Sällan Stellan

Där satt han, Staffan, vid sitt hus, vid sin sjö. Dimman hade lagt sig sådär vackert över vattenytan, den smekte varsamt ytskiktet och skänkte den en mystik som alla de där filmerna gärna tillskrev den. Det struntade dock Staffan blankt i. Han hade valt att hellre titta djupt i flaskan denna dagen, och dimman var bara en av flera saker som valde att lägga sig på någonting annat, något dunkelt som sett det lämpligt att leva på någonting annat, ta sin näring och bekräfta sin existens genom att sätta sig i sammanhang med något som var vackert. För helvete, en dimma är bara ett jävla jämntjockt grått moln som gör att din syn försämras, inte små älvor på vattenytan som någon försupen poet uttryckte det. Dimman som dansade på vattenytan var helvetet på jorden där, någon sekund, och sen tog solens bländande sken, insekternas parningshymner och i ett irrationellt ögonblick Git Gay över fokus för hans irritation. Sen drack Staffan ännu en klunk, och så nollställdes allt.

Staffan hade kanske jobbat för länge på särskolan. Det var en återkommande tanke som snurrat med allt vildare frenesi i hans skalle sen Lars-Lars med kompani tagit över all slags kontroll på skolan. Inte nog med att han kallades för fröken av elevernas föräldrar, inte nog med att hans kollegor börjat sluta tilltala honom efter att situationen i hans klass börjat urarta, inte nog med att han lade mer tid till att torka upp diverse pölar med urin och andra kroppvätskor än att dra upp revolutionerande och utvecklande strategier för sin elevgrupp. Dagligen fick han numera även utstå att hans elever spottade, puttade och slog honom, men då han försökte påpeka för kollegor och ledning att detta var en ohållbar situation möttes han av avsmak och förakt, han kunde för sjutton gubbar inte lägga den skulden och ansvaret på sina elever? Han kunde med en gnutta heder kvar möjligtvis hänvisa en del av orsaken till sina elevers diagnoser, men inte ens detta var en helt problemfri och/eller ansvarstagande slutsats. 'Det kan möjligtvis tolkas som att man skyller ifrån sig', sa en kollega och gick därifrån. Och där stod han, Staffan, med urin på skjortan.

Han ryste, och skakade långsamt sitt huvud från sida till sida. 'Jävla miffon', viskade han tyst, men drabbades av en sällsam skam sekunden efter han väst fram orden mellan sina tänder. Dock upprepade han snabbt orden innan skamman lagt sig som ett mörker över honom.

'Jävla miffon'.