kapitel tio

Kapitel 10.
Systerns text: Sent ska syndaren vakna – sista dagen

Första gången jag såg Stellan Ström var jag knappt femton år fyllda. Han stod och hängde vid staketet utanför skolgården med sin vapendragare Orust. Dom stod och spanade in oss tjejer och när dom såg någon dom gillade ropade dom ”kom ska du få lite gottis” och gjorde konstiga grimaser. Mig ropade dom inte åt. Inte den gången i alla fall.
Stellan var lite äldre än mig. Förresten så var han nog lite äldre än alla oss som gick i skolan, för han hade stripigt rött skägg och mörka påsar under ögonen. Han hade en fimp i munnen och en gammal flakmoppe full-lastad med folköl. Stellan såg lite ut som en rockstjärna. Det tyckte i alla fall vi som kom från Österlen och inte riktigt visste hur rockstjärnor såg ut.

Andra gången jag såg honom, åtminstone som jag minns, var när jag var femton och min bror Eskil höll på att åka på stryk av några grabbar i åttan. Eskil hade ställt sig på en låda mitt på skolgården. Han hade på sig sin slokiga svarta konstnärshatt som han fått av vår farbror Siskel. Där stod han och pratade vitt och brett om den store filosofen Gdansk och den store landskapsmålaren Adolf Hitler. Allt det där var hur som helst saker som Siskel tutat i honom.
Grabbarna på Österlen tolererade inte att man pratade om något annat än pattar och hästkrafter. Speciellt inte om man bara var en liten grabb som gick i femman, och absolut inte om man stod på en låda mitt på skolgården.
Just som grabbarna i åttan vräkt ner Eskil från lådan, slängt hans konstnärshatt i dyngan och gjorde sig redo för lite smörj stegade Stellan Ström fram och lyfte upp två av grabbarna i kragarna. ”Ska vi göra lantis-smet?” sa Stellan till Orust, men Orust skakade på huvudet och sa ”sällan Stellan”, så Stellan släppte dom båda grabbarna. Grabbarna från åttan drog sig skamset tillbaka och Stellan bara flinade och sa ”jävligt fin hatt” till Eskil. Eskil och jag stirrade storögt på Stellan med det stripiga röda skägget, fimpen som dinglande i mungipan och det stora gula leendet. ”Tack” sa Eskil och gick sin väg, men jag, ja, jag stod där jag stod. ”Är du sugen på lite gottis” sa Stellan och skrockade. ”Nej tack” sa jag, och så gick han sin väg.

Efter den dagen fick jag åka på Stellans moppe ibland, och ibland så träffades vi efter skolan och rökte cigaretter. Stellan var liksom min första kärlek även om det ska sägas att jag aldrig riktigt var kär i honom. Men han var lite äldre och han visste massor och jag tyckte fortfarande att han såg ut lite grann som en rockstjärna.

När jag var sexton år och Stellan och jag känt varandra i nästan fem månader fick jag min första mens. Det var ett rent helvete. Det var som att gå runt med ett storte bylte i magen som vägrade komma ut mer än lite grann åt gången. Så när Stellan en sensommardag flinade och frågade mig om jag var sugen på lite gottis, så där som han brukade göra, sa jag ”kanske det”.
Det bestämdes att vi skulle träffas lite senare i skogen utanför vår gård för att få det hela överstökat.

När jag kom hem var det bara min mor som var hemma och hon frågade aldrig vart jag skulle eller vad jag skulle ta mig för. Min far var på läkarbesök i byn, precis som han alltid var minst en gång i veckan, Eskil var hos Siskel och Lars-Lars var i ladan med sina vänner från särskolan.
När klockan slagit halv fyra tågade jag ut i skogen för att möta Stellan och för att göra slut på det där byltet i magen en gång för alla. Det tog inte speciellt lång tid och det var inte speciellt angenämt. Men Stellan verkade nöjd för han frustade och stönade och ylade och viskade konstiga saker i mitt öra. När han var färdig med sitt frustande och sitt stönande rullade han av mig och låg och kisade upp mot himlen. Han berättade att han var trött på lantisar som inte fattade vad ”en rejäl omgång röj” betydde, och att han tänkte ta sin flakmoppe och köra till Kristianstad där dom minsann kunde sätta sprätt på sin lön och lite därtill. Han sa att han inte tänkte komma tillbaka och att jag skulle säga till Orust om jag såg honom att han var en sann vän men att alla vänskaper har sitt slut. Det sa jag att det skulle jag och så drog jag upp mina byxor och sa adjö till Stellan Ström. Stellan Ström som inte alls såg ut som en rockstjärna längre, utan mest som en finnig lantis från Österlen med rött stripigt skägg och en gammal flakmoppe.

När jag kom hem igen hände det sig så att jag såg min mor för sista gången. För när jag gick in på gården stod vårat hus i ljusan låga och i dörren stod min mor med brinnande hår. Jag stod på där gården och gjorde mest ingenting. Det låter konstigt men det var faktiskt så att min mor såg riktigt lugn och fridfull ut där hon stod och brann. Inga skrik på hjälp, inget viftande med armarna, nej ingenting faktiskt. Sen rasade väggen ner och min mor försvann och så minns jag inte mycket mer.
När min far och Eskil kom hem var det bara aska kvar. Vi fick flytta in till Siskel och min mor fick en minnessten på kyrkogården. Allting var nästan precis som förut. Min far ansade sin skepparkrans, stoppade sin pipa och ojade sig, Eskil hade Siskel och Lars-Lars verkade inte det minsta bekymrad över att hans mor brunnit upp. Jag mådde nog inte så dåligt jag heller om man ska vara riktigt ärlig. För jag mindes min mor där hon stod i dörrkarmen och såg lugn och fridfull ut och tänkte att hon satt nog i himlen med en Steve eller en Bob och rökte cigarett i munstycke och drack dyra drinkar.

Så gick det alltså till den där dagen då min mor Sonja brann upp och Stellan Ström stack till Kristianstad och jag blev av med byltet i magen. Den dagen hände det en hel del.

kapitel nio

Kapitel 9.
Faderns text: En sanning gör sig lika väl vid tjugo centimeters höjd som vid hundraåttio

Det var dagen hon träffade på Tommelilla, min brors skampåle. Han har själv aldrig nämnt hur denna smutsiga unge kom till livet, det är ännu okänt vem modern är. Jag har dragit upp det någon gång när jag känt dödskrämporna rycka under huden, under de fragila ögonblick då jag vill att min bror berättar alla sanningar för den döende mannen. Men han svarar inte, utan glider undan med den alltmer använda frasen ”även Gdansk hade sina hemligheter”.

Denna vår hade tärt hårt på min kropp. Det tredje barnet var nu ungefär tio år gammalt men hade fortfarande inte rest sig från golvet. Han låg still och tittade. När Sonja försökte resa upp honom bet han henne i armen, så hon lämnade honom där han låg.

Min bror anser sig vara sakkunnig i många ämnen, jag kan inte påminna mig en diskussion utan att min broder lät en klar och stark åsikt framkomma, och även i denna sakfråga hade han expertisen.
”Det barn som inte har viljekraften att resa sig upp från primaternas näste ska stanna i dammets sfär. Sonen kommer att visa ifall han är värd att ha kvar i samlingen,” menade han. Under detta ögonblick mindes jag att han gick fram till fönstret och tittade bort mot skogsbrynet, och det var inte förrän senare som jag förstod att han i detta ögonblick egentligen talade om Tommelilla. ”Där Düsseldorf ligger för närvarande befann sig 1854 en man vid namn Ruben, en obetydlig del i den tyska militär som höll på att bygga sig stark i sin rustning gentemot sin omgivning. I hans dagbok kan man läsa att han för varje dag känner sig allt mer och mer obetydlig, för varje centimeter som den tyska armen växer blir han en centimeter kortare. Hans existens blir alltmer obetydlig för varje dag.” Brodern spände sina ögon i oss. ”Detta är det enda vettiga han skriver i hela boken. Sidorna innan är fyllda med dravel om hemlängtan, om hans frus underbara barm, om bageriet som låg runt hörnet, om de dofter som spreds sig så underbart runt knutarna på morgonen. Och sidorna efter är fyllda av galenskap, han förlorar sig själv efter dessa rader, även han ser sin existens som värdelös. Men dessa rader i mitten är hans ögonblick av klarhet. Det är sekunden han tittar ner på sina fötter och ser var han står.”

Jag tror att han pratade om sig själv, att han menade att han var Ruben, men jag vet inte. Jag är inte den största tänkaren, det är Siskel.

”När kroppen växer så fjärmar den sig sakta från jorden, den påbörjar en sakta förblindningsprocess. Men vissa har redan gjort sig så bekanta med jorden så att dom inte blundar inför den. Er tredje son är kanske nära bunden med jorden. Kanske har han nått sin sanning, sin klarhet redan. Han ställer sig inte upp för att han vet att saker och ting inte blir bättre för att man befinner sig en eller två meter högre upp. Man kan likväl finna sin sanning vid tjugo centimeters höjd som vid två meter.” Brodern tittade upp, såg mig i ögonen, log och tittade bort. ”Tommelilla visade sig dock vara ett riktigt felsteg i mänsklig utveckling. Han hittade ingen sanning, bara lite avföring som han ansåg passa som mänsklig föda.”

Från det ögonblicket såg jag Lars-Lars i ett annat ljus. Sonja hade talat om att vi skulle kasta honom i brunnen ute på gården, hon bar till och med ut honom dit en dag och skulle ha slängt ner honom om inte Siskel hindrat henne i sista sekunden. Jag visste dock att där satt en gloria ovanför den lille jävelns huvud.

Tommelilla har sitt eget språk, han har växt upp i sin lilla vrå i skogen med sina potatisar. Han har hållit sig runt gården, det har väl blivit lite av hans centrum, men Siskel jagar iväg honom så snart han är i närheten. En annan är så gammal att han inte kan lyfta sig från sängen längre, men brodern har orken kvar, jag gissar att han tog lite av min när vi delade utrymme under moderns hud. Men denna gång lät brodern honom närma sig, han drog nämligen Sonja efter sig. Brodern sprang ut (jag låg kvar i sängen och ojade mig något), knuffade undan Tommelilla och böjde sig över henne. ”Har snoppen hållt sig i byxorna?”, hade Siskel frågat Tommelilla och han hade nickat. Sen förde brodern henne till sängen där vi väntade på hennes uppvaknande.

Vi pratade aldrig om det, men det var i denna sekund som den nedåtgående spiralen började svänga tydligare. Det var nu bara en dag kvar, vi visste naturligtvis inte om det men nu i efterhand ser man saker i annat ljus. Jag såg inte helvetet då jag hade min egen död framför ögonen, jag kämpade för fullt med att hålla mig vid livet. Även om jag endast befann mig i mitten av mina trettiotal så var min egentliga ålder ungefär åttio, jag kände ålderskrämporna, jag kände hur tungt lass mitt hjärta drog. Men att det var någon annan som begav sig innan mig, det kunde jag aldrig tro.

kapitel åtta

Kapitel 8.
Moderns text: Tommelilla visar framfötterna och Sonja säljer en dröm

Jag kände mycket tidigt att om jag stannade i Fingals armar så skulle jag förgås. Förr eller senare. Men bara en gång innan det ofrånkomliga och förskräckliga gjorde jag slag i saken och försökte lösgöra mig från ledans bojor.
Jag har alltid avskytt Österlen. Det har jag aldrig stuckit under stolen med. Det går inte riktigt att förklara. Jag avskyr alla självgoda bybor som sitter och huttrar i sina fula korsvirkeshus. Alla till förbannelse lika landskapsmålare som envisas med att dra Österlen runt och förpesta tillvaron med sina hemska målerier som de alla tycks kalla ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”. Alla oförskämda säsongsbesökare som inte tvekar en sekund att stolpa rätt in i trädgården och fotografera en genom rutan som om man vore en halmdocka på skansen. Mot slutet började jag till och med avsky mina egna barn. Inte så mycket att jag avskydde dom som de små personer de var, utan mer åsynen av dom när jag insåg att de för varje år som gick, mer och mer såg ut som österlensungar tagna direkt ur någon avlagd målning kallad ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”.

Storstaden har så länge jag kan minnas kallat mig med sina förföriska lockrop. Och då menar jag inte måndagslarmet i Kristianstad. Jag tänker på Chicago, på New York. Alla dom där jättestäderna i Amerika med sina hus som når himlen och alla sina Bobs och Steves som sitter högst upp i dom där husen och köper dyra oljetorn och har varit soldater i fasansfulla krig som dom inte kan prata om och som dom blir tomma i blicken när man nämner och påminner dom om Billy, deras kompis som var som en bror för dom men som blev tillfångatagen och sen försvann spårlöst.
Enda gången Fingal fick något passionerat och levande i blicken var när han utan uppmuntran från familjen i övrigt tog sig för att berätta om sin barndoms besök till Kafé Annorlunda och hur han besegrat Siskel med ett halvt havreflarn i deras familjära lilla kakfejd. Denna högst marginella seger i kaktävlingen på Kafé Annorlunda var för övrigt den enda bragd han någonsin kunnat stoltsera med. Jag minns att han brukade säga att det finns dom som tar världsrekord och så finns det dom som tar tiden, och ingen kan säga att den ene är viktigare än den andre. Vad han menade med det vet jag inte precis, men jag antar att det kändes bäst för honom själv att se det på det viset.

Nåväl, en mulen dag i desperationens tecken beslutade jag mig helt sonika för att sluta pyssla, packa min fjällräven och bege mig till Amerika för att antingen gifta mig rikt med en Bob eller Steve eller dö uthungrad för att sedan sörjas av en förbipasserande Bob eller Steve som efter att minnet av mig plågat honom en längre tid skulle rest en minnessten i marmor och ångrat att han inte hittat mig innan jag svalt ihjäl.
Jag hade äntligen bestämt mig för att ta steget ut i verkligheten eftersom jag insett att jag aldrig skulle komma barnen närmare igen. Varken Fingal eller Siskel skulle tillåta mig att föra bort dom från det själasnärjande näste som Österlen alltid varit för mig och för varje dag jag kastade in i den ugnen blev jag bara svagare och bittrare. Jag författade således ett brev till barnen och begav mig av strax innan middagen. Fingal var ute och promenerade vilket förvisso inte betydde att han funderade, för det gjorde han aldrig mer än över sin pipa och sin skeppskrans. Siskel var som vanligt i full färd med att få fart på någon hetlevrad diskussion han och hans osedvanligt talanglösa konstnärsvänner emellan. Själv gick jag förbi min yngsta son Lars-Lars, öppnade dörren och gick ut i eftermiddagsdiset. Det var som om ett stort lock lyftes upp och blottade min kvävda själ. Jag kände mig som om jag bara var några ynka meter ifrån närmaste Bob eller Steve som bara väntade på att få föra bort mig i sin jättelika amerikanare med soltak. Jag styrde mina steg mot landsvägen, men valde att gå genom skogen eftersom jag var väldigt nöjd med att ha sett Fingal för sista gången och inte kände att jag behövde kosta på mig ännu ett möte innan min avresa.
En bit in i växtligheten öppnade skogen upp sig och jag kom fram till en liten glänta. Eftersom min själ var full av dyrt champagne och mitt sinne berusat på värdefull amerikansk olja så kunde jag i min enfald inte längre skilja på dröm och verklighet. I motljuset tyckte jag mig se en stor, reslig man som kisade mot mig med skrattgropar i kinderna och skrattrynkor vid ögonen. ”Bob”, utbrast jag och kastade mig rakt i den främmande karlens armar och sedan flämtade lågan till och ljuset släktes.

Jag vaknade upp i ett litet utrymme knappt större än en relativt rymlig garderob och satte mig upp på en egenhändigt ihopsnickrad brits. Det luktade av sprit i rummet och jag kände mig lite rädd och övergiven där i dunklet. Så dök det upp en osedvanligt ful karl i dörröppningen. Han nickade mot mig. Jag pekade lite osäkert mot honom och det rosslade i hans hals innan han sa ”Bob” och ryckte på axlarna. Han räckte mig en flaska med illaluktande dryck och manade mig att dricka. Det var hemmabryggd starksprit av värsta sort. Jag satte flaskan till munnen och började berätta min sorgliga levnadshistoria för denne märklige man. Han lyssnade tålmodigt till berättelser om Bob och Steve och Amerika och Fingal och Siskel och Österlen utan att en enda gång avbryta. När jag var färdig var jag rejält berusad och inte i stånd att ta mig varken till Amerika eller hem. Mannen reste sig för att ta flaskan ur min hand och sa, ”Jag heter Tommelilla och är dum som ett sågspån.” Sedan log han lite lurigt mot mig och gick ut ur rummet. Jag somnade genast.

Nästa morgon vaknade jag upp med en kolossal huvudvärk i min egen säng i Fingals hus. Vi nämnde aldrig varken mitt rymningsförsök eller mitt möte med Tommelilla. Med tiden fick jag nys om en oönskad son till Siskel som bodde en bit in i skogen. Jag visste att det måste vara Tommelilla.
Jag gick aldrig tillbaka till Tommelilla och jag försökte aldrig rymma igen men jag tänkte ofta på honom där han satt ute i skogen. Han var till mitt livs sista stund den enda som någonsin lyssnat på mig utan att snäsa av mig eller viftat bort mig som en smittbärande blomsterfluga. Och en sak vet jag, att den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve.

kapitel sju

Kapitel 7:
Siskels text: "The Arty-Farty Rag Time Band"

Den dag som min broder talar om, då han åkte hem med ett kvinns i koppel, minns jag väl. Inte på grund av denna i sammanhanget enkla, vanliga händelse, vi talar om någonting större. Denna dag blev jag invald i Österlens Konstsällskap. Att jag bara var med i föreningen i några dagar har inte med saken att göra. Sällskapet erkände min tunga och konst, dock inte min reaktionära personlighet. Och detta faktum är jag mäkta stolt över.

Det närmade sig sen eftermiddag, brodern hade fått sig kvinnan och vi drog omkring med henne. Jag minns att hon grät väldigt mycket, och en gång lappade jag till henne för att få tyst på oväsendet. Hon sade att hon skulle gå ner sig i kärret så snart vi släppte hennes tyglar, jag sa att jag skulle dra henne dit så snart jag hade tid. Att hon och jag fick en törn i sidan på varandra redan från början är ingenting att hymla om, jag avskydde det simpla rallarbarnet för vad hon var.

Vid sidan av marknaden brukar Österlens Konstsällskap hopa sig, då de likt jag anser att centrumets stim och stoj är för folkligt, för enkelt för en man av min börd. Och då Fingals kropp inte heller klarade av de ansträngningar ett liv i marknadens inre näste innebar stannade vi i utkanten. Flickan följde med, hon såg åt andra hållet medan min bror berättade om sina krämpor.

Det finns en människa i sällskapet som jag verkligen tycker illa om, Heribertus (egentligen heter han Rolf men han döpte om sig, man kan inte skriva Rolf på en tavla), en andefattig man med frodig mustasch som bor ungefär tre kilometer från vårt näste. Anledningen till varför han valdes in i föreningen har jag ingen aning om, han har ingen direkt talang, inget konstnärligt seende. Han målar ankor. Ankor vid en sjö eller i en sjö. Konstnärens roll är enligt mig att filtrera objektet genom sin personliga syn, att på sitt eget finurliga sätt förvränga saker och skeenden så att två till synes olika saker blir en. Men Heribertus (eller Rolf som jag till hans förtret kallar honom) målar ankor, antingen vid eller i en sjö.

Rolf och jag har länge haft en tvist om ifall Martinssons (en annan lokal konstnär) serie som föreställer en mosse ur olika vinklar verkligen föreställer en mosse eller ifall Martinsson menar något annat med sina tavlor. Rolf menade att svaret var självklart, det var en mosse (det kunde man ju se på bilden!), och att jag kunde ta min jävla symbolism och bränna upp den på ett osynligt bål. Jag svarade med att slå ner honom. Sån är jag.

Detta fick Bure höra talas om (ordförande i sällskapet), och under denna marknad närmade han sig mig för att försöka reda ut tvisten. Heribertus (Rolf) hade spridit okvädesord om mig i hela bygden efter denna incident och hävdat att en känslig konstnärssjäl inte tar till knytnävarna för att lösa en hård knut. En god konstnär använder sina delikata konstnärsfingrar.
”Han kan suga kuk”, sa jag till Bure, ”talang har inte med det yttre att göra. Hur jag målar mina tavlor har inget med hur jag för mig. Martinsson målar fortfarande sig bort från verkligheten, genom sina tavlor målar han upp det landskap där han önskar att han var. Och den här målningen föreställer en solnedgång.” Under dessa sista ord hade jag dragit upp en av mina egna verk ur pappkassen jag dragit med mig. Det var en relativt liten och enkel tavla som på sin yta föreställde en mistlur.

Bure hade under dessa sista ord varit tyst, men tog nu sakta till orda. ”En person som vågar vara så föraktfull mot en stor del av ett sällskaps medlemmar är antingen talangfull eller ytterst dumdristig. Jag vet inte riktigt var jag vill placera dig. Men jag blir samtidigt attraherad av dina ord. Kanske är det så att även jag behöver svära lite oftare, ta ord som kuk och fitta i min mun, kanske behöver vi alla det.” Han tittade mig nu allvarligt i ögonen. ”Men jag vill bjuda in dig i diskussionen, låta dig sprida dina ord och få uppleva gensvaret. Du har en stark röst, om det är till godo eller till ondo för tiden utvisa. Men härmed är du odödlig.”

Jag fick ett diplom. Fyra dagar senare blev jag fråntaget det. Jag slog till Eber (lokal författare och tillika medlem i sällskapet) för att han kallat min meningsuppbyggnad för simpel.

Under den process som startades när sällskapet skulle riva ner mitt diplom från köksväggen så rymde Sonja för första gången. Min bror hade tagit sin eftermiddagstur, men om jag minns rätt så var det mitt misstag till son, Tommelilla, som fann henne.

Och då for fan i taket.