kapitel nio

Kapitel 9.
Faderns text: En sanning gör sig lika väl vid tjugo centimeters höjd som vid hundraåttio

Det var dagen hon träffade på Tommelilla, min brors skampåle. Han har själv aldrig nämnt hur denna smutsiga unge kom till livet, det är ännu okänt vem modern är. Jag har dragit upp det någon gång när jag känt dödskrämporna rycka under huden, under de fragila ögonblick då jag vill att min bror berättar alla sanningar för den döende mannen. Men han svarar inte, utan glider undan med den alltmer använda frasen ”även Gdansk hade sina hemligheter”.

Denna vår hade tärt hårt på min kropp. Det tredje barnet var nu ungefär tio år gammalt men hade fortfarande inte rest sig från golvet. Han låg still och tittade. När Sonja försökte resa upp honom bet han henne i armen, så hon lämnade honom där han låg.

Min bror anser sig vara sakkunnig i många ämnen, jag kan inte påminna mig en diskussion utan att min broder lät en klar och stark åsikt framkomma, och även i denna sakfråga hade han expertisen.
”Det barn som inte har viljekraften att resa sig upp från primaternas näste ska stanna i dammets sfär. Sonen kommer att visa ifall han är värd att ha kvar i samlingen,” menade han. Under detta ögonblick mindes jag att han gick fram till fönstret och tittade bort mot skogsbrynet, och det var inte förrän senare som jag förstod att han i detta ögonblick egentligen talade om Tommelilla. ”Där Düsseldorf ligger för närvarande befann sig 1854 en man vid namn Ruben, en obetydlig del i den tyska militär som höll på att bygga sig stark i sin rustning gentemot sin omgivning. I hans dagbok kan man läsa att han för varje dag känner sig allt mer och mer obetydlig, för varje centimeter som den tyska armen växer blir han en centimeter kortare. Hans existens blir alltmer obetydlig för varje dag.” Brodern spände sina ögon i oss. ”Detta är det enda vettiga han skriver i hela boken. Sidorna innan är fyllda med dravel om hemlängtan, om hans frus underbara barm, om bageriet som låg runt hörnet, om de dofter som spreds sig så underbart runt knutarna på morgonen. Och sidorna efter är fyllda av galenskap, han förlorar sig själv efter dessa rader, även han ser sin existens som värdelös. Men dessa rader i mitten är hans ögonblick av klarhet. Det är sekunden han tittar ner på sina fötter och ser var han står.”

Jag tror att han pratade om sig själv, att han menade att han var Ruben, men jag vet inte. Jag är inte den största tänkaren, det är Siskel.

”När kroppen växer så fjärmar den sig sakta från jorden, den påbörjar en sakta förblindningsprocess. Men vissa har redan gjort sig så bekanta med jorden så att dom inte blundar inför den. Er tredje son är kanske nära bunden med jorden. Kanske har han nått sin sanning, sin klarhet redan. Han ställer sig inte upp för att han vet att saker och ting inte blir bättre för att man befinner sig en eller två meter högre upp. Man kan likväl finna sin sanning vid tjugo centimeters höjd som vid två meter.” Brodern tittade upp, såg mig i ögonen, log och tittade bort. ”Tommelilla visade sig dock vara ett riktigt felsteg i mänsklig utveckling. Han hittade ingen sanning, bara lite avföring som han ansåg passa som mänsklig föda.”

Från det ögonblicket såg jag Lars-Lars i ett annat ljus. Sonja hade talat om att vi skulle kasta honom i brunnen ute på gården, hon bar till och med ut honom dit en dag och skulle ha slängt ner honom om inte Siskel hindrat henne i sista sekunden. Jag visste dock att där satt en gloria ovanför den lille jävelns huvud.

Tommelilla har sitt eget språk, han har växt upp i sin lilla vrå i skogen med sina potatisar. Han har hållit sig runt gården, det har väl blivit lite av hans centrum, men Siskel jagar iväg honom så snart han är i närheten. En annan är så gammal att han inte kan lyfta sig från sängen längre, men brodern har orken kvar, jag gissar att han tog lite av min när vi delade utrymme under moderns hud. Men denna gång lät brodern honom närma sig, han drog nämligen Sonja efter sig. Brodern sprang ut (jag låg kvar i sängen och ojade mig något), knuffade undan Tommelilla och böjde sig över henne. ”Har snoppen hållt sig i byxorna?”, hade Siskel frågat Tommelilla och han hade nickat. Sen förde brodern henne till sängen där vi väntade på hennes uppvaknande.

Vi pratade aldrig om det, men det var i denna sekund som den nedåtgående spiralen började svänga tydligare. Det var nu bara en dag kvar, vi visste naturligtvis inte om det men nu i efterhand ser man saker i annat ljus. Jag såg inte helvetet då jag hade min egen död framför ögonen, jag kämpade för fullt med att hålla mig vid livet. Även om jag endast befann mig i mitten av mina trettiotal så var min egentliga ålder ungefär åttio, jag kände ålderskrämporna, jag kände hur tungt lass mitt hjärta drog. Men att det var någon annan som begav sig innan mig, det kunde jag aldrig tro.