kapitel sex

Kapitel 6:
Fingals klagosång

Den dagen jag fyllde trettio år fick jag följa med min bror Siskel till Kiviks marknad. Så var det visst bestämt. Där var det livligt värre, men inte riktigt lika trivsamt som vid Stens huvud om ärligheten skall fram. Jag minns att jag och Siskel höll oss lite grann i utkanterna för att inte sugas in i alltför mycket stim och stoj. Det är ju annars lätt hänt. Jag vet också att jag fick lite känningar i ryggen så där fram på förmiddagskröken så Siskel var vänlig nog att leta upp en bänk som jag kunde vila upp mig på en stund.
På den bänken satt det en illaluktande karl som envisades med att visa upp sina muskler och ideligen ville att jag skulle känna på hans håriga armar. Han var rallare och en jävel på att slåss berättade han. Siskel och jag satt där och lyssnade en god stund, och hur det hände sig dök det plötsligt upp en ung flicka. Flickan var gubbens dotter och inte mycket att ha om man fick tro gubben själv. Jag tyckte nog att hon verkade vara en rätt trevlig flicka så jag frågade gubben om man inte fick lov att bjuda flickan på en glass. Han flinade bara åt mig och sa att ”du kan få henne om du vill”, och så ragglade han iväg och försvann in i folkmassan. Sen följde Sonja, som flickan hette, med mig och min bror Siskel till Kafé Annorlunda vid Stens huvud, och sen följde hon med oss hem och sen stannade hon liksom där.

Hennes far hörde vi aldrig av, men en gång såg jag honom. En sommar när min bror Siskel var i färd med att anrätta en alldeles egen konstrutt hemma på Österlen fick jag lov att köra runt honom till de mest ensliga platser under några besvärliga dagar. En dag, framemot kvällningen, stannade vi till vid ett litet nedgånget värdshus för att få oss en bit mat. När vi steg in i rucklet såg jag Sonjas far sitta ensam i ett hörn böjd över en flaska brännvin. Jag stegade över och erbjöd min hand men fick en flaska i min hand istället för ett handslag.
”Drick, din bleke jävel”, sa han och skakade tungsint på huvudet. ”Dig blir det ingen arbetare av ju. Har du ingen kuk i brallan eller?”
Jag blev en aning förvirrad av min svärfars bryska haranger, men fattade mod och sa, ”mitt namn är Fingal och jag är din svärson”.
Gubben stirrade misstänksamt på mig, men när han såg att jag inte drog det minsta på mungiporna blev han blek i ansiktet och störtade ut ur lokalen med en beundransvärd fart. Sen såg jag honom aldrig mer.

Så man kan ju säga att det var där det började. På en gammal parkbänk med en onykter rallare mitt under Kiviks marknad. Det var då det blev vi två eller hur man säger. Lilla Sonja och gamla jag. Sen kom Bie, och sen kom Eskil och sist kom Lars-Lars. Ibland undrar jag hur det hade blivit om vi aldrig träffat den där rallargubben som var Sonjas far den där dagen. Då hade det nog mest varit Siskel och jag. Och Tommelilla.

Tommelilla är Siskels förstfödde son. Ja, det är hans ende son faktiskt. Han bor en bit avsides och gör inget vidare väsen av sig. Han dyker upp till högtiderna med en flaska snaps och sen försvinner han igen. Han är en mycket märklig figur. Men han odlar sin potatis och han bränner sitt brännvin och han gör inte en fluga förnär. Så har det varit så länge jag kan minnas. Siskel och jag i huslängorna och Tommelilla ute i lusthuset.
Om Tommelillas mor är det ingen som vet något. Tommelilla han är inte så värst pratglad och Siskel har aldrig kommit för sig att fylla igen luckorna. Jag har aldrig själv frågat honom eftersom jag anser att en stängd port endast skall ha en nyckel och den nyckeln bör hänga runt mäklarens hals. Dessutom verkar Tommelilla klara sig alldeles utmärkt utan någon mor.

Så var det med den saken och allt skall rapporteras i sinom tid för det som inte rapporteras det hamnar i ”skall göra”-högen, och den högen kan man vara utan. Det vet alla och envar.

AVBROTT: ETT KAPITEL I VECKAN

Nu, efter att ha publicerat de inledande fem kapitlen, kommer det att finnas en liten paus. Alla familjemedlemmarna, Lars-Lars borträknad (då han enligt familjen är lika mycket familjemedlem som gruset utanför farstun eller fettfläckarna på spisen) har fått säga vad de vill, beskriva sin situation; sina tankar. Förhoppningsvis har det givit ett hum om var denna berättelse är på väg, och än mer kan man hoppas på att orden har kittlat läsaren på något sätt.

Från och med denna exakta sekund så kommer vi att publicera ett kapitel i veckan, förhoppningsvis rikligt illustrerat. Vi kommer även att hantera varje kapitel med varma händer, stryka bokstävernas konturer med varsamma smekningar, pyssla och knåpa, vända och vrida. Denna historia är på inget sätt färdigskriven, inget ord har sin bestämda plats, och varje kapitel kan ändras efterhand, bokstäver dras ifrån och läggas till. Det kan även finnas plats för utomstående ideer, placera gärna era tankar, idéer, tillägg och frågor bland kommentarer.

Under resans gång kommer läsaren få möta ett ambulerande tivoli, ett konstsällskap, en hel förort, ett kommunistparti, världens mest sanningssägande vissångare, filosofen Gdansk, finska vinterkrigstatueringar, Kafé Annorlunda, en man vid namn Soul-Sten och mycket mer. Vägen kommer inte vara rak, den kommer vara krokig, smutsig och till vissa delar abstrakt, den kommer att vara löjeväckande ena sekunden och insiktsfull nästa. Hoppas vi på. Men främst hoppas vi på att den väcker ett snett leende hos läsaren.

Vi får se.

Resan kan snart börja.

Men innan vi sätter igång, innan drevet börjar vridas, skulle vi vilja bjuda på en illustration av en kommande karaktär, Tomelilla, som snart ska introduceras i berättelsen. Tomelilla kommer ni att få träffa på söndag, 29/6 2008.

Väl mött

kapitel fem

Kapitel 5:
Moderns text

Flera gånger om dagen återkommer den. Den smyger sig på mig, äter upp mig inifrån utan att jag märker det. Eller egentligen är det en förbannad duo. Den bastanta ”Varför?” i följe med sin gemene bror ”Hur?”. Varför hamnade jag här? Hur hamnade jag här?
I sin enkelhet är de enkla att besvara. Min fader, arbetarberusad som den rallare han var, lovade bort mig på Kiviks marknad till en halvmesyr vid namn Fingal som lovade uppvisa tak över mitt huvud. Min faders tanke var troligtvis att han bara ville att jag skulle försvinna från hans sfär, jag tog hans koncentration från flaskan. Hur skulle han kunna bedriva ordentligt karlasupande om ett kvinns står vid hans sida med sorgsna ögon? Så jag försvann från hemmet, rakt in i ett annat. Från ett helvete till ett annat.

Med åren blev jag tjockare och tjockare, och mitt bäcken vidgades mer och mer efter varje barn. Först blev det Bie, min ilskna flicka som skrek varje gång jag närmade mig henne. Sen kom älskade Eskil, med min mammas ögon. Till slut kom misslyckandet, Lars-Lars, namngiven av det enkla skälet att fadern tyckte att ”Lars är ett så vackert namn så att det är värt att upprepa”. Men varken Fingal eller Siskel ville inse misstaget, inte ens när de behövde sätta hjul på honom för att han skulle kunna forslas framåt. Nej nej. Lars-Lars var en helt vanlig man, av det gamla slaget, av det hårda virket.
Ska inte ens familj vara till gagn för en, vara ens stöd när allting annat raserats, älska en när alla andra går in i skuggorna? Ska man inte vara stolt över det man har bredvid en och vad man har skapat? Jag minns vad Siskel sa när han hörde talas om att Lars-Lars visst skulle avvika från den kompletta DNA-spiralen. ”Jaja, inte är konstnärer heller stolta över alla tavlor de har målat”.
Det är något jag har funderat över i alla mina tysta år. Är jag stolt över mina barn? Är jag stolt över vad jag har åstadkommit? Är jag stolt över mina förfädrar och mödrar? Kommer mina barn att hata mig med samma glöd som jag avskydde min fader med?

Och skulle allting ha förändrats om jag skulle ha tjänat in 200 kronor mer den sommaren och åkt till Amerika tillsammans med Solviga? Skulle jag ha mött en Bob eller en Steve som hade överröst mig med kyssar och saker? Jag har tänkt på det flera gånger, det är en demon som brukar dyka upp tillsammans med bastanta ”Varför?” och hans gemene bror ”Hur?”. Skulle allting ha förändrats? Skulle jag då ha suttit i New York och druckit drinkar på någon paradgata? Med Bob. Eller Steve. Och jag lovar, med en av dom i handen skulle jag inte fått en Lars-Lars, ett hjul-bestyckat missfoster vars enda ljud är hans egna namn. ”Lauslaus” kan han säga. Gratulerar.

En Bob. Eller en Steve.

Inte en Fingal.

kapitel fyra

Kapitel 4:
Sonens text

Jag var nio år när min mamma slutade prata med mig. Jag var tretton när hon försvann. Men under mina nio första stapplande år hade jag god kontakt med henne – av vad jag fått reda på bättre än med någon annan i familjen. Jag var den modern pratade med, jag var den modern tog hand om, den hon pysslade om. Hon sörjde alltid för att jag klädde mig tillräckligt varmt, för att jag mådde bra, för att jag åt mig mätt. Så har det iallafall blivit sagt till mig.

Ibland önskar jag att jag minns henne.

Jag minns att min syster slog på mig och att hon lurade med mig på en massa dumma saker. Jag minns att min far var aningens karaktärssvag och hade lätt för att gå med på än det ena och det andra. Och jag minns hur vi efter branden tvingades in i Siskels hus på andra sidan gården, detta fallfärdiga fuskbygge där vinden obesvärat spred sig genom rummen. Men jag minns inte hur min moder såg ut. Det enda fotografi vi har kvar av henne är ett bröllopsfotografi som min fader brukade bära i sin portmonnä, allt annat försvann i branden. Och på detta fotografi är det nästan omöjligt att tyda några egentliga anletsdrag, åren i börsen har tillskansat bilden stor skada.

Jag minns dock min farbror, denne ilskna man som öppnade sitt hem för oss. Och jag minns de lekar som han tvingade oss att genomlida, som ”Jesus” – där han var Jesus och vi var folket som avgudade honom. Han klädde sig i ett vitt skynke och vi satt vid hans fötter, han höll långa prosaiska tal och vi lyssnade. Värst var det för Lars-Lars som alltid fick stå som metafor för ondskan, han fick spela Judas, han fick spela Satan, han var en symbol för när ondskan spelade på ödets lyra.
Varken min fader eller hans broder erkände min broders tillstånd som ett handikapp. Det kunde tränas bort, med guds handlag (broderns visdom), eller med envishetens dito (fadern). Trots lärares och fotbollstränares enträgna nejsägande så satt han i skolan och i fotbollsmålet och låtsades vara normal, med saliv längs kinderna och svar som mest bestod utav gurgel. Men min farbroder hade kontakter i bygden och min fader hade viljan, dessutom tyckte alla synd om oss för att vi hade mist en moder under tragiska omständigheter och bodde hos en idiot och en vek stackare.

Håhåjaja.

Där växte jag upp. Där knullade jag för första gången. Där lärde jag mig sorg, ilska, kärlek, bannor, visdomsord, jantelag, byalag, konst, idioti, allt som har med livet att göra. Där bekämpade jag vilja, motvilja, tro och hopp, och där gjöt jag grunden till det förbannade jag som finns idag. Där gick jag igenom helvetet. Där stannade jag upp. Där spottade jag i glaset och drack upp den sista klunken.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?

kapitel tre

KAPITEL 3:
Faderns text

Jag var ju lite till åren kommen redan när vi möttes, Sonja och jag. Jag kan förvisso inte ha varit mer än en 30 år, fast de flesta trodde nog att jag var betydligt äldre än så. Jag fick ju mina första gråa strån på skalpen när jag var knappt 16 år fyllda, och när jag var 20 år gammal hade jag hunnit bli rejält tunnhårig på köpet. Jag kände liksom ändå att det klädde mig på något sätt så jag seglade med av bara farten, och innan jag visste ordet av hade jag anlagt skepparkrans och börjat röka pipa och begränsat mitt umgänge till de äldre i kommunen. Så när jag så småningom träffade Sonja kände jag mig nog mer som en gammal gubbe än som en frisk och stark yngling.
Men då var det liksom för sent att sätta stopp för tidens karusell, även om det skall sägas att jag skyndade på eländet en aning själv. Jag var liksom lite otålig som ung. Jag ville nog gärna vara lite äldre. Så när jag var 30 och Sonja och jag träffades var jag på sätt och vis redan en gammal gubbe.

Sen kom ju barnen och dom såg nog mig mer som en farfar än en far. Min bror fick liksom ta över rodret lite ibland när jag kände mig lite sliten. Även om min bror var aningen äldre än jag om man skall vara precis så var han nog alltid lite yngre till själen.
Sonja och jag var ju ganska lika till sinnet. Vi var inte mycket för att tjoa och stimma utan vi satt nog helst och pysslade med vårt eget. Jag stoppade min pipa och ansade min skepparkrans och hon pysslade med sitt. Det var ett tämligen stillsamt liv innan barnen ramlade ner genom skorstenen om man så säger.
Vi hymlade aldrig om att vi ville leva enkelt och försökte så gott vi kunde passa vidare våra värderingar till våra barn. Den som inget har, han har heller inget att förlora.
Bie, vår äldsta flicka, var ju en livlig krabat, och hennes mor och jag hängde ju inte riktigt med i svängarna så vi tyckte nog det var bäst att skaffa henne en kamrat som hon kunde flänga runt i grannskapet med. Sen var de två med Eskil och då kände vi liksom att han kanske behövde en pojke att dela sina tankar med så vi skaffade honom en bror. Det var lille Lars-Lars det. Lille Lars-Lars var ju lite sen till utvecklingen men den som blomstrar sent han blomstrar stort som HC Andersen menade med ankan och svanen och det där.

När sen Sonja lättade ankar så kände jag nog att barnen behövde lite utrymme att växa i. Speciellt Lars-Lars som hade lite svårt att lära sig gå och så där till en början. Då fick min bror liksom prova på livet i grytan om man så säger. Ja alltså, efter branden fick vi ju alla bo där ett tag, och så jag fick lite tid att fundera och fixa lite runt huset. Vid det laget var jag ju rätt sliten och grå, speciellt med tanke på att jag liksom åldrades lite snabbare än andra.

Det var ju lite tomt utan Sonja, men för all del, jag hade ju min pipa och min skepparkrans så förströelser fanns det gott om. Sen konverserade vi ju heller aldrig riktigt med varandra så det fanns ju kanske inte så mycket att sakna egentligen. Vi levde nog båda efter det gamla ordstävet som säger att den som knyter sig fast vid både folk och ting den har mycket att släpa på. Det var nog bäst så. Det gör det liksom lite lättare att leva med sina förluster, och jag hade ju min pipa och min skepparkrans så jag ska inte klaga.
Men branden förde inte bara ont med sig. Min bror var nog mer anpassad än jag och Sonja till barn, mina blad hade börjat falla till marken och ingen av de små tyckte om modern. Så när jag och barnen senare befann oss hos brodern sken de små ibland upp. Hos Siskel fick de nog fritt spelrum för sina fantasier för han var ju ganska ung till själen den. En liten pojke i för stora tofflor eller hur man säger. Sen var han ju lite friskare än jag så han kunde liksom hjälpa till och ge Lars-Lars en liten puff då och då. Lars-Lars hade ju lite svårt med sina rörelser och sånt där, men det är ju olika för alla. Även kungen har ju varit barn som man vet.
Så dom små liven hade det nog bara bra där hos min bror skulle jag tro.

kapitel två

KAPITEL 2:
Dotterns text

Nu när jag tänker tillbaka på min barndom så är det inte många bilder som dyker upp. Jag minns diverse stillbilder, men huvuddelen av dem kan spåras tillbaka till ett eller annat fotoalbum. Mitt första egentliga minne har jag från åldern tolv, allt innan är svart.
Min fader har sagt att jag var en rädd flicka. Fanns det en mörk hörna så satt jag i den och gömde mig från omvärlden, fanns där en låsbar dörr så låste jag den. Och varje gång min moder närmade sig mig så skrek jag. Jag skrek och skrek och skrek, och bet henne ifall hon rörde vid mig. När hon rörde vid mig.
Min fader har inte berättat särskilt mycket om min moder, jag vet inte var hon kom ifrån, vad hon gjorde till vardags eller hur de träffades. Jag vet inte om min moder hade ett arbete att bege sig till, inte heller vad hon tyckte om att göra.

Min moder satt mest stilla och gjorde någonting.

”Saliga vare de bleka, ty de har icke fått färg av missöden än”, har hon skrivit i en barnbok som jag blev given på min födelsedag. Inte för att jag vet vad det betyder, inte för vad jag vet vad hon menade med det. Men en sak minns jag från min barndom, och det var min moders ögon. Jag minns inte hur hon förde sig, jag minns inte hennes röst. Men jag minns hennes ögon, och hur de livlöst flanerade runt.
Jag minns hur rädd jag brukade bli när hon tittade på en, som om hon vore döden som valde ut en ny livskamrat, och jag minns hur jag brukade försöka undvika dem så gott det gick. Under vissa perioder gick det nog månader mellan våra pratstunder. Och min moder var inte den som efter att hon lagat mat kallade oss till bordet. Istället så satte hon sig vid bordet prick klockan sex och den som behagade fick slå sig ner bredvid. Men inte ett ljud fick yttras under måltiden, då tittade hon på en med anklagande blick som om tusen pilar träffat hennes barma kropp.

När jag var sexton begav hon sig av, om det var upp eller ner har jag ingen aning om. Men ingen i detta huset saknade henne. Jag undrar om vi ens märkte att hon var borta.

Min fader, feg som en råttusling, förmådde inte att ta hand om oss tre stackare till barn i många dagar, istället satte vi ett nytt bo i hans broders spartanska hem. Brodern var en asketisk, religiös usling vid namn Siskel som trodde att hela världen väntade på hans nästa tavla. Han hade byggt sitt hus alldeles intill konstrutten på Österlen, men ingen pensionär dundrade förbi detta till trots. Men brodern insisterade på omgivningens idioti, på deras stängda ögon, på deras stängda sinnen. Jag minns hans ofta upprepade ord: ”Om jag ska måla en horisont så målar jag hellre en tjäder. Det är en sann konstnärs logik!”, en fras han vrålade efter varenda jävel som körde förbi.

I detta hem växte vi upp, jag och mina två brödrar. Jag själv var endast sexton år vid tillfället, min broder Eskil var tretton och min älskade yngsta broder Lars-Lars (senare mer känd som ”Knastalasse”) var tio år. Det var ett liv kantat av en patetisk tro på livet, enkla människors hopp. Men när jag nu tänker tillbaka på livet i stugan så nås jag av en viss saknad, det må jag säga ändå. Även om jag nu är mycket visare och mer förståndig, utbildning vid universiteten har lyft mig långt över stanken vid Österlens sydöstra kust, så saknar jag den långsamma takt som fanns i de gamla kvarteren. Allt fick utvecklas i sin egen takt, i Japan åt man japansk mat och i Skåne åt man skånskt.

Men allt som allt, om man räknar summan av kardemumman, så var det ett helvete. Och jag skulle aldrig vilja återvända till min barndom.

kapitel ett

KAPITEL 1:
Broderns text

Ja, det var ju inte mycket med den stackars kvinnan som gick i harmoni med naturen kan man tycka. Hon var en tämligen blek och livlös själ, det var hon. Ett kort och händelselöst liv är förvisso också ett liv och skall ingalunda förringas. Det skall det inte. Men, men, hon hann visst med att plantera tre skapliga frön innan hon seglade iväg dessutom. Det är ju inte så illa pissat. Österlen var väl inte riktigt hennes melodi för den delen.

Hon var en sån där obotlig drömmare tror jag. Ja, alltså hon var rätt tyst av sig. I ärlighetens namn skall jag säga att jag minsann inte vet speciellt mycket om henne i det stora hela. Hon höll sig liksom borta från mig kunde man kanske känna. Jag tror nog att det kan ha varit min starka personlighet som skrämde henne en smula. Min bror höll henne liksom för sig själv. Ja, eller hon var ju mest inne för sig själv och liksom pysslade. Hon pysslade nog en hel del.

Hon var inte speciellt aktiv i det gemensamma bylivet heller vill jag minnas. Det finns ju församlingen och, ja, vi har ett tämligen levande konstliv. Vi är ju några stycken som har tagit på oss att bära vidare det lokala kulturarvet om man så säger. Hennes pyssel passade ju inte riktigt in där. Ja, jag såg ju aldrig själv något av det hon pysslade med, men hon var ju en rätt däven person så där kan ju inte ha funnits så särskilt mycket att hämta kan man tycka. Man kan ju liksom inte kompromissa när det gäller konsten. Om man vill vara brysk kan man ju säga att antingen så har man det eller så har man det inte. Fast jag vet ju inte riktigt vad hon pysslade med som sagt. Men, den som letar i livet finner i efterlivet. Det tror jag nog.
Själv lever jag gärna ut mina passioner här på jorden. Det är ju guds vilja, tycker jag nog. Sen vet jag i ärlighetens namn inte varför någon kvinna skulle vilja gifta sig med min bror. Han är en rätt blek karaktär om man ser på det stora hela. Själv har jag kommit fram till att jag inte har råd att binda mig vid en kvinna. Det skulle liksom sakta ner mig tror jag. Jag måste få skapa i stillhet och i ensamhet. Det är en konstnärs öde det. Att bygga broar mellan människor och att vara ensam. Sen har jag ju gud, det har jag. Jag tror ju inte hon hade ett så värst aktivt själsliv, men vad vet jag. Hon kanske talade med gud när hon pysslade. Det finns ju dom som gör det vill jag minnas. Själv blandar jag inte gärna ihop konsten med min relation till gud. Man måste liksom dela upp sin tid jämnt. Allt har sin tid och det som inte får plats får vara utan. Som konstnär kan man som sagt inte kompromissa. Den lyxen får man snällt leva utan.
Hur som helst faller det liksom på min lott att fostra de små nu när deras mor har gått bort. Deras far är ju inte mycket till konstnär. Han kompromissar liksom lite för mycket. Men om alla vore konstnärer så fanns det liksom inte mycket kvar att måla på. Det är det där med regnskogen och sånt. Bra papper kan bara unnas riktiga konstnärer i dessa dagar. Han är en sån där jordnära karaktär, min bror. Han vågar liksom aldrig sväva på molnen. Det säger jag ofta till honom att den som inte svävar på molnen han får snällt stå i dyn och vänta på oss andra. Han är en sån där människa som man liksom måste putta på lite ibland. Annars står han bara där och petar i gruset. Och det var nog inte riktigt gud faders tanke när han anlade gårdsplanen. Sån har han alltid varit. En riktig gruspetare. Så, det kunde man ju kanske ana vad det skulle bli av det stackars flickebarnet när hon gick och gifte sig med en gruspetare. Nåja, nu ska vi inte fiska i gårdagens damm. Det är ju sorgligt nog att hon miste livet i så unga år.
Man måste tänka på de små i tillvaron. Min brors barn alltså. Det är ju dom som bär morgondagens fana. Och kan man inte bryta bröd med framtiden då kan man ju lika gärna bli en gruspetare. Jag är ju själv något av en rebell. Om du säger åt mig att måla ett hus kan jag mycket väl börja måla en buss. Det är en konstnärs logik det.

INLEDNING

Jag minns inte riktigt när, bara att det var en herrans massa år sen. Både Johan och jag hade skrivit saker för oss själv, vi hade skrivit saker bredvid varandra och vi hade även gått in i olika konstnärliga konstellationer tillsammans. Men vi hade aldrig författat en text, en roman, tilsammans. Förrän nu.

"Fingal och jag" är ett pågående projekt som nu pågått i mer än 10 år, det finns ett ansenligt antal sidor skrivna redan. Men bara för att vi satt punkt i ett kapitel kan det lika gärna öppnas upp igen och dekoreras med bilder, noteringar, tillägg, appendix. "Fingal och jag" är ett universum, det expanderar ständigt. Så denna sida tänkte vi använda som en anslagstavla där vi hänger upp kapitel efter kapitel i en viss takt, illustrerar dem efter hand och expanderar dem efter tycke och smak. Då texten är ett arbete under utveckling behövs lite små justeringar här och där, men sådant gör vi allt eftersom. Texten i sig är till viss del abstrakt och skev i sin natur, nog främst inspirerad av Flann O'Briens diverse alster, så att saker och ting hänger lite snett får man nog vänja sig vid.

Det ska nog gå bra.

Första kapitlet följer inom snar framtid.