kapitel tjugotre

Kapitel 23:
Legenden om Stellan Ström – landsvägsriddaren från Tornahällesta

Stellans mor var en fin flicka från Åhus. Stellans far var en sjöbuse från okänd ort. Stellan själv föddes på ett lastfartyg i Antwerpen strax efter att hans mor flytt hembygden och gått till sjöss tillsammans med fadern. De första åren av sitt liv tillbragte han på världshaven, men efter att fadern dött drunknardöden utanför Madagaskars kust styrde modern skutan mot Skåne där hon lät Stellan få sig ett hem på landbacken. Men med sjön i blodet växte Stellan upp och blev en rastlös ung man. Tornahällesta var inte större än att Stellans missgärningar antog oanade proportioner och snart var han tvungen att lämna sin mor och deras hem på landbacken. Röster fyllde hans huvud. Lockropen från landsvägen överröstade de polissirener som följde Stellans väg från by till by. Under flera år flackade Stellan runt. Utan att slå sig till ro eller en enda gång åka hem. Österlen är fullt av små byar, men till slut tog dom slut och Stellan riktade blicken mot storstaden. Så hände det sig att Stellan försvann ur Bies liv lika snabbt som han dykt upp den där dagen då han bestämde sig för att pröva lyckan i Kristianstad.

kapitel tjugotvå

Kapitel 22:
Det ständiga sökandet efter sanningen

KPML (xl-r) hade ett extrainsatt möte p.g.a. den stundande utställningen. Det var Ruben som önskat det allt sedan det visat sig att hans rumskamrat och röda broder Ladislaus kidnappats av en högljudd, ilsken isländare med bar överkropp. Ladislaus var en tjock och fet socialist, en grådassig, kortvuxen filur med få strängar på sin lyra. Det var en enkel man som inte talade för ofta, och när orden silades igenom hans vildvuxna skägg så talade han så mörkt att golven skakade.
Ladislaus ansiktsbehåring var vida omtalad. Hans huvud bestod mest av ett svart krull med insprängt grått, ett fågelbo till hår följdes tätt av ett enormt, vildvuxet skägg. Någon hävdade även att Ladislaus var skallig, men det märktes inte då hans skägg tagit dess plats, vilket omöjliggjorde att detta påstående kunde bevisas. Det enda man kunde se genom snåret var Ladislaus två grisögon, två plirande ögon som lyste i den svarta hårmassan.

Han hade Lars-Lars satt på sin lista. För inte var det huvudsakligen folk från den egna truppen han valt ut, även om någon god medborgare med ett fysiskt eller psykiskt handikapp hade hamnat på listan. Men detta var mer en efterskänk till Bulan, vars egentliga tanke var att sätta Lars-Lars med kompani i burvagnarna. Men Lars-Lars hade påvisat en ny, intressant väg, en ny inriktning som föll Bulan väl i smaken. Istället för en ansamling gravt handikappade hade han fått tag på en märklig samling människor, diverse lokalt folk från Österlen. Allt ifrån Borrbys cyklande, argsinta alkoholist via Bolshögs 87-åriga enäggstvillingar (som ständigt kom i gräl) till Fröslövs hemväveritant, en till synes oskyldig, försynt tant som i själva verket var en större smutskastningsapparat än hela Amerikas propagandadivision under andra världskriget.
Bulan såg här en chans att inte bara ha EN utställning, med en samling av Österlens olika personligheter såg han även möjligheten till en större folkparksturné. Bulan kunde ta Österlen till resten av folket, visa upp dess deformerade personligheter, man kunde nu bekanta sig med den sydöstra kustens människor utan att behöva bo intill dem. Så många konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning vid de fina skolorna i Stockholm slapp nu skammen i att vända sin bil efter någon enkel månad. För oftast stannade de inte längre än så, efter att ha blivit utfrysta och utskrattade tack vare att de målade något annat än fiskebåtar och fiskehuddor. ”Föur klyddit, vikket jäuvla piss”, brukade kommentaren bli. Och så skrattade dom och gick därifrån, grannarna, och kom aldrig tillbaka.
Detta kunde nu Bulan motverka. Han kunde ta grannarna till Stockholm, sätta dem i en bur och få konstnärerna att känna sig hur konstnärliga och pittoreska som helst. Dom kunde låtsas bo på Österlen ( kanske kunde man slå upp tält bredvid burarna så att det blev lättare att låtsas vara grannar?), och bara genom en blick till vänster kunde man se att man bodde där, då blicken smekte förbi vindpinat, förbittrat fiskareskinn.

Men det var en senare fråga. Först skulle den första utställningen iordningställas.

Det var många i trakten som hade försvunnit, från små knaggliga gubbar till högljudda kvinnor, potatisnäsor och blomkålsöron. Folk hade försvunnit från höger och vänster, vart visste ingen men hos vissa hade misstankarna börjat väckas. För ungefär samtidigt hade Bulans tivoli börjat sin annonsering om ett enormt spektakel, människans avarter skulle ställas ut och diskuteras, de fjättrade skulle bli föremål för seminarier, för insikter om den mänskliga naturen. Ett steg upp på näringskedjan för endast hundra riksdaler!
Men KPML (xl-r) hade sett sambandet. Det var allt inte för inte som de ansågs som traktens främsta tänkare (och socialister!).
Dom hade samlats i sitt församlingshus, ett rött (såklart!) trähus vid Stens Huvuds fot. Hustaket pryddes av en stor, röd, sovjetisk flagga, och på gården stod en åldersstigen byst av Karl Marx. Eftermiddagen skulle just till att övergå till kväll när mötet skulle öppnas, men innan alla försvinnande hade börjat diskuteras, höjde vår Hans rösten.
-Innan vi öppnar ännu en diskussion måste jag låta min strupe ljuda, halvskrek han. Ni vet nog mitt ämne, men min borgerliga fascist till granne...
Sällskapet suckade.
...har nu gått och gjort det mest...ja, jag vet inte...ÄCKLIGA jag någonsin sett. Han har skaffat sig en springbrunn! Hör ni? EN SPRINGBRUNN!! Hans slog ut med armarna. NÅ? vrålade han. När är det egentligen dags att dra gränsen? Jag vet vad vår kära Stalin (konstpaus med vördnad i blicken) skulle ha gjort. Han skulle ha hämtat facklan, marcherat rakt ner till hans hus och tänt på hela skiten! HELA SKITEN!! Och mitt jävla svin till granne skulle fått socialistiskt brännande kula i huvudet, han skulle ha skjutits inför folket!

...och så blev det märkbart tyst, som efter varje gång Hans hade hållit sitt anförande. Det enda man hörde var Borstams suckande.

-Ja, började Sinkadus så sakta. Sinkadus var, som jag tidigare berättat, ordförande för sällskapet. –Nu när vi inlett vårt möte med Hans sidospår skulle jag vilja att vi beger oss till de mer väsentliga frågornas sfär. Har någon någonting emot det?

Alla log utom Hans, han kokade av ilska.

-Då öppnar jag snabbt. Vi har mycket att ställa oss inför, att reda ut. Till exempel; hur ställer vi oss inför detta nya problem? Är Bulans utställning socialistisk? Eller är den äckligt kapitalistisk?
-Fy för kapitalism, väste Jams, en engelsk filmprofessor som smygit sig in i sällskapet.
Sällskapet nickade instämmande.
-Denna nya fråga är svårare och djupare än man kan ana, fortsatte Sinkadus. Är det exempelvis etiskt och moraliskt riktigt att ställa ut fysiskt och psykiskt handikappade, vilket vi kan ana att Bulan ska göra, till förmån för djupare insikt?
-Ladislaus hade inget handikapp, fräste Ruben, märkbart irriterad över Sinkadus påhopp.
-Där sa du en klok sak, ännu en fråga. Vad är det egentligen som Bulan gör?
Sällskapet muttrade.
-Jag är själv inte säker, fortsatte Sinkadus, men om vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi nog komma överens om en ståndpunkt, om vi ska hylla utställningen eller bränna ner hela skiten. Och jag vet att vi har varit fega en tid nu, vi har inte varit tillräckligt aktiva. Vi har inte riktigt vetat vilken fot vi har velat stå på, vi har inte haft en enad front.
Sällskapet tittade ner i sina knän.
-Det var länge sen det brann sist, suckade Sinkadus fram med trött och släpande röst. Det har t.o.m. kommit till min vetskap att KPML (r) kallar oss socialdemokrater. Men vi vet bättre än så, och det här är ett gyllene tillfälle för oss att visa upp oss igen, att bekänna färg, att återvinna folkets förtroende! Vi ska även minnas att kommunalvalet bara är ett år bort. Nästa år ska vi banne mig ta en stol!

Stämningen hade blivit högre, några hade ställt sig på sin stol, någon stod med knäppta händer och glitter i ögonen. Sällskapet utljöd diverse hyllande strupljud och Jams skulle precis sätta fyr på en amerikansk flagga när Sinkadus fortsatte:

-Hör upp, kamrater! Hylla handling, inte ord! Innan vi kan tillåta att denna samling att förvandlas till en rejäl arbetarfest måste vi enas om en ståndpunkt. Jams, är denna utställning en uppvisning i socialistisk eller kapitalistisk linje?
Jams funderade en stund, vände bort huvudet och sa:
-Jag skulle nog behöva en eller två av dom där gyllene dropparna innanför skjortan innan jag tordes ge ett svar.
-Ruben? fortsatte Sinkadus med barsk min, väl medveten om vad skulle hända.
-Den är svårtydd utan den himmelska nektarn. Men när jag väl sköljt ner härligheten kan du få ditt svar.
Sinkadus ilsknade till.
-Heindrich! Nog kan du som intellektuell socialist ge mig ett adekvat svar utan en droppe i kroppen?
Heindrich, stor och väldig, starrbligade på Sinkadus. Efter ett tag lät han sin djupa röst borra in sig i honom:
-Nog kan jag det, sa han. -Men jag vägrar.

Sinkadus huvud sjönk som en sten. Så här brukade det gå till. Det var inte förrän Sinkadus låste upp skåpet och ställde fram dunken som sällskapet påbörjade diskussionen, ett faktum som inte befruktade den socialistiska diskussionen med några egentliga insikter. Det blev mest bara vanvett av hela kalaset. Föreningslivet hade blivit struken på foten av rena alkoholfester, ett stort rus hade lagt sig över hela församlingen. Särskilt illa var det för de medlemmar som aldrig smakat på spriten innan, som Ruben och Jams, de hade i sin politiska övertygelse hävdat att de inte fann nytta i alkoholens virrvarr. Men när Borstam en dag tvingade ner en sup i deras halsar tog allt en allt för vanlig vändning, fokuseringen i partiet ändrades. Forna stolta, intellektuella socialister hade begravt sin tanke i mäsk, de satt och svajade längs alkoholens ångor istället för att skriva politiska pamfletter.
Sinkadus försökte få en vettig mening ur resten av sällskapet, men alla nekade. Någon vände bort blicken, någon skakade på huvudet, någon annan visade med intrikata handrörelser att han ville ha en liten styrketår först. ”En liten droppe till själens brunn”, som Ladislaus brukade säga. Ladislaus som nu var borta, troligen inlåst i en bur på Bulans Tivoli.
-Än en gång, suckade Sinkadus fram, jag har inte läst i ”Det kommunistiska manifestet” att socialistisk högbravur föds ur ett kraftigt rus. Snarare verkar det underförstått att de uppkommer ur ett nyktert, filosofiskt, intellektuellt resonemang. Marx hade Engels, vi har varann. Men Jams, hur enträgen du än är i den frågan, Engels var ingen spritsort.
Jams muttrade surt och tittade bort.
Sinkadus fortsatte:
-Men vi har varit i denna situation förut, och jag vet att ni inte kommer att ge er. Men det är med socialistisk skam i kroppen som jag hämtar dunken. Och samtidigt så luftar jag mitt hopp om att saker och ting inte blir som förra gången [Förra gången hade alkoholen helt tagit överhand, flera handgemäng hade startat, Ruben hade gråtit hela kvällen (han var Österlens mest kärlekskranka, känsliga man), Jams hade dragit kniv mot Borstam, Hans hade stått och vrålat hatramsor på gårdsplanen och Heinrich hade i fyllan hävdat att kapitalismen kanske inte var så illa som de andra tyckte. Som tur var mindes ingen dessa vrånga ord dagen efter, men det visste ju inte Heindrich. Han var nu fast övertygad om att alla andra i sällskapet skrattade åt honom bakom hans rygg].

När Sinkadus nämnde detta så blickade de kollektivt ner i golvet, vissa snabbare än andra. Men när han senare väl satt ner dunken på bordet så vättes snabbt läpparna av alkoholens välvilja, och skäggen slickades snabbt rena för att göra sig redo inför en ny runda. Några vettiga resonemang utbyttes innan ett våldsamt vanvett utbröt, man bestämde sig för att inte döma på förhand, ge utställningen en chans och bestämma sig senare. Visade sig utställningen sen vara en uppvisning i kapitalistisk pissideologi så skulle allt snabbt brännas ner. Men man skulle först syna tillställningen (och Hans påpekade att efter man bränt ner tivolit så kunde man kanske ta en tur inom hans granne).

kapitel tjugoett

Kapitel 21:
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven

Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.

Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.

Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.

Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.

En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.

Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.

Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.

Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.

Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.

Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.

Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.

Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.

När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.

kapitel tjugo

Kapitel 20:
Ändarna börjar mötas

Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.

Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.

Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.

-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?

Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!

Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:

----------------------------

Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas

----------------------------

Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.

Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.

Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.