kapitel tjugonio

Kapitel 29:
Fattigt folk utan tillstymmelse till själ

En dag när Siskel och Fingal satt vid köksbordet i barndomshemmet så talade Siskel till sin bror. Fingal var på den tiden endast en knatte och Siskel var själv en mycket ung och mycket nyfiken man. ”Mor och far är ena fattiga jävlar”, sa Siskel plötsligt och petade sin bror på armen. ”Jaså”, sa Fingal förvånat. ”Jo”, fortsatte Siskel, ”dom är fattiga både inom och utan”. Fingal snörvlade och iakttog sin bror med försiktighet. Han hade tidigt lärt sig att inte avbryta sin bror så han satt tyst och väntade på fortsättningen. Siskel petade lite mer på Fingals arm och sa efter en stund: ”Akta dig så du inte blir som din far Fingal, det är lätt hänt”. ”Jaså” sa Fingal igen och drog försiktigt till sig armen som hade börjat ömma en aning efter allt petande. ”Japp”, fortsatte Siskel, ”han är så fattig att han inte har nån själ längre. Den har han bytt bort mot grisfoder och potäter”. Fingal funderade en stund. Han kände inte till sin fars handelsaffärer så noga så han kunde ju inte med säkerhet veta huruvida Siskel talade sanning eller inte. Fast han visste att Siskel gärna hittade på saker och ting. Det hade hans far sagt honom. Han tänkte på sin fars ord och sen på Siskels och så sa han till slut: ”Du då, har du också bytt bort din själ?” Siskel stirrade roat på sin bror och sade sedan: ”Klart som fan att jag inte bytt bort min själ, jag är ju revolutionär för helvete. Det säger i alla fall Emerick Stig”. ”Jaså” sa Fingal, ”det är inte jag va?” Siskel spände ögonen i sin bror. ”Nej, det är ju det jag säger. Det är därför du ska passa dig så du inte blir lika jävla dum att du byter bort din själ mot lite potäter”, fräste han och petade till Fingal på den ömmande armen igen.

Siskel hade tidigt känt sig som en främling i barndomshemmet. Han delade varken sin fars brinnande behov av att arbeta med händerna djupt nere i jorden eller sin mors levande intresse för soppkokning. Han hade däremot en bok som han brukade bläddra i. I den stod det om historia och om gamla kungar och krigsherrar som drog ut i krig för att slåss för sin heder och för sitt folk. Siskel strök under viktiga årtal och namn och så tog han med sin bok och sina anteckningar till läroverket i Kristianstad där han hoppades bli antagen som elev så småningom. Han visste att folk från landet egentligen förväntades nöja sig med att stanna kvar på gården och arbeta men han var både envis och målmedveten. En gång i veckan stoppade han således sin bok under armen och vandrade ner till landsvägen dragandes på Fingal i en liten pinnkärra efter sig. Vid landsvägen fick han skjuts av Kåge med mjölkkärran som släppte av honom och Fingal i Kristianstad där han själv skulle gå på Stadshotellet och spela poker med veckolönen som insatts. Väl i Kristianstad marscherade Siskel med Fingal i släptåg ner mot läroverket för att diskutera sin framtid som elev med skolans rektor. Rektorn för läroverket såg med blida ögon på den tunne lille bondpågen som envetet dök upp varje fredag dragandes på sin bror i en pinnkärra och med en gammal historiebok fastkilad under armen. Han visste att pågens föräldrar inte hade råd att sända honom till läroverket men han hade inte hjärta att skicka hem Siskel utan att först lyssna på hans egendomliga harranger om krigsherrar och fältslag en stund. Det stod snart klart för Rektorn att Siskels akademiska framtid såg tämligen mörk ut men han uppmanade trots allt Siskel att skriva ner sina berättelser eftersom dom vittnade om en livlig fantasi som absolut skulle stimuleras. Siskel tog emellertid mycket illa vid sig. Rektorn antydde att Siskel hade fantiserat ihop historierna när han mycket väl visste hur hårt Siskel arbetat för att forska fram hittills okända historiska fakta genom att studera och tolka historieboken timme ut och timme in.

Så småningom slutade Siskel att besöka rektorn eftersom han, som Siskel noggrant förklarat för Fingal, ”inte har nån själ, och ser rik ut men är jävligt fattig inuti”. Istället drog Siskel med Fingal till studentbostäderna där han gav sig i slag med en liten skara studenter som talade både engagerat och animerat om Europas framtid och om judarnas förbannade girighet. Här uppskattades Siskels brinnande intresse för ärorika krig och fältslag även om hans historieuppfattning emellanåt verkade en aning skev. Efter ett par veckor tröttnade emellertid studenterna på den efterhängsne bondgrabben som hela tiden blandade ihop årtal och namn och inte verkade känna till, eller bara vägrade erkänna, att romarriket gått under för länge sedan. Då föll det sig så illa att en fredagseftermiddag när Siskel och Fingal dök upp hos studenterna så blev dom informerade om att gruppen var full och att dom kanske kunde försöka någon annan dag men att just då kunde dom inte bli insläppta. Siskel blev först väldigt nedstämd men bestämde sig snabbt för att hans nyvunna kamrater var fattiga inombords och saknade själar och så stolpade han därifrån med Fingal i släptåg.

När dom så parkerat sig på en liten gräsplätt utanför läroverkets ståtliga portar blev dom snart uppmärksammade av en äldre herre som satt på en parkbänk intill och kastade brödsmulor åt duvorna. Den gamle var tämligen välklädd men såg ganska medtagen ut. Hans anletsdrag var trötta och utdragna och han suckade djupt med jämna mellanrum. Bredvid sig hade han en ryggsäck som var öppen upptill. Ur öppningen stack ett par träbitar ut som snart skulle visa sig vara benen till ett staffli. Gamlingen reste sig sakta och vandrade fram till pojkarna. ”Dig har jag sett förut” sa han till Siskel och log. ”Du och lillgrabben dyker upp här nästan varje fredag va?” Siskel sneglade mot gubben och sa ”inte nästan, varje”. Gubben rättade till sin kavaj och höjde en aning på ögonbryning. ”Jaså, jamen förlåt då. Varje fredag ja. Jaha, men vad gör ett par bondgrabbar inne i storstan helt själva då?” Siskel tittade tveksamt på gubben och svarade: ”Jag studerar historia och Fingal följer bara med”, svarade Siskel och pekade demonstrativt mot sin bror i pinnkärran. ”Jaså du”, sade gamlingen och log lite snett. ”Får jag se på den där boken du läser i?” frågade han och pekade på Siskels bok som han alltjämt hade fastkilad under armen. Siskel tittade länge på gubben och räckte sedan tvekande över boken till gubben. Gubben bläddrade försiktigt i Siskels bok och höjde än mer på ögonbrynen. ”Är det det här du studerar?” frågade gubben bekymrat. ”Ja det är det”, svarade Siskel och började ställa in sig på att det var ännu en fattig gubbe utan själ han pratade med. ”Ja det här är ju förvisso intressant” sade gubben och räckte tillbaks boken, ”men har du aldrig funderat över vem som lagade mat och städade åt alla dom där kungarna?” Siskel tänkte på frågan en stund och var sedan tvungen att erkänna för sig själv att det hade han nog inte funderat så värst på. Han svarade emellertid: ”Jo det har jag och det var judarna som gjorde det”. Gubben tittade förbluffat på Siskel varpå han slog sig ner på gräset räckte fram en öppen hand och sa: ”Mitt namn är Emerick Stig och jag är socialist med anor från den stolta staden Gdansk”.

Efter den dagen slutade Siskel ta med Fingal till Kristianstad. Istället tog han mjölkkärran till läroverket själv. Utanför läroverket mötte han Emerick Stig som samtalade med honom om kapitalister och arbetare och om revolutionen och om konsten och om alltings samband. Emerick Stig berättade för honom att hans far var fattig därför att han arbetade åt någon annan som stal nästan allt som hans far tjänat ihop på gården. Han berättade även att hans mor lagade tunna smaklösa soppor därför att någon annan stal all grädden och lagade tjocka krämiga soppor åt nån liten bortskämd ungjävel i stan. Han talade om för Siskel att hans mor och far saknade själar därför att nån fabrikör nånstans tjänade pengar på att fattigt folk inte tänkte själva utan bara gnodde och slet. Siskel invände och påpekade att han var minsann fattig men han hade en jävligt bra själ. Då skrockade Emerick Stig högt och ljudligt och dunkade Siskel i ryggen och sa att det hade han visst och att han var en riktig frifräsare med hjärtat på rätta stället som skulle komma ihåg att aldrig låta nån jävla fabrikör sätta klorna i hans själ. Det lovade Siskel Emerick Stig att det skulle han komma ihåg.

kapitel tjugoåtta

Kapitel 28:
Valkar i handflatan

Vi har tidigare berättat om Hans i KPML (xl-r), den illröda lilla mannen som gärna sätter eld på sin grannes hus, och det vore en skam att ej belysa dennes situation i samhället. Ty det besitter en lust i jaget att vända på varje sten så dess alla sidor får smaka på solens pissgula stänk, och då berättaren som sägnen säger är allvetande så bestämmer jag.

Hans köpte sin jord mellan Gnalöv och Vranarp under ett årtionde märkt av bygganda för medelklassen, och någon klurig entreprenör tyckte att Österlen inte hade fått sin beskärda del av kök från Ballingslöv och monteringsbara snabblösningar för ett modernt hem. Snarare fanns det en märkbar avsaknad av 1,5-plansvillor i trakten, trots att det var ett sådant attraktivt område. Så en bit land köptes, köpare jagades från Hjärup till Bromölla och ett litet villakvarter skapades på ett välplanerat år. Därefter kom de nya bosättarna i släptåg med företagets lånade lastbilar till hjälp, från var dom släpade den oljiga skinnsoffan, glasbordet och det fina matsalsbordet (många kvinnor ropade skarpa varningsord till sina män när denna statusfulla möbel släpades ut från lastbilen), barnens Ingvar-bokhyllor och tilltjatade leksaker, kvinnans vitrinskåp och turkiska mattor. Allt var välplanerat ner till sista minuten - när dom skulle börja, när det var fika, när barnen fick springa och leka, i vilken ordning allt skulle bäras in. De nya bosättarna nickade artigt åt varandra med ansträngda blickar, mätte sin styrka mentalt med varandra, mätte sina ägodelar med varandra. Redan här såddes det första onda fröet hos Hans när han såg grannens skinande Volvo (visserligen vunnen på Bingolotto men det gjorde saker ännu värre för Hans som inte ens lyckats vinna i fiskedamm) samt dennes prestigefulla hörnsoffa av vitt skinn. ”Underbart, Siegfried och Roy flyttar in”, svor han medan han släpade på ännu en furumöbel. Detta skulle allt sedermera leda Hans in i KPML (xl-r) när han såg en av deras medlemmar ensam stå och skandera på ett torg i Ystad om kapitalismens idioti, även om Hans valde att tolka budskapet på ett betydligt mer personligt plan. Hans granne hade finare saker än Hans och därmed; Hans granne är en nazist.

Hans hade även en välklippt fru men tyvärr ingen son och därför tyckte hela kvarteret synd om dom. Hans skyllde på sin frugas odugliga äggstockar och frugan tyckte inte att det var lönt att tala emot, men man ligger nog närmre sanningen om man säger att Hans inte vill dela med sig av sina saker (samt att definitionen av ett intimt umgänge betyder att ge ryggmassage i tre minuter). Hans fru hade visserligen under ett vilt homeparty som kvarterets singeltjej anordnat (hennes man hade blivit utsparkad så alla tyckte synd om henne och ställde upp) köpt en medelstor flaska glidmedel men då hade Hans kallat henne en äcklig kärring. Om man inte kan bli upphetsad å den naturliga vägen så kunde man just låta bli. Att Hans i sin tur fann sin upphetsning på glansiga blad bekymrade inte honom, det var mer accepterat och uppskattat av kvarterets manliga befolkning.

Hans granne hade däremot en son. Denne hade nyligen påbörjat gymnasiala studier och var en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Men mer om denne senare.

Det bör vid detta tillfälle påpekas att det fanns ingen konflikt mellan Hans och dennes granne. Det må ha verkat så, och visst avskydde Hans sin granne till den grad att det numera övertagit mestadelen av hans tankeverksamhet. Men varje sommar grillade dom tillsammans, hälsade på varandra när dom var på väg till jobbet och när dom senare kom hem igen. De vattnade varandras växter när någon åkte iväg på semester, de pratade om allt från väder till vind. De berömde varandra för respektive trädgård och åkte då och då över till Polen för att köpa hem lite billig alkoholvara. Jag bör dock tillägga att det bara var Hans som avskydde sin granne, grannen i sin tur tyckte nog att Hans var en riktigt hederlig, vänlig och rolig karl. Men sedan hade även grannen det där vackra vitrinskåpet där skinande kristallglas från Kosta Boda stod, medan Hans hade sin furumöbel med lättkrossade IKEA-glas. Och om jag får vara ärlig så var nog grannens Myresjöhus något finare än Hans dito. Där grannen hade smakfullt och belevat gjort sin nutidsorientering och förstått att ord som ”Crème Brulée” och ”Orientalisk Ökensand” även kan betyda färger hade Hans distinktivt sagt ”brunt”. Även om Hans i all sin enträgenhet stod upp för sitt färgval så var det nog i all hemlighet ytterligare en påfrestning för honom, trots att han i sin tystnad kallade grannens hus för ”bögigt”.

Men låt oss gå vidare in i grannens hem, vi lämnar Hans till om någon vecka då det är dags för Hökelundsdagen, denna majestätiska dag som firar kvarterets födelsedag. Denne ej ännu namngivne granne heter något så enkelt och kort som Bo, hans fru heter Kristina och sonen heter Henrik. De ville egentligen ha ännu ett barn men Kristina menade efter tre år med Henrik att ännu en palt bara skulle bli till besvär. Bo och Kristina skaffade barn för att man skulle skaffa barn när man nått till den spelruta på det spelbräde som de kallade deras liv och under en akt fullständigt befriad från sådana saker som upphetsning, känsla och ömhet producerade de ett litet liv. Henrik blev sedan allt äldre under allt större besvär, och så är vi plötsligt i nuet. Henrik ska börja gymnasiet och är en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Och nu är det hans tur att få sin historia berättad.

Henrik har diabetes. Hans mamma brukar säga att han är sockersjuk då han inte kan bli mycket sötare. Henrik hatar detta, och han avskyr även sin faders noggranna detaljsinne. ”I ett fint hus har var sak sin plats”, brukar fadern säga uppmanande med en sträng men något leende blick. Henrik har inte mycket övers för sin far heller, utan skulle hellre flytta in till storstaden, där gatornas vrål kan överrösta vilken uppmaning för ordning som helst. Men det behövs motbilder såväl som förebilder, så Henrik drivs i det tysta av sin vilja att vara allt det hans föräldrar inte är. Detta är dock inte lätt i Henriks kvarter och speciellt inte i Henriks släkt. Grannarna (som även själv stöper sina barn) tittar snett om man viker något åt sidan vilket Bo och Kristina inte var sena med att märka. Henrik var dock inte heller så nöjd med sina föräldrar, och önskade under sina mest förtvivlade ögonblick att han skulle komma på sina föräldrar i sängen. Nu må detta låta märkvärdigt och för vissa även en smula perverst, men för Henrik var det bara en grundläggande önskan om att se att hans föräldrar tyckte om varandra. Visst kramades de och även pussades ibland, men detta hände uteslutande när de exempelvis var på besök hos grannarna eller på diverse upptåg där andra bekanta såg dem (värst var det under Hökelundsdagen). Hemma var det däremot mer effektivt, de delade husets sysslor, planerade matinköp och vem som skulle köra Henrik till fotbollen. Föräldrarna var inte heller särskilt fysiska med Henrik, det närmsta var nog en klapp på ryggen eller tumme upp när han blivit färdig med någon aktivitet som föräldrarna beordrat honom att göra.
Detta ledde dock till motreaktionen att Henrik väldigt tidigt intresserade sig av kroppslig närvaro. Väldigt tidigt sökte han sig mot någon slags värme, och den första elden han mötte som slog tillbaka var hos Linda. Linda var Henriks klasskamrat och inte någon större skönhet, men hon bodde i kvarteret och verkade ha samma nyfikenhet som honom för hur det motsatta könet såg ut. Under dessa små nyfikna expeditioner föddes Henriks lust att bryta sig loss, men detta inföll tyvärr vid exakt samma stund då han blev berusad av flickors närhet. Detta, i sin tur, innebar att Henrik som vuxen man blev värdigt tvetungad, han var en stor individualist men även beroende av förhållanden. I detta senare skede av Henriks liv blev han också färdigutbildad arkitekt, något han gett sig in på då han tack vare sin uppväxt fått för sig att radera alla fasader från världens yta. I detta liv försökte han rita hus utan fasader, vilket visade sig vara lika svårt som det låter. Han sparade också alla små slantar han samlade på sig för att när ekonomin tillät det köpa upp hela Hökelundsvägen och sedermera omforma och asfaltera hela området till en gigantisk parkeringsplats. Men detta är en helt annan historia och ett helt annat liv och därmed sätter vi punkt för honom nu.

Kristina är Henriks moder. Hennes största bestyr är rent ekonomiska. Uppvuxen i Arlöv såg hon dessa rena, raka villor som sin dröm här i livet, och när traktens lokalblad letade efter köpare till vackra villor på Österlen övertalade hon Bo till att slå till. De satt på ett radhus i ett av Arlövs finare kvarter, men var tvungna att ta ett rejält lån för att täcka mellanskillnaden. Men, som Kristina sa ”Vi kommer att få igen det när vi väl väljer att sälja”.

Det är här värt att säga att Österlen är Österlen och inte Bjärred.

Efter flytten hade kvarteret på Österlen sjunkit enormt i värde. Och inte nog med det, kvarteret hade även dragit på sig vreden från varenda förbannade familj på Österlen. Från korsvirkeshus till korsvirkeshus hördes illvilliga besvärjelser mot att de snabba lösningarna hade kommit till sävlighetens förlovade land, att hus impregnerade med vem-vet-vad flyttat in mellan rödbetor och rapsfält. Kvarteret, med alla dess välvilliga, vänliga, finkammade, vanliga och väldresserade invånare chockerades svårt av insikten om att Österlen beboddes av smådjävlar med potatisnäsor, ölmagar och tvångstankar. Även om männen i kvarteret nog skulle må bra av lite Nutrilett så gick det inte ens att jämföra med urborna, som ansåg att skärp var menat som ett stöd för magen – inte för byxorna. För Kristina var denna insikt en förkrossande sanning, hon hade flertalet gånger varit vid Hovs Hallar och sett en imponerande samling goda och trevliga människor. Men det slog henne nu att det var tyskarna hon sett. Kristina hatade även alla dessa jävla katterna som fanns överallt, runt varje kulturmärkt knut, liggande på varje kullersten (vilka förresten hon retade sig enormt på, när en sådan praktisk sak som asfalt finns - varför propsar man på att lägga kullersten på en gata?) Kristina hade vrickat sina fötter både en och flera gånger i sina försök att lära känna bygden.

Allt detta hade dock en, och endast en positiv effekt. Kvarterets invånare knöt sig allt närmre varann (utom Hans), de formade en liten parantes mot omvärlden med sina välskötta trädgårdar och grisfester. De flesta invånarna i kvarteret hade siktat uppåt, och om kvarteret hade legat i Svedala så skulle dom ha lyckats. Men nu låg kvarteret på Österlen och dom var smakens skampåle. Kristina hade mången gång utropat ”Vad är det som är så fel på att ha rent och fint?”. Hon var mäkta trött av att höra släktingar från övriga delar av Sverige fråga om ”Österlen är så underbart idylliskt som man har hört”. Om Kristina hade haft ett allsmäktigt suddigummi så hade hon suddat bort ordet ”idyll” från Sveriges språk och ersatt den med ”rent” eller ”propert”.

Omgivningens illvilja ledde som sagt till att kvarteret knöt sig samman, och det är nu dags att bege sig mot denna tvetydiga festlighet som Hökelundsdagen innebar. Hökelundsdagen (vägen de alla bodde på hette Hökelundsvägen) var en festlighet utan dess like, i alla fall för kvarterets familjer. Någon familjefar kanske även kände sig lite trotsig när han firade årsdagen av detta bygge, firade och drack extra mycket för att celebrera områdets utstående arkitektur. Det är dock värt att nämna under ett tidigt skede att det var många under denna högtid som drack mycket, vilket troligtvis denna årsdag även kommer att visa.
På Hökelundsvägen var det fest när det var fest, och på Hökelundsvägen slog denna födelsedag julen stort. Det var inte mycket våra familjekaraktärer stod upp för, men detta var ett stort undantag. Kvarteret hade sitt eget råd som hade till uppgift att se till att alla detaljer togs hand om, man hade bokat ett för tiden relativt bra dansband, man hade hyrt ett partytält och extra stolar och bord. Man hade beställt en gris som tog en jävla tid att grilla, runt vilken kvarterets vuxna män stod och hävdade det ena påhittade grillrådet efter det andra. Carsten, den danska lastbilschauffören som ansåg sig bra på att imitera folk, anlitades som komiker under de tider så bandet skulle ha en liten paus, och kvinnorna skulle se till att barnen hade det roligt. Vilket, för övrigt, de aldrig hade.

Självklart anlände partytältet sent, och ingen på företaget hade förstått att man beställt extra stolar och bord. Men våra familjer i kvarteret bestod utav driftigt folk, så man tog i lite extra, såsom man måste göra när Eva eller Lars på jobbet är sjuk, man log och var lite sådär social samtidigt som man svor över att ”Om saker ska bli gjorda bra så ska man göra dom själv”. Detta omringades av lite generellt skitsnack om att folk inte kan sköta sitt jobb, att man måste finna lite heder i sitt arbete, och sen spridde man ordet att alla var tvungna att ta med egna stolar och bord. Och då folk förstod vilken grisfest detta skulle bli (det bör här även nämnas att man i kvarteret värderade sina egna saker väldigt högt), så blev resultatet i slutändan att ingen tog med sina egna stolar och bord. Istället så stod alla de första fem timmarna och låg under de sista. Och under varje gemensam fest fanns det en vedertagen sanning om att den man som hade genererat de flesta skratten hos kvarterets kvinnor hade vunnit. Detta resulterade i sin tur i en enorm skur av dåliga skämt av en oftast rasistisk eller sexistisk börd, men kvinnorna skrattade för det var precis vad som förväntades av dom.
Under denna gyllene dag så anordnades även ett antal tävlingar - hoppa säck, boccia, gissa antalet kulor i flaskan. Grundmeningen i dessa lekar var under någon försvunnen tid att de skulle vara roliga, men på Hökelundsvägen var de en tävling på liv och död. Föräldrar anmälde sina barn till tävlingarna men var nog själv de som var mest aktiva i tävlandet, de skrek och hojtade, förbannade det eller de barn som sprang istället för att hoppa med sina säckar, suckade djupt när deras barns blåa vattenklot hjälplöst studsade långt ifrån den menade destinationen, stod i timmar och räknade kulor i den förbannade burken. Det var en osagd regel att en god placering i barnens tävling oftast menade ett steg upp i den osynliga hierarki som fanns i kvarteret, en god placering kunde mena en suppleantpostering i kvartersrådet nästa år.

Man kunde kanske ändå tro att Hans, som nyfrälst medlem i KPML (xl-r) skulle ta avstånd till detta spektakel, men det var något som inte ens Frans Kafka skulle ha vågat. Denne homogena samling var just det - homogen – och ens sociala status i gruppen hängde på att man spelade med i spelet. Kvarterets två viktigaste regler var, och dessa tummade man inte på:

1. Ditt hus utsida påverkar värdet av mitt hus; sköt ditt så sköter jag mitt.
2. Jag är som du.

Samklang skulle en utomstående kanske inte kalla det, men om man var väldigt vänlig och någorlunda blind så skulle man kunna kalla det enhällighet. Men varken vänlig eller blind är förhoppningsvis varken du eller jag.

Men för att gå vidare i historien och undvika förmodade utfall mot kvarterets ärade medborgare återvänder vi till Hökelundsdagen. Här har denne festfulla dag faktiskt påbörjats, föräldrar har rengjort och kammat både sig själv och sina avkommor. Barnen har fått förhållningsregler upplästa för sig och föräldrarna har haft det där grälet som alla föräldrar har innan de beger sig själv iväg på någonting som de båda anser vara roligt. Familjefäderna stjälper tack vare denne fejd ner några glas av hemmavarande alkoholsort innan de ger sig av, främst för att irritera sin hustru. Hustrun irriteras ytterligare av att hennes barn drar upp sin skjorta ur byxan varje gång denne tror sig vara utom fokus, men man ska inte underskatta överblicken hos en uppretad moder.
Denne moder hade i sin tur retat upp familjen med ständiga klädbyten (som i sin tur skulle evalueras av alla medlemmar i familjen, och om någon visade någon sorts ointresse så fick denne sig en enorm banna). Modern ville senare ha råd om smink (ska jag använda mycket rouge?), parfym (denne eller denne eller denne, är detta för mycket?), smycken (samma visa), och enormt mycket mera. Allt slutade med ett hus som man inte kunde andas i, där hårsprayen och tax-freeparfymen kämpade om den sista syremolekylen. Men alla stod ut då det var såhär det alltid hade varit, ord som förändring och självinsikt var skällsord på Hökelundsvägen. Men till slut så gick de alla ut på farstun, till synes lyckliga då grannarna kunde se dom, föräldrarna log och barnen tittade åt sidan. Det liknade ett gammalt fabriksfotografi, förmännen log men arbetarna såg ner i golvet. Och det var kanske en ganska passande beskrivning på Hökelundsvägens familjer.

Men denna högtidsdag skulle visa sig påbjuda något annat än en simpel grisfest, under denna grisfest så tog Hökelundsvägen ett stort steg närmre Österlens mörkare sidor. Ty Bulan hade hört talas om denna svulst på Österlen, och hans bakgrund som simpel plundrare övertalade honom att detta var den plats där den nya cirkusen skulle invigas, här skulle allt börja. Kvarterets materialistiska invånare och deras inneboende frustration och hat mot sin omgivning skulle garantera både många besökare och tomma, rika hem.

Det var under Hökelundsdagen som hjulen började rulla.

kapitel tjugosju

Kapitel 27:
Björnkramar

Och så kom den dagen då Eskil reste till Simrishamn för att finna sin sanning. Siskel körde honom i absolut tystnad till stadens kärna, och sen körde han lika tyst därifrån. ”Ska du hitta en sanning får du hitta en väg tillbaka också” sa han, väl medveten om Eskils resa.
Björnkramars lokal låg i utkanten av stadskärnan, i källaren av ett fint sekelskifteshus. Dom höll ”alltid öppet för kramarnas skull” som en väldigt mörk mansröst hade berättat för Eskil över telefonen.

Björnkramar var en homosexuell förening för tjocka, stora, skäggiga män som tyckte om att kramas och baka kakor. Visst förekom det pussar och en och en annan naken stjärt, men främst var det en förening som fokuserade på sällskapliga träffar. Man möttes, kramades, pratade skägg och mat, skrattade. Alla bar jeans, rutig skjorta och läderväst, alla förutom en var mörkhåriga. Om man inte visste bättre kunde man tro att alla i lokalen kramade sin egen spegelbild, men det skulle självklart vara en omöjlighet. Så förnuftet talade sinnet till ro.
Eskil visste inte riktigt vad han hade begett sin in i, men det hör väl till utforskandets art. Här skulle han som ung pojke sällskapa med gamla, tjocka och håriga män, och försöka finna ett släktskap. Kanske skulle en kram ge honom svaret, trycka på någon känslig punkt.

Ob var den som mötte honom i dörren. Likt de flesta i föreningen hade han ett två-stavigt namn, och var till sitt yttre identisk med de andra. Han hade en brummande röst, en snusdosa under läppen och ett ständigt leende på läpparna. När han sedermera såg den lilla palten stå utanför dörren förvandlades leendet till en oförstående blick. Men när Eskil ärligt förklarat sin avsikt med sitt besök över både en och två koppar te så återkom den glada munnen. Detta kunde fixas snabbt, varpå Ob snabbt knäppte upp sin gylf och slängde av sig sina kläder.

kapitel tjugosex

Kapitel 26:
En suput av Guds nåde

Evy Palm hade kastat silkeshandsken och Tommelilla hade plockat upp den. Han hade visserligen inte som sig bör beklagat hennes sorg eller för den delen svurit dyrt att ta upp jakten på Efraim, men han hade låtit höra ett ”hmpfh”, nickat tyst och smugit därifrån att dricka sin andel och slumra bort i sitt gråa vardagstöcken. Tommelilla var ingen präktig hederskarl, men han hade ett gott hjärta och en näve att slå i bordet när så krävdes.

Den natten drömde Tommelilla om Sonja.
Hon stod i sina bondkläder arm i arm med en proper amerikanare med guldtandat leende. Hon log mot Tommelilla och så gick dom sin väg. Hon och Steve. Eller Bob.
När Tommelilla vaknade log han. Han tänkte på Evy. Och på Eskil och allt annat som värmde hans kalla själ.

Senare samma dag dök Bulan upp utanför Tommelillas skjul. Mannarna hade jobbat bra på sistone och förtjänade en rejäl bläcka hade han sagt. Han hade köpt en stor sats eldvatten och till och med visat uppskattning genom att slänga till Tommelilla en extra slant i förbifarten. Tommelilla hade tagit pengarna och bjudit Bulan på ett smakprov av hans eget lilla undangömda specialkrut. Bulan hade snart obehindrat börjat prata vitt och brett om den sensationella utställningen som snart skulle ta hela Sverige med storm. Han beskrev i detalj hur han fått Löwenbrau att spela upp Hitlers sista dagar med en knallpulverpistol och hur han lyckats sy upp en imponerande dräkt som skulle få en lokal tosig tant att föreställa en korsning mellan en tjäder och en kvinna. Han berättade att Tommelilla med säkerhet skulle ha kvalat i hans trupp om det inte vore för att han var oumbärlig för bygden på grund av sin brännvinsproduktion. Han gjorde klart för Tommelilla att detta absolut vore en stor ära för honom, och att han kanske kunde ordna så att Tommelilla fick gästspela när utställning drog över lokal mark. Sedan fortsatte han att berätta om alla de olycksfåglar som borde vara stolta och kunde känna sig sant privilegierade av att ha blivit utvalda.
Tommelilla lyssnade med svalt intresse men vaknade till liv när Bulan började berätta om en lokal grabb som inte än fångats in, men som snart kunde räkna med att bli rikskändis. ”En bildad liten pitt”, hade Bulan sagt. Grabben skulle få sitta i ett litet inglasat bås och svara på kvitt eller dubbelt frågor dagarna i ända. ”Det är klass det”, påpekade Bulan övertygande. Han bodde föresten alldeles i närheten av Tommelilla. I den där gården där hans galning till far och resten av hjonen höll till. Han hette visst Eskil, och var en riktigt skarp jävel. Allt detta hade Bulan fått berättat för sig av Lars-Lars. Nja, kanske inte av Lars-Lars själv, men av dom där idioterna som rände omkring runt honom.
När Bulan blivit kraftigt berusad gick han sin väg för att som han sa ”utmana den där förbannade Jugoslaven i ett regelrätt knivslagsmål”. ”Jag ska snitta den svarte fan”, sa han och lunsade därifrån.

När Bulan gått sin väg försjönk Tommelilla i tankar. Eskil var en bra grabb. Honom kunde det bli någonting av. Det hade Tommelilla lagt märke till nästan med en gång när han först sett honom. Inte som andra. Han hade inte det där sjuka draget som resten av familjen fick dras med. Det där tomma uttrycket man får när man till sist inser att vad man än ger sig på så kommer man med all säkerhet att misslyckas. Det kändes inte bra att låta saker och ting få gå sin gilla gång den här gången. Inte alls bra. Efraim brydde han sig inte nämnvärt om, visst hade Tommelilla haft ögonen på Evy, men Eskil, nej, det var inte bra. Den grabben hade det som krävdes för att ta sig bort från Österlen. Det där lilla extra.

Tommelilla spottade snus och tömde sin mugg. ”Fy Fan” sa han, och föll av stolen.

Vid tivolit:
”Dansa din jävel” vrålade Bulan och vräkte en stor järnstång mot Löwenbrau. Han hade övergett tanken på knivslagsmål så fort han mött Slobodans lömska blick. Nu hade han vänt sig mot en mer jämbördig motståndare, Löwenbrau. ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer”, mumlade Löwenbrau förvirrat och sträckte tafatt ut sin högerarm. ”Res på dig och slåss som en man”, gastade Bulan som vid det här laget var så berusad att verkligen trodde att han stod öga mot öga med Adolf Hitler.
Runt omkring stod en ansamling av tivoliarbetare och hetsade Bulan att göra slarvsylta av Löwenbrau. Löwenbrau som sedan han lämnat Evigheten tvingats på en gammal östtysk passkontrollant-uniform , berövats sin skepparkrans till förmån för en liten svart tuss på överläppen, och genom idog repetition förmåtts att upprepa frasen ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” om och om igen.

[Med alla sina kriminella kontakter hade inte Bulan lyckats lägga händerna på en autentisk tysk uniform daterad från världskriget, utan hade till en början fått nöja sig med en sliten plituniform som Hans Koskinen stulit på Långholmen. Sedermera visade det sig dock att Jaans kusin Lenin varit verksam som passkontrollant i Östtyskland och att han efter sin avgång donerat sin gamla yrkesuniform till brodern. Jaan hade således burit utstyrseln vid diverse högtidliga tillställningar då han inte ägde någon annan kostym att tala om. Uniformen var en aning luggsliten och på rockslaget hade Jaan sytt på en serie tygmärken som uppenbarligen representerade olika divisioner inom den polska ungdomsidrotten. Hur som helst råkade uniformen vara det bättre av två tveksamma alternativ. Allt med resultat att Löwenbrau mest av allt liknade en handikappad passkontrollant med knallpulverpistol]

Stämningen på tivolit var allmänt aggressiv. Under flera dagar hade totalt spritförbud rådigt. Detta eftersom all kraft måste läggas på att föra utställningen i hamn. Bulan ville nu visa sin uppskattning genom att låta arbetshästarna få smaka på Tommelillas beska nektar. Detta uppskattades. Hans Koskinen hade på ynka två timmar lyckats supa sig tillfälligt blind och irrade nu hjälplöst omkring i jakt efter ett slagsmål. Jaan som inte tålde spriten så bra hade i upphetsningen efter den första snapsen letat upp en telefonkiosk där han avsåg att ringa till ett idrottscenter i Swinouschie för att avlägga rapport. I kraft av berusningen hade hans annars så flinka fingrar råkat knappa in fel nummer varför han nu rapporterade till en sekreterare vid en bokföringsfirma någonstans i Ungern. Han märkte ingenting. Einúr Torstínsdottir satt lamslagen av skräck i sin husvagn och bevakade sin dörr. Han hade under påverkan fått syn på tanten i tjäderdräkt och upplevt en inre världsomvälvning. Han drog sig till minnes att han som barn fått berättat för sig om tjäderkvinnan som i gamla tider kommit för att hämta hem de förfäder som irrat runt i Europa efter att ha lämnat sina familjer hemma i Island. Einúr hade således i förvirringen förvrängt någon gammal asa-sägen och applicerat den på sitt eget liv. Och nu satt han alltså och tryckte i sin husvagn i väntan på den hämnande tjäderkvinnan. Bulan var som nämnt i full färd med att göra upp med Europas mörka förflutna, ivrigt påhejad av Orust och Bjarne från Odense, och Bie satt vid utkanten och radade upp pepparshots på ett campingbord.

Så långt var sången om Österlen kommen. Men den sista strofen lät vänta på sig.

Parentes bl.a. innehållande Siskels hotfulla kväde

Stormbyar över den skånska slätten
ölandsbor och gotlänningar
så långt ögat når

Att trampa ner den urskånska säden
att begå hor och att spotta på den utarmade bonden
hängningsdöden räcker icke till
ej heller ilskna blickar
att jaga falskspelare och nyfikna norrbor på flykt

Söderns söner böjer sin rygg
att bära den skånska skammen
vem ska då höja sin röst
och ruska om öbornas lismande spejare

Vem ska tala på den sanna dialekten
och skänka Öland till Lettland
Gotland skall bli litauisk mark
ett råttbo till gåva att göra vad dom vill
förslava och kränka

Baltiska statare skall svälja sitt svårmod
och våldföra sig på denna oheliga mark
alltmedan den skånske bonden njuter sin skörd
och bekymrar sig ej mer
om trashankar från norr

Ovanstående strofer prydde ett officiellt brev som Siskel lät skicka till stadshuset i Visby efter att ha ”förolämpats av öbornas gränslösa dumhet.”

I juni månad gästades Siskel av ett gift konstnärspar från Gotland med vilka han korresponderat under en längre tid. Denna händelse var en väsentlig del i det kulturella utbyte han engagerat sig i på senare tid. Allt i kraft av konstnär och talesman för Österlens kulturliv.

Siskel hade utöver korrespondensen med gotlänningarna varit i samspråk med en hemväveridam från Bräknehoby i Blekinge. Kontakten bröts ehuru hastigt då Siskel vid det att han mottagit en mindre väv i gåva sport damen i fråga om hon drev med honom då han menade att väven ”var så oförlåtligt ful, att solen, i ren protest, vägrat att skina över gården sedan den där nerpissade raggsockan dök upp i brevlådan.” Som om inte det räckte valde Siskel att låta sända en uppstoppad åkersork till den stackars damen under förevändning att:

…detta med all sannolikhet är det enda som är blint nog att uppskatta din konst varför du bör ingå i äktenskap med gnagaren snarast. Må ni få varken barn eller ro.

Vänliga hälsningar,
Siskel.

Strax efter incidenten med den döda åkersorken dök så konstnärsparet från Gotland upp på gården.
Intet ont anande lämnade dom över en hel väska med traditionella gotländska gåvor till Siskel, däribland två prydnadsfår i miniatyr. När Siskel, som fortfarande var uppretad över affären med hemväveridamen från Bräknehoby, fick syn på prydnadsfåren, stelnade hans välkomnande leende till och försvann.

”Vad är det där?”, Siskel pekade på fåren i väskan.
Lovis, som kvinnan hette, log varmt och svarade att ” det eir goåtlänska soåvenirer.” Siskel ryckte till. ”Det ser jag väl för helvete, varför ligger det träfår i väskan?”. Mannen som kallade sig Tristan tittade bekymrat på väskan och svarade oroligt ”det äer ein goåva.”
”Jag har inga barn”, påpekade Siskel kallt. ”Eir dom inte feina? Dom eir håndjoarda”, försökte Lovis. ”Nej det är dom inte. Dom är inte fina. Dom är leksaker för barn. Tror ni verkligen att ni kan komma hit och ge mig leksaker för barn. Förväntar ni er att jag ska lägga mig på golvet och tramsa runt med era får? Tycker ni att jag ska göra det?” Lovis och Tristan vred obekvämt på sig och klämde fram ett ”neij”. ”Ska jag hoppa hage för er också, eller?”, röt Siskel och smällde igen dörren mitt framför näsan på de långväga besökarna.

Förbryllade stod paret kvar en stund utanför dörren alltmedan Siskel vrålade tveksamma uppmaningar inifrån huset. När Siskel slutligen förklarat att han hade för avsikt att bränna upp deras hem och flå deras förbannade får lämnade paret gården och återvände modfällda till Gotland.