kapitel trettiofyra

Kapitel 34:
En känsla av att inte vilja släppa taget

Jams hade retat gallfeber på sina grannar när han hade översvämmat kolonilotten i ett misslyckat försök att odla ris. Han fnös åt grannarnas fröpåsar och hävdade att eftersom riset redan föder miljoner så är det bara fåfängt att odla en massa andra kryddor och grönsaker. Sedan han begravt både sin egen och grannarnas skörd under sanslösa mängder vatten tystnade emellertid hans långdragna harranger om risets överlägsenhet och andra grödors tillkortakommanden. Hela hans vurm för Kina hade för övrigt mattats av väsentligt efter denna beklagliga incident.
Jams söklykta riktade då istället in sig på dom latinamerikanska länderna. Han började odla majs. Han odlade majs, vilket han inledningsvis också lyckades med, och han läste in sig på diverse gamla indiankulturer. Genom en mexikansk vänskapsförening i Simrishamn fick Jams så småningom kontakt med en kvinna som påstods ha varit inblandad i Subcommendante Marcos gerillakrigsföring i Chiapas, på ett eller annat sätt. Mer behövde Jams inte veta innan han gladeligen bestämde sig för att finansiera kvinnans sverigeresa.

[Den mexikanska vänskapsföreningen i Simrishamn höll till på en liten tex-mex-restaurang bredvid stationshuset. Den var uppdelad i två fallanger; dels en lite mindre grupp som intresserade sig för sydamerikansk och framförallt då mexikansk politisk nutidshistoria, och dels en betydligt större grupp som intresserade sig för försvenskad mexikansk matkultur à la Old El Paso. Det behöver knappast nämnas att dessa två fallanger hade mycket lite med varandra att göra]

När Jams fick syn på Mercedes de la Cruz på perrongen i Simrishamn smälte hans revolutionära hjärta på direkten. Hon var allt han hade hoppats på och lite till. Hemma i Brösarp bjöd Jams sin gäst på tacos och så spelade han ”Don't cry for me Argentina” högt på stereon för henne. Hon såg förvirrad ut men visste ändå att uppskatta Jams gästfrihet. Efter ett par veckor i det nya landet tyckte ändå Mercedes de la Cruz att det var hög tid att hon träffade Jams andra vänner. Då Jams var ganska så sparsmakad på vänskapsfronten fick hon till slut lov att följa med på ett möte med KPLM (xl-r), helt enkelt eftersom den politiska grupperingen var det enda egentliga samröre Jams hade med någon förutom med sina illasinnade grannar vid kolonilotten. Detta var dock ett mycket allvarligt misstag.

Just den kvällen som Jams tog med sig Mercedes de la Cruz till KPLM (xl-r)s extrainsatta möte råkade nämligen även Siskel befinna sig på platsen. Mötet hade tillkallats av Sinkadus på uppmaning av Siskel själv som menade sig ha blivit utsatt för grovt övervåld då han arresterats av polisen anklagad för explosionerna vid Stens huvud. Han krävde nu att poliserna ifråga skulle ställas inför krigsrätt av det revolutionära sällskapet KPLM (xl-r). Sinkadus var inte så värst säker på om han vågade lita på Siskel men eftersom det hade rådit konflikttorka på sista tiden så ville Sinkadus ändå passa på och dra uppmärksamheten ifrån partiets inre slitningar och istället rikta kraften utåt och uppåt. Så Siskel utnyttjade Sinkadus och Sinkadus utnyttjade i sin tur Siskel. Alla var nöjda, för en gångs skull. Alla utom Jams.

När Siskel fick syn på Mercedes de la Cruz och dessutom fick förklarat för sig om hennes revolutionära bakgrund i Mexiko fick han något vilt i blicken. Han krävde att få trycka henne mot sitt bröst och deklarerade sedan stolt att dom var som internationella syskonsjälar förtryckta av överheten och distraherade av all satans kommersialism. Innan Jams förstod vad som höll på att ske hade Siskel redan övergivit mötet som anordnats på hans eget initiativ och lämnat lokalen med Mercedes de la Cruz under armen. När Siskel gått och mötet förlorat sin egentliga mening åkte spriten istället fram på bordet och snart stapplade en dryckessjuk Jams fram och tillbaka i lokalen ömkligt klagande och ropande efter sin bortsprungna mexikanska väninna. Men hon var redan hopplöst förlorad för honom.

Så inleddes den tveksamma affären mellan Siskel och den mexikanska revolutionären Mercedes de la Cruz.

kapitel trettiofyra

Kapitel 33:
Stens huvuds fall

Hur kom det sig då att Siskel satt i arresten i Kristianstad och skålade med en plit i alkoholfritt cider?

Detta har hänt:

Efter att ha suttit inspärrad i sin ”skaparstuga”, som han uttryckte det, i långt mer än en vecka, dök Siskel slutligen upp vid frukostbordet en mulen morgon.
”Lever du fortfarande”, snäste Siskel syrligt till sin yngre bror. Fingal tittade trött upp från sin morgonvälling och ryckte likgiltigt på axlarna. ”Nåväl, sitt du här och ruttna så ska jag passa på och bege mig av och uträtta stordåd”, kraxade Siskel och for ut genom ytterdörren i ett nafs.

Siskel hade våndats och plågats i sin kammare i flera dagar och flera nätter. Hur han än försökte kunde han inte få bilden skapad av Heribertus smutsiga händer ur skallen. Det räckte inte med slappa målningar och tomma ord längre. Det krävdes långt kraftigare tag. Siskel drog åt livremmen på sin franska morgonrock och flätade sitt yviga skägg omsorgsfullt. Han måste visst besöka Bulan Brolin.
Fastän han drog sig för att göra affärer med allsköns löst patrask så ursäktade han sig med att syftet var så mysket större än dom allihop. Han cyklade således ner mot tivolit och parkerade hojen framför den största och mest påkostade husvagnen inom synhåll. Siskel bankade otåligt och lite för högt på husvagnsdörren och möttes snart av en uppretad Bulan. Siskel blev efter lite högljutt tjafs insläppt i husvagnen och dörren stängdes hemlighetsfullt bakom honom. En si sådär tio minuter senare öppnades dörren och både Siskel och Bulan log.
Siskel cyklade vidare hemåt, men stannade endast länge nog för att hämta diverse mätinstrument samt en penna och ett väl använt skissblock. Han satte sig åter på cykeln och styrde kosan mot Stens huvud. Inte förrän sent den kvällen syntes det skumma ljuset av Siskels dynamodrivna framlampa på gårdsplanen utanför gården igen. Han slängde cykeln mitt på gårdsplanen och rusade in till sitt gemak där han arbetade under skrivbordslampans sken resten av den natten och hela nästa dag. Följande natt smög två skumma typer fram till huset där dom möttes av Siskel som i utbytte mot något stort gav dom två skumma typerna något mindre. Dom två skumma typerna försvann och Siskel tog sitt stora paket, surrade fast det på pakethållaren och cyklade iväg ut i natten.

Dagen efter kunde man läsa följande anmärkningsvärda rader på första sidan i Ystads Allehanda: ”Stens huvud sprängt i bitar. Polisen fruktar illdåd av lokal konstnär”. Under texten fanns en suddig men omisskännlig bild av Heribertus.

Den tjänstgörande polisen som skickats till Stens huvud mitt i natten möttes av en minst sagt förbryllande syn. Stora stycken av Stens huvud hade rasat i havet till följd av en serie mindre explosioner som decimerat formationens storlek avsevärt. På en klippkant hade någon dessutom fäst en enorm pressening med text målad i enorma röda bokstäver. Texten lydde:

…och Moses pekade mot stenen och sade: och här bor Heribertus, den salige.

Lyckligtvis kunde polisen snart identifiera denna Heribertus med hjälp av ivriga ortsbor som cirkulerade som små utsvultna gamar kring brottsplatsen. Heribertus visade sig vara namnet på en lokal konstnär som redan tidigare gjort sig ett namn på grund av sina extravaganta och överdådiga happenings.
Då Heribertus med fasa fick se bilden på sig själv i tidningen hade han utan att förhala självmant kontaktat polisen för att bedyra sin oskuld. Under press i ett förhörsrum i Kristianstad hade dock Heribertus krackelerat varpå han tagit avstånd från sitt namn och istället hävdat att han var Rolf Molander och aldrig någonsin använt sig av pseudonymen ”Heribertus”. Han kunde däremot tipsa om en annan lokal konstnär som vore värd att titta lite närmre på. Hans namn var Siskel och han var en för polisen synnerligen välkänd rättshaverist.

När polisbilen gled in på gårdsplanen stod Siskel där i sin bästa kaftan och log sitt bredaste leende. ”Jaså, ni letar efter Heribertus”, sa han belåtet. ”Tja, han är väl död och begraven kan tänka”.
Siskel satte sig självmant i polisbilens baksäte och lät sig utan protester föras till häktet i Kristianstad. Han fnissade hela vägen.

Rolf ”Heribertus” Molin förbannade Siskel till de djupaste av helvetets hålor allt medan han packade ner sina få ägodelar i en sliten gammal sjömanssäck. Han visste mycket väl att han inte kunde stanna en endaste dag till på Österlen. Det hade Siskel sett till. Rolf Molander hade tagit avstånd från Heribertus under förhörslampans skarpa sken och kunde därför aldrig mera röra sig fritt bland Österlens konstnärer med hedern i behåll. Han hade förintats och blivit Rolf Molander, en medelålders förlorare utan familj och utan jobb. Siskel hade vunnit striden till slut och konstnären Heribertus hade försvunnit i havets dånande vågor tillsammans med stora delar av Stens huvud. Kvar fanns bara Rolf.

In memoriam – Heribertus

Hans anletsdrag äro utmejslade i sydsvensk granit
Hans blickar söker sig ut över havet
Österlens beskyddare
Heribertus, frälsaren
Nu har han martyrdöden dött
två gånger
Och två gånger skall han hyllas
Hans like skall aldrig mer finnas
Och ankdammen ligger nu stilla och övergiven
Vi beundrar statyn som mäktiga män rest till hans ära
Och gråter över dom som fängslats
Dom som fjättrats med bojor för att dom vägrat att ta avstånd ifrån hans rätta namn
Hans namn är Heribertus

Dessa rader stod att läsa bland minnesrunorna i Ystads Allehanda tre dagar efter att Stens huvud sprängts i bitar och Rolf Molander tagit sista tåget till Karlstad.

kapitel trettiotvå

Kapitel 32:
Ignatius Knut och det nya folket

Solens första stråle vandrade trevande över såväl det urblekta cirkustältet som det skeva pariserhjulet. Den vandrade över karusellen med trähästarna på vilka färgen flagnat för länge sedan och över de små fula lotteripriserna som var värda betydligt mindre än kostnaden för lotterna. Den vandrade ända tills den prickade en oansenlig husvagn med dörren lämnad en aning på glänt. Där dröjde den sig kvar en kort stund. Den sökte sig in i en glipa mellan två gardiner och nosade runt ett slag på en bäddmadrass innan den smet iväg och försvann någonstans bortom fälten och ängarna i fjärran.

Jaan vaknade av att en ensam solstråle retade hans stängda ögonlock. Han hade vaknat med en sjusärdeles baksmälla, men om detta visste han ingenting. Istället misstänkte han att han hade dragit på sig en synnerligen elak förkylning och beslöt således att tumma på reglerna och hoppa över den dagliga morgongymnastiken. På madrassen bredvid honom låg ett par tomma ölburkar samt ett av allt att döma förbrukat telefonkort. Jaan, som var en renlighetsmänniska ut i fingerspetsarna, samlade snabbt upp skräpet i en plastpåse och hoppades innerligt att ingen råkat få syn på honom där han legat i ett berg av sopor. Så fort han bäddat rent satte han sig vid picnic-bordet utanför husvagnen utrustad med en nyvässad penna samt en uppslagen anteckningsbok. Han försökte så gott han förmådde redogöra för den gångna kvällens händelser, men märkte snart att hans minne svek honom. ”Märkligt”, tänkte han. Han hade aldrig tidigare varit för att minnet svikigt honom så fullständigt. Han var känd av sina vänner för sitt nyktra sinne och sina skarpa iakttagelser. Men nu var det helt tomt. Han bläddrade bland sina anteckningar tills hans flinka fingrar fann vad dom sökte. Han plockade fram och vecklade ut en folder som legat inklämd mellan sidorna i anteckningsboken. På folderns framsida stod det att läsa på polska: ”Ignatius Knut och det nya folket - en studie i renlevnad”. Foldern var en relik som Jaan sparat undan långt innan han företagit sig sin långa resa. Han hade hittat den på ett bokkafé i Krakow när han som fjunig yngling deltagit i en juniorträff för polska gymnaster. Foldern innehöll en kort introduktion till den svenske renlevnadsmänniskan Ignatius Knuts livsfilosofi. Det var egentligen samma folder som föranlett Jaan att söka sig till det nya landet i väst från allra första början.

Ignatius Knut hade varit verksam i Jämtland från andra världskrigets slutskede fram till tidigt sextiotal. Här hade han drivit en någorlunda framgångsrik kursgård samt åtagit sig att resa riket runt för att utbilda och föreläsa i landets olika lärosäten. Sedermera hade dock glansen av hans något udda livsfilosofi falnat en aning och Ignatius Knut hade dragit sig tillbaka i dom Jämtländska skogarna som en bitter och bruten man. Sista gången som hans existens finns dokumenterad var vid en jordbruksmässa år 1968. Efter detta anspråkslösa framträdande visade sig dock historieböckerna vara egendomligt tomma.

Jaan hade tilltalats av Ignatius Knuts egensinniga läror så till den grad att han initierat ett högst personligt forskningsprojekt som snart nådde oanade proportioner. Till sin mors förfäran täcktes väggarna i det trångbodda familjehemmet centimeter för dyrbar centimeter av en alltjämt utbredande kartläggning över Ignatius Knut leverne och verkan. När Jaan efter år av engagerade efterforskningar till slut följt alla lösa trådar fram till dessas hastigt avsnoppade ändar, och han nått fram till läromästarens mystiska försvinnande utan att lyckas redogöra för hans sista dagar, tappade han modet helt. Han beslutade efter många sömnlösa nätters vankande av och an att ta saken i egna händer och författade således ett antal ansökningar till eftertraktade stipendier via idrottsförbundet så att han skulle kunna resa till Sverige och följa upp dom sista spåren efter Ignatius Knut. Med förevändningen att han skulle studera svenskt föreningsliv lyckades Jaan lösgöra en ansenlig summa pengar från idrottsförbundets åtstramade årsbudget. Det enda krav som ställdes på honom var att han skulle avlägga regelbunden rapport samt att han vid studiens slutskede skulle presentera en informativ redovisning över sina upptäckter.

Men åren gick och med åren så växte dom samlade rapporterna från Sverige till ett enormt dammigt berg undanskuffat i en källarkulvert någonstans under stadshuset i Swinouschie. Ingen visste längre från vem rapporterna kom eller vem dom var menade åt, så varje gång en ny rapport dök upp med posten skämtades det glatt varpå praktikanten skickades ner i ”fängelsehålan”, som källaren kallades för, för att spä på pappersberget ytterligare.

Men om detta var Jaan lyckligt ovetande. Egentligen så spelade det ingen större roll. Den enda egentliga anledningen till att han fortsatte att skicka in sina rapporter punktligt varje månad var att han till sin person var ohjälpligt noggrann och protokollsenlig av sig. Nu hade han en gång åtagit sig att rapportera tillbaks till Polen på månatlig basis och ämnade därför att fortsätta göra så fram tills den dagen då han återvände hem till Polen. Så enkelt var det med den saken.

Där Jaan satt i den gassande Österlenssolen kände han sig pressad att erkänna för sig själv att han faktiskt misslyckats i sökandet efter information om Ignatius Knuts senare förehavanden. Han visste inte mer där han satt utanför sin husvagn på Bulans tivoli än han vetat hemma i föräldrahemmet i Polen. Det enda han med säkerhet visste var att när allt annat kändes hopplöst så var det en enorm befrielse att plocka fram foldern ur anteckningsboken och låta ögonen vila på Ignatius Knuts styrkande ord.

Utdrag ur Ignatius Knut och det nya folket:

Låt dessa rader lägga grunden till en ny folkrörelse. Låt folket enas kring mitt ledarskap och låt oss tillsammans bygga broar mellan löparslingorna och gillestugorna. Ingen skall lämnas bakom. Alla kan och måste hinna med. Med en sund kropp och en sund själ skall vi stävja dessa monster man kallar industrier och åter ta tillbaka den livskvalitet som ett sunt leverne borgar för. Alle man mot skogarna. Alle man mot sjöar och berg. En ny dag är här och Ignatius Knut förklarar härmed industrins tidsålder över och förbi.

Jaan suckade tungt när han vek ihop foldern och åter förpassade den till sin givna plats i anteckningsboken. Han började misströsta en aning när det gällde svenskt föreningsliv. Nog för att det sprudlade av kreativitet och skaparglädje, men det frodades även mer än en vuxenportion osunt leverne och lättja där. Han kunde inte nog uttrycka sin uppskattning över Bulans generositet när denne donerat en stor del av överskottet till olika juniorföreningar och pionjärtrupper i Polen. Ändå var det som om ett elakt virus strök omkring mellan tältpinnarna. Grova svordomar som han tacksamt nog inte förstod hälften av samt ett ohälsosamt intag av spritdrycker lämnade en tjock gulgrön dimma av dekadens över tivolit. Det blev inte bättre av att tivolits personalgrupp dom senaste dagarna även börjat inbegripa både halta och lytta av alla de slag. Jaan slöt ögonen och drömde sig bort till en tid när Ignatius Knut manat på den svenska folksjälen med morot i den ena handen och med piska i den andra. När svetten lackades på välsvarvade manliga kroppar som i gemensamma kraftansträngningar lyfte upp dom som var svaga och sjuka i själen. Ingen skulle lämnas bakom. Det skulle Ignatius Knut och hans armé av blonda atleter se till. Jaan log för sig själv.

Jaan satt där han satt, försjunken i dagdrömmar, ända tills han slutligen ruskades till liv av en sur och vrång Bulan som stod lutad över honom och frustade med en andedräkt som luktade av bensin och ruttnande as. Tankarna om Ignatius Knut och ett helt nytt folk lade snabbt benen på ryggen och försvann fort som tusan. Kvar var bara Jaan och hans värkande leder och fyllesjuka kropp. ”Masa dig iväg nu, Pavel, eller vad fan du nu heter. Du har inte semester om du tror det. Nu skall allt rivas ner och sen ska vi flytta allt.” Bulan hojtade och gestikulerade vilt mot tälten och vagnarna. Jaan förstod inte så mycket men han förstod att han var tvungen att välja sida snart. Han tänkte på vilken sida Ignatius Knut skulle valt om han varit där.

kapitel trettioett

Kapitel 31:
Människans lägre jag

Ett ögonblicks tanke, rörelsen av en hand
Ett sammanhangs knytpunkt, betydelsen av ett band
När tyget faller, för att passa ett ideal
En centimeter är ej en millimeter på en linjal

När viljan finns, men tanken saknas
När saknaden fyller syftets rum
När någon sörjer det den ej saknat
Endast för att dess rum stått tomt

Tyget föll, såsom folket menat
Händer som drar i västar, skinn som gnisslar
Vem var denna palt, som trotset tvivlat
Ett Ack! för den veke, som endast gissar

Och som sanningen finner, då tyg bytt plats
Då mognadens skepnad sanningen röjt
Tyget vek sig längs hans fallande skepnad
Där står han, den svaga, med huvudet böjt

Men under en stund av svaghetens insikt
Fann vår hjälte trots allt ett hopp
En klarhet som endast en resa kan inge
Då det i hoppets skepnad beskriva händelseförlopp

De feta, de satt på rad, ack så spända
Och varje bokstav spände dess kropp
Och när berättelsen slutligen nådde sitt slut
När den ensamma pojken satte sitt stopp

Då reste sig den äldre, med hatt och med hydda
Och hävdade mäkteligen människans rätt
”Fördomar, de kan man enkelt hävda sig över
Men söderns idioti imiterar Belsebubs sätt”

Att kuva och dränka, att stympa och sänka
Ett sällskap fann sig snart till fots
Och till dess ord bekommer, låt oss njuta!
En historia om en enkel människas rot.

kapitel trettio

Kapitel 30:
Heribertus + Siskel = Sant

Heribertus hade läst Siskels vackra insändare i Ystads Allehanda, han grät medan han rörde vid orden. Med svärtade fingertoppar bläddrade han mellan de alster som de båda skapat åt varandra den senaste tiden, det var en inte helt oansenlig massa som upptog Heribertus väldiga ekbord, samt även något litet avlastningsbord. Ystads Allehanda hade efter ett tag vägrat att publicera deras alltmer eskalerande jämförelse av hjärta, men med en läsekrets som mer eller mindre inte kan skriva samt är för snåla för att köpa ett frimärke föreföll det sig naturligt. Om sanningen ska fram så var denna offentliga brevväxling de enda insändare som fanns i tidningen. Och en insändarsida tog man inte bort i en tidning tryckt på Österlen, där alla stavade (ifall de kunde stava) folket med ett stort F och gemensamhet med ett ännu större G. Att sen alla människor på Österlen hatade varandra hör inte till saken, socialism handlar inte om att vara vänlig.

Den senaste insändaren stod Heribertus för, som ville bevisa sin nyfunna kärlek för digitala produktioner. Under ett storslaget ögonblick hade han införskaffat en 486:a, flyttat sin mus lite fram och tillbaka och låtit en tryckerifirma pränta ut resultatet på blankt papper, 1x2,2 meter. Han hade sedan färglagt resultatet och lagt till ett väldigt emblem, det digitala samfundet möter den analoga samstämmigheten. Det var i alla fall så som han valde att beskriva målningen, och vem är jag att kritisera.

Siskel påbörjade redan dagen efter vad som skulle bli hans främsta verk hittills.

kapitel tjugonio

Kapitel 29:
Fattigt folk utan tillstymmelse till själ

En dag när Siskel och Fingal satt vid köksbordet i barndomshemmet så talade Siskel till sin bror. Fingal var på den tiden endast en knatte och Siskel var själv en mycket ung och mycket nyfiken man. ”Mor och far är ena fattiga jävlar”, sa Siskel plötsligt och petade sin bror på armen. ”Jaså”, sa Fingal förvånat. ”Jo”, fortsatte Siskel, ”dom är fattiga både inom och utan”. Fingal snörvlade och iakttog sin bror med försiktighet. Han hade tidigt lärt sig att inte avbryta sin bror så han satt tyst och väntade på fortsättningen. Siskel petade lite mer på Fingals arm och sa efter en stund: ”Akta dig så du inte blir som din far Fingal, det är lätt hänt”. ”Jaså” sa Fingal igen och drog försiktigt till sig armen som hade börjat ömma en aning efter allt petande. ”Japp”, fortsatte Siskel, ”han är så fattig att han inte har nån själ längre. Den har han bytt bort mot grisfoder och potäter”. Fingal funderade en stund. Han kände inte till sin fars handelsaffärer så noga så han kunde ju inte med säkerhet veta huruvida Siskel talade sanning eller inte. Fast han visste att Siskel gärna hittade på saker och ting. Det hade hans far sagt honom. Han tänkte på sin fars ord och sen på Siskels och så sa han till slut: ”Du då, har du också bytt bort din själ?” Siskel stirrade roat på sin bror och sade sedan: ”Klart som fan att jag inte bytt bort min själ, jag är ju revolutionär för helvete. Det säger i alla fall Emerick Stig”. ”Jaså” sa Fingal, ”det är inte jag va?” Siskel spände ögonen i sin bror. ”Nej, det är ju det jag säger. Det är därför du ska passa dig så du inte blir lika jävla dum att du byter bort din själ mot lite potäter”, fräste han och petade till Fingal på den ömmande armen igen.

Siskel hade tidigt känt sig som en främling i barndomshemmet. Han delade varken sin fars brinnande behov av att arbeta med händerna djupt nere i jorden eller sin mors levande intresse för soppkokning. Han hade däremot en bok som han brukade bläddra i. I den stod det om historia och om gamla kungar och krigsherrar som drog ut i krig för att slåss för sin heder och för sitt folk. Siskel strök under viktiga årtal och namn och så tog han med sin bok och sina anteckningar till läroverket i Kristianstad där han hoppades bli antagen som elev så småningom. Han visste att folk från landet egentligen förväntades nöja sig med att stanna kvar på gården och arbeta men han var både envis och målmedveten. En gång i veckan stoppade han således sin bok under armen och vandrade ner till landsvägen dragandes på Fingal i en liten pinnkärra efter sig. Vid landsvägen fick han skjuts av Kåge med mjölkkärran som släppte av honom och Fingal i Kristianstad där han själv skulle gå på Stadshotellet och spela poker med veckolönen som insatts. Väl i Kristianstad marscherade Siskel med Fingal i släptåg ner mot läroverket för att diskutera sin framtid som elev med skolans rektor. Rektorn för läroverket såg med blida ögon på den tunne lille bondpågen som envetet dök upp varje fredag dragandes på sin bror i en pinnkärra och med en gammal historiebok fastkilad under armen. Han visste att pågens föräldrar inte hade råd att sända honom till läroverket men han hade inte hjärta att skicka hem Siskel utan att först lyssna på hans egendomliga harranger om krigsherrar och fältslag en stund. Det stod snart klart för Rektorn att Siskels akademiska framtid såg tämligen mörk ut men han uppmanade trots allt Siskel att skriva ner sina berättelser eftersom dom vittnade om en livlig fantasi som absolut skulle stimuleras. Siskel tog emellertid mycket illa vid sig. Rektorn antydde att Siskel hade fantiserat ihop historierna när han mycket väl visste hur hårt Siskel arbetat för att forska fram hittills okända historiska fakta genom att studera och tolka historieboken timme ut och timme in.

Så småningom slutade Siskel att besöka rektorn eftersom han, som Siskel noggrant förklarat för Fingal, ”inte har nån själ, och ser rik ut men är jävligt fattig inuti”. Istället drog Siskel med Fingal till studentbostäderna där han gav sig i slag med en liten skara studenter som talade både engagerat och animerat om Europas framtid och om judarnas förbannade girighet. Här uppskattades Siskels brinnande intresse för ärorika krig och fältslag även om hans historieuppfattning emellanåt verkade en aning skev. Efter ett par veckor tröttnade emellertid studenterna på den efterhängsne bondgrabben som hela tiden blandade ihop årtal och namn och inte verkade känna till, eller bara vägrade erkänna, att romarriket gått under för länge sedan. Då föll det sig så illa att en fredagseftermiddag när Siskel och Fingal dök upp hos studenterna så blev dom informerade om att gruppen var full och att dom kanske kunde försöka någon annan dag men att just då kunde dom inte bli insläppta. Siskel blev först väldigt nedstämd men bestämde sig snabbt för att hans nyvunna kamrater var fattiga inombords och saknade själar och så stolpade han därifrån med Fingal i släptåg.

När dom så parkerat sig på en liten gräsplätt utanför läroverkets ståtliga portar blev dom snart uppmärksammade av en äldre herre som satt på en parkbänk intill och kastade brödsmulor åt duvorna. Den gamle var tämligen välklädd men såg ganska medtagen ut. Hans anletsdrag var trötta och utdragna och han suckade djupt med jämna mellanrum. Bredvid sig hade han en ryggsäck som var öppen upptill. Ur öppningen stack ett par träbitar ut som snart skulle visa sig vara benen till ett staffli. Gamlingen reste sig sakta och vandrade fram till pojkarna. ”Dig har jag sett förut” sa han till Siskel och log. ”Du och lillgrabben dyker upp här nästan varje fredag va?” Siskel sneglade mot gubben och sa ”inte nästan, varje”. Gubben rättade till sin kavaj och höjde en aning på ögonbryning. ”Jaså, jamen förlåt då. Varje fredag ja. Jaha, men vad gör ett par bondgrabbar inne i storstan helt själva då?” Siskel tittade tveksamt på gubben och svarade: ”Jag studerar historia och Fingal följer bara med”, svarade Siskel och pekade demonstrativt mot sin bror i pinnkärran. ”Jaså du”, sade gamlingen och log lite snett. ”Får jag se på den där boken du läser i?” frågade han och pekade på Siskels bok som han alltjämt hade fastkilad under armen. Siskel tittade länge på gubben och räckte sedan tvekande över boken till gubben. Gubben bläddrade försiktigt i Siskels bok och höjde än mer på ögonbrynen. ”Är det det här du studerar?” frågade gubben bekymrat. ”Ja det är det”, svarade Siskel och började ställa in sig på att det var ännu en fattig gubbe utan själ han pratade med. ”Ja det här är ju förvisso intressant” sade gubben och räckte tillbaks boken, ”men har du aldrig funderat över vem som lagade mat och städade åt alla dom där kungarna?” Siskel tänkte på frågan en stund och var sedan tvungen att erkänna för sig själv att det hade han nog inte funderat så värst på. Han svarade emellertid: ”Jo det har jag och det var judarna som gjorde det”. Gubben tittade förbluffat på Siskel varpå han slog sig ner på gräset räckte fram en öppen hand och sa: ”Mitt namn är Emerick Stig och jag är socialist med anor från den stolta staden Gdansk”.

Efter den dagen slutade Siskel ta med Fingal till Kristianstad. Istället tog han mjölkkärran till läroverket själv. Utanför läroverket mötte han Emerick Stig som samtalade med honom om kapitalister och arbetare och om revolutionen och om konsten och om alltings samband. Emerick Stig berättade för honom att hans far var fattig därför att han arbetade åt någon annan som stal nästan allt som hans far tjänat ihop på gården. Han berättade även att hans mor lagade tunna smaklösa soppor därför att någon annan stal all grädden och lagade tjocka krämiga soppor åt nån liten bortskämd ungjävel i stan. Han talade om för Siskel att hans mor och far saknade själar därför att nån fabrikör nånstans tjänade pengar på att fattigt folk inte tänkte själva utan bara gnodde och slet. Siskel invände och påpekade att han var minsann fattig men han hade en jävligt bra själ. Då skrockade Emerick Stig högt och ljudligt och dunkade Siskel i ryggen och sa att det hade han visst och att han var en riktig frifräsare med hjärtat på rätta stället som skulle komma ihåg att aldrig låta nån jävla fabrikör sätta klorna i hans själ. Det lovade Siskel Emerick Stig att det skulle han komma ihåg.

kapitel tjugoåtta

Kapitel 28:
Valkar i handflatan

Vi har tidigare berättat om Hans i KPML (xl-r), den illröda lilla mannen som gärna sätter eld på sin grannes hus, och det vore en skam att ej belysa dennes situation i samhället. Ty det besitter en lust i jaget att vända på varje sten så dess alla sidor får smaka på solens pissgula stänk, och då berättaren som sägnen säger är allvetande så bestämmer jag.

Hans köpte sin jord mellan Gnalöv och Vranarp under ett årtionde märkt av bygganda för medelklassen, och någon klurig entreprenör tyckte att Österlen inte hade fått sin beskärda del av kök från Ballingslöv och monteringsbara snabblösningar för ett modernt hem. Snarare fanns det en märkbar avsaknad av 1,5-plansvillor i trakten, trots att det var ett sådant attraktivt område. Så en bit land köptes, köpare jagades från Hjärup till Bromölla och ett litet villakvarter skapades på ett välplanerat år. Därefter kom de nya bosättarna i släptåg med företagets lånade lastbilar till hjälp, från var dom släpade den oljiga skinnsoffan, glasbordet och det fina matsalsbordet (många kvinnor ropade skarpa varningsord till sina män när denna statusfulla möbel släpades ut från lastbilen), barnens Ingvar-bokhyllor och tilltjatade leksaker, kvinnans vitrinskåp och turkiska mattor. Allt var välplanerat ner till sista minuten - när dom skulle börja, när det var fika, när barnen fick springa och leka, i vilken ordning allt skulle bäras in. De nya bosättarna nickade artigt åt varandra med ansträngda blickar, mätte sin styrka mentalt med varandra, mätte sina ägodelar med varandra. Redan här såddes det första onda fröet hos Hans när han såg grannens skinande Volvo (visserligen vunnen på Bingolotto men det gjorde saker ännu värre för Hans som inte ens lyckats vinna i fiskedamm) samt dennes prestigefulla hörnsoffa av vitt skinn. ”Underbart, Siegfried och Roy flyttar in”, svor han medan han släpade på ännu en furumöbel. Detta skulle allt sedermera leda Hans in i KPML (xl-r) när han såg en av deras medlemmar ensam stå och skandera på ett torg i Ystad om kapitalismens idioti, även om Hans valde att tolka budskapet på ett betydligt mer personligt plan. Hans granne hade finare saker än Hans och därmed; Hans granne är en nazist.

Hans hade även en välklippt fru men tyvärr ingen son och därför tyckte hela kvarteret synd om dom. Hans skyllde på sin frugas odugliga äggstockar och frugan tyckte inte att det var lönt att tala emot, men man ligger nog närmre sanningen om man säger att Hans inte vill dela med sig av sina saker (samt att definitionen av ett intimt umgänge betyder att ge ryggmassage i tre minuter). Hans fru hade visserligen under ett vilt homeparty som kvarterets singeltjej anordnat (hennes man hade blivit utsparkad så alla tyckte synd om henne och ställde upp) köpt en medelstor flaska glidmedel men då hade Hans kallat henne en äcklig kärring. Om man inte kan bli upphetsad å den naturliga vägen så kunde man just låta bli. Att Hans i sin tur fann sin upphetsning på glansiga blad bekymrade inte honom, det var mer accepterat och uppskattat av kvarterets manliga befolkning.

Hans granne hade däremot en son. Denne hade nyligen påbörjat gymnasiala studier och var en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Men mer om denne senare.

Det bör vid detta tillfälle påpekas att det fanns ingen konflikt mellan Hans och dennes granne. Det må ha verkat så, och visst avskydde Hans sin granne till den grad att det numera övertagit mestadelen av hans tankeverksamhet. Men varje sommar grillade dom tillsammans, hälsade på varandra när dom var på väg till jobbet och när dom senare kom hem igen. De vattnade varandras växter när någon åkte iväg på semester, de pratade om allt från väder till vind. De berömde varandra för respektive trädgård och åkte då och då över till Polen för att köpa hem lite billig alkoholvara. Jag bör dock tillägga att det bara var Hans som avskydde sin granne, grannen i sin tur tyckte nog att Hans var en riktigt hederlig, vänlig och rolig karl. Men sedan hade även grannen det där vackra vitrinskåpet där skinande kristallglas från Kosta Boda stod, medan Hans hade sin furumöbel med lättkrossade IKEA-glas. Och om jag får vara ärlig så var nog grannens Myresjöhus något finare än Hans dito. Där grannen hade smakfullt och belevat gjort sin nutidsorientering och förstått att ord som ”Crème Brulée” och ”Orientalisk Ökensand” även kan betyda färger hade Hans distinktivt sagt ”brunt”. Även om Hans i all sin enträgenhet stod upp för sitt färgval så var det nog i all hemlighet ytterligare en påfrestning för honom, trots att han i sin tystnad kallade grannens hus för ”bögigt”.

Men låt oss gå vidare in i grannens hem, vi lämnar Hans till om någon vecka då det är dags för Hökelundsdagen, denna majestätiska dag som firar kvarterets födelsedag. Denne ej ännu namngivne granne heter något så enkelt och kort som Bo, hans fru heter Kristina och sonen heter Henrik. De ville egentligen ha ännu ett barn men Kristina menade efter tre år med Henrik att ännu en palt bara skulle bli till besvär. Bo och Kristina skaffade barn för att man skulle skaffa barn när man nått till den spelruta på det spelbräde som de kallade deras liv och under en akt fullständigt befriad från sådana saker som upphetsning, känsla och ömhet producerade de ett litet liv. Henrik blev sedan allt äldre under allt större besvär, och så är vi plötsligt i nuet. Henrik ska börja gymnasiet och är en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Och nu är det hans tur att få sin historia berättad.

Henrik har diabetes. Hans mamma brukar säga att han är sockersjuk då han inte kan bli mycket sötare. Henrik hatar detta, och han avskyr även sin faders noggranna detaljsinne. ”I ett fint hus har var sak sin plats”, brukar fadern säga uppmanande med en sträng men något leende blick. Henrik har inte mycket övers för sin far heller, utan skulle hellre flytta in till storstaden, där gatornas vrål kan överrösta vilken uppmaning för ordning som helst. Men det behövs motbilder såväl som förebilder, så Henrik drivs i det tysta av sin vilja att vara allt det hans föräldrar inte är. Detta är dock inte lätt i Henriks kvarter och speciellt inte i Henriks släkt. Grannarna (som även själv stöper sina barn) tittar snett om man viker något åt sidan vilket Bo och Kristina inte var sena med att märka. Henrik var dock inte heller så nöjd med sina föräldrar, och önskade under sina mest förtvivlade ögonblick att han skulle komma på sina föräldrar i sängen. Nu må detta låta märkvärdigt och för vissa även en smula perverst, men för Henrik var det bara en grundläggande önskan om att se att hans föräldrar tyckte om varandra. Visst kramades de och även pussades ibland, men detta hände uteslutande när de exempelvis var på besök hos grannarna eller på diverse upptåg där andra bekanta såg dem (värst var det under Hökelundsdagen). Hemma var det däremot mer effektivt, de delade husets sysslor, planerade matinköp och vem som skulle köra Henrik till fotbollen. Föräldrarna var inte heller särskilt fysiska med Henrik, det närmsta var nog en klapp på ryggen eller tumme upp när han blivit färdig med någon aktivitet som föräldrarna beordrat honom att göra.
Detta ledde dock till motreaktionen att Henrik väldigt tidigt intresserade sig av kroppslig närvaro. Väldigt tidigt sökte han sig mot någon slags värme, och den första elden han mötte som slog tillbaka var hos Linda. Linda var Henriks klasskamrat och inte någon större skönhet, men hon bodde i kvarteret och verkade ha samma nyfikenhet som honom för hur det motsatta könet såg ut. Under dessa små nyfikna expeditioner föddes Henriks lust att bryta sig loss, men detta inföll tyvärr vid exakt samma stund då han blev berusad av flickors närhet. Detta, i sin tur, innebar att Henrik som vuxen man blev värdigt tvetungad, han var en stor individualist men även beroende av förhållanden. I detta senare skede av Henriks liv blev han också färdigutbildad arkitekt, något han gett sig in på då han tack vare sin uppväxt fått för sig att radera alla fasader från världens yta. I detta liv försökte han rita hus utan fasader, vilket visade sig vara lika svårt som det låter. Han sparade också alla små slantar han samlade på sig för att när ekonomin tillät det köpa upp hela Hökelundsvägen och sedermera omforma och asfaltera hela området till en gigantisk parkeringsplats. Men detta är en helt annan historia och ett helt annat liv och därmed sätter vi punkt för honom nu.

Kristina är Henriks moder. Hennes största bestyr är rent ekonomiska. Uppvuxen i Arlöv såg hon dessa rena, raka villor som sin dröm här i livet, och när traktens lokalblad letade efter köpare till vackra villor på Österlen övertalade hon Bo till att slå till. De satt på ett radhus i ett av Arlövs finare kvarter, men var tvungna att ta ett rejält lån för att täcka mellanskillnaden. Men, som Kristina sa ”Vi kommer att få igen det när vi väl väljer att sälja”.

Det är här värt att säga att Österlen är Österlen och inte Bjärred.

Efter flytten hade kvarteret på Österlen sjunkit enormt i värde. Och inte nog med det, kvarteret hade även dragit på sig vreden från varenda förbannade familj på Österlen. Från korsvirkeshus till korsvirkeshus hördes illvilliga besvärjelser mot att de snabba lösningarna hade kommit till sävlighetens förlovade land, att hus impregnerade med vem-vet-vad flyttat in mellan rödbetor och rapsfält. Kvarteret, med alla dess välvilliga, vänliga, finkammade, vanliga och väldresserade invånare chockerades svårt av insikten om att Österlen beboddes av smådjävlar med potatisnäsor, ölmagar och tvångstankar. Även om männen i kvarteret nog skulle må bra av lite Nutrilett så gick det inte ens att jämföra med urborna, som ansåg att skärp var menat som ett stöd för magen – inte för byxorna. För Kristina var denna insikt en förkrossande sanning, hon hade flertalet gånger varit vid Hovs Hallar och sett en imponerande samling goda och trevliga människor. Men det slog henne nu att det var tyskarna hon sett. Kristina hatade även alla dessa jävla katterna som fanns överallt, runt varje kulturmärkt knut, liggande på varje kullersten (vilka förresten hon retade sig enormt på, när en sådan praktisk sak som asfalt finns - varför propsar man på att lägga kullersten på en gata?) Kristina hade vrickat sina fötter både en och flera gånger i sina försök att lära känna bygden.

Allt detta hade dock en, och endast en positiv effekt. Kvarterets invånare knöt sig allt närmre varann (utom Hans), de formade en liten parantes mot omvärlden med sina välskötta trädgårdar och grisfester. De flesta invånarna i kvarteret hade siktat uppåt, och om kvarteret hade legat i Svedala så skulle dom ha lyckats. Men nu låg kvarteret på Österlen och dom var smakens skampåle. Kristina hade mången gång utropat ”Vad är det som är så fel på att ha rent och fint?”. Hon var mäkta trött av att höra släktingar från övriga delar av Sverige fråga om ”Österlen är så underbart idylliskt som man har hört”. Om Kristina hade haft ett allsmäktigt suddigummi så hade hon suddat bort ordet ”idyll” från Sveriges språk och ersatt den med ”rent” eller ”propert”.

Omgivningens illvilja ledde som sagt till att kvarteret knöt sig samman, och det är nu dags att bege sig mot denna tvetydiga festlighet som Hökelundsdagen innebar. Hökelundsdagen (vägen de alla bodde på hette Hökelundsvägen) var en festlighet utan dess like, i alla fall för kvarterets familjer. Någon familjefar kanske även kände sig lite trotsig när han firade årsdagen av detta bygge, firade och drack extra mycket för att celebrera områdets utstående arkitektur. Det är dock värt att nämna under ett tidigt skede att det var många under denna högtid som drack mycket, vilket troligtvis denna årsdag även kommer att visa.
På Hökelundsvägen var det fest när det var fest, och på Hökelundsvägen slog denna födelsedag julen stort. Det var inte mycket våra familjekaraktärer stod upp för, men detta var ett stort undantag. Kvarteret hade sitt eget råd som hade till uppgift att se till att alla detaljer togs hand om, man hade bokat ett för tiden relativt bra dansband, man hade hyrt ett partytält och extra stolar och bord. Man hade beställt en gris som tog en jävla tid att grilla, runt vilken kvarterets vuxna män stod och hävdade det ena påhittade grillrådet efter det andra. Carsten, den danska lastbilschauffören som ansåg sig bra på att imitera folk, anlitades som komiker under de tider så bandet skulle ha en liten paus, och kvinnorna skulle se till att barnen hade det roligt. Vilket, för övrigt, de aldrig hade.

Självklart anlände partytältet sent, och ingen på företaget hade förstått att man beställt extra stolar och bord. Men våra familjer i kvarteret bestod utav driftigt folk, så man tog i lite extra, såsom man måste göra när Eva eller Lars på jobbet är sjuk, man log och var lite sådär social samtidigt som man svor över att ”Om saker ska bli gjorda bra så ska man göra dom själv”. Detta omringades av lite generellt skitsnack om att folk inte kan sköta sitt jobb, att man måste finna lite heder i sitt arbete, och sen spridde man ordet att alla var tvungna att ta med egna stolar och bord. Och då folk förstod vilken grisfest detta skulle bli (det bör här även nämnas att man i kvarteret värderade sina egna saker väldigt högt), så blev resultatet i slutändan att ingen tog med sina egna stolar och bord. Istället så stod alla de första fem timmarna och låg under de sista. Och under varje gemensam fest fanns det en vedertagen sanning om att den man som hade genererat de flesta skratten hos kvarterets kvinnor hade vunnit. Detta resulterade i sin tur i en enorm skur av dåliga skämt av en oftast rasistisk eller sexistisk börd, men kvinnorna skrattade för det var precis vad som förväntades av dom.
Under denna gyllene dag så anordnades även ett antal tävlingar - hoppa säck, boccia, gissa antalet kulor i flaskan. Grundmeningen i dessa lekar var under någon försvunnen tid att de skulle vara roliga, men på Hökelundsvägen var de en tävling på liv och död. Föräldrar anmälde sina barn till tävlingarna men var nog själv de som var mest aktiva i tävlandet, de skrek och hojtade, förbannade det eller de barn som sprang istället för att hoppa med sina säckar, suckade djupt när deras barns blåa vattenklot hjälplöst studsade långt ifrån den menade destinationen, stod i timmar och räknade kulor i den förbannade burken. Det var en osagd regel att en god placering i barnens tävling oftast menade ett steg upp i den osynliga hierarki som fanns i kvarteret, en god placering kunde mena en suppleantpostering i kvartersrådet nästa år.

Man kunde kanske ändå tro att Hans, som nyfrälst medlem i KPML (xl-r) skulle ta avstånd till detta spektakel, men det var något som inte ens Frans Kafka skulle ha vågat. Denne homogena samling var just det - homogen – och ens sociala status i gruppen hängde på att man spelade med i spelet. Kvarterets två viktigaste regler var, och dessa tummade man inte på:

1. Ditt hus utsida påverkar värdet av mitt hus; sköt ditt så sköter jag mitt.
2. Jag är som du.

Samklang skulle en utomstående kanske inte kalla det, men om man var väldigt vänlig och någorlunda blind så skulle man kunna kalla det enhällighet. Men varken vänlig eller blind är förhoppningsvis varken du eller jag.

Men för att gå vidare i historien och undvika förmodade utfall mot kvarterets ärade medborgare återvänder vi till Hökelundsdagen. Här har denne festfulla dag faktiskt påbörjats, föräldrar har rengjort och kammat både sig själv och sina avkommor. Barnen har fått förhållningsregler upplästa för sig och föräldrarna har haft det där grälet som alla föräldrar har innan de beger sig själv iväg på någonting som de båda anser vara roligt. Familjefäderna stjälper tack vare denne fejd ner några glas av hemmavarande alkoholsort innan de ger sig av, främst för att irritera sin hustru. Hustrun irriteras ytterligare av att hennes barn drar upp sin skjorta ur byxan varje gång denne tror sig vara utom fokus, men man ska inte underskatta överblicken hos en uppretad moder.
Denne moder hade i sin tur retat upp familjen med ständiga klädbyten (som i sin tur skulle evalueras av alla medlemmar i familjen, och om någon visade någon sorts ointresse så fick denne sig en enorm banna). Modern ville senare ha råd om smink (ska jag använda mycket rouge?), parfym (denne eller denne eller denne, är detta för mycket?), smycken (samma visa), och enormt mycket mera. Allt slutade med ett hus som man inte kunde andas i, där hårsprayen och tax-freeparfymen kämpade om den sista syremolekylen. Men alla stod ut då det var såhär det alltid hade varit, ord som förändring och självinsikt var skällsord på Hökelundsvägen. Men till slut så gick de alla ut på farstun, till synes lyckliga då grannarna kunde se dom, föräldrarna log och barnen tittade åt sidan. Det liknade ett gammalt fabriksfotografi, förmännen log men arbetarna såg ner i golvet. Och det var kanske en ganska passande beskrivning på Hökelundsvägens familjer.

Men denna högtidsdag skulle visa sig påbjuda något annat än en simpel grisfest, under denna grisfest så tog Hökelundsvägen ett stort steg närmre Österlens mörkare sidor. Ty Bulan hade hört talas om denna svulst på Österlen, och hans bakgrund som simpel plundrare övertalade honom att detta var den plats där den nya cirkusen skulle invigas, här skulle allt börja. Kvarterets materialistiska invånare och deras inneboende frustration och hat mot sin omgivning skulle garantera både många besökare och tomma, rika hem.

Det var under Hökelundsdagen som hjulen började rulla.

kapitel tjugosju

Kapitel 27:
Björnkramar

Och så kom den dagen då Eskil reste till Simrishamn för att finna sin sanning. Siskel körde honom i absolut tystnad till stadens kärna, och sen körde han lika tyst därifrån. ”Ska du hitta en sanning får du hitta en väg tillbaka också” sa han, väl medveten om Eskils resa.
Björnkramars lokal låg i utkanten av stadskärnan, i källaren av ett fint sekelskifteshus. Dom höll ”alltid öppet för kramarnas skull” som en väldigt mörk mansröst hade berättat för Eskil över telefonen.

Björnkramar var en homosexuell förening för tjocka, stora, skäggiga män som tyckte om att kramas och baka kakor. Visst förekom det pussar och en och en annan naken stjärt, men främst var det en förening som fokuserade på sällskapliga träffar. Man möttes, kramades, pratade skägg och mat, skrattade. Alla bar jeans, rutig skjorta och läderväst, alla förutom en var mörkhåriga. Om man inte visste bättre kunde man tro att alla i lokalen kramade sin egen spegelbild, men det skulle självklart vara en omöjlighet. Så förnuftet talade sinnet till ro.
Eskil visste inte riktigt vad han hade begett sin in i, men det hör väl till utforskandets art. Här skulle han som ung pojke sällskapa med gamla, tjocka och håriga män, och försöka finna ett släktskap. Kanske skulle en kram ge honom svaret, trycka på någon känslig punkt.

Ob var den som mötte honom i dörren. Likt de flesta i föreningen hade han ett två-stavigt namn, och var till sitt yttre identisk med de andra. Han hade en brummande röst, en snusdosa under läppen och ett ständigt leende på läpparna. När han sedermera såg den lilla palten stå utanför dörren förvandlades leendet till en oförstående blick. Men när Eskil ärligt förklarat sin avsikt med sitt besök över både en och två koppar te så återkom den glada munnen. Detta kunde fixas snabbt, varpå Ob snabbt knäppte upp sin gylf och slängde av sig sina kläder.

kapitel tjugosex

Kapitel 26:
En suput av Guds nåde

Evy Palm hade kastat silkeshandsken och Tommelilla hade plockat upp den. Han hade visserligen inte som sig bör beklagat hennes sorg eller för den delen svurit dyrt att ta upp jakten på Efraim, men han hade låtit höra ett ”hmpfh”, nickat tyst och smugit därifrån att dricka sin andel och slumra bort i sitt gråa vardagstöcken. Tommelilla var ingen präktig hederskarl, men han hade ett gott hjärta och en näve att slå i bordet när så krävdes.

Den natten drömde Tommelilla om Sonja.
Hon stod i sina bondkläder arm i arm med en proper amerikanare med guldtandat leende. Hon log mot Tommelilla och så gick dom sin väg. Hon och Steve. Eller Bob.
När Tommelilla vaknade log han. Han tänkte på Evy. Och på Eskil och allt annat som värmde hans kalla själ.

Senare samma dag dök Bulan upp utanför Tommelillas skjul. Mannarna hade jobbat bra på sistone och förtjänade en rejäl bläcka hade han sagt. Han hade köpt en stor sats eldvatten och till och med visat uppskattning genom att slänga till Tommelilla en extra slant i förbifarten. Tommelilla hade tagit pengarna och bjudit Bulan på ett smakprov av hans eget lilla undangömda specialkrut. Bulan hade snart obehindrat börjat prata vitt och brett om den sensationella utställningen som snart skulle ta hela Sverige med storm. Han beskrev i detalj hur han fått Löwenbrau att spela upp Hitlers sista dagar med en knallpulverpistol och hur han lyckats sy upp en imponerande dräkt som skulle få en lokal tosig tant att föreställa en korsning mellan en tjäder och en kvinna. Han berättade att Tommelilla med säkerhet skulle ha kvalat i hans trupp om det inte vore för att han var oumbärlig för bygden på grund av sin brännvinsproduktion. Han gjorde klart för Tommelilla att detta absolut vore en stor ära för honom, och att han kanske kunde ordna så att Tommelilla fick gästspela när utställning drog över lokal mark. Sedan fortsatte han att berätta om alla de olycksfåglar som borde vara stolta och kunde känna sig sant privilegierade av att ha blivit utvalda.
Tommelilla lyssnade med svalt intresse men vaknade till liv när Bulan började berätta om en lokal grabb som inte än fångats in, men som snart kunde räkna med att bli rikskändis. ”En bildad liten pitt”, hade Bulan sagt. Grabben skulle få sitta i ett litet inglasat bås och svara på kvitt eller dubbelt frågor dagarna i ända. ”Det är klass det”, påpekade Bulan övertygande. Han bodde föresten alldeles i närheten av Tommelilla. I den där gården där hans galning till far och resten av hjonen höll till. Han hette visst Eskil, och var en riktigt skarp jävel. Allt detta hade Bulan fått berättat för sig av Lars-Lars. Nja, kanske inte av Lars-Lars själv, men av dom där idioterna som rände omkring runt honom.
När Bulan blivit kraftigt berusad gick han sin väg för att som han sa ”utmana den där förbannade Jugoslaven i ett regelrätt knivslagsmål”. ”Jag ska snitta den svarte fan”, sa han och lunsade därifrån.

När Bulan gått sin väg försjönk Tommelilla i tankar. Eskil var en bra grabb. Honom kunde det bli någonting av. Det hade Tommelilla lagt märke till nästan med en gång när han först sett honom. Inte som andra. Han hade inte det där sjuka draget som resten av familjen fick dras med. Det där tomma uttrycket man får när man till sist inser att vad man än ger sig på så kommer man med all säkerhet att misslyckas. Det kändes inte bra att låta saker och ting få gå sin gilla gång den här gången. Inte alls bra. Efraim brydde han sig inte nämnvärt om, visst hade Tommelilla haft ögonen på Evy, men Eskil, nej, det var inte bra. Den grabben hade det som krävdes för att ta sig bort från Österlen. Det där lilla extra.

Tommelilla spottade snus och tömde sin mugg. ”Fy Fan” sa han, och föll av stolen.

Vid tivolit:
”Dansa din jävel” vrålade Bulan och vräkte en stor järnstång mot Löwenbrau. Han hade övergett tanken på knivslagsmål så fort han mött Slobodans lömska blick. Nu hade han vänt sig mot en mer jämbördig motståndare, Löwenbrau. ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer”, mumlade Löwenbrau förvirrat och sträckte tafatt ut sin högerarm. ”Res på dig och slåss som en man”, gastade Bulan som vid det här laget var så berusad att verkligen trodde att han stod öga mot öga med Adolf Hitler.
Runt omkring stod en ansamling av tivoliarbetare och hetsade Bulan att göra slarvsylta av Löwenbrau. Löwenbrau som sedan han lämnat Evigheten tvingats på en gammal östtysk passkontrollant-uniform , berövats sin skepparkrans till förmån för en liten svart tuss på överläppen, och genom idog repetition förmåtts att upprepa frasen ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” om och om igen.

[Med alla sina kriminella kontakter hade inte Bulan lyckats lägga händerna på en autentisk tysk uniform daterad från världskriget, utan hade till en början fått nöja sig med en sliten plituniform som Hans Koskinen stulit på Långholmen. Sedermera visade det sig dock att Jaans kusin Lenin varit verksam som passkontrollant i Östtyskland och att han efter sin avgång donerat sin gamla yrkesuniform till brodern. Jaan hade således burit utstyrseln vid diverse högtidliga tillställningar då han inte ägde någon annan kostym att tala om. Uniformen var en aning luggsliten och på rockslaget hade Jaan sytt på en serie tygmärken som uppenbarligen representerade olika divisioner inom den polska ungdomsidrotten. Hur som helst råkade uniformen vara det bättre av två tveksamma alternativ. Allt med resultat att Löwenbrau mest av allt liknade en handikappad passkontrollant med knallpulverpistol]

Stämningen på tivolit var allmänt aggressiv. Under flera dagar hade totalt spritförbud rådigt. Detta eftersom all kraft måste läggas på att föra utställningen i hamn. Bulan ville nu visa sin uppskattning genom att låta arbetshästarna få smaka på Tommelillas beska nektar. Detta uppskattades. Hans Koskinen hade på ynka två timmar lyckats supa sig tillfälligt blind och irrade nu hjälplöst omkring i jakt efter ett slagsmål. Jaan som inte tålde spriten så bra hade i upphetsningen efter den första snapsen letat upp en telefonkiosk där han avsåg att ringa till ett idrottscenter i Swinouschie för att avlägga rapport. I kraft av berusningen hade hans annars så flinka fingrar råkat knappa in fel nummer varför han nu rapporterade till en sekreterare vid en bokföringsfirma någonstans i Ungern. Han märkte ingenting. Einúr Torstínsdottir satt lamslagen av skräck i sin husvagn och bevakade sin dörr. Han hade under påverkan fått syn på tanten i tjäderdräkt och upplevt en inre världsomvälvning. Han drog sig till minnes att han som barn fått berättat för sig om tjäderkvinnan som i gamla tider kommit för att hämta hem de förfäder som irrat runt i Europa efter att ha lämnat sina familjer hemma i Island. Einúr hade således i förvirringen förvrängt någon gammal asa-sägen och applicerat den på sitt eget liv. Och nu satt han alltså och tryckte i sin husvagn i väntan på den hämnande tjäderkvinnan. Bulan var som nämnt i full färd med att göra upp med Europas mörka förflutna, ivrigt påhejad av Orust och Bjarne från Odense, och Bie satt vid utkanten och radade upp pepparshots på ett campingbord.

Så långt var sången om Österlen kommen. Men den sista strofen lät vänta på sig.

Parentes bl.a. innehållande Siskels hotfulla kväde

Stormbyar över den skånska slätten
ölandsbor och gotlänningar
så långt ögat når

Att trampa ner den urskånska säden
att begå hor och att spotta på den utarmade bonden
hängningsdöden räcker icke till
ej heller ilskna blickar
att jaga falskspelare och nyfikna norrbor på flykt

Söderns söner böjer sin rygg
att bära den skånska skammen
vem ska då höja sin röst
och ruska om öbornas lismande spejare

Vem ska tala på den sanna dialekten
och skänka Öland till Lettland
Gotland skall bli litauisk mark
ett råttbo till gåva att göra vad dom vill
förslava och kränka

Baltiska statare skall svälja sitt svårmod
och våldföra sig på denna oheliga mark
alltmedan den skånske bonden njuter sin skörd
och bekymrar sig ej mer
om trashankar från norr

Ovanstående strofer prydde ett officiellt brev som Siskel lät skicka till stadshuset i Visby efter att ha ”förolämpats av öbornas gränslösa dumhet.”

I juni månad gästades Siskel av ett gift konstnärspar från Gotland med vilka han korresponderat under en längre tid. Denna händelse var en väsentlig del i det kulturella utbyte han engagerat sig i på senare tid. Allt i kraft av konstnär och talesman för Österlens kulturliv.

Siskel hade utöver korrespondensen med gotlänningarna varit i samspråk med en hemväveridam från Bräknehoby i Blekinge. Kontakten bröts ehuru hastigt då Siskel vid det att han mottagit en mindre väv i gåva sport damen i fråga om hon drev med honom då han menade att väven ”var så oförlåtligt ful, att solen, i ren protest, vägrat att skina över gården sedan den där nerpissade raggsockan dök upp i brevlådan.” Som om inte det räckte valde Siskel att låta sända en uppstoppad åkersork till den stackars damen under förevändning att:

…detta med all sannolikhet är det enda som är blint nog att uppskatta din konst varför du bör ingå i äktenskap med gnagaren snarast. Må ni få varken barn eller ro.

Vänliga hälsningar,
Siskel.

Strax efter incidenten med den döda åkersorken dök så konstnärsparet från Gotland upp på gården.
Intet ont anande lämnade dom över en hel väska med traditionella gotländska gåvor till Siskel, däribland två prydnadsfår i miniatyr. När Siskel, som fortfarande var uppretad över affären med hemväveridamen från Bräknehoby, fick syn på prydnadsfåren, stelnade hans välkomnande leende till och försvann.

”Vad är det där?”, Siskel pekade på fåren i väskan.
Lovis, som kvinnan hette, log varmt och svarade att ” det eir goåtlänska soåvenirer.” Siskel ryckte till. ”Det ser jag väl för helvete, varför ligger det träfår i väskan?”. Mannen som kallade sig Tristan tittade bekymrat på väskan och svarade oroligt ”det äer ein goåva.”
”Jag har inga barn”, påpekade Siskel kallt. ”Eir dom inte feina? Dom eir håndjoarda”, försökte Lovis. ”Nej det är dom inte. Dom är inte fina. Dom är leksaker för barn. Tror ni verkligen att ni kan komma hit och ge mig leksaker för barn. Förväntar ni er att jag ska lägga mig på golvet och tramsa runt med era får? Tycker ni att jag ska göra det?” Lovis och Tristan vred obekvämt på sig och klämde fram ett ”neij”. ”Ska jag hoppa hage för er också, eller?”, röt Siskel och smällde igen dörren mitt framför näsan på de långväga besökarna.

Förbryllade stod paret kvar en stund utanför dörren alltmedan Siskel vrålade tveksamma uppmaningar inifrån huset. När Siskel slutligen förklarat att han hade för avsikt att bränna upp deras hem och flå deras förbannade får lämnade paret gården och återvände modfällda till Gotland.

kapitel tjugotre

Kapitel 23:
Legenden om Stellan Ström – landsvägsriddaren från Tornahällesta

Stellans mor var en fin flicka från Åhus. Stellans far var en sjöbuse från okänd ort. Stellan själv föddes på ett lastfartyg i Antwerpen strax efter att hans mor flytt hembygden och gått till sjöss tillsammans med fadern. De första åren av sitt liv tillbragte han på världshaven, men efter att fadern dött drunknardöden utanför Madagaskars kust styrde modern skutan mot Skåne där hon lät Stellan få sig ett hem på landbacken. Men med sjön i blodet växte Stellan upp och blev en rastlös ung man. Tornahällesta var inte större än att Stellans missgärningar antog oanade proportioner och snart var han tvungen att lämna sin mor och deras hem på landbacken. Röster fyllde hans huvud. Lockropen från landsvägen överröstade de polissirener som följde Stellans väg från by till by. Under flera år flackade Stellan runt. Utan att slå sig till ro eller en enda gång åka hem. Österlen är fullt av små byar, men till slut tog dom slut och Stellan riktade blicken mot storstaden. Så hände det sig att Stellan försvann ur Bies liv lika snabbt som han dykt upp den där dagen då han bestämde sig för att pröva lyckan i Kristianstad.

kapitel tjugotvå

Kapitel 22:
Det ständiga sökandet efter sanningen

KPML (xl-r) hade ett extrainsatt möte p.g.a. den stundande utställningen. Det var Ruben som önskat det allt sedan det visat sig att hans rumskamrat och röda broder Ladislaus kidnappats av en högljudd, ilsken isländare med bar överkropp. Ladislaus var en tjock och fet socialist, en grådassig, kortvuxen filur med få strängar på sin lyra. Det var en enkel man som inte talade för ofta, och när orden silades igenom hans vildvuxna skägg så talade han så mörkt att golven skakade.
Ladislaus ansiktsbehåring var vida omtalad. Hans huvud bestod mest av ett svart krull med insprängt grått, ett fågelbo till hår följdes tätt av ett enormt, vildvuxet skägg. Någon hävdade även att Ladislaus var skallig, men det märktes inte då hans skägg tagit dess plats, vilket omöjliggjorde att detta påstående kunde bevisas. Det enda man kunde se genom snåret var Ladislaus två grisögon, två plirande ögon som lyste i den svarta hårmassan.

Han hade Lars-Lars satt på sin lista. För inte var det huvudsakligen folk från den egna truppen han valt ut, även om någon god medborgare med ett fysiskt eller psykiskt handikapp hade hamnat på listan. Men detta var mer en efterskänk till Bulan, vars egentliga tanke var att sätta Lars-Lars med kompani i burvagnarna. Men Lars-Lars hade påvisat en ny, intressant väg, en ny inriktning som föll Bulan väl i smaken. Istället för en ansamling gravt handikappade hade han fått tag på en märklig samling människor, diverse lokalt folk från Österlen. Allt ifrån Borrbys cyklande, argsinta alkoholist via Bolshögs 87-åriga enäggstvillingar (som ständigt kom i gräl) till Fröslövs hemväveritant, en till synes oskyldig, försynt tant som i själva verket var en större smutskastningsapparat än hela Amerikas propagandadivision under andra världskriget.
Bulan såg här en chans att inte bara ha EN utställning, med en samling av Österlens olika personligheter såg han även möjligheten till en större folkparksturné. Bulan kunde ta Österlen till resten av folket, visa upp dess deformerade personligheter, man kunde nu bekanta sig med den sydöstra kustens människor utan att behöva bo intill dem. Så många konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning vid de fina skolorna i Stockholm slapp nu skammen i att vända sin bil efter någon enkel månad. För oftast stannade de inte längre än så, efter att ha blivit utfrysta och utskrattade tack vare att de målade något annat än fiskebåtar och fiskehuddor. ”Föur klyddit, vikket jäuvla piss”, brukade kommentaren bli. Och så skrattade dom och gick därifrån, grannarna, och kom aldrig tillbaka.
Detta kunde nu Bulan motverka. Han kunde ta grannarna till Stockholm, sätta dem i en bur och få konstnärerna att känna sig hur konstnärliga och pittoreska som helst. Dom kunde låtsas bo på Österlen ( kanske kunde man slå upp tält bredvid burarna så att det blev lättare att låtsas vara grannar?), och bara genom en blick till vänster kunde man se att man bodde där, då blicken smekte förbi vindpinat, förbittrat fiskareskinn.

Men det var en senare fråga. Först skulle den första utställningen iordningställas.

Det var många i trakten som hade försvunnit, från små knaggliga gubbar till högljudda kvinnor, potatisnäsor och blomkålsöron. Folk hade försvunnit från höger och vänster, vart visste ingen men hos vissa hade misstankarna börjat väckas. För ungefär samtidigt hade Bulans tivoli börjat sin annonsering om ett enormt spektakel, människans avarter skulle ställas ut och diskuteras, de fjättrade skulle bli föremål för seminarier, för insikter om den mänskliga naturen. Ett steg upp på näringskedjan för endast hundra riksdaler!
Men KPML (xl-r) hade sett sambandet. Det var allt inte för inte som de ansågs som traktens främsta tänkare (och socialister!).
Dom hade samlats i sitt församlingshus, ett rött (såklart!) trähus vid Stens Huvuds fot. Hustaket pryddes av en stor, röd, sovjetisk flagga, och på gården stod en åldersstigen byst av Karl Marx. Eftermiddagen skulle just till att övergå till kväll när mötet skulle öppnas, men innan alla försvinnande hade börjat diskuteras, höjde vår Hans rösten.
-Innan vi öppnar ännu en diskussion måste jag låta min strupe ljuda, halvskrek han. Ni vet nog mitt ämne, men min borgerliga fascist till granne...
Sällskapet suckade.
...har nu gått och gjort det mest...ja, jag vet inte...ÄCKLIGA jag någonsin sett. Han har skaffat sig en springbrunn! Hör ni? EN SPRINGBRUNN!! Hans slog ut med armarna. NÅ? vrålade han. När är det egentligen dags att dra gränsen? Jag vet vad vår kära Stalin (konstpaus med vördnad i blicken) skulle ha gjort. Han skulle ha hämtat facklan, marcherat rakt ner till hans hus och tänt på hela skiten! HELA SKITEN!! Och mitt jävla svin till granne skulle fått socialistiskt brännande kula i huvudet, han skulle ha skjutits inför folket!

...och så blev det märkbart tyst, som efter varje gång Hans hade hållit sitt anförande. Det enda man hörde var Borstams suckande.

-Ja, började Sinkadus så sakta. Sinkadus var, som jag tidigare berättat, ordförande för sällskapet. –Nu när vi inlett vårt möte med Hans sidospår skulle jag vilja att vi beger oss till de mer väsentliga frågornas sfär. Har någon någonting emot det?

Alla log utom Hans, han kokade av ilska.

-Då öppnar jag snabbt. Vi har mycket att ställa oss inför, att reda ut. Till exempel; hur ställer vi oss inför detta nya problem? Är Bulans utställning socialistisk? Eller är den äckligt kapitalistisk?
-Fy för kapitalism, väste Jams, en engelsk filmprofessor som smygit sig in i sällskapet.
Sällskapet nickade instämmande.
-Denna nya fråga är svårare och djupare än man kan ana, fortsatte Sinkadus. Är det exempelvis etiskt och moraliskt riktigt att ställa ut fysiskt och psykiskt handikappade, vilket vi kan ana att Bulan ska göra, till förmån för djupare insikt?
-Ladislaus hade inget handikapp, fräste Ruben, märkbart irriterad över Sinkadus påhopp.
-Där sa du en klok sak, ännu en fråga. Vad är det egentligen som Bulan gör?
Sällskapet muttrade.
-Jag är själv inte säker, fortsatte Sinkadus, men om vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi nog komma överens om en ståndpunkt, om vi ska hylla utställningen eller bränna ner hela skiten. Och jag vet att vi har varit fega en tid nu, vi har inte varit tillräckligt aktiva. Vi har inte riktigt vetat vilken fot vi har velat stå på, vi har inte haft en enad front.
Sällskapet tittade ner i sina knän.
-Det var länge sen det brann sist, suckade Sinkadus fram med trött och släpande röst. Det har t.o.m. kommit till min vetskap att KPML (r) kallar oss socialdemokrater. Men vi vet bättre än så, och det här är ett gyllene tillfälle för oss att visa upp oss igen, att bekänna färg, att återvinna folkets förtroende! Vi ska även minnas att kommunalvalet bara är ett år bort. Nästa år ska vi banne mig ta en stol!

Stämningen hade blivit högre, några hade ställt sig på sin stol, någon stod med knäppta händer och glitter i ögonen. Sällskapet utljöd diverse hyllande strupljud och Jams skulle precis sätta fyr på en amerikansk flagga när Sinkadus fortsatte:

-Hör upp, kamrater! Hylla handling, inte ord! Innan vi kan tillåta att denna samling att förvandlas till en rejäl arbetarfest måste vi enas om en ståndpunkt. Jams, är denna utställning en uppvisning i socialistisk eller kapitalistisk linje?
Jams funderade en stund, vände bort huvudet och sa:
-Jag skulle nog behöva en eller två av dom där gyllene dropparna innanför skjortan innan jag tordes ge ett svar.
-Ruben? fortsatte Sinkadus med barsk min, väl medveten om vad skulle hända.
-Den är svårtydd utan den himmelska nektarn. Men när jag väl sköljt ner härligheten kan du få ditt svar.
Sinkadus ilsknade till.
-Heindrich! Nog kan du som intellektuell socialist ge mig ett adekvat svar utan en droppe i kroppen?
Heindrich, stor och väldig, starrbligade på Sinkadus. Efter ett tag lät han sin djupa röst borra in sig i honom:
-Nog kan jag det, sa han. -Men jag vägrar.

Sinkadus huvud sjönk som en sten. Så här brukade det gå till. Det var inte förrän Sinkadus låste upp skåpet och ställde fram dunken som sällskapet påbörjade diskussionen, ett faktum som inte befruktade den socialistiska diskussionen med några egentliga insikter. Det blev mest bara vanvett av hela kalaset. Föreningslivet hade blivit struken på foten av rena alkoholfester, ett stort rus hade lagt sig över hela församlingen. Särskilt illa var det för de medlemmar som aldrig smakat på spriten innan, som Ruben och Jams, de hade i sin politiska övertygelse hävdat att de inte fann nytta i alkoholens virrvarr. Men när Borstam en dag tvingade ner en sup i deras halsar tog allt en allt för vanlig vändning, fokuseringen i partiet ändrades. Forna stolta, intellektuella socialister hade begravt sin tanke i mäsk, de satt och svajade längs alkoholens ångor istället för att skriva politiska pamfletter.
Sinkadus försökte få en vettig mening ur resten av sällskapet, men alla nekade. Någon vände bort blicken, någon skakade på huvudet, någon annan visade med intrikata handrörelser att han ville ha en liten styrketår först. ”En liten droppe till själens brunn”, som Ladislaus brukade säga. Ladislaus som nu var borta, troligen inlåst i en bur på Bulans Tivoli.
-Än en gång, suckade Sinkadus fram, jag har inte läst i ”Det kommunistiska manifestet” att socialistisk högbravur föds ur ett kraftigt rus. Snarare verkar det underförstått att de uppkommer ur ett nyktert, filosofiskt, intellektuellt resonemang. Marx hade Engels, vi har varann. Men Jams, hur enträgen du än är i den frågan, Engels var ingen spritsort.
Jams muttrade surt och tittade bort.
Sinkadus fortsatte:
-Men vi har varit i denna situation förut, och jag vet att ni inte kommer att ge er. Men det är med socialistisk skam i kroppen som jag hämtar dunken. Och samtidigt så luftar jag mitt hopp om att saker och ting inte blir som förra gången [Förra gången hade alkoholen helt tagit överhand, flera handgemäng hade startat, Ruben hade gråtit hela kvällen (han var Österlens mest kärlekskranka, känsliga man), Jams hade dragit kniv mot Borstam, Hans hade stått och vrålat hatramsor på gårdsplanen och Heinrich hade i fyllan hävdat att kapitalismen kanske inte var så illa som de andra tyckte. Som tur var mindes ingen dessa vrånga ord dagen efter, men det visste ju inte Heindrich. Han var nu fast övertygad om att alla andra i sällskapet skrattade åt honom bakom hans rygg].

När Sinkadus nämnde detta så blickade de kollektivt ner i golvet, vissa snabbare än andra. Men när han senare väl satt ner dunken på bordet så vättes snabbt läpparna av alkoholens välvilja, och skäggen slickades snabbt rena för att göra sig redo inför en ny runda. Några vettiga resonemang utbyttes innan ett våldsamt vanvett utbröt, man bestämde sig för att inte döma på förhand, ge utställningen en chans och bestämma sig senare. Visade sig utställningen sen vara en uppvisning i kapitalistisk pissideologi så skulle allt snabbt brännas ner. Men man skulle först syna tillställningen (och Hans påpekade att efter man bränt ner tivolit så kunde man kanske ta en tur inom hans granne).

kapitel tjugoett

Kapitel 21:
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven

Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.

Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.

Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.

Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.

En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.

Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.

Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.

Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.

Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.

Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.

Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.

Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.

När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.

kapitel tjugo

Kapitel 20:
Ändarna börjar mötas

Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.

Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.

Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.

-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?

Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!

Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:

----------------------------

Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas

----------------------------

Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.

Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.

Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.

kapitel nitton

Kapitel 19:
Fingals testamente

Fingal hade noga räknat två riktiga vänner. Vänner i vars sällskap han verkligen trivdes. I denna, Fingals inre vänskapskrets, räknades ingen av familjemedlemmarna in. I familjens sällskap kände han sig som bäst onödig men allt som oftast synnerligen olustig till mods. Han kände sig hemskt gammal. Naturligt nog var Fingals båda vänner avsevärt äldre än vad han själv var. De vandrade faktiskt båda på sluttampen av livets sjörövarplanka och hade överlevt både barndomskamrater och flera släktled därtill. De var de sista tappra kämparna av en lång rad gamla Österlensbor som Fingal knutit band med under sina yngre år. Till en början hade dom tyckt att det föreföll sig lite märkligt att en ung och viril pojke hellre spelade spader med orkeslösa pensionärer än sprang och jagade flickor i buskagen, men efter hand så glömde dom helt enkelt bort att Fingal var generationer yngre och tog honom till sig som en av de sina. Åren gick och en efter en föll dom gamla resenärerna av tåget och till sist var dom bara två kvar. Tre med Fingal. Många förvånades faktiskt över att Fingal lyckats hålla sig kvar så länge som han gjort. Ingen funderade över att Fingals kamrater hade hunnit tillryggalägga trettio års svårtrampad landsväg redan innan Fingal ens var född. Till och med Fingals gamla skolkamrater mindes honom från skoltiden som en gammal gubbe med skepparkrans och pipa. Sedan hade han liksom hängt sig kvar som en envis gammal melodi från deras bardoms Österlen. Fingal brukade säga att hans korta tid på jorden ofta kändes som tio långa mansåldrar tillbringade i en mörk och mycket trång gruva. Han ansåg inte alltid att livet var gott att leva, men det var någonting som skulle göras så det var lika bra att bita ihop och trampa på.

Löwenbrau var av tysk härkomst och hade enligt vittnesmål slagit sig ner på Österlen någon gång under seklets gryning. Han var änkling sedan någon gång på femtiotalet och vad mera var barnlös sedan en längre tid. En si sådär fem år efter att Fingal lärt känna honom i sin ungdoms hårda dagar drabbades Löwenbrau av en allvarlig stroke och hade sedan dess inte yttrat ett enda begripligt ord. Icke desto mindre förblev han en central figur i den äldre gemenskapen, och när det skulle till att spelas spader så rullades han utan undantag in till bordet och förseddes med såväl kort som tillhörande skärmkeps. Korten spelades förvisso av hans ungdomsvän och generationskamrat Sixten Strid som var en väldig tävlingsman och en tämligen dålig förlorare därtill. Det var hur som helst ingen slump att Löwenbraus kort gång på gång spelades till Sixtens fördel.

Fingal och Löwenbrau och Sixten hade några få, men ytterst fundamentala, saker gemensamt. Dom var alla tre, åtminstone till själen, uråldriga. Dom skydde kvinnor i sociala sammanhang till nästan vilket pris som helst av den enkla anledning att dom helt enkelt inte förstod sig på det täcka könet och därför fann sig oanvändbara i kvinnors närhet. Och sist men inte minst, dom hade alla tre skepparkrans och envisades prompt med att röka pipa av den gamla bortglömda sorten. Tillsammans utgjorde dom ryggraden av Österlens excentriska gammelfolk. Dom var gamlingar av den gamla skolan. Gammelmanskläderna var lika viktiga som den nedärvda käppen och den dimmiga och livlösa blicken lika viktig som att det inte växte naturligt hår på hjässan. Det fanns en stolthet väl värd att bevaka i deras position som traktens gamla gubbgäng.

Sixten Strid var stolt österlensbo sedan generationer tillbaka och hade lärt känna Löwenbrau under trettiotalets slutskede då det var allmänt känt att Sixten var s.k. tyskvänlig. När det sedermera stod klart att tyskarna skulle komma att förlora kriget förnekade Sixten emellertid sitt tidigare så brinnande stöd för Tyskland och bröt således kontakten med Löwenbrau för att inte dra på sig onödiga misstankar. Flera år senare, då de båda var änkemän och trötta på livets nycker, återförenades de och svor dyrt och heligt att stå rygg mot rygg och slåss mot det moderna samhället och den förtappade ungdomen under resten av sina dagar. När Fingal så småningom dök upp såg dom en gammal mans flämtande låga i hans ögon och tog honom under sina vingar.

Sedan var det spader på måndagar.

En gång i månaden samlades dom för att gå igenom sina respektive testamenten för att försäkra sig om att ingen under månaden som gått råkat ändra på något som inte skulle ändras på i någon stund av tillfällig förvirring. Det hade aldrig hänt att någon ändrat på något. Deras testamenten var hur som helst väldigt enkla att tyda och lämnade inte mycket utrymme för ändringar alls. Det var överenskommet att den som överlevde de andra två skulle få de båda andras pipor. I händelse av att två överlevde skulle den bortgångnes pipa läggas i en låda tills någon av de andra två dött då den som överlevt de båda andra skulle få båda piporna. Något annat nämnde inte testamentet.

Dessutom träffades dom tre ålderstigna herrarna åtskilliga gånger i månaden i väntrummet hos byns ende praktiserande läkare. Det rörde allt från ålderskrämpor till hastigt tilltagande starr och svårigheter med matsmältningen. Fingal dök ofta upp bara för att få reda på exakt hur många dagar han kunde förväntas ha kvar i jordelivet. Han fick alltid samma svar. Eftersom hans fysik i stort sett motsvarade vad som kunde förväntas av en man i medelåldern bortsett från en något krum rygg och ett i förtid föråldrat yttre så var det givetvis stört omöjligt för den stackars läkaren att förutse hans livslina. Den krumma ryggen var för övrigt resultatet av många års övertygelse av att hans skelett var förvridet av ålder. Redan vid tjugo års ålder började Fingal vandra genom Österlen med böjd rygg. Efter ett par år kunde han av förklarliga skäl helt enkelt inte räta på ryggen längre.
Då var det sämre ställt med Löwenbrau och Sixten Strid. Tillsammans hade dom avverkat i stort sett varenda åkomma som stod att finna i läkarens lexikon. Det var inget mindre än ett mirakel att dom överhuvudtaget andades. Men det gjorde dom. Och om man inte visste bättre kunde man tro att dom höll sig vid liv i ren trots mot ungdomen och det moderna samhället.

Spader på måndagar, genomgång av testamente en gång i månaden och regelbundna läkarbesök varvat med stoppning av pipa och ansning av skepparkrans sammanfattar Fingals tillvaro ganska väl. Detta var vad han levde för och det gjorde han heller ingen hemlighet av. Där emellan låg han mest i sin säng och ojade sig över livets plågsamhet. Nåja, ingen kan säga att han inte gav barnen den frihet dom behövde. Och när barnen får springa fritt då blomstrar deras små personligheter som smörblommor i vårsolen. Så sant som det var sagt.