Fingals testamente
Fingal hade noga räknat två riktiga vänner. Vänner i vars sällskap han verkligen trivdes. I denna, Fingals inre vänskapskrets, räknades ingen av familjemedlemmarna in. I familjens sällskap kände han sig som bäst onödig men allt som oftast synnerligen olustig till mods. Han kände sig hemskt gammal. Naturligt nog var Fingals båda vänner avsevärt äldre än vad han själv var. De vandrade faktiskt båda på sluttampen av livets sjörövarplanka och hade överlevt både barndomskamrater och flera släktled därtill. De var de sista tappra kämparna av en lång rad gamla Österlensbor som Fingal knutit band med under sina yngre år. Till en början hade dom tyckt att det föreföll sig lite märkligt att en ung och viril pojke hellre spelade spader med orkeslösa pensionärer än sprang och jagade flickor i buskagen, men efter hand så glömde dom helt enkelt bort att Fingal var generationer yngre och tog honom till sig som en av de sina. Åren gick och en efter en föll dom gamla resenärerna av tåget och till sist var dom bara två kvar. Tre med Fingal. Många förvånades faktiskt över att Fingal lyckats hålla sig kvar så länge som han gjort. Ingen funderade över att Fingals kamrater hade hunnit tillryggalägga trettio års svårtrampad landsväg redan innan Fingal ens var född. Till och med Fingals gamla skolkamrater mindes honom från skoltiden som en gammal gubbe med skepparkrans och pipa. Sedan hade han liksom hängt sig kvar som en envis gammal melodi från deras bardoms Österlen. Fingal brukade säga att hans korta tid på jorden ofta kändes som tio långa mansåldrar tillbringade i en mörk och mycket trång gruva. Han ansåg inte alltid att livet var gott att leva, men det var någonting som skulle göras så det var lika bra att bita ihop och trampa på.
Löwenbrau var av tysk härkomst och hade enligt vittnesmål slagit sig ner på Österlen någon gång under seklets gryning. Han var änkling sedan någon gång på femtiotalet och vad mera var barnlös sedan en längre tid. En si sådär fem år efter att Fingal lärt känna honom i sin ungdoms hårda dagar drabbades Löwenbrau av en allvarlig stroke och hade sedan dess inte yttrat ett enda begripligt ord. Icke desto mindre förblev han en central figur i den äldre gemenskapen, och när det skulle till att spelas spader så rullades han utan undantag in till bordet och förseddes med såväl kort som tillhörande skärmkeps. Korten spelades förvisso av hans ungdomsvän och generationskamrat Sixten Strid som var en väldig tävlingsman och en tämligen dålig förlorare därtill. Det var hur som helst ingen slump att Löwenbraus kort gång på gång spelades till Sixtens fördel.
Fingal och Löwenbrau och Sixten hade några få, men ytterst fundamentala, saker gemensamt. Dom var alla tre, åtminstone till själen, uråldriga. Dom skydde kvinnor i sociala sammanhang till nästan vilket pris som helst av den enkla anledning att dom helt enkelt inte förstod sig på det täcka könet och därför fann sig oanvändbara i kvinnors närhet. Och sist men inte minst, dom hade alla tre skepparkrans och envisades prompt med att röka pipa av den gamla bortglömda sorten. Tillsammans utgjorde dom ryggraden av Österlens excentriska gammelfolk. Dom var gamlingar av den gamla skolan. Gammelmanskläderna var lika viktiga som den nedärvda käppen och den dimmiga och livlösa blicken lika viktig som att det inte växte naturligt hår på hjässan. Det fanns en stolthet väl värd att bevaka i deras position som traktens gamla gubbgäng.
Sixten Strid var stolt österlensbo sedan generationer tillbaka och hade lärt känna Löwenbrau under trettiotalets slutskede då det var allmänt känt att Sixten var s.k. tyskvänlig. När det sedermera stod klart att tyskarna skulle komma att förlora kriget förnekade Sixten emellertid sitt tidigare så brinnande stöd för Tyskland och bröt således kontakten med Löwenbrau för att inte dra på sig onödiga misstankar. Flera år senare, då de båda var änkemän och trötta på livets nycker, återförenades de och svor dyrt och heligt att stå rygg mot rygg och slåss mot det moderna samhället och den förtappade ungdomen under resten av sina dagar. När Fingal så småningom dök upp såg dom en gammal mans flämtande låga i hans ögon och tog honom under sina vingar. Sedan var det spader på måndagar.
En gång i månaden samlades dom för att gå igenom sina respektive testamenten för att försäkra sig om att ingen under månaden som gått råkat ändra på något som inte skulle ändras på i någon stund av tillfällig förvirring. Det hade aldrig hänt att någon ändrat på något. Deras testamenten var hur som helst väldigt enkla att tyda och lämnade inte mycket utrymme för ändringar alls. Det var överenskommet att den som överlevde de andra två skulle få de båda andras pipor. I händelse av att två överlevde skulle den bortgångnes pipa läggas i en låda tills någon av de andra två dött då den som överlevt de båda andra skulle få båda piporna. Något annat nämnde inte testamentet.
Dessutom träffades dom tre ålderstigna herrarna åtskilliga gånger i månaden i väntrummet hos byns ende praktiserande läkare. Det rörde allt från ålderskrämpor till hastigt tilltagande starr och svårigheter med matsmältningen. Fingal dök ofta upp bara för att få reda på exakt hur många dagar han kunde förväntas ha kvar i jordelivet. Han fick alltid samma svar. Eftersom hans fysik i stort sett motsvarade vad som kunde förväntas av en man i medelåldern bortsett från en något krum rygg och ett i förtid föråldrat yttre så var det givetvis stört omöjligt för den stackars läkaren att förutse hans livslina. Den krumma ryggen var för övrigt resultatet av många års övertygelse av att hans skelett var förvridet av ålder. Redan vid tjugo års ålder började Fingal vandra genom Österlen med böjd rygg. Efter ett par år kunde han av förklarliga skäl helt enkelt inte räta på ryggen längre.
Då var det sämre ställt med Löwenbrau och Sixten Strid. Tillsammans hade dom avverkat i stort sett varenda åkomma som stod att finna i läkarens lexikon. Det var inget mindre än ett mirakel att dom överhuvudtaget andades. Men det gjorde dom. Och om man inte visste bättre kunde man tro att dom höll sig vid liv i ren trots mot ungdomen och det moderna samhället.
Spader på måndagar, genomgång av testamente en gång i månaden och regelbundna läkarbesök varvat med stoppning av pipa och ansning av skepparkrans sammanfattar Fingals tillvaro ganska väl. Detta var vad han levde för och det gjorde han heller ingen hemlighet av. Där emellan låg han mest i sin säng och ojade sig över livets plågsamhet. Nåja, ingen kan säga att han inte gav barnen den frihet dom behövde. Och när barnen får springa fritt då blomstrar deras små personligheter som smörblommor i vårsolen. Så sant som det var sagt.
