Kapitel 46:
A Farewell to Arms
Till de få som vet vem jag är.
När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.
Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.
Jag tröttnar.
Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.
Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.
I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.
Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.
Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.
Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.
Må ni aldrig nå samma insikt som jag.
Hans.
onsdag 25 mars 2009
söndag 15 mars 2009
kapitel fyrtiofem
Kapitel 45:
Lögnen är ett trubbigt vapen
”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”
Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.
När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.
Intermezzo
Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.
Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.
Lögnen är ett trubbigt vapen
”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”
Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.
När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.
Intermezzo
Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.
Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.
måndag 9 mars 2009
kapitel fyrtiofyra
Kapitel 44:
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie
Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.
Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.
”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.
Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.
Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.
När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie
Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.
Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.
”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.
Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.
Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.
När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.
söndag 1 mars 2009
kapitel fyrtiotre
Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule
”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.
Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.
Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.
”…glans bländar…”
”… horisontens vattenfyllda terrass”
Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.
Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.
Vid nervändens ände, där satt den fule
”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.
Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.
Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.
”…glans bländar…”
”… horisontens vattenfyllda terrass”
Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.
Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.
söndag 22 februari 2009
kapitel fyrtiotvå
Kapitel 42:
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
söndag 15 februari 2009
kapitel fyrtioett
Kapitel 41:
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
söndag 8 februari 2009
kapitel fyrtio
Kapitel 40:
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)