttes han av en förtjusande Bodil med vårblommor i håret. Siskel visste inte mycket om Bodil men han hade hört Eskil repetera ”Internationalen” inför skolavslutningen och det tyckte han verkade synnerligen lovande.
Samtalet började som sig bör lite trevande, men när artighetsfraserna var överstökade så närmade sig Bodil de lite känsligare ämnena. ”Eskil är ju en ovanligt intelligent liten kille,” började Bodil försiktigt, ”och det är ju makalöst att han brinner av ett sånt politiskt engagemang, ju.” Siskel nickade instämmande. ”Men ibland verkar han vara lite förvirrad tycker jag. Det verkar lite som om en del av åsikterna liksom har blivit pådyvlade honom.” Siskel skärpte blicken en aning. ”Hur så?” undrade han nyfiket. ”Jo, det verkar som om han har fått en del saker om bakfoten.” ”Som vadå?” undrade Siskel igen. ”Jo, mitt i ett långt anförande om solidaritet och jämlikhet så kan han hänvisa till Hitler som proletariatets urfader och sånt där,” berättade Bodil bekymrat. Siskel log stolt och tittade oförstående på Bodil. ”Ja, jag tänkte bara höra om det kanske var så att han umgicks med någon nazistsympatisör eller något sådant?” fortsatte Bodil. ”Absolut inte,” svarade Siskel bestämt. ”Nehej, nej, men var kommer då allt det här pratet om Hitler ifrån då?” försökte Bodil. ”Hitler var inte nazist,” svarade Siskel uppriktigt. Bodil stirrade oförstående på honom. ”Nehej, nej, men det var han väl ändå,” försökte hon. ”Nej,” svarade Siskel tillrättavisande. ”Vad var han då?” undrade Bodil nervöst. ”Han var konstnär och filosof,” förklarade Siskel, vars tålamod började tryta en aning.
Bodil som insåg att samtalet inte skulle leda någon vart tog fram sin stora läderväska och började leta i den. ”Jaha, ja, du kan väl ge den här boken till Eskil i alla fall. Jag tror att han skulle må bra av att läsa den.” Siskel tittade misstänksamt på Bodil. ”Vad är det för bok?” undrade han. ”Den heter ‘Anne Franks dagbok’,” svarade Bodil.

kapitel sexton

2008-09-07T01:44:00.000-07:00

Kapitel 16:
Ragnarök – Lars-Lars födelsedagsfest

Balladen om Lars-Lars

Han sutto där han sutto, den lillgamle, den skamlige.
Hans tunga varde bunden, men hans blickar andas. Av ondo.
Nu äro dagen här.
Nu har han krälat under tio höstar, tio vintrar, tio vårar, tio somrar.
Och må regnet falla på hans kropp som den dagen han föddes. Att tvätta hans smutsiga buk och hans vidriga anletsdrag.
Men en dag skall också han blomstra. Mot hans vilja skall hans knoppar slå ut och han skall tvingas ur sin sele. Han skall tala som den vise och icke längre kopulera med sig själv och befläcka sina nära.
Lars-Lars, hör mina ord.
Res dig ur ditt trötta slummer.

Detta korta prosastycke skickade Siskel in till Ystad Allehanda för publikation i god tid innan Lars-Lars tioårsdag. Han bad speciellt om en central plats på sidan med födelsedagsannonser och dödsrunor. Innan tidningen gick i press ögnade chefsredaktören i Ystad i vanlig ordning igenom den pinfärska tidskiften bara för att i all hast stryka Siskels text ur numret med motivationen att den var ”på tok för vulgär” och ”kunde verka anstötlig för plenum”.
Siskel rasade i veckor över ”den fascistuida chefsredaktören” och hans ”amerikaniserade skittidning”. Uppståndelsen kring födelsedagsannonsen ledde så småningom till att Siskel föga oväntat tog saken i egna händer och helt enkelt startade sin egen dagstidning. Tidningen som han valde att kalla ”Sanningen” gavs ut i två veckor och tre dagar och bestod i stor utsträckning av väldigt privata dagboksutdrag varvat med ursinniga provokationstexter. Det fanns med andra ord inte mycket av nyhetsvärde i Siskels tidning, men det var väl inte heller Siskels avsikt när han satte sitt ”forum för sanning” i pränt. Men tidningen öppnade förvisso möjligheter för Eskil som dittills aldrig lämnat ut sina alster för allmän beskådan. Och den resulterade icke desto mindre i ett par intensiva veckor i motionsspåret för Fingal som tvingades ut varje morgon innan solen gått upp för att cykla Österlen runt och dela ut Siskels milt uttryckt impopulära morgontidning.

Så kom då den stora dagen. Dagen då Lars-Lars fyllde tio. Och det blev fest.
Fast egentligen rörde det sig faktiskt om två fester som låg i kollisionskurs med varandra.
En hade Siskel planerat. Han hade bland annat förberett ett massdop av alla sinnessvaga och hade vidare för avsikt att skrämma bort alla idiotfasoner ur gästerna med hjälp av ett antal fågelskrämmor han planerade låta uppföra på gårdsplanen.
Och så var det en fest med vikingatema som Lars-Lars klasskamrater valt att kalla för Ragnarök.
Föga överraskande var det Lars-Lars och hans envetna klasskamrater som gick som segrare ur striden. Det skulle bli en vikingafest och den skulle heta Ragnarök.

Redan dagen innan festen anade Tommelilla ugglor i mossen. Han strök som vanligt omkring utanför ladan när han råkade höra hur Lennart och Lennarth pratade förtroligt med varandra. ”Imorgon är det bögjävelns tur. Fy fan vad han ska brinna utav bara helvete.”
Tommelilla gillade inte vad han hörde. Han visste inte riktigt vilken bögjävel dom menade, men hur han än vände och vred på det så lät det inte bra. Tommelilla gick hem och söp på saken.
Senare samma kväll dök Lennart och Lennarth upp utanför Tommelillas dörr. Dom ville beställa etthundra liter brännvin till kvällen därpå och nu om inte förr blev Tommelilla riktigt nervös. Han lovade att han skulle ordna så mycket han kunde för han ville inte hamna i trubbel med Lennart och Lennarth om han kunde undvika det. Nog för att han var större än dom båda tillsammans men han var allt lite orolig för vad deras små lömska mongoloidhjärnor kunde koka ihop.
När han blivit av med Lars-Lars lakejer satte han av mot ladan igen. Han ville veta mer.
Den här gången smög han sig ända fram till ladans vägg. Han letade upp en liten springa i väggen som han kunde titta in igenom. Ladan myllrade av små underliga människor och aldrig förr hade han sett så många rullstolar och mjukisdräkter som den dagen.
Den dagen gick mer än en personlig assistent sysslolös.
Det var svårt att se vad som egentligen hände därinne för det var en väldigt liten springa som Tommelilla hittat. Men det verkade väldigt trångt och det luktade hemskt illa inifrån ladan.
Han tyckte sig ändå kunna urskilja ett långbord och någon form av järnkittel som hängde över en stor eldstad. Långt borta i dunklet skymtade han något som påminde om ett majbål. En samling brädor som staplats i en prydlig hög. Framför högen av brädor stod den autistiske pojken Bruse och i en rullstol bredvid satt Lars-Lars.
”Eskil, FOFF!” sa Bruse och sköt ut med armarna. Lars-Lars tjöt av skratt, klappade i händer och vrålade ”LAUS-LAUS, LAUS-LAUS, LAUS-LAUS”, och så utbröt ett allmänt tumult inne i ladan som fick Tommelillas huvud att värka och tvingade honom att lämna ladan för att söka tröst hos arbetarens bäste vän.

Inne i huset var allt som vanligt. Siskel surade över att man tagit ifrån honom huvudansvaret för födelsedagsfesten, Fingal låg på sängen och inbillade sig att han såg ett välkomnande ljus stråla från taket, Eskil författade ett längre brev till Fidel Castro där han svor honom sin eviga trohet och passade på att undra om han inte kunde få en autograf och Bie som för ovanlighetens skull var hemma en liten stund gjorde sig redo för en helgvistelse i Simrishamn tillsammans med Orust och Bjarne från tivolit.
Man hade låtit meddela Siskel att det skulle bli vikingafest tidigare under dagen och hade då samtidigt passat på att länsa hans garderob i händelse av att där skulle finnas vikingainspirerade kläder. Bara tanken på att varenda handikappad idiot i hela Österlen sprang omkring i hans kaftaner och saronger gjorde honom illamående, men han bet ihop och målade en helsvart tavla. Fingal hade förkunnat att han med största sannolikhet inte kunde visa sig på festen eftersom han ville leva sina sista dygn i stillhet och ensamhet och med det sagt hade han låst dörren till sängkammaren. Eftersom Bie skulle ta sig till Simrishamn den långa vägen, d.v.s. med Epa-traktor, så var hon tvungen att resa så fort hon packat ner sin läderjacka och sin kniv. Således var det endast Eskil som kunde komma på Lars-Lars fest.

När Tommelilla vaknade tidigt följande morgon efter en sjuhelvetes arbetarfylla mindes han i vanlig ordning ingenting av föregående dag. Men när han såg att hembränningsapparaturen gick på högvarv kom han ihåg Ragnarök och dom etthundra liter brännvin han lovat att han skulle leverera till festen. Det dröjde inte speciellt länge förrän han drog sig till minnes majbålet och Eskil och den brinnande bögjäveln.
Han satte flaskan till mun och tog sig en funderare.
Inom kort stod han vid bränningsverket och skruvade och donade och snart såg han ganska nöjd ut. Tämligen ful, men nöjd.
När Lennart och Lennarth så småningom dök upp överlämnade Tommelilla en ansenlig mängd sprit till dom. Som ersättning för besväret räckte Lennart och Lennarth högtidligt fram en stor del av innehållet ur Siskels garderob. Tommelilla stirrade på byltet som han insåg att han måste återlämna snabbt som tusan om han var rädd om skinnet och stängde dörren framför mongoloiderna.

Eskil stod framför spegeln i hallen och rättade till sin basker. Han hade klätt sig i en ny uniform han låtit sy upp strax innan festen. Uniformen var en nära nog exakt kopia av de uniformer som juntan i Chile burit under de historiska gerillaattackerna. Även om det bara var en fest för samhällets utstötta så såg inte Eskil någon anledning att rucka på sina principer. En soldat är en soldat.
Med sin östtyska militärrock under armen marscherade han stolt ut på gården och fram till ladan där festen skulle hållas. Över ladans dörr hade man fäst en kartongbit där någon med spretiga bokstäver skrivit ”MIDGORD”. Eskil knackade på och snart öppnades dörren av två synnerligen oattraktiva unga damer utklädda till förföriska valkyrior. Eskil ryggade tillbaka en aning men glömde snart bort flickorna när han fick syn på sin bror.
Rullstolen hade man virat in i aluminiumfolie och Lars-Lars själv satt med bar överkropp iförd endast någon slags pälskalsong och en söndrig vikingahjälm för små barn. Hans feta mage var inoljad och vikingahjälmen var så liten att Bruse var tvungen att stå bakom Lars-Lars för att hålla den på plats.
Ladan var belamrad med gäster. Det verkade faktiskt som om hela särskolan med undantag från kollegiet tagit sig dit. Eskil kände sig lite illa till mods. Han visste att han inte riktigt passade in här och han hade inga avsikter att stanna längre än nödvändigt.
”Laus-Laus”, sa Lars-Lars och gästerna tog plats vid det långbord som dukats upp.
På bordet låg flera oöppnade plastförpackningar med grillkorv, Lars-Lars favoriter, och en hel massa dunkar brännvin. Hur Lars-Lars fått tag på sprit ville inte ens Eskil veta. Han ville bara ut. Men det skålades en och två gånger och sen blev det svart.

Tommelilla som betraktade festen från sin lilla glugg på andra sidan ladan flinade brett när dom tuppade av en efter en därinne. Det var en rejäl omgång doning i drickat, det hade Tommelilla sett till. Sju gånger starkare än vanligt. Tommelilla reste sig och smög in i ladan där han hivade upp Eskil på ryggen för att strax smyga ut igen och lämna av honom tillsammans med Siskels kläder framför huset.
Efter Ragnarök var det lugnt på gården ett litet tag till. Men det som en gång sats i rörelse det rullar i allmänhet på tills allt i dess väg är jämnat med marken. Och så också den här gången.

Kort kommentar rörande Siskels söndagsskola

Sång för Österlen

En frälsare i norr, en frälsare i söder
En frälsare på Skånes höga slätt
Somliga får stanna, andra måste gå
rannsaka dig själv och välj din lott
gamla som unga, stora som små
Var ärlig mot din moder och din fader

ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv

Jag minns den gamla storhetstid, när landet mitt var mitt
och ingen traska fritt över våra gränser
Nu måste somliga stanna, men andra måste gå
så rannsaka dig själv, och spela rent
Jag lyssnar ej till statsmän, jag lyssnar till vår herre
och han säger att hans tålamod är slut
så,

ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv

kör:
Österleeen
låt mig slumra i ditt proletära sköte
Österleeen
oooh Österleeen

Sångtexten ovan var ursprungligen avsedd för Siskels söndagsskoleklass. Siskel höll nämligen söndagsskola under fyra söndagar en sommar. Men på den fjärde och sista söndagen dök det händelsevis upp en sommargästande familj från Tyskland som hade för avsikt att låta sin nioåriga dotter Leni få sig ett andligt mål mat om söndagsmorgnarna. Då de steg fram för att hälsa och presentera sig på hjälplig svenska for Siskel upp och fattade tag om familjefaderns hand, varpå han stolt och oblygt utbrast ”Heil Hitler”. Familjen drog sig av förklarliga skäl hastigt tillbaka under stort förtret och anmälde sedermera Siskels beteende till STF (Svenska turistföreningen) som i sin tur såg till att söndagsskolemötena upphörde med omedelbar verkan. Det visade sig dessutom inte vara första gången tyska turister råkat ut för provokatören då flera redan lurats in på någon gudsförgäten avkrok i tron att de följt Österlens konstrunda bara för att mötas av en galning som vrålat ”Heil Hitler” efter dom.

Vid beskedet om söndagsskolan muttrade Siskel någonting om hycklare och så surade han ett litet tag.

När nyheten om Siskels dolda talanger nått föräldrarna till dom barn som närvarit under de första tre mötena beslöt dom sig för att närmare undersöka vad det egentligen var barnen fått lära sig under Siskels ledning. Upptäckten fann dom vara upprörande. Det visade sig att barnen tutats i någon osammanhängande smörja av gammaltestamentlig sedelära, nationalsocialistisk etik (d.v.s. nazipropagandistsikt dravel) och en hel del bevingade ord av någon fascistisk filosof till krigsromantiker som kallade sig Gdansk. Det blev helt enkelt till att ligga lågt några veckor för Siskel.

kapitel femton

2008-08-30T13:15:00.000-07:00

Kapitel 15:
Arbetarlyrik och diverse misch-masch av den värsta sorten

Ett annat sällskap värt att vidare nämna är Österlens konstsällskap, denna egendomliga samling personer som ansåg sig vara hörnstenarna i Österlens kulturella liv. Det var sällskapet som utfärdade de officiella flaggorna som konstnärerna fick hänga upp på sina gavlar, det var sällskapet som satt på alla stolar, hade alla mandat. Här hade Siskel varit medlem i fyra dagar innan hans aggressiva beteende förde ut honom ur gruppen, och man ska inte förneka att det irriterade honom något oerhört.

Sällskapets ordförande var Bure, en sextiofemårig hötorgsmålare som glidit genom livet på en räkmacka. Hans pappa hade varit bankdirektör på traktens ledande bank, och i ett försök att blidka pappan och få loss lite sponsorpengar hade sonen fått en framträdande roll i konstsällskapet. Sen hade han stigit i graderna varje gång sällskapet behövde finansiera ett nytt projekt.
Han var egentligen en tämligen sorglig syn. Han var berövad all egentlig makt, den visste alla att Aslan satt på, Bure levde sitt liv i sin lilla bubbla. Fadern hade testamenterat en stor summa pengar till sällskapet mot att de tog hand om Bure och inte spräckte hans välfärdsbubbla, så sällskapet byggde upp en liten låtsasvärld runt honom. Mycket handlade om ”affärsmiddagar” och ”konferenser” på golfbanan, Bure pratade om sina framtidsvisioner (mycket skulle expanderas, kanske kunde även Blekinge räknas in i Österlen?) och hans maskerade låtsasvänner nickade och låtsades anteckna.

Alla visste att det egentligen var Aslan som satt på all makt och auktoritet. Aslan var traktens bluesartist, en nerklädd sjuttioåring vars uttal var fullständigt otydligt. Ingen kunde höra vad Aslan sade, det var en blandning av gutturala ljud och väsningar. Men när han lät så lyssnade man, och alla visste att vad han nu än sa så var det väldigt intelligent och viktigt.
Aslan hade alltid varit med. Han var klädd i en sliten, grå yllekavaj med lappade armbågar, och i kavajfickan fanns ett gammalt munspel. På huvudet bar han en brun gammal hatt och var än han reste bar han sin gamla gitarr med sig, en akustisk stålsträngad gitarr med endast tre strängar kvar. Aslan brukade framföra sina egensinniga tolkningar av bluesen på Kafé Annorlunda med relativt jämna mellanrum, hårda attacker på strängarna blandades med tystnad då bara några enstaka väsningar hördes. Och alla lyssnade intensivt. Folk från trakten samlades runt den förfallna gubben, man kunde höra förväntningen i luften. Skulle man höra någonting denna gången? Och var vad det han sa?
Hursomhelst blev man ändå berörd när man satt där i mörkret. Vetskapen om att någon framförde väldiga sanningar om vårt väsen och allt som rör sig runt det, att någon besatt och förmedlade enorm kunskap kunde få även den starkaste på knän. Under Aslans kvällar kände alla att de befann sig i universums absoluta centrum, man satt bredvid gudarna.

Eber var sällskapets mest kända medlem, en gammal sjöbuse som fann poesin och sedermera blev känd för sin karakteristiska arbetarlyrik:

När jag dricker sprit vill jag leva ett apliv,
Äta soppa ur skon, gå rakt igenom väggen
Och sitta i nysnön som en brinnande buske.

Eber var lika rund som lång och besatt det största skägg en människa någonsin haft. Folk som kände honom beskrev honom som ”den enda människan som verkligen inte skulle ha skadat en myra” och det var nog en träffande beskrivning. Eber tyckte synd om det mesta. Hans eget hus hade inga väggar för att han tyckte synd om alla ensamma rum. ”Varför inte låta dem umgås” sa han och slog ut alla väggarna. Han vägrade att ha växter inomhus – i fängelse, som han brukade säga – och han drack bara vatten och åt bara gräs. Att han hade stora våndor inför det sistnämnda måste jag nog inte säga, men han tyckte i alla fall att det var godare än grus.

I den innersta kretsen satt också Heribertus (Rolf), Siskels ärkefiende men vars förhållande hade drastiskt förändrats. Hans nya projekt var att göra ett verkligen gigantiskt mosaikhuvud av Siskel, varpå Siskel svarade med att påbörja en ordentligt episk historia på ”minst 7000 sidor” med arbetsnamnet Heribertus Frälsaren, Större än Gud. En ordentligt förfalskad livsförteckning, bland annat menade Siskel att Heribertus egentligen var 5000 år och 3 meter, och anledningen till att han var tjock och kort var att han låg trippelvikt i sina kläder. Han hade enligt Siskel uppfunnit det mesta och låg bakom de flesta stora tänkare, bland annat hade han varit Gdansks högra hand.

Ystads Konstsällskap rörde sig i grupp enligt en förutbestämd uppsättning, alltid i samma takt och ordning. Sällskapet gick med pannan i djupa veck, förkastade det mesta men med fina ordelag. ”Misch-masch” var ett begrepp som användes ofta, likaså ”trams”. ”Usch, vilket vedervärdigt misch-masch”, kunde det låta, ”arbetarklass-trams av den värsta sorten”. Och så spottade de samtidigt på konstnären och gick därifrån.

Även om de var högt ansedda var de dåligt omtyckta. Siskel försökte starta sitt eget konstsällskap efter han blivit utesluten ur gruppen men det föll inte väl ut. Att han kallade gruppen ”Siskel” och att den uteslutande handlade om hans egen konst gjorde det inte lättare för det nya sällskapet, som stupade samma dag den föddes.

Sällskapet såg dock på med lite förundrade ögon när Heribertus och Siskel med stora steg närmade sig varandra. Kunde ett sånt här projekt gå i land, skulle det slå väl ut? Eller skulle dessa mäns extrema hållning bara accelerera, skulle saker och ting förvärras?

Men att det skulle gå såhär illa, det kunde ingen ens tänka sig.

kapitel fjorton

2008-08-24T10:44:00.001-07:00

Kapitel 14:
Livets lotteri och alla dom där förbannade nitlotterna

Där fanns Slobodan, en tystlåten exiljugoslav som inte drog sig för att i sina förfäders stolta tecken dansa zigenarvals med fällkniv. Denne reslige, svartmuskige man, som i en enkel handvändning kunde få vuxna män att darra och lägga benen på ryggen bara för att i nästa stund med hjälp av sin gamla fiol få deras kvinnor att smälta som vax i hans vana händer, lämnade ingen oberörd.

Där fanns Einúr, islänningen som gick med bar överkropp i ur och skur. Det spelade ingen som helst roll om vindarna blåste isande kalla över Österlens öppna vidder. Einúrs far Torstín föddes och dog iförd endast ett litet livstycke av sälskinn i en liten grotta en bit utanför Reykjavik och av respekt för sin far vägrade Einúr bära både tröja och rock. Einúr lät sig inte ens påverkas av det faktum att man funnit hans far ihjälfrusen vid blott tjugo års ålder.

Där fanns Hans Koskinen, den segaste kåkfararen på denna sidan Ryssland. Det sades att han suttit i alla landets fängelser och att han från den dag han fyllt tretton inte varit på fri fot mer än tre veckor i streck. Vad mera var så sades det att han hade hela finska vinterkriget i detalj återgivet i en serie minutiöst utarbetade tatueringar på ryggen. Han var inte för blyg för en vardagsfylla utan brukade säga att ”vore det ti dagar istället för sjy så hade ja sypit ti dagar i veckan” på sin klingade finlandssvenska. Och då menade Hans Koskinen inte en fylla på brännvin och öl utan då menade en hederlig finsk tokfylla på bensin och gasolsprit. En sån där fylla som krävs för att hålla kroppen varm genom en hård finsk vinter.

Där fanns Bulan Brolin, skurk och bråkmakare av finaste slag. Bulan åkte fast för snatteri för första gången då han var knappt fyra år fyllda och sedan den dagen var hans fotoalbumet kantat av stölder, slagsmål och fängelserevolter.

Bulan mötte Hans Koskinen på Tidaholm och en sen novemberkväll rymde dom tillsammans. I tre långa månader satte dom skräck i varenda stuga mellan Mälaren och Ales stenar. Vart helst de drog fram plundrade dom och härjade. Ända tills en dag då dom mötte Einúr Torstínsdottir sittandes på kajen i Smygehamn. Det var mitt i vintern och snön låg djup. Isen glittrade över vattnet och solen tittade fram bakom molnen endast för ett ögonblick i sänder. Einúr hade i vanlig ordning ingenting på överkroppen vilket förvånade Bulan och Hans Koskinen en aning och i sin tur föranledde till att de båda skurkarna slog sig ner bredvid islänningen. Einúr förklarade att han hade för avsikt att vandra hem till Island över isen eftersom klimatet på Österlen var på tok för milt och inte alls satte honom på prov. Bulan som inte var dummare än att han luktade kosing på banken föreslog att dom skulle göra en affär av det hela och sagt och gjort, innan Einúr stod redo att vandra över oceanen kantades hamnen av nyfikna turister som för en enkel peng fått köpa biljett till spektaklet. Ståplats på första parkett hette det. Att isen tunnades ut snabbare än väntat gjorde inte turisterna besvikna. Och när en stelfrusen Einúr firades upp ur en vak klappades och hurrades det en lång stund. När väl Einúr sedan skrivits ut från hospitalet i Ystad delade Bulan broderligt med sig av de lättförtjänta pengarna och snart föddes idén till Bulans Tivoli. Einúr hade en vän i Lomma som hette Slobodan och kom från Jugoslavien. Han var zigenare och drog omkring på nöjesfält och campingplatser på jakt efter lätta byten. Han stal och lurades från morgon till kväll. Slobodan tog morgontåget till Ystad och snart var arbetet med tivolit i full gång.

Under sommarsäsongen höll tivolit till på Österlen men frampå höstkanten lättade man ankar och drog ner mot Tyskland och Polen. Tivolit blev tämligen populärt och gick närapå runt ekonomiskt, men det bekymrade inte Bulan det minsta för varje kväll skickade han ut Slobodan och Einúr och Hans Koskinen att plundra och härja i granngårdarna medan de som skinnades var och roade sig på Bulans Tivoli. Idioterna på Österlen anade inget ont så år efter år kom dom tillbaka och år efter år plundrade och härjade dom i samma gårdar.

Åren gick och tivolit växte och Bulan anlitade arbetskraft från de ställen de drog igenom. Förutom Slobodan, Einúr och Hans Koskinen avlönade Bulan nu ytterligare tre hårdföra karlar. Den arbetsskygge Bjarne från Odense som alltid pratade om att han skulle ta med dom allihop till Legoland så fort han fått ihop tillräckligt med pengar och som varit med i varenda tävling som någonsin skyltats på baksidan av en tuborgetikett. Den sympatiske Jaan från Polen som arbetade i stort sett gratis i tron att överskottet gick till ungdomsidrotten i Polen. Och så var där ju Orust. Orust, Stellan Ströms gamle vapendragare och kumpan. Orust som fått sitt namn efter en karg ö på västkusten som hans föräldrar besökt på sin bröllopsresa.
Det regnade hela den veckan.

När Stellan försvann hamnade Orust i en liten svacka som läkarna i Simrishamn kallade depression. Allt blev svart och varken folköl eller flakmoppar kunde få Orust att dra på mungiporna. Men när så Bulans Tivoli drog igenom byn sipprade lite ljus in genom mörkret och Orust hörde sitt kall. Bland lögnare och banditer hade han alltid trivts bäst så valet var inte svårt alls. Han tog således anställning hos Bulan Brolin och följde gladeligen med ut på allehanda plundringståg och tjuvstreck.

Orust var trettiofem och livet hade börjat på nytt.

Efter att Orust slagit följe med Bulan och hans hejdukar dröjde det inte länge förrän han började kila stadigt med Bie. Bie var hans livs kärlek och den enda som han kunde dela sina minnen av Stellan med. Han tyckte mycket om att sitta i sin husvagn tillsammans med Bie och höra ljudet från folket som roade sig därute på tivolit medan han och Bie hånglade så att husvagnen skakade. Men mest av allt tyckte han om att sitta och lyssna när Bulan pratade efter stängning.
När kvällen var över samlades dom allihop i Bulans husvagn för att få sin beskärda andel och för att lyssna lite på Bulan.
”Livet är ett lotteri. Ett förbannat jävla lotteri. Det gäller att kunna spela falskspel, annars är man knullad på förhand. För det finns en jävla massa nitlotter ska ni veta. Det lönar sig inte att sitta och runka och hoppas på det bästa. Man måste gräva lite själv om man ska hitta vinsten. Det lärde jag mig på kåken. Där lärde jag mig minsann en hel del om alla dom där förbannade nitlotterna.”
Och så log han lite snett och nickade mot Hans Koskinen. ”Eller hur du, Hasse Koskit?”
”Jovars”, sa Hans Koskinen och tog en klunk av kylarspriten.

Mycket kunde man säga om Bulan och hans gelikar, men tråkigt det hade dom aldrig. Alltid var det nånting som hände. Än var dom på flykt från den lokala polisen och än var dom på plundringståg genom öststaterna.

En dag dök det upp en arg man på tivolit. Det var Hans Koskinens bror Antii från Finland. Antii pratade bara finska och det gjorde varken Hans Koskinen eller någon av dom andra. När Hans Koskinen var tio hade han och hans mor flyttat till Sverige medan Antii och hans far stannat i Finland. Sedan den dagen hade Hans Koskinen inte sett sin bror Antii. Då och då hade det emellertid hänt att ett brev ramlat ner i brevlådan vid någon av landets många anstalter. Eftersom Hans Koskinen varken kunde läsa eller skriva och dessutom inte förstod ett ord finska hade man fått läsa upp breven för honom. Det visade sig att hans bror Antii var Finsk nationalist och inte hade mycket till övers för små grabbar som lämnat Finland och blivit ”låtsassvenskar”. Hans Koskinen svarade aldrig på sin brors brev men Antii fortsatte sitt enträgna skrivande. Några veckor innan det att Antii dök upp på tivolit fick Hans Koskinen ett brev där det stod att han var officiellt förlåten av Antiis nationalistiska parti och att han nu kunde återvända i säkerhet till de tusen sjöarnas land. Hans Koskinen tänkte inte mer på saken utan tog sig en rejäl sup och slängde brevet.
Men så stod han där en dag. Antii Koskinen. Hans Koskinens bror som hatade alla som inte var från Finland. Och han hade kommit för att hämta hem sin bror.

Det var Orust som upptäckte honom. Han vaknade tidigt den morgonen av att någon strök omkring utanför hans husvagn. Med kniven i handen och snoppen dinglande for han ut ur husvagnen för att skära halsen av vad han misstänkte vara ”en snutjävel som gått vilse”. Men han hittade ingen utanför husvagnen. Det enda han såg var Hans Koskinen som stod och kisade elakt i morgonsolen.
”Hans Koskinen, haur du sitt nån häer ude?” ropade Orust mot honom.
Hans Koskinen rörde inte en min, han bara spottade i gruset och vände på klacken. Orust skakade på huvudet men anade inget oråd även om han nog tyckte att Hans Koskinen bar sig lite underligt åt den där dagen. Han gick tillbaka till husvagnen för att slänga på sig lite kläder och återvände sedan ut i morgonsolen. Eftersom Hans Koskinen var försvunnen gick Orust bort till hans husvagn för en morgonsup och lite tilltugg. Men när Orust steg in i Hans Koskinens husvagn låg Hans Koskinen och sov.
”Hans Koskinen, ligger du å slaggar din jaevel? Du va ju foer faen ude innan.”
Hans Koskinen vred på sig och muttrade ”vad faan sir du din saatans djävul” varpå han sträckte sig efter buteljen bredvid sängen.

Efter hand visade det sig att mannen Orust sett utanför sin husvagn på morgonen inte varit Hans Koskinen, utan mycket riktigt Hans Koskinens bror Antii. När Antii så småningom gav sig till känna gick han i rask takt fram till Hans Koskinen och slet utan ett ord av honom hans flanellskjorta. Han synade noggrant tatueringarna på Hans Koskinens rygg och tog således av sin egen skjorta för att visa upp en näst intill identisk uppsättning tatueringar på sin egen rygg. Tatueringarna på Antiis rygg visade sig vara en skildring av oroligheterna strax före det finska vinterkriget och detaljrikedomen i konstverket rörde Hans Koskinen till tårar.

Den kvällen söp bröderna Koskinen tillsammans för första gången sedan dom var barn i Finland. Det blev en lång och arbetsam kväll.

Framåt natten då Antii slutligen domnat av hivade Hans Koskinen upp honom på sin rygg och bar iväg med honom till Ystad. Där satte han sin bror Antii på tåget till Finland och återvände sedan till tivolit och dom andra. ”Ja djävlar, int ska man behöva supa ensam int” sa Hans Koskinen och slängde över flaskan till Orust.
”Näe, foer faen” svarade Orust och skrattade.

Not ang. Heribertus

Sången om Heribertus

Det hade varit en hård vinter på Österlen. Tjälen skar alltjämt i Heribertus fötter. Han hade varit Rolf, men inte längre. Han bar ej skor, ty han var en konstnär och en enkel människa. Han drack ej sprit, nej, hans sinne var så rent som snön på marken.
Låt den ärlige Heribertus träda fram i vinterkylan. Sommaren skall komma snart. Låt den snåle turisten kasta första stenen. Och låt den talanglöse sprätta lera på den störste konstnären. Han var här, men nu är hans tid förbi. Sommaren är här och Heribertus är en vintersjäl.

Denna text lät Siskel publicera i Ystad Allehanda strax efter att han fått höra att Rolf ”Heribertus” Molander tagit sitt öde i egna händer och kastat sig ut i havet vid Ales stenar. Det förmodade självmordet visade sig sedermera vara hörsägen och säkrare källor intygade att Rolf snarare rullat ner från slänten ut i vattnet och att han inte alls dragit på sig något annat än en envis förkylning. Han uppskattade emellertid Siskels tänkvärda rader så till den grad att han målade ett jättelikt oljeporträtt av Siskel som korsfäst martyr bredvid en liten ankdamm. Detta blev inledningen till en lång och utdragen hyllningsprocess de båda Österlenskonstnärerna emellan. Förvisso var det sant att de båda länge hyst en ömsesidig avsky för varandra, men efter Heribertus storslagna död och återuppståndelse blev konstnärernas hyllningsmaraton en prestigefylld kraftmätning som ingen av de två verkade vara varken kapabel eller ens särskilt villig att avsluta.

kapitel tretton

2008-08-17T01:44:00.000-07:00

Kapitel 13:
Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på

Bie hade inte mycket till övers för marken hennes hem stod på, det skulle vara bättre om ”hela jävla kukhuset och kukidioterna bara sjönk rakt ner till helvetet”. Bie hade likt sin moder fattat tycke för de större civilisationerna, Sonja hade behållit drömmen om Amerika medan Bie allt som oftast begav sig till antingen Borrby eller någon annan större befolkelse i närheten.
Efter Sonja begav sig såg man allt mindre av Bie i hemmet. Hon ville väl hellre vara någon annanstans. Ingen uppmanade heller henne att stanna hemma och inte springa från bebyggelse till bebyggelse, så hon fortsatte sin färd. Det var mer logiskt att stå på mark som älskade henne än att befinna sig runt illviljor, och det var nog en klok insikt. Bie fortsatte att sätta sina spår på byalag efter byalag, och även om hemmet hade sina misstankar om vad hon sysslade med förstod dom att detta var den bästa vägen.

Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på.

Bie var varken smart eller vacker, men hon hade sannerligen en liten djävul bakom ögonen som på något sätt lockade traktens ynglingar. Hennes hud verkade skuren av läder, strikt uppspänd över hennes späda kropp. Hennes bruna hår hängde så som det ville, och hon bar inget större intresse för att klä upp sig inför folk. Eller som hon själv brukade säga, ”bry du dig om dina jävla problem så tar jag fanimaj jävla bra hand om mig själv”. Ibland så slängde hon även in en ”jävla kuksugare” på slutet.
Hon hade hoppat av skolan i åttan för att ”dom jävla idioterna kan kuka sig åt helvete” och fått sparken från hennes senaste jobb för att ”kuk-jävlarna där kan dra en stor jävla fitta över sig”. Bie var inte främmande för de lite hårdare orden. Hon var känd för att vara den enda tjejen på Österlen som alltid bar en kniv med sig, ett faktum som gjorde alla killar som alltid bar kniv intresserade av henne. Män mellan 18 och 45 körde runt henne i sina bilar, alltmedan de i sitt huvud gjorde upp planer för hur kvällen skulle sluta. Oftast slutade den också så, Bie var inte den svåraste kvinnan. ”Sköka” sa Siskel. ”Ska jag snitta dig?” svarade Bie.

Man ska inte förneka att Stellans hårda livsföring hade smittat av sig på vår Bie. Det var han som gett henne den första kniven, och många av de lite tuffare orden hade han stoppat i hennes mun. Stellan var en arg man. Orust, Stellans ständiga högerhand, var inte lika tuff men minst lika arg. Och nu när Stellan begett sig till de hårdare kvarteren i Kristianstad stod äntligen den dörr öppen som han väntat på. För det var inte bara en gång som han avundsvärt tittat på när Stellan lassade upp Bies tröja och klämde lite på brösten, snarare hade han önskat att han var handen. Men nu var vägen fri, och en korv med mos senare stack han ner sin ovana tunga i Bies hals och fingrade lite nervöst utanpå Bies tröja. Sen blev cirkeln sluten och Bie och Orust det argaste paret på Österlen.

Orust var inte ung precis. Liksom Stellan hade han passerat trettioårsgränsen, även om hans sargade ansikte pekade mot en fyrtio. Han bodde i en husvagn på Bulans Tivoli, ett kringresande sällskap som nu befann sig på Österlen för säsongen. Orust var den som hjälpte till att rigga upp attraktionerna, han var en jävel på muttrar och skruvar och sånt.
Bie bodde allt längre och allt oftare i husvagnen. Hon hade inget att hämta hemma hos Fingal och hans enfaldiga bror, då var det bättre hos Orust. Även om hon kanske inte var helt förtjust i Orust så var han det bästa alternativet för tillfället, och hans umgängeskrets var spännande. Det var tjuvar och våldsmän hela högen, folk som vet vad dom ska göra med en kvinna. Basen för tivolit, Bulan, var den störste av dem alla. Det ryktades om att han tagit kål på minst tolv personer bara med sina händer och att han satt på väldiga penningasummor. Inkomsterna kom inte från tivolit utan från de hem han och hans kumpaner plundrade längs vägarna.

Bulan blev Bies hemliga kärlek.

Hon var borta från hemmet under allt längre perioder, saknad endast av lille Eskil. Han hade nu färgats blodröd av Siskels eldfängda tal, och konstnärsbaskern hade bytts ut mot en militärbasker med en röd stjärna längs fram. Eskils största dröm var att stå på barrikaderna och tjuta ”mer makt åt folket” och bära på en stor bild av Gdansk. Ord som patriarkat, prolitär och borgarbrack hade upprepats inför en stolt Siskel och en trött Fingal, och han bar stolt den mindre kopia av Siskels kaftan som blivit uppsydd.

Den enda som gladdes åt Eskils nyfunna politiska engagemang förutom Siskel var Bodil, Eskils historielärare. Det var ett riktigt energiknippe till socialisttant som hela tiden tilltalade klassen med ”brödrar”, något som förvirrade alla. ”Brödrar”, brukade hon öppna lektionerna med, ”nu fattar vi händer och dyker ner i våra förfäders enorma bibliotek”. Så fick alla barnen fatta händer medan hon ömsom berättade, ömsom skrek fram sina ord.
Eskil var Bodils hjärtebarn, med sitt brinnande engagemang och sin underbara retorik. Det enda hon inte riktigt förstod var allt detta prat om Gdansk, men det rörde henne inte lika mycket i ryggen som barnets uppskattning av Hitler. Hur en brinnande socialist kan ens ta namnet Hitler i munnen var enligt henne helt obegripligt. Men det skulle han nog kunna växa sig från.

Lars-Lars satt mest i ladan med sina vänner, vad de höll på med visste dock ingen. Det enda familjen hade uppfattat var att där samlades allt fler människor. Den största delen bestod av Lars-Lars klasskamrater från särskolan, men nu verkade även folk från de lägre och övre klasserna samlas i ladan. Vad de höll på med visste ingen, ett stort hänglås hindrade familjen från insyn och Lars-Lars sa ingenting själv, förutom ett illa dolt leende. ”Lauslaus...” sa han tyst. Inget mer.

Fingal såg dock en märklig sak en dag.
Han hade begett sig bakom Lars-Lars lada för att försöka finna ved när en märklig skådeplats uppenbarade sig. En stor, svart cirkel visade på att marken blivit svårt svedd av eld, trots att detta området låg relativt långt borta från det uppbrunna huset. I cirkeln stod förkolnade rester av föremål, Fingal kunde bland annat urskilja en gammal barnvagn och en fåtölj, saker han kände igen sen gammalt. Men hade inte dessa saker stått på vinden? Och varför stod de uppbrunna här?
Vid middagen nästa dag frågade han Lars-Lars om ifall han visste vad allt detta var. Fingal, som fortfarande var säker på att Lars-Lars kraftiga förståndshandikapp bara var ett ”nyck” väntade sig självklart ett vettigt svar, men fick då endast ett illa dolt leende till svars. Fingal undrade då varför han log, varpå Lars-Lars verkade bli riktigt upprörd och vinkade till sig hans handikappade vän Bruse. Lars-Lars hade alltid en skolkamrat i närheten, oftast den autistiska pojken Bruse, som rullade honom varhelst Lars-Lars pekade. Mongoloiderna Lennart och Lennarth brukade också vara i närheten, och denna gången slängde de några ilskna blickar på Fingal och lade simultant händerna i kors. Lennart och Lennart var klädda i turkosa mjukiskläder, men båda bar varsin respektingivande Merzedessymbol runt halsen. Om man inte visste bättre kunde man tro att de var Lars-Lars personliga livvakter.

Siskel hade börjat titta allt mer misstänksamt på Lars-Lars. Även om han inte längre hade några förhoppningar om att han ska resa sig från sin sits (något som han verkligen försökt och som resulterat i att Lars-Lars skadat sig flertalet gånger), så misstrodde han inte Lars-Lars mentala kapacitet. Han mindes speciellt det gamla uttrycket ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”, och även om Lars-Lars verkade ha tappat hela alltet så var Siskel övertygad av att han gömde undan sin talang. Han hade inte förändrat sin syn på att alla förståndshandikapp var hjärnspöken, snarare hade den förstärkts.
Denna svarta, svedda cirkel stärkte hans misstankar ännu mer. Han var nu bombsäker på att djävulskap pågick runt knutarna och att Lars-Lars i hög grad var involverad, om inte till och med den som drog i trådarna. Och vad var den svedda cirkeln för något? Var den en religiös samlingspunkt? Var det en offerplats? Var det bara en plats för en grillkväll? Ingen visste. Inte än.

Eskil hade nog märkt att Lennart och Lennarth inte uppskattade honom. Inte bara en gång hade de gått rakt på honom, och visst hörde han de tysta ”bögjävel” som viskades bakom hans rygg med en mongoloid pojkes karakteristiska röst. Det rådde inget tvivel, Lennartsarna avskydde Eskil. Kanske var det Eskils privilegierade roll som storebror som de avundades. Eskil hade varit runt Lars-Lars hela livet, följt honom under hans uppväxt och utveckling. Lennart och Lennarth hade bara varit med två år. Och Eskil visste bättre än att tro att förståndshandikappade bara var lallande idioter, han hade inte svårt för att se mörkret bakom de okoncentrerade ögonen. Lennart och Lennarth hatade honom. Och allt skulle eskalera.

Tommelilla hade inte märkt mycket i sitt lilla hus i skogen. Han fortsatte att odla sina potatisar, bränna sin sprit och dricka sig enormt berusad, även om han kanske märkt att det varit något mer ruljans på gården. Han hade sett dom gräva en stor grop och han hade sett Siskel resa en liten sten, och hans gissning var att kvinnan hade gett sig av frivilligt. Han hade inte sett henne sedan senast, då hon verkade vara enträgen att bege sig bort från skogarna. Han hade velat be henne stanna hos honom, men hon var nog inte typen som odlade potatis, brände sprit och drack sig enormt berusad så han hämtade Siskel. Hans fader.
Inte ens Tommelilla visste vem hans mor var, det visste bara Siskel. Inte för att Tommelilla brydde sig längre. Sedan han som 10-åring fann elden så slutade han tänka på det mesta. Och när en tanke kom sköljde han ner den med elden och så försvann den och ersattes med arbetarsång. Det blev bäst så.
Han hade dock sett med oro över dotterns nya bekantskapskrets. Bulan och hans kumpaner hade besökt honom flera gånger för att handla bra hemmabränt, och även om han gärna tog emot pengarna så avskydde han varje gång de knackade på hans dörr. Bulan var en stor, arg buffel och hans kumpaner var smidda ur samma form. Dom tyckte om att stå nära en när de pratade och gjorde sig ofta lustiga över Tommelilla, de petade och puttade och skrattade. ”Fye faen vá du lugtar ditt jaevla svin”; brukade dom säga, ”haur du pissat på daj för helvede” och sen tittade dom på varandra och skrattade. Tommelilla brukade i dessa trängda lägen gärna fånle, vilket bara spädde på deras kvarn och fick dom att göra sig lustiga över honom igen. Och igen. Och igen.

Sen Bulan och hans män börjat besöka honom hade han börjat lära sig mer och mer om dem. Han visste att de jobbade på tivoli, och efterhand såg han att de var ganska våldsbenägna. Från sina diverse gömmor hade han sett dom pucklat på flertalet personer, brutala misshandlingar av både män, kvinnor och barn. Bulan verkade heller inte vara främmande med kniven, något minst tre hade fått erfara. Tommelilla hade sett hur Bulan illvilligt snittat upp näsborrarna på en man som hade varit berusad och högljudd på hans tivoli. Det var heller ingen ovanlig handling av Bulan.

Nu kanske ni undrar hur Tommelilla har sett allt detta, hur denna man som odlar sin egen potatis och bränner sin egen sprit och dricker sig enormt berusad varje dag har fått se dessa händelser. Och det förstår jag. Men Sonja hade nog lagt märke till något när hon insåg att ”den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve”. Tommelilla var nämligen en enträgen betraktare. Han tyckte att människan var en ytterst varierad och attraktiv varelse och blev gärna intresserad av de exemplar som passerade framför hans ögon. Så han tittade mer på dom, oftast gruvligt arbetarberusad, och följde deras steg bakom en buske eller ett plank. Så hade det varit i fallet Bulan. En ny uppsättning människor hade introducerats för honom och han ville veta mer.
Efter en tid hade han uppmärksammat ett ansikte som han kände igen som hans farbrors dotter. Denna flicka verkade vara tillsammans med en människa i Bulans arbetarlag, han tillhörde inte den inre kärnan men verkade inte heller ha så långt till kniven. Något flickan för den delen inte heller verkade ha. Så arg hon verkade. Så ung och så arg.
Han hade sett hur flickan gärna kråmade sig lite extra framför Bulan, hon svor lite mer och blev något mer aggressiv. Och visst hade Bulan blivit imponerad av flickan vid vissa tillfällen, som den gången hon utan förbehållning först sparkade en liggande kvinna i ansiktet och sen släppte en ganska tung sten på hennes huvud. Då hade det nog glänst till i Bulans ögon, då hade nog Bie klättrat ett par steg upp på hans lista. Något som Bie också verkade ha märkt.

Tommelilla såg på med misstänksamma ögon. Denna Bie, denna osynliga, ignorerade dotter som nu sakta försvann nedåt i den gamla onda spiralen, som hela tiden sökte kärlek någonstans annanstans. Tommelilla ville verkligen hjälpa henne, trots att han egentligen inte hade tid. Hur skulle det då gå med hans potatisland? Hans bränning? Hans rejält tilltagna alkoholism? Hur ska allt det kunna fortgå?

Han funderade.
Sen blev allt svart.

kapitel tolv

2008-08-10T05:08:00.000-07:00

Kapitel 12:
Hitler var en rättvis man, hård men rättvis

Om söndagsmorgnarna stegade Eskil in till Siskels ateljé för att få en lektion i vad Siskel så fint kallade ”Livets skola”. Det var en liten stund helt befriad från eftertänksamhet och tvivel och istället fullmatad med bombsäkra fakta som levererades inbakade i komplexa men ofta helt obegripliga resonemang. Resonemangen kretsade inte sällan kring Siskels personliga erfarenheter. Dessa begränsade sig visserligen uteslutande till hembygden och kunde uppfattas som en aning torftiga. Det hände emellertid också att han återberättade saker och ting han läst om i böcker. Gärna rörde det då sig om citat hämtade från någon av Gdansks många skrifter eller en aning frimodiga tolkningar av en del noga utvalda bibelpassager. Då och då hände det dessutom att Siskel med darr på rösten hänvisade till Hitlers ”Mein Kampf” för att belägga sina många gånger obestridda argument. Eskil lyssnade och lyssnade och fram emot lunchtid var Siskel ofta så upparbetad att han slängt av sig sina kläder och med öppna armar välkomnade sin frälsare lika naken som den dagen han damp ner genom skorstenen. I dessa sanningens ögonblick drabbades Siskel ofta av visioner och uppenbarelser varför han i ett skrik av lycka rasade ner i en livlös hög på golvet. Då visste Eskil att det var dags att gå sin väg.
Eskil uppskattade dessa små stunder av vanvettiga världstolkningar och kaotiska utspel som hans farbror bjöd in honom till. Söndagsmorgnarna hos Siskel erbjöd en kontrast till det jordnära landsbygdslivet som om sanningen skall fram tråkade ut Eskil en smula. Det var ungefär som att gå på teaterföreställning en gång i veckan. Och eftersom närmsta teater med undantag från det kringflackande teatersällskapet Ravlunda kulturtrupps enstaka uppsättningar låg flera mil åt fel håll så visade sig Siskels ateljé vara ett utmärkt alternativ. De passade dessutom Eskil betydligt bättre eftersom Ravlunda kulturtrupp envisades med att framföra sina stycken på gammelskånsk dialekt utan att bekymra sig det minsta om att den publik född efter 1513 inte hade en chans att hänga med i svängarna.
Nej, då var det livligare i Siskels ateljé.

”Hitler var en stor man, lille Eskil. En stor konstnär och en stor ledare. Det var avundsjuka och jantelag som fick honom på fall. Han blev beskylld för dom mest vansinniga saker bara för att han råkade se saker och ting en aning klarare än andra. Bara för att han hade lite hederlig karlakuk i sig.”
Siskel gestikulerade med ena handen framför munnen som om han försökte forma orden han så noga valde ut innan han spottade ut dom.
”Ta den här till exempel,” Siskel pekade på en målning i en stor bok han fiskat ner från en hylla. ”Det här är inte på långa vägar Hitlers bästa stunder som konstnär, men ändå, titta på det ståtliga bayerska landskapet och dom majestätiska bergen i bakgrunden. Hur skulle en karl som är kapabel att måla ett sånt hjärteskärande och ömtåligt litet själsligt bergspassage kunna vara en hjärtlös tyrann och en osympatisk mördare. Nej, Hitler förstod att om ölet skall bli gott så måste en del plantor sätta livet till. Och låt mig säga dig en sak Eskil, att det tyska ölet, det är det bästa ölet som finns. Och om man tar bort kryddningsprocessen så tar man bort smaken och tar man bort smaken ja då får man gott om sånt slött folk som härjar över hela Österlen nuförtiden. Hade Hitler bara fått krydda färdigt så kanske vi hade haft karlar som Gdansk än idag. Men icke, för där sa jantelagen stopp och belägg. Ingen skönhet och ingen spänning, bara potäter och fläsk.”
Siskel hämtade andan en stund, men bara för att slå till med nytt krut.
”Vad tror du frälsaren Jesus hade trott om en sån som din far till exempel. Jo, det ska jag tala om för dig att sånna som din far dom pissade han rätt ner i halsen på. Minsann. Folk går omkring och tror att Jesus var en lealös homofil, men det var han inte. Han var en kraftkarl som inte drog sig för att trycka till sånna som inte kunde skilja på höger och vänster. Nu försöker prästerna smälla i folk att Jesus var nån slags lealöst kreatur som lät andra slå honom rätt i ansiktet. Nä du, den där går jag inte på. Jesus, han var en krigare av hårdaste träslag och han om någon visste att när ölet skall kryddas då blir det till att vässa kniven. Snart börjar det minsann bli dags att rensa ut agnarna från vetet. Eller för att citera Gdansk; stor är den som dräper sin broder under eget tak. Där har du en filur som pitten minsann inte hängde snett på Eskil. Gdansk, han kan du lära mycket av. Och den där Hitler, ja han var en rättvis man, hård men rättvis.”
Och så där höll det på. Ända till Siskel rasade i golvet eller ilsken stormade ut högljutt bespottande all världens orättvisa och den där förbannade jantelagen.

Siskel hade medvetet tagit Eskil under sina vingar samtidigt som han mer eller mindre förskjutit resten av familjen. Fingal menade han vara en vandrande död som stal syre från dom som visste med sig att leva mens det hela begav sig. Om Bie sa han inte mycket men till Eskil sa han en gång att hon var en brunstig sköka som jämt och ständigt åkte in till byn för att korrumpera och fresta Österlens unga stolta framtidshopp och för att förleda dom med hjälp av syndiga danser och utländska viner. Men Eskil visste att han bara sa det för att Bie högt och tydligt opponerade sig mot Siskels fritänkande så fort hon fick chansen.
Bie sa att hon tyckte Siskel borde spärras in. Men det tyckte Eskil vore synd och skam.
”Lars-Lars är ett litet snedtramp av gud,” förklarade Siskel för Eskil. ”Han är en sån där som man satte i bur och skrattade åt på Gdansks tid. Men med lite tålamod och med rätt vägledning kan vi nog få folk av honom med. Innan sommaren är över ska du se att han kommer att trippa på lätta tår över morgondaggen och den där vedervärdiga tvåhjulingen han sitter och förslöas i ska vi slänga ner från Stens huvud och sen blir det festligheter på Kafé Annorlunda.”
Att Lars-Lars någonsin skulle trippa hade dock Eskil svårt att tro på. Dessutom såg Lars-Lars ut att trivas rätt bra i sin rullstol så det där med festligheter på Kafé Annorlunda var inget Eskil satte allt för stor förhoppning till.

Om Sonja pratade Siskel väldigt sällan. Ibland nämnde han ”den där sorgliga lilla trasten” och en gång när Siskel var berusad hände det till och med att han utbrast: ”din mor Eskil, var en regelrätt slappfitta”. Sen dunkade han Eskil i ryggen och påpekade att ”ur den hetaste elden springer den stoltaste poeten” och så log han lite skevt.

Så gick det till på söndagar och så hände det sig att Eskil fick ta del av den stora sanningen som bara väldigt få fick smaka på.

kapitel elva

2008-08-04T09:14:00.000-07:00

Kapitel 11:
Vid landsvägens slut

Det fanns två huslängor varav den ena var nerbrunnen. Det fanns en stor röd lada och en gårdsplan med vattenpump i mitten. Alldeles utanför gården låg en skogsdunge med stora ståtliga tallar. I en glänta en liten bit in i dungen stod ett förfallet lusthus med igenbommade fönster. Huset som inte brunnit ner tjänstgjorde som boningshus och huset som brunnit ner lät sig anas i en hög av svedda brädor och en rektangel av svart, obrukbar jord.

Gårdsplanen var cirkelrund och omgärdad av byggnationer på tre sidor. Den fjärde sidan vette mot skogsdungen. Utmed skogsdungen ringlade sig en liten grusstig som så småningom mötte landsvägen. Vid landsvägskanten stod en egenhändigt hopsnickrad skylt uppspikad. På skylten fanns en pil som pekade in mot grusstigen och en liten text som lydde: ”Österlens konstrunda 500m." Boningshuset var sparsamt möblerat och bland det mest framträdande i möblemanget utmärkte sig en ansenlig mängd ikoner och religiösa målerier, ett enormt alplandskapspanorama i olja signerat Adolf Hitler, samt en solid metallbyst föreställande Karl Marx. Under Karl Marx yviga skägg pryddes emellertid bysten av en liten träplatta med den besynnerliga inskriptionen; ”salig Gdansk, Grobfilosofier und Freiheitsgesprechter.”

Ladan, som låg belägen tvärs över gården från boningshuset sett, var igenbommad och låst med hänglås. Boningshuset å sin sida stod så gott som alltid med dörren på vid gavel och var aldrig låst.

Utanför lusthuset i skogsdungen låg ett litet, men till synes välskött, potatisland. Innanför dörren till lusthuset trängdes ett enormt hembränningsverk av den äldre modellen med en pall och en träbrits. Ett tygskynke separerade sovalkoven från maskinen, men det enträgna dånet från det arbetande hembränningsverket lät sig höras såväl genom skynket in till träbritsen som ut i uthuset på baksidan.

I boningshuset bodde Fingal, nybliven änkeman och far till Bie, Eskil och Lars-Lars, tillsammans med sina tre barn och sin äldre broder Siskel.
I lusthuset ute i skogsdungen bodde Tommelilla, son till Siskel.
I den stora röda ladan huserade allt som oftast yngste sonen Lars-Lars i samklang med sin närmaste kamratkrets. Kamraterna hade han samlat ihop vid den lokala särskola som han fraktades till om veckorna.

Fingal var en synnerligen ömklig karl med en något förskrämd uppsyn. Trots att han inte var en dag över de fyrtiofem gav han ett bestämt intryck av att vara betydligt äldre än så. Med en hopsjunken kroppshållning, trötta, frånvarande ögon och tunna, förvridna lemmar såg han i det närmaste antik ut. Att hans hår och noggrant ansade skepparkrans var kritvitt, hans ansikte fårat och hans händer skälvande, förtog inte något från bilden av en sjöman på sin allra sista resa.

Bie, Fingals enda dotter, var en tämligen grå flicka. Sina anletsdrag hade hon till stor del ärvt av sin bortgångna moder, varför en ännu blygsam, men hastigt tilltagande fetma lät sig anas under hennes enkla sommarklänning. Trots sin ringa ålder, hon var ännu endast sexton år gammal, viskade hennes ögon om erfarenhet långt bortom hennes ålders barriärer. Hon såg trött och sliten ut för en flicka uppbragd på landsbygden, så långt ifrån storstadens kvävande ångor. Men var tragedi har sin omnejd, och även den mest idylliska lilla gårdsplan kan dölja porten till var familjs lilla helvete.

Eskil, Fingals äldste son, påminde allra mest om en blek men skägglös kopia av Fingals äldre broder Siskel. Iförd sin slokiga svarta konstnärshatt och med pensel och palett i högsta hugg var han faktiskt nästan skrattretande lik sin farbror. Ögonen hade han liksom sin syster emellertid fått från sin mor. Det skall dock sägas att det Bies ögon saknade i livsglöd, det var Eskil god för tio gånger om. Hans barnsligt flackande blick var ständigt på jakt efter nya utmaningar och hans trettonåriga ben var aldrig sena att följa efter. En ung flickas sura mardröm blev till en ung pojkes blomstrande lekhage.

Så var det då Lars-Lars. Lars-Lars var Fingal och Sonjas yngste son. Han var en högst ovanlig liten pojke, lille Lars-Lars. Nu förhöll det sig så att Lars-Lars var en ovanligt rund pojke och inte gjorde det saken bättre att han var sinnesslö och så illa tvungen att sitta i rullstol. När han nu snart avverkat sitt tionde år på gården hände det allt mer sällan att han överhuvudtaget lämnade sin tron, inte minst eftersom hans svällande kroppshydda med åren tycktes ha växt samman med fordonet. Pojken själv syntes inte det minsta illa berörd av detta utan verkade snarare lättad över att slippa släpas av och på rullstolen i tid och otid. Lars-Lars var inte speciellt talför. Utöver hans eget namn hände det sig så gott som aldrig att något kom över hans läppar. Lars-Lars var emellertid trots sina brister en självständig liten pojke som helst av allt spenderade sina dagar inlåst i den stora röda ladan med en handfull kamrater.

Siskel. Siskel var Fingals äldre broder och i eget tycke en hejare på att måla. Han hade liksom Fingal tillbringat så gott som hela sitt liv i barndomshemmet, av vilket bara en av två ursprungliga längor återstod. Trots sitt övertag i ålder såg han betydligt yngre ut än brodern i flera avseenden. Han gick upprätt med stadiga steg, strök sig självsäkert men eftertänksamt över sitt vildvuxna skägg och talade fritt och öppet om allt mellan himmel och jord. Istället för broderns gammelmanskläder svepte han in sig i allt från afghanpälsar och exotiska kimonos till klädsamt slitna konstnärsrockar. Trots att han var en djupt religiös man lät han sig för den skull inte bindas eller stävjas av den etablerade kyrkans dogmer eller riktlinjer. Han hyllade öppet Adolf Hitler som den store landskapsmålare han varit innan han korrumperats av det tyska folket och drog sig inte för att citera den för omvärlden okände filosofen Gdansk.

Vad de flesta inte visste var att Siskel vid yngre år förbarmat Österlen med en son. Sonen var i sin tur förskjuten från sin faders sida sedan han uppvisat en plågsam brist på konstnärliga kvaliteter. Han dömdes således från den dag han var gammal nog att skaffa föda för dagen till ett liv i ensamhet några hundra meter från gården. Hans namn var Tommelilla och han levde ute i lusthuset där han försörjde sig på att sprida tvedräkt och osunt leverne i Österlens mer ödsliga trakter med hjälp av sitt hembrända brännvin. Tommelilla var stor och klumpig och i samhällets obarmhärtiga ögon betraktad som en tämligen ful man.

Det var Siskel som tog sig an arbetet med att begrava Sonja. Även om han var en på sitt eget vis strikt religiös man så levde han efter sina egna lagar. De två dagar han studerade till prästämbetet räckte enligt Siskels åsikt för en examina, och förklarade att ord inte blir finare för att fint folk tar dom i munnen. Ingen ska säga till honom hur han ska uttala Guds ord, det är endast Honom förunnat.
Det var också svårt att urskilja Sonja från tamburen, då allt hade blivit aska i branden. Siskel sopade då rätt och slätt upp en bit aska och proklamerade detta stoft som Sonja – det hade legat lite avsides och ”sett lite ledset ut”. Siskel och Sonja hade inte varit de närmsta vänner.

Som konstnären i familjen åtog sig Siskel även den fina äran att formgiva gravstenen, hugga in de kärleksfulla orden och placera kvinnan under jorden. Man kan säga att han gjorde det mesta, Fingal hade ålderskrämpor, Bie brydde sig inte, Eskil visste nog inte vad som hade hänt och Lars-Lars... han spenderade nog mestadelen av sin tid ute i ladan med vännerna från särskolan.

Siskel skrev texten på gravstenen:

Sonja på bonnagården.
Alltid missplacerad, ändå saknad.
Som det gamla ordstävet:
Gråt inte, gris, du har ingen själ, sa bonden, slaktade svinet

Efterlämnande för många.
Fingal. Bie. Eskil. Lars-Lars.

Och som ni kunde märka, inte Siskel.

Fingal hade som vanligt inte mycket att säga till om. Det var Siskel som var händerna i familjen, det var han som bar ansvaret på sina axlar. Fingal hade blivit för gammal för sånt. Fingal hade blivit för gammal för det mesta, iallafall i själen. ”En man kan vara 40 på huden men 90 i själen” brukade han påpeka när någon efterfrågade ett engagemang från hans sida. Och så satt han kvar, med käppen, med gubbtröjan. Med skepparkransen, med pipan. För sån var han. Och vid en viss ålder blir man sig själv, ens psykiska jag skakar hand med ens fysiska och så blir det. Fingal: 40 år på jorden, 90 i själen. Och fullkomligt utan auktoritet.

Det vore en lögn att påstå att Sonjas frånfall skapade en saknad. Det vore svårt att säga att det ens märktes. Som Siskel sa till Fingal: ”Det behövs väl mer eld för att sätta fyr på den här skutan?”. Och så skrattade dom, skrockandes sådär som man gör på ålderns höst. Sonja var inte något som märktes, hennes närvaro var byggt av osynlig tråd. Och ingen låtsades om det.

Hon blev lagd ett par meter bakom byggnaden, och dagen efter jordfästningen flyttade Fingal och barnen in i Siskels hus. ”Där det finns hjärtrum finns det stjärtrum”, sa Fingal till barnen med en viss trötthet i rösten. ”Mor mår bättre under jorden än uppanpå den”.
Och visst var det sant. Om man kunde se Sonja så skulle hon säkerligen legat och myst ett par meter under marken, hon låg kanske och pysslade med saker, tänkte goda tankar, lyssnade kanske på musik, engagerade sig i någon diskussion, vilade.
Att hon nu skulle mått bättre är väl ingen större överraskning. Sonja hade aldrig mått särskilt bra. Siskel hade utropat sin fristad och tagit över taktpinnen. Han hade tydligt visat sin ovilja att en utomstående valsade rakt in i kulturlandet. ”Bytesgods, en satans bortbyting, inte ens vacker att se på” hade ha sagt. Precis framför henne.

På Österlen fanns det inte utrymme för kärlek. Man var för upptagen med annat.

Lars-Lars hade börjat skärma sig mer och mer från familjen, något alla såg med glädje på. Lars-Lars var en hård pojke att uppfostra, han blev väldigt arg när man tilltalade honom, våldsam om man bad honom om någonting. Han vägrade säga något annat än sitt eget namn, Lauslaus, och huserade allt oftare i ladan tillsammans med sina vänner från särskolan. Man skulle kunna tro att de hade bildat ett gäng, med Lars-Lars som den gemene ledaren. Dom brukade gå i led, en autistisk pojke puttade på Lars-Lars rullstol, två mongoloider gick snett bakom honom på varsin sida och bakom följde ett släp med diverse sinnesslöa individer. Det var verkligen en syn att se.

Bie hade också börjat isolera sig mer och mer. Hon åkte allt oftare in till orten, bort från familjen, men Eskil hade börjat blomma ut. Han var den som tog efter Siskels konstnärliga ådra, han började skriva dikter, klä sig i kaftaner, han bar franska hattar och utforskade vad han kallade ”jazzträsket”. Detta var något som inte uppskattades i den skola där den rådande samtalstonen var aggressiv och mest involverade pattar, könshårets vara och icke-vara samt en och en annan hästkraft.

Även om det inte märktes så skapade Sonjas frånfall ändå en liten tornado i bonnagården. Fingal såg döden djupare i vitögat, barnen blev mer och mer distanserade men Siskel var den som ändrades mest. Sonja hade ändå varit ett litet orosmoment i hans värld, hon hade hindrat honom att fullt ta ut svängarna. Det var en flicka vars vägar var outgrundliga, vars agerande hade förbryllat honom. Han hade aldrig hittat ett förhållningssätt till henne, aldrig riktigt kommit underfund med hur han skulle tukta henne. Sonja verkade aldrig ta till sig saker ändå, hon hade skapat sitt lilla skyddshölje mot omvärlden. Och Siskel visste inte hur han skulle bryta igenom det, få kontroll över hennes beteende. Nu, med Sonja under marken, kunde han börja expandera sin cirkel.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?

kapitel tio

2008-07-27T03:23:00.000-07:00

Kapitel 10.
Systerns text: Sent ska syndaren vakna – sista dagen

Första gången jag såg Stellan Ström var jag knappt femton år fyllda. Han stod och hängde vid staketet utanför skolgården med sin vapendragare Orust. Dom stod och spanade in oss tjejer och när dom såg någon dom gillade ropade dom ”kom ska du få lite gottis” och gjorde konstiga grimaser. Mig ropade dom inte åt. Inte den gången i alla fall.
Stellan var lite äldre än mig. Förresten så var han nog lite äldre än alla oss som gick i skolan, för han hade stripigt rött skägg och mörka påsar under ögonen. Han hade en fimp i munnen och en gammal flakmoppe full-lastad med folköl. Stellan såg lite ut som en rockstjärna. Det tyckte i alla fall vi som kom från Österlen och inte riktigt visste hur rockstjärnor såg ut.

Andra gången jag såg honom, åtminstone som jag minns, var när jag var femton och min bror Eskil höll på att åka på stryk av några grabbar i åttan. Eskil hade ställt sig på en låda mitt på skolgården. Han hade på sig sin slokiga svarta konstnärshatt som han fått av vår farbror Siskel. Där stod han och pratade vitt och brett om den store filosofen Gdansk och den store landskapsmålaren Adolf Hitler. Allt det där var hur som helst saker som Siskel tutat i honom.
Grabbarna på Österlen tolererade inte att man pratade om något annat än pattar och hästkrafter. Speciellt inte om man bara var en liten grabb som gick i femman, och absolut inte om man stod på en låda mitt på skolgården.
Just som grabbarna i åttan vräkt ner Eskil från lådan, slängt hans konstnärshatt i dyngan och gjorde sig redo för lite smörj stegade Stellan Ström fram och lyfte upp två av grabbarna i kragarna. ”Ska vi göra lantis-smet?” sa Stellan till Orust, men Orust skakade på huvudet och sa ”sällan Stellan”, så Stellan släppte dom båda grabbarna. Grabbarna från åttan drog sig skamset tillbaka och Stellan bara flinade och sa ”jävligt fin hatt” till Eskil. Eskil och jag stirrade storögt på Stellan med det stripiga röda skägget, fimpen som dinglande i mungipan och det stora gula leendet. ”Tack” sa Eskil och gick sin väg, men jag, ja, jag stod där jag stod. ”Är du sugen på lite gottis” sa Stellan och skrockade. ”Nej tack” sa jag, och så gick han sin väg.

Efter den dagen fick jag åka på Stellans moppe ibland, och ibland så träffades vi efter skolan och rökte cigaretter. Stellan var liksom min första kärlek även om det ska sägas att jag aldrig riktigt var kär i honom. Men han var lite äldre och han visste massor och jag tyckte fortfarande att han såg ut lite grann som en rockstjärna.

När jag var sexton år och Stellan och jag känt varandra i nästan fem månader fick jag min första mens. Det var ett rent helvete. Det var som att gå runt med ett storte bylte i magen som vägrade komma ut mer än lite grann åt gången. Så när Stellan en sensommardag flinade och frågade mig om jag var sugen på lite gottis, så där som han brukade göra, sa jag ”kanske det”.
Det bestämdes att vi skulle träffas lite senare i skogen utanför vår gård för att få det hela överstökat.

När jag kom hem var det bara min mor som var hemma och hon frågade aldrig vart jag skulle eller vad jag skulle ta mig för. Min far var på läkarbesök i byn, precis som han alltid var minst en gång i veckan, Eskil var hos Siskel och Lars-Lars var i ladan med sina vänner från särskolan.
När klockan slagit halv fyra tågade jag ut i skogen för att möta Stellan och för att göra slut på det där byltet i magen en gång för alla. Det tog inte speciellt lång tid och det var inte speciellt angenämt. Men Stellan verkade nöjd för han frustade och stönade och ylade och viskade konstiga saker i mitt öra. När han var färdig med sitt frustande och sitt stönande rullade han av mig och låg och kisade upp mot himlen. Han berättade att han var trött på lantisar som inte fattade vad ”en rejäl omgång röj” betydde, och att han tänkte ta sin flakmoppe och köra till Kristianstad där dom minsann kunde sätta sprätt på sin lön och lite därtill. Han sa att han inte tänkte komma tillbaka och att jag skulle säga till Orust om jag såg honom att han var en sann vän men att alla vänskaper har sitt slut. Det sa jag att det skulle jag och så drog jag upp mina byxor och sa adjö till Stellan Ström. Stellan Ström som inte alls såg ut som en rockstjärna längre, utan mest som en finnig lantis från Österlen med rött stripigt skägg och en gammal flakmoppe.

När jag kom hem igen hände det sig så att jag såg min mor för sista gången. För när jag gick in på gården stod vårat hus i ljusan låga och i dörren stod min mor med brinnande hår. Jag stod på där gården och gjorde mest ingenting. Det låter konstigt men det var faktiskt så att min mor såg riktigt lugn och fridfull ut där hon stod och brann. Inga skrik på hjälp, inget viftande med armarna, nej ingenting faktiskt. Sen rasade väggen ner och min mor försvann och så minns jag inte mycket mer.
När min far och Eskil kom hem var det bara aska kvar. Vi fick flytta in till Siskel och min mor fick en minnessten på kyrkogården. Allting var nästan precis som förut. Min far ansade sin skepparkrans, stoppade sin pipa och ojade sig, Eskil hade Siskel och Lars-Lars verkade inte det minsta bekymrad över att hans mor brunnit upp. Jag mådde nog inte så dåligt jag heller om man ska vara riktigt ärlig. För jag mindes min mor där hon stod i dörrkarmen och såg lugn och fridfull ut och tänkte att hon satt nog i himlen med en Steve eller en Bob och rökte cigarett i munstycke och drack dyra drinkar.

Så gick det alltså till den där dagen då min mor Sonja brann upp och Stellan Ström stack till Kristianstad och jag blev av med byltet i magen. Den dagen hände det en hel del.

kapitel nio

2008-07-23T06:54:00.000-07:00

Kapitel 9.
Faderns text: En sanning gör sig lika väl vid tjugo centimeters höjd som vid hundraåttio

Det var dagen hon träffade på Tommelilla, min brors skampåle. Han har själv aldrig nämnt hur denna smutsiga unge kom till livet, det är ännu okänt vem modern är. Jag har dragit upp det någon gång när jag känt dödskrämporna rycka under huden, under de fragila ögonblick då jag vill att min bror berättar alla sanningar för den döende mannen. Men han svarar inte, utan glider undan med den alltmer använda frasen ”även Gdansk hade sina hemligheter”.

Denna vår hade tärt hårt på min kropp. Det tredje barnet var nu ungefär tio år gammalt men hade fortfarande inte rest sig från golvet. Han låg still och tittade. När Sonja försökte resa upp honom bet han henne i armen, så hon lämnade honom där han låg.

Min bror anser sig vara sakkunnig i många ämnen, jag kan inte påminna mig en diskussion utan att min broder lät en klar och stark åsikt framkomma, och även i denna sakfråga hade han expertisen.
”Det barn som inte har viljekraften att resa sig upp från primaternas näste ska stanna i dammets sfär. Sonen kommer att visa ifall han är värd att ha kvar i samlingen,” menade han. Under detta ögonblick mindes jag att han gick fram till fönstret och tittade bort mot skogsbrynet, och det var inte förrän senare som jag förstod att han i detta ögonblick egentligen talade om Tommelilla. ”Där Düsseldorf ligger för närvarande befann sig 1854 en man vid namn Ruben, en obetydlig del i den tyska militär som höll på att bygga sig stark i sin rustning gentemot sin omgivning. I hans dagbok kan man läsa att han för varje dag känner sig allt mer och mer obetydlig, för varje centimeter som den tyska armen växer blir han en centimeter kortare. Hans existens blir alltmer obetydlig för varje dag.” Brodern spände sina ögon i oss. ”Detta är det enda vettiga han skriver i hela boken. Sidorna innan är fyllda med dravel om hemlängtan, om hans frus underbara barm, om bageriet som låg runt hörnet, om de dofter som spreds sig så underbart runt knutarna på morgonen. Och sidorna efter är fyllda av galenskap, han förlorar sig själv efter dessa rader, även han ser sin existens som värdelös. Men dessa rader i mitten är hans ögonblick av klarhet. Det är sekunden han tittar ner på sina fötter och ser var han står.”

Jag tror att han pratade om sig själv, att han menade att han var Ruben, men jag vet inte. Jag är inte den största tänkaren, det är Siskel.

”När kroppen växer så fjärmar den sig sakta från jorden, den påbörjar en sakta förblindningsprocess. Men vissa har redan gjort sig så bekanta med jorden så att dom inte blundar inför den. Er tredje son är kanske nära bunden med jorden. Kanske har han nått sin sanning, sin klarhet redan. Han ställer sig inte upp för att han vet att saker och ting inte blir bättre för att man befinner sig en eller två meter högre upp. Man kan likväl finna sin sanning vid tjugo centimeters höjd som vid två meter.” Brodern tittade upp, såg mig i ögonen, log och tittade bort. ”Tommelilla visade sig dock vara ett riktigt felsteg i mänsklig utveckling. Han hittade ingen sanning, bara lite avföring som han ansåg passa som mänsklig föda.”

Från det ögonblicket såg jag Lars-Lars i ett annat ljus. Sonja hade talat om att vi skulle kasta honom i brunnen ute på gården, hon bar till och med ut honom dit en dag och skulle ha slängt ner honom om inte Siskel hindrat henne i sista sekunden. Jag visste dock att där satt en gloria ovanför den lille jävelns huvud.

Tommelilla har sitt eget språk, han har växt upp i sin lilla vrå i skogen med sina potatisar. Han har hållit sig runt gården, det har väl blivit lite av hans centrum, men Siskel jagar iväg honom så snart han är i närheten. En annan är så gammal att han inte kan lyfta sig från sängen längre, men brodern har orken kvar, jag gissar att han tog lite av min när vi delade utrymme under moderns hud. Men denna gång lät brodern honom närma sig, han drog nämligen Sonja efter sig. Brodern sprang ut (jag låg kvar i sängen och ojade mig något), knuffade undan Tommelilla och böjde sig över henne. ”Har snoppen hållt sig i byxorna?”, hade Siskel frågat Tommelilla och han hade nickat. Sen förde brodern henne till sängen där vi väntade på hennes uppvaknande.

Vi pratade aldrig om det, men det var i denna sekund som den nedåtgående spiralen började svänga tydligare. Det var nu bara en dag kvar, vi visste naturligtvis inte om det men nu i efterhand ser man saker i annat ljus. Jag såg inte helvetet då jag hade min egen död framför ögonen, jag kämpade för fullt med att hålla mig vid livet. Även om jag endast befann mig i mitten av mina trettiotal så var min egentliga ålder ungefär åttio, jag kände ålderskrämporna, jag kände hur tungt lass mitt hjärta drog. Men att det var någon annan som begav sig innan mig, det kunde jag aldrig tro.

kapitel åtta

2008-07-10T13:33:00.000-07:00

Kapitel 8.
Moderns text: Tommelilla visar framfötterna och Sonja säljer en dröm

Jag kände mycket tidigt att om jag stannade i Fingals armar så skulle jag förgås. Förr eller senare. Men bara en gång innan det ofrånkomliga och förskräckliga gjorde jag slag i saken och försökte lösgöra mig från ledans bojor.
Jag har alltid avskytt Österlen. Det har jag aldrig stuckit under stolen med. Det går inte riktigt att förklara. Jag avskyr alla självgoda bybor som sitter och huttrar i sina fula korsvirkeshus. Alla till förbannelse lika landskapsmålare som envisas med att dra Österlen runt och förpesta tillvaron med sina hemska målerier som de alla tycks kalla ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”. Alla oförskämda säsongsbesökare som inte tvekar en sekund att stolpa rätt in i trädgården och fotografera en genom rutan som om man vore en halmdocka på skansen. Mot slutet började jag till och med avsky mina egna barn. Inte så mycket att jag avskydde dom som de små personer de var, utan mer åsynen av dom när jag insåg att de för varje år som gick, mer och mer såg ut som österlensungar tagna direkt ur någon avlagd målning kallad ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”.

Storstaden har så länge jag kan minnas kallat mig med sina förföriska lockrop. Och då menar jag inte måndagslarmet i Kristianstad. Jag tänker på Chicago, på New York. Alla dom där jättestäderna i Amerika med sina hus som når himlen och alla sina Bobs och Steves som sitter högst upp i dom där husen och köper dyra oljetorn och har varit soldater i fasansfulla krig som dom inte kan prata om och som dom blir tomma i blicken när man nämner och påminner dom om Billy, deras kompis som var som en bror för dom men som blev tillfångatagen och sen försvann spårlöst.
Enda gången Fingal fick något passionerat och levande i blicken var när han utan uppmuntran från familjen i övrigt tog sig för att berätta om sin barndoms besök till Kafé Annorlunda och hur han besegrat Siskel med ett halvt havreflarn i deras familjära lilla kakfejd. Denna högst marginella seger i kaktävlingen på Kafé Annorlunda var för övrigt den enda bragd han någonsin kunnat stoltsera med. Jag minns att han brukade säga att det finns dom som tar världsrekord och så finns det dom som tar tiden, och ingen kan säga att den ene är viktigare än den andre. Vad han menade med det vet jag inte precis, men jag antar att det kändes bäst för honom själv att se det på det viset.

Nåväl, en mulen dag i desperationens tecken beslutade jag mig helt sonika för att sluta pyssla, packa min fjällräven och bege mig till Amerika för att antingen gifta mig rikt med en Bob eller Steve eller dö uthungrad för att sedan sörjas av en förbipasserande Bob eller Steve som efter att minnet av mig plågat honom en längre tid skulle rest en minnessten i marmor och ångrat att han inte hittat mig innan jag svalt ihjäl.
Jag hade äntligen bestämt mig för att ta steget ut i verkligheten eftersom jag insett att jag aldrig skulle komma barnen närmare igen. Varken Fingal eller Siskel skulle tillåta mig att föra bort dom från det själasnärjande näste som Österlen alltid varit för mig och för varje dag jag kastade in i den ugnen blev jag bara svagare och bittrare. Jag författade således ett brev till barnen och begav mig av strax innan middagen. Fingal var ute och promenerade vilket förvisso inte betydde att han funderade, för det gjorde han aldrig mer än över sin pipa och sin skeppskrans. Siskel var som vanligt i full färd med att få fart på någon hetlevrad diskussion han och hans osedvanligt talanglösa konstnärsvänner emellan. Själv gick jag förbi min yngsta son Lars-Lars, öppnade dörren och gick ut i eftermiddagsdiset. Det var som om ett stort lock lyftes upp och blottade min kvävda själ. Jag kände mig som om jag bara var några ynka meter ifrån närmaste Bob eller Steve som bara väntade på att få föra bort mig i sin jättelika amerikanare med soltak. Jag styrde mina steg mot landsvägen, men valde att gå genom skogen eftersom jag var väldigt nöjd med att ha sett Fingal för sista gången och inte kände att jag behövde kosta på mig ännu ett möte innan min avresa.
En bit in i växtligheten öppnade skogen upp sig och jag kom fram till en liten glänta. Eftersom min själ var full av dyrt champagne och mitt sinne berusat på värdefull amerikansk olja så kunde jag i min enfald inte längre skilja på dröm och verklighet. I motljuset tyckte jag mig se en stor, reslig man som kisade mot mig med skrattgropar i kinderna och skrattrynkor vid ögonen. ”Bob”, utbrast jag och kastade mig rakt i den främmande karlens armar och sedan flämtade lågan till och ljuset släktes.

Jag vaknade upp i ett litet utrymme knappt större än en relativt rymlig garderob och satte mig upp på en egenhändigt ihopsnickrad brits. Det luktade av sprit i rummet och jag kände mig lite rädd och övergiven där i dunklet. Så dök det upp en osedvanligt ful karl i dörröppningen. Han nickade mot mig. Jag pekade lite osäkert mot honom och det rosslade i hans hals innan han sa ”Bob” och ryckte på axlarna. Han räckte mig en flaska med illaluktande dryck och manade mig att dricka. Det var hemmabryggd starksprit av värsta sort. Jag satte flaskan till munnen och började berätta min sorgliga levnadshistoria för denne märklige man. Han lyssnade tålmodigt till berättelser om Bob och Steve och Amerika och Fingal och Siskel och Österlen utan att en enda gång avbryta. När jag var färdig var jag rejält berusad och inte i stånd att ta mig varken till Amerika eller hem. Mannen reste sig för att ta flaskan ur min hand och sa, ”Jag heter Tommelilla och är dum som ett sågspån.” Sedan log han lite lurigt mot mig och gick ut ur rummet. Jag somnade genast.

Nästa morgon vaknade jag upp med en kolossal huvudvärk i min egen säng i Fingals hus. Vi nämnde aldrig varken mitt rymningsförsök eller mitt möte med Tommelilla. Med tiden fick jag nys om en oönskad son till Siskel som bodde en bit in i skogen. Jag visste att det måste vara Tommelilla.
Jag gick aldrig tillbaka till Tommelilla och jag försökte aldrig rymma igen men jag tänkte ofta på honom där han satt ute i skogen. Han var till mitt livs sista stund den enda som någonsin lyssnat på mig utan att snäsa av mig eller viftat bort mig som en smittbärande blomsterfluga. Och en sak vet jag, att den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve.

kapitel sju

2008-07-01T09:35:00.000-07:00

Kapitel 7:
Siskels text: "The Arty-Farty Rag Time Band"

Den dag som min broder talar om, då han åkte hem med ett kvinns i koppel, minns jag väl. Inte på grund av denna i sammanhanget enkla, vanliga händelse, vi talar om någonting större. Denna dag blev jag invald i Österlens Konstsällskap. Att jag bara var med i föreningen i några dagar har inte med saken att göra. Sällskapet erkände min tunga och konst, dock inte min reaktionära personlighet. Och detta faktum är jag mäkta stolt över.

Det närmade sig sen eftermiddag, brodern hade fått sig kvinnan och vi drog omkring med henne. Jag minns att hon grät väldigt mycket, och en gång lappade jag till henne för att få tyst på oväsendet. Hon sade att hon skulle gå ner sig i kärret så snart vi släppte hennes tyglar, jag sa att jag skulle dra henne dit så snart jag hade tid. Att hon och jag fick en törn i sidan på varandra redan från början är ingenting att hymla om, jag avskydde det simpla rallarbarnet för vad hon var.

Vid sidan av marknaden brukar Österlens Konstsällskap hopa sig, då de likt jag anser att centrumets stim och stoj är för folkligt, för enkelt för en man av min börd. Och då Fingals kropp inte heller klarade av de ansträngningar ett liv i marknadens inre näste innebar stannade vi i utkanten. Flickan följde med, hon såg åt andra hållet medan min bror berättade om sina krämpor.

Det finns en människa i sällskapet som jag verkligen tycker illa om, Heribertus (egentligen heter han Rolf men han döpte om sig, man kan inte skriva Rolf på en tavla), en andefattig man med frodig mustasch som bor ungefär tre kilometer från vårt näste. Anledningen till varför han valdes in i föreningen har jag ingen aning om, han har ingen direkt talang, inget konstnärligt seende. Han målar ankor. Ankor vid en sjö eller i en sjö. Konstnärens roll är enligt mig att filtrera objektet genom sin personliga syn, att på sitt eget finurliga sätt förvränga saker och skeenden så att två till synes olika saker blir en. Men Heribertus (eller Rolf som jag till hans förtret kallar honom) målar ankor, antingen vid eller i en sjö.

Rolf och jag har länge haft en tvist om ifall Martinssons (en annan lokal konstnär) serie som föreställer en mosse ur olika vinklar verkligen föreställer en mosse eller ifall Martinsson menar något annat med sina tavlor. Rolf menade att svaret var självklart, det var en mosse (det kunde man ju se på bilden!), och att jag kunde ta min jävla symbolism och bränna upp den på ett osynligt bål. Jag svarade med att slå ner honom. Sån är jag.

Detta fick Bure höra talas om (ordförande i sällskapet), och under denna marknad närmade han sig mig för att försöka reda ut tvisten. Heribertus (Rolf) hade spridit okvädesord om mig i hela bygden efter denna incident och hävdat att en känslig konstnärssjäl inte tar till knytnävarna för att lösa en hård knut. En god konstnär använder sina delikata konstnärsfingrar.
”Han kan suga kuk”, sa jag till Bure, ”talang har inte med det yttre att göra. Hur jag målar mina tavlor har inget med hur jag för mig. Martinsson målar fortfarande sig bort från verkligheten, genom sina tavlor målar han upp det landskap där han önskar att han var. Och den här målningen föreställer en solnedgång.” Under dessa sista ord hade jag dragit upp en av mina egna verk ur pappkassen jag dragit med mig. Det var en relativt liten och enkel tavla som på sin yta föreställde en mistlur.

Bure hade under dessa sista ord varit tyst, men tog nu sakta till orda. ”En person som vågar vara så föraktfull mot en stor del av ett sällskaps medlemmar är antingen talangfull eller ytterst dumdristig. Jag vet inte riktigt var jag vill placera dig. Men jag blir samtidigt attraherad av dina ord. Kanske är det så att även jag behöver svära lite oftare, ta ord som kuk och fitta i min mun, kanske behöver vi alla det.” Han tittade mig nu allvarligt i ögonen. ”Men jag vill bjuda in dig i diskussionen, låta dig sprida dina ord och få uppleva gensvaret. Du har en stark röst, om det är till godo eller till ondo för tiden utvisa. Men härmed är du odödlig.”

Jag fick ett diplom. Fyra dagar senare blev jag fråntaget det. Jag slog till Eber (lokal författare och tillika medlem i sällskapet) för att han kallat min meningsuppbyggnad för simpel.

Under den process som startades när sällskapet skulle riva ner mitt diplom från köksväggen så rymde Sonja för första gången. Min bror hade tagit sin eftermiddagstur, men om jag minns rätt så var det mitt misstag till son, Tommelilla, som fann henne.

Och då for fan i taket.

kapitel sex

2008-06-29T09:48:00.000-07:00

Kapitel 6:
Fingals klagosång

Den dagen jag fyllde trettio år fick jag följa med min bror Siskel till Kiviks marknad. Så var det visst bestämt. Där var det livligt värre, men inte riktigt lika trivsamt som vid Stens huvud om ärligheten skall fram. Jag minns att jag och Siskel höll oss lite grann i utkanterna för att inte sugas in i alltför mycket stim och stoj. Det är ju annars lätt hänt. Jag vet också att jag fick lite känningar i ryggen så där fram på förmiddagskröken så Siskel var vänlig nog att leta upp en bänk som jag kunde vila upp mig på en stund.
På den bänken satt det en illaluktande karl som envisades med att visa upp sina muskler och ideligen ville att jag skulle känna på hans håriga armar. Han var rallare och en jävel på att slåss berättade han. Siskel och jag satt där och lyssnade en god stund, och hur det hände sig dök det plötsligt upp en ung flicka. Flickan var gubbens dotter och inte mycket att ha om man fick tro gubben själv. Jag tyckte nog att hon verkade vara en rätt trevlig flicka så jag frågade gubben om man inte fick lov att bjuda flickan på en glass. Han flinade bara åt mig och sa att ”du kan få henne om du vill”, och så ragglade han iväg och försvann in i folkmassan. Sen följde Sonja, som flickan hette, med mig och min bror Siskel till Kafé Annorlunda vid Stens huvud, och sen följde hon med oss hem och sen stannade hon liksom där.

Hennes far hörde vi aldrig av, men en gång såg jag honom. En sommar när min bror Siskel var i färd med att anrätta en alldeles egen konstrutt hemma på Österlen fick jag lov att köra runt honom till de mest ensliga platser under några besvärliga dagar. En dag, framemot kvällningen, stannade vi till vid ett litet nedgånget värdshus för att få oss en bit mat. När vi steg in i rucklet såg jag Sonjas far sitta ensam i ett hörn böjd över en flaska brännvin. Jag stegade över och erbjöd min hand men fick en flaska i min hand istället för ett handslag.
”Drick, din bleke jävel”, sa han och skakade tungsint på huvudet. ”Dig blir det ingen arbetare av ju. Har du ingen kuk i brallan eller?”
Jag blev en aning förvirrad av min svärfars bryska haranger, men fattade mod och sa, ”mitt namn är Fingal och jag är din svärson”.
Gubben stirrade misstänksamt på mig, men när han såg att jag inte drog det minsta på mungiporna blev han blek i ansiktet och störtade ut ur lokalen med en beundransvärd fart. Sen såg jag honom aldrig mer.

Så man kan ju säga att det var där det började. På en gammal parkbänk med en onykter rallare mitt under Kiviks marknad. Det var då det blev vi två eller hur man säger. Lilla Sonja och gamla jag. Sen kom Bie, och sen kom Eskil och sist kom Lars-Lars. Ibland undrar jag hur det hade blivit om vi aldrig träffat den där rallargubben som var Sonjas far den där dagen. Då hade det nog mest varit Siskel och jag. Och Tommelilla.

Tommelilla är Siskels förstfödde son. Ja, det är hans ende son faktiskt. Han bor en bit avsides och gör inget vidare väsen av sig. Han dyker upp till högtiderna med en flaska snaps och sen försvinner han igen. Han är en mycket märklig figur. Men han odlar sin potatis och han bränner sitt brännvin och han gör inte en fluga förnär. Så har det varit så länge jag kan minnas. Siskel och jag i huslängorna och Tommelilla ute i lusthuset.
Om Tommelillas mor är det ingen som vet något. Tommelilla han är inte så värst pratglad och Siskel har aldrig kommit för sig att fylla igen luckorna. Jag har aldrig själv frågat honom eftersom jag anser att en stängd port endast skall ha en nyckel och den nyckeln bör hänga runt mäklarens hals. Dessutom verkar Tommelilla klara sig alldeles utmärkt utan någon mor.

Så var det med den saken och allt skall rapporteras i sinom tid för det som inte rapporteras det hamnar i ”skall göra”-högen, och den högen kan man vara utan. Det vet alla och envar.

AVBROTT: ETT KAPITEL I VECKAN

2008-06-25T05:00:00.001-07:00

Nu, efter att ha publicerat de inledande fem kapitlen, kommer det att finnas en liten paus. Alla familjemedlemmarna, Lars-Lars borträknad (då han enligt familjen är lika mycket familjemedlem som gruset utanför farstun eller fettfläckarna på spisen) har fått säga vad de vill, beskriva sin situation; sina tankar. Förhoppningsvis har det givit ett hum om var denna berättelse är på väg, och än mer kan man hoppas på att orden har kittlat läsaren på något sätt.

Från och med denna exakta sekund så kommer vi att publicera ett kapitel i veckan, förhoppningsvis rikligt illustrerat. Vi kommer även att hantera varje kapitel med varma händer, stryka bokstävernas konturer med varsamma smekningar, pyssla och knåpa, vända och vrida. Denna historia är på inget sätt färdigskriven, inget ord har sin bestämda plats, och varje kapitel kan ändras efterhand, bokstäver dras ifrån och läggas till. Det kan även finnas plats för utomstående ideer, placera gärna era tankar, idéer, tillägg och frågor bland kommentarer.

Under resans gång kommer läsaren få möta ett ambulerande tivoli, ett konstsällskap, en hel förort, ett kommunistparti, världens mest sanningssägande vissångare, filosofen Gdansk, finska vinterkrigstatueringar, Kafé Annorlunda, en man vid namn Soul-Sten och mycket mer. Vägen kommer inte vara rak, den kommer vara krokig, smutsig och till vissa delar abstrakt, den kommer att vara löjeväckande ena sekunden och insiktsfull nästa. Hoppas vi på. Men främst hoppas vi på att den väcker ett snett leende hos läsaren.

Vi får se.

Resan kan snart börja.

Men innan vi sätter igång, innan drevet börjar vridas, skulle vi vilja bjuda på en illustration av en kommande karaktär, Tomelilla, som snart ska introduceras i berättelsen. Tomelilla kommer ni att få träffa på söndag, 29/6 2008.

Väl mött

kapitel fem

2008-06-22T10:52:00.001-07:00

Kapitel 5:
Moderns text

Flera gånger om dagen återkommer den. Den smyger sig på mig, äter upp mig inifrån utan att jag märker det. Eller egentligen är det en förbannad duo. Den bastanta ”Varför?” i följe med sin gemene bror ”Hur?”. Varför hamnade jag här? Hur hamnade jag här?
I sin enkelhet är de enkla att besvara. Min fader, arbetarberusad som den rallare han var, lovade bort mig på Kiviks marknad till en halvmesyr vid namn Fingal som lovade uppvisa tak över mitt huvud. Min faders tanke var troligtvis att han bara ville att jag skulle försvinna från hans sfär, jag tog hans koncentration från flaskan. Hur skulle han kunna bedriva ordentligt karlasupande om ett kvinns står vid hans sida med sorgsna ögon? Så jag försvann från hemmet, rakt in i ett annat. Från ett helvete till ett annat.

Med åren blev jag tjockare och tjockare, och mitt bäcken vidgades mer och mer efter varje barn. Först blev det Bie, min ilskna flicka som skrek varje gång jag närmade mig henne. Sen kom älskade Eskil, med min mammas ögon. Till slut kom misslyckandet, Lars-Lars, namngiven av det enkla skälet att fadern tyckte att ”Lars är ett så vackert namn så att det är värt att upprepa”. Men varken Fingal eller Siskel ville inse misstaget, inte ens när de behövde sätta hjul på honom för att han skulle kunna forslas framåt. Nej nej. Lars-Lars var en helt vanlig man, av det gamla slaget, av det hårda virket.
Ska inte ens familj vara till gagn för en, vara ens stöd när allting annat raserats, älska en när alla andra går in i skuggorna? Ska man inte vara stolt över det man har bredvid en och vad man har skapat? Jag minns vad Siskel sa när han hörde talas om att Lars-Lars visst skulle avvika från den kompletta DNA-spiralen. ”Jaja, inte är konstnärer heller stolta över alla tavlor de har målat”.
Det är något jag har funderat över i alla mina tysta år. Är jag stolt över mina barn? Är jag stolt över vad jag har åstadkommit? Är jag stolt över mina förfädrar och mödrar? Kommer mina barn att hata mig med samma glöd som jag avskydde min fader med?

Och skulle allting ha förändrats om jag skulle ha tjänat in 200 kronor mer den sommaren och åkt till Amerika tillsammans med Solviga? Skulle jag ha mött en Bob eller en Steve som hade överröst mig med kyssar och saker? Jag har tänkt på det flera gånger, det är en demon som brukar dyka upp tillsammans med bastanta ”Varför?” och hans gemene bror ”Hur?”. Skulle allting ha förändrats? Skulle jag då ha suttit i New York och druckit drinkar på någon paradgata? Med Bob. Eller Steve. Och jag lovar, med en av dom i handen skulle jag inte fått en Lars-Lars, ett hjul-bestyckat missfoster vars enda ljud är hans egna namn. ”Lauslaus” kan han säga. Gratulerar.

En Bob. Eller en Steve.

Inte en Fingal.

kapitel fyra

2008-06-22T10:48:00.000-07:00

Kapitel 4:
Sonens text

Jag var nio år när min mamma slutade prata med mig. Jag var tretton när hon försvann. Men under mina nio första stapplande år hade jag god kontakt med henne – av vad jag fått reda på bättre än med någon annan i familjen. Jag var den modern pratade med, jag var den modern tog hand om, den hon pysslade om. Hon sörjde alltid för att jag klädde mig tillräckligt varmt, för att jag mådde bra, för att jag åt mig mätt. Så har det iallafall blivit sagt till mig.

Ibland önskar jag att jag minns henne.

Jag minns att min syster slog på mig och att hon lurade med mig på en massa dumma saker. Jag minns att min far var aningens karaktärssvag och hade lätt för att gå med på än det ena och det andra. Och jag minns hur vi efter branden tvingades in i Siskels hus på andra sidan gården, detta fallfärdiga fuskbygge där vinden obesvärat spred sig genom rummen. Men jag minns inte hur min moder såg ut. Det enda fotografi vi har kvar av henne är ett bröllopsfotografi som min fader brukade bära i sin portmonnä, allt annat försvann i branden. Och på detta fotografi är det nästan omöjligt att tyda några egentliga anletsdrag, åren i börsen har tillskansat bilden stor skada.

Jag minns dock min farbror, denne ilskna man som öppnade sitt hem för oss. Och jag minns de lekar som han tvingade oss att genomlida, som ”Jesus” – där han var Jesus och vi var folket som avgudade honom. Han klädde sig i ett vitt skynke och vi satt vid hans fötter, han höll långa prosaiska tal och vi lyssnade. Värst var det för Lars-Lars som alltid fick stå som metafor för ondskan, han fick spela Judas, han fick spela Satan, han var en symbol för när ondskan spelade på ödets lyra.
Varken min fader eller hans broder erkände min broders tillstånd som ett handikapp. Det kunde tränas bort, med guds handlag (broderns visdom), eller med envishetens dito (fadern). Trots lärares och fotbollstränares enträgna nejsägande så satt han i skolan och i fotbollsmålet och låtsades vara normal, med saliv längs kinderna och svar som mest bestod utav gurgel. Men min farbroder hade kontakter i bygden och min fader hade viljan, dessutom tyckte alla synd om oss för att vi hade mist en moder under tragiska omständigheter och bodde hos en idiot och en vek stackare.

Håhåjaja.

Där växte jag upp. Där knullade jag för första gången. Där lärde jag mig sorg, ilska, kärlek, bannor, visdomsord, jantelag, byalag, konst, idioti, allt som har med livet att göra. Där bekämpade jag vilja, motvilja, tro och hopp, och där gjöt jag grunden till det förbannade jag som finns idag. Där gick jag igenom helvetet. Där stannade jag upp. Där spottade jag i glaset och drack upp den sista klunken.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?

kapitel tre

2008-06-22T10:14:00.000-07:00

KAPITEL 3:
Faderns text

Jag var ju lite till åren kommen redan när vi möttes, Sonja och jag. Jag kan förvisso inte ha varit mer än en 30 år, fast de flesta trodde nog att jag var betydligt äldre än så. Jag fick ju mina första gråa strån på skalpen när jag var knappt 16 år fyllda, och när jag var 20 år gammal hade jag hunnit bli rejält tunnhårig på köpet. Jag kände liksom ändå att det klädde mig på något sätt så jag seglade med av bara farten, och innan jag visste ordet av hade jag anlagt skepparkrans och börjat röka pipa och begränsat mitt umgänge till de äldre i kommunen. Så när jag så småningom träffade Sonja kände jag mig nog mer som en gammal gubbe än som en frisk och stark yngling.
Men då var det liksom för sent att sätta stopp för tidens karusell, även om det skall sägas att jag skyndade på eländet en aning själv. Jag var liksom lite otålig som ung. Jag ville nog gärna vara lite äldre. Så när jag var 30 och Sonja och jag träffades var jag på sätt och vis redan en gammal gubbe.

Sen kom ju barnen och dom såg nog mig mer som en farfar än en far. Min bror fick liksom ta över rodret lite ibland när jag kände mig lite sliten. Även om min bror var aningen äldre än jag om man skall vara precis så var han nog alltid lite yngre till själen.
Sonja och jag var ju ganska lika till sinnet. Vi var inte mycket för att tjoa och stimma utan vi satt nog helst och pysslade med vårt eget. Jag stoppade min pipa och ansade min skepparkrans och hon pysslade med sitt. Det var ett tämligen stillsamt liv innan barnen ramlade ner genom skorstenen om man så säger.
Vi hymlade aldrig om att vi ville leva enkelt och försökte så gott vi kunde passa vidare våra värderingar till våra barn. Den som inget har, han har heller inget att förlora.
Bie, vår äldsta flicka, var ju en livlig krabat, och hennes mor och jag hängde ju inte riktigt med i svängarna så vi tyckte nog det var bäst att skaffa henne en kamrat som hon kunde flänga runt i grannskapet med. Sen var de två med Eskil och då kände vi liksom att han kanske behövde en pojke att dela sina tankar med så vi skaffade honom en bror. Det var lille Lars-Lars det. Lille Lars-Lars var ju lite sen till utvecklingen men den som blomstrar sent han blomstrar stort som HC Andersen menade med ankan och svanen och det där.

När sen Sonja lättade ankar så kände jag nog att barnen behövde lite utrymme att växa i. Speciellt Lars-Lars som hade lite svårt att lära sig gå och så där till en början. Då fick min bror liksom prova på livet i grytan om man så säger. Ja alltså, efter branden fick vi ju alla bo där ett tag, och så jag fick lite tid att fundera och fixa lite runt huset. Vid det laget var jag ju rätt sliten och grå, speciellt med tanke på att jag liksom åldrades lite snabbare än andra.

Det var ju lite tomt utan Sonja, men för all del, jag hade ju min pipa och min skepparkrans så förströelser fanns det gott om. Sen konverserade vi ju heller aldrig riktigt med varandra så det fanns ju kanske inte så mycket att sakna egentligen. Vi levde nog båda efter det gamla ordstävet som säger att den som knyter sig fast vid både folk och ting den har mycket att släpa på. Det var nog bäst så. Det gör det liksom lite lättare att leva med sina förluster, och jag hade ju min pipa och min skepparkrans så jag ska inte klaga.
Men branden förde inte bara ont med sig. Min bror var nog mer anpassad än jag och Sonja till barn, mina blad hade börjat falla till marken och ingen av de små tyckte om modern. Så när jag och barnen senare befann oss hos brodern sken de små ibland upp. Hos Siskel fick de nog fritt spelrum för sina fantasier för han var ju ganska ung till själen den. En liten pojke i för stora tofflor eller hur man säger. Sen var han ju lite friskare än jag så han kunde liksom hjälpa till och ge Lars-Lars en liten puff då och då. Lars-Lars hade ju lite svårt med sina rörelser och sånt där, men det är ju olika för alla. Även kungen har ju varit barn som man vet.
Så dom små liven hade det nog bara bra där hos min bror skulle jag tro.

kapitel två

2008-06-22T10:11:00.000-07:00

KAPITEL 2:
Dotterns text

Nu när jag tänker tillbaka på min barndom så är det inte många bilder som dyker upp. Jag minns diverse stillbilder, men huvuddelen av dem kan spåras tillbaka till ett eller annat fotoalbum. Mitt första egentliga minne har jag från åldern tolv, allt innan är svart.
Min fader har sagt att jag var en rädd flicka. Fanns det en mörk hörna så satt jag i den och gömde mig från omvärlden, fanns där en låsbar dörr så låste jag den. Och varje gång min moder närmade sig mig så skrek jag. Jag skrek och skrek och skrek, och bet henne ifall hon rörde vid mig. När hon rörde vid mig.
Min fader har inte berättat särskilt mycket om min moder, jag vet inte var hon kom ifrån, vad hon gjorde till vardags eller hur de träffades. Jag vet inte om min moder hade ett arbete att bege sig till, inte heller vad hon tyckte om att göra.

Min moder satt mest stilla och gjorde någonting.

”Saliga vare de bleka, ty de har icke fått färg av missöden än”, har hon skrivit i en barnbok som jag blev given på min födelsedag. Inte för att jag vet vad det betyder, inte för vad jag vet vad hon menade med det. Men en sak minns jag från min barndom, och det var min moders ögon. Jag minns inte hur hon förde sig, jag minns inte hennes röst. Men jag minns hennes ögon, och hur de livlöst flanerade runt.
Jag minns hur rädd jag brukade bli när hon tittade på en, som om hon vore döden som valde ut en ny livskamrat, och jag minns hur jag brukade försöka undvika dem så gott det gick. Under vissa perioder gick det nog månader mellan våra pratstunder. Och min moder var inte den som efter att hon lagat mat kallade oss till bordet. Istället så satte hon sig vid bordet prick klockan sex och den som behagade fick slå sig ner bredvid. Men inte ett ljud fick yttras under måltiden, då tittade hon på en med anklagande blick som om tusen pilar träffat hennes barma kropp.

När jag var sexton begav hon sig av, om det var upp eller ner har jag ingen aning om. Men ingen i detta huset saknade henne. Jag undrar om vi ens märkte att hon var borta.

Min fader, feg som en råttusling, förmådde inte att ta hand om oss tre stackare till barn i många dagar, istället satte vi ett nytt bo i hans broders spartanska hem. Brodern var en asketisk, religiös usling vid namn Siskel som trodde att hela världen väntade på hans nästa tavla. Han hade byggt sitt hus alldeles intill konstrutten på Österlen, men ingen pensionär dundrade förbi detta till trots. Men brodern insisterade på omgivningens idioti, på deras stängda ögon, på deras stängda sinnen. Jag minns hans ofta upprepade ord: ”Om jag ska måla en horisont så målar jag hellre en tjäder. Det är en sann konstnärs logik!”, en fras han vrålade efter varenda jävel som körde förbi.

I detta hem växte vi upp, jag och mina två brödrar. Jag själv var endast sexton år vid tillfället, min broder Eskil var tretton och min älskade yngsta broder Lars-Lars (senare mer känd som ”Knastalasse”) var tio år. Det var ett liv kantat av en patetisk tro på livet, enkla människors hopp. Men när jag nu tänker tillbaka på livet i stugan så nås jag av en viss saknad, det må jag säga ändå. Även om jag nu är mycket visare och mer förståndig, utbildning vid universiteten har lyft mig långt över stanken vid Österlens sydöstra kust, så saknar jag den långsamma takt som fanns i de gamla kvarteren. Allt fick utvecklas i sin egen takt, i Japan åt man japansk mat och i Skåne åt man skånskt.

Men allt som allt, om man räknar summan av kardemumman, så var det ett helvete. Och jag skulle aldrig vilja återvända till min barndom.

kapitel ett

2008-06-22T08:20:00.000-07:00

KAPITEL 1:
Broderns text

Ja, det var ju inte mycket med den stackars kvinnan som gick i harmoni med naturen kan man tycka. Hon var en tämligen blek och livlös själ, det var hon. Ett kort och händelselöst liv är förvisso också ett liv och skall ingalunda förringas. Det skall det inte. Men, men, hon hann visst med att plantera tre skapliga frön innan hon seglade iväg dessutom. Det är ju inte så illa pissat. Österlen var väl inte riktigt hennes melodi för den delen.

Hon var en sån där obotlig drömmare tror jag. Ja, alltså hon var rätt tyst av sig. I ärlighetens namn skall jag säga att jag minsann inte vet speciellt mycket om henne i det stora hela. Hon höll sig liksom borta från mig kunde man kanske känna. Jag tror nog att det kan ha varit min starka personlighet som skrämde henne en smula. Min bror höll henne liksom för sig själv. Ja, eller hon var ju mest inne för sig själv och liksom pysslade. Hon pysslade nog en hel del.

Hon var inte speciellt aktiv i det gemensamma bylivet heller vill jag minnas. Det finns ju församlingen och, ja, vi har ett tämligen levande konstliv. Vi är ju några stycken som har tagit på oss att bära vidare det lokala kulturarvet om man så säger. Hennes pyssel passade ju inte riktigt in där. Ja, jag såg ju aldrig själv något av det hon pysslade med, men hon var ju en rätt däven person så där kan ju inte ha funnits så särskilt mycket att hämta kan man tycka. Man kan ju liksom inte kompromissa när det gäller konsten. Om man vill vara brysk kan man ju säga att antingen så har man det eller så har man det inte. Fast jag vet ju inte riktigt vad hon pysslade med som sagt. Men, den som letar i livet finner i efterlivet. Det tror jag nog.
Själv lever jag gärna ut mina passioner här på jorden. Det är ju guds vilja, tycker jag nog. Sen vet jag i ärlighetens namn inte varför någon kvinna skulle vilja gifta sig med min bror. Han är en rätt blek karaktär om man ser på det stora hela. Själv har jag kommit fram till att jag inte har råd att binda mig vid en kvinna. Det skulle liksom sakta ner mig tror jag. Jag måste få skapa i stillhet och i ensamhet. Det är en konstnärs öde det. Att bygga broar mellan människor och att vara ensam. Sen har jag ju gud, det har jag. Jag tror ju inte hon hade ett så värst aktivt själsliv, men vad vet jag. Hon kanske talade med gud när hon pysslade. Det finns ju dom som gör det vill jag minnas. Själv blandar jag inte gärna ihop konsten med min relation till gud. Man måste liksom dela upp sin tid jämnt. Allt har sin tid och det som inte får plats får vara utan. Som konstnär kan man som sagt inte kompromissa. Den lyxen får man snällt leva utan.
Hur som helst faller det liksom på min lott att fostra de små nu när deras mor har gått bort. Deras far är ju inte mycket till konstnär. Han kompromissar liksom lite för mycket. Men om alla vore konstnärer så fanns det liksom inte mycket kvar att måla på. Det är det där med regnskogen och sånt. Bra papper kan bara unnas riktiga konstnärer i dessa dagar. Han är en sån där jordnära karaktär, min bror. Han vågar liksom aldrig sväva på molnen. Det säger jag ofta till honom att den som inte svävar på molnen han får snällt stå i dyn och vänta på oss andra. Han är en sån där människa som man liksom måste putta på lite ibland. Annars står han bara där och petar i gruset. Och det var nog inte riktigt gud faders tanke när han anlade gårdsplanen. Sån har han alltid varit. En riktig gruspetare. Så, det kunde man ju kanske ana vad det skulle bli av det stackars flickebarnet när hon gick och gifte sig med en gruspetare. Nåja, nu ska vi inte fiska i gårdagens damm. Det är ju sorgligt nog att hon miste livet i så unga år.
Man måste tänka på de små i tillvaron. Min brors barn alltså. Det är ju dom som bär morgondagens fana. Och kan man inte bryta bröd med framtiden då kan man ju lika gärna bli en gruspetare. Jag är ju själv något av en rebell. Om du säger åt mig att måla ett hus kan jag mycket väl börja måla en buss. Det är en konstnärs logik det.

INLEDNING

2008-06-22T05:34:00.000-07:00

Jag minns inte riktigt när, bara att det var en herrans massa år sen. Både Johan och jag hade skrivit saker för oss själv, vi hade skrivit saker bredvid varandra och vi hade även gått in i olika konstnärliga konstellationer tillsammans. Men vi hade aldrig författat en text, en roman, tilsammans. Förrän nu.

"Fingal och jag" är ett pågående projekt som nu pågått i mer än 10 år, det finns ett ansenligt antal sidor skrivna redan. Men bara för att vi satt punkt i ett kapitel kan det lika gärna öppnas upp igen och dekoreras med bilder, noteringar, tillägg, appendix. "Fingal och jag" är ett universum, det expanderar ständigt. Så denna sida tänkte vi använda som en anslagstavla där vi hänger upp kapitel efter kapitel i en viss takt, illustrerar dem efter hand och expanderar dem efter tycke och smak. Då texten är ett arbete under utveckling behövs lite små justeringar här och där, men sådant gör vi allt eftersom. Texten i sig är till viss del abstrakt och skev i sin natur, nog främst inspirerad av Flann O'Briens diverse alster, så att saker och ting hänger lite snett får man nog vänja sig vid.

Det ska nog gå bra.

Första kapitlet följer inom snar framtid.