Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule
”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.
Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.
Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.
”…glans bländar…”
”… horisontens vattenfyllda terrass”
Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.
Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.
söndag 1 mars 2009
söndag 22 februari 2009
kapitel fyrtiotvå
Kapitel 42:
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
söndag 15 februari 2009
kapitel fyrtioett
Kapitel 41:
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
söndag 8 februari 2009
kapitel fyrtio
Kapitel 40:
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
söndag 1 februari 2009
kapitel trettionio
Kapitel 39:
Bjarne från Odense
Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.
Bjarne från Odense
Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.
söndag 25 januari 2009
kapitel trettioåtta
Kapitel 38:
Sonja ser
Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.
Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.
Sonja ser
Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.
Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.
onsdag 21 januari 2009
kapitel trettiosju
Kapitel 37:
Om Aslan och Jaan
Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.
Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.
Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.
Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.
Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.
Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.
Jaan var ensam. Och han hade letat länge.
En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:
Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand
Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår
Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd
Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft
Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad
Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag
Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal
Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda
Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad
Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial
Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.
Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.
Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.
Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.
Om Aslan och Jaan
Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.
Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.
Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.
Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.
Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.
Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.
Jaan var ensam. Och han hade letat länge.
En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:
Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand
Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår
Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd
Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft
Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad
Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag
Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal
Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda
Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad
Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial
Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.
Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.
Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.
Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)