Där satt han, Staffan, vid sitt hus, vid sin sjö. Dimman hade lagt sig sådär vackert över vattenytan, den smekte varsamt ytskiktet och skänkte den en mystik som alla de där filmerna gärna tillskrev den. Det struntade dock Staffan blankt i. Han hade valt att hellre titta djupt i flaskan denna dagen, och dimman var bara en av flera saker som valde att lägga sig på någonting annat, något dunkelt som sett det lämpligt att leva på någonting annat, ta sin näring och bekräfta sin existens genom att sätta sig i sammanhang med något som var vackert. För helvete, en dimma är bara ett jävla jämntjockt grått moln som gör att din syn försämras, inte små älvor på vattenytan som någon försupen poet uttryckte det. Dimman som dansade på vattenytan var helvetet på jorden där, någon sekund, och sen tog solens bländande sken, insekternas parningshymner och i ett irrationellt ögonblick Git Gay över fokus för hans irritation. Sen drack Staffan ännu en klunk, och så nollställdes allt.
Staffan hade kanske jobbat för länge på särskolan. Det var en återkommande tanke som snurrat med allt vildare frenesi i hans skalle sen Lars-Lars med kompani tagit över all slags kontroll på skolan. Inte nog med att han kallades för fröken av elevernas föräldrar, inte nog med att hans kollegor börjat sluta tilltala honom efter att situationen i hans klass börjat urarta, inte nog med att han lade mer tid till att torka upp diverse pölar med urin och andra kroppvätskor än att dra upp revolutionerande och utvecklande strategier för sin elevgrupp. Dagligen fick han numera även utstå att hans elever spottade, puttade och slog honom, men då han försökte påpeka för kollegor och ledning att detta var en ohållbar situation möttes han av avsmak och förakt, han kunde för sjutton gubbar inte lägga den skulden och ansvaret på sina elever? Han kunde med en gnutta heder kvar möjligtvis hänvisa en del av orsaken till sina elevers diagnoser, men inte ens detta var en helt problemfri och/eller ansvarstagande slutsats. 'Det kan möjligtvis tolkas som att man skyller ifrån sig', sa en kollega och gick därifrån. Och där stod han, Staffan, med urin på skjortan.
Han ryste, och skakade långsamt sitt huvud från sida till sida. 'Jävla miffon', viskade han tyst, men drabbades av en sällsam skam sekunden efter han väst fram orden mellan sina tänder. Dock upprepade han snabbt orden innan skamman lagt sig som ett mörker över honom.
'Jävla miffon'.
fredag 5 juni 2009
måndag 30 mars 2009
kapitel fyrtiosju
Kapitel 47:
Stellan Ströms sista strid
Stellan vaknade i sin sovsäck utanför ladan strax innan solen stigit upp. Han var stelfrusen och kroppen värkte så illa att han fick vänta flera minuter innan han till slut kunde förmå sig att sätta sig upp. När han så småningom återfått känseln i benen gav han sig på att försöka resa sig försiktigt. Han vaklade till, men återfick strax balansen. Ögonen ville inte riktigt fokusera så han lutade sig försiktigt mot ladan i väntan på att världen skulle återfå sin skärpa. Stellan stod kvar en stund och lät den stigande solen värma honom lite åt gången. Men så prasslade det till i buskagen och en liten sten träffade Stellans arm just som någon skymtade förbi som hastigast i snåret. Stellan såg sammanbiten ut. Han nickade i riktning mot buskagen och böjde sig ner för att rulla ihop sovsäcken och röja undan spåren efter sig. Med sovsäcken över axeln klev han försiktigt iväg, bort från ladan och in i buskagen.
Stellan och Tommelilla satt mitt emot varandra. De satt vid det lilla bordet i Tommelillas skjul där Sonja en gång suttit och spillt sin själ. Den här gången var samtalet mindre uttrycksfullt och brännvinet lyste ännu så länge med sin frånvaro. Den tomma bordsskivan var just vad som gjorde att myrorna kröp och krälade över Tommelillas beniga lekamen. Men han hade lovat sig själv att inte röra en droppe förrän samtalet var över och stenen satt i rullning.
Tommelilla var inte glad i att samtala och med torrlagd strupe fann han det rent av plågsamt. Men han gjorde så gott han kunde och han uppskattade att hans bordskamrat inte verkade störas av hans osammanhängande harranger eller de obekväma tystnaderna därimellan. I grund och botten var de av samma skrot och korn, tänkte Tommelilla. Den största skillnaden mellan honom och Stellan var nog att Stellan sett världen från en bussruta medan han själv skådat livet genom en repig flaskbotten. Annars var de när allt kom omkring ganska så lika varandra.
Stellan lyssnade uppmärksamt på Tommelilla och visade inga tecken på att beröras av historian alls förrän Bie kom på tal. Då skakade han på huvudet och knöt näven under bordet.
”Så, vi kanske måste göra nått va?”
Stellan nickade sakta och skickade iväg en gul loska mot hörnet av rummet.
Det bestämdes att Tommelilla skulle hålla uppsikt över Bulan och hans gäng medan Stellan skulle hålla ögonen på Lars-Lars och hans kumpaner ifrån sitt provisoriska tillhåll bakom ladan. Stellan skulle dessutom försöka få kontakt med Orust innan Bulan satte klorna i honom igen och förhoppningsvis skulle han kunna övertala honom att slå sig i slag med Stellan och Tommelilla om han bara kunde se vilken fara Bie svävade i. Allting hängde på en mycket skör tråd, det insåg de bägge två, men Stellan sa att om allt bara föll på plats så hade de nog fan en ärlig chans iallafall. Bulan var inte det stora problemet sa Stellan. Värre var det med Lars-Lars och hans gäng eftersom de var mindre beräkneliga och eftersom ingen riktigt visste vad de var ute efter. Bulans drivmotor var och hade alltid varit reda pengar men Lars-Lars verkade drivas av långt bedrägligare begär. Stellan hoppades ändå på att om han bara kunde hålla sig undan och studera rövarbandet i ladan under ett par dagar så skulle han kanske kunna lära sig mer om hur de fungerade och till slut komma på ett bra sätt att sätta in nådastöten. Tommelilla uppskattade Stellans plan och föredrog faktiskt att hänga Bulan i bakhasorna eftersom han på senaste tiden känt sig väldigt illa berörd av Lars-Lars närvaro. Han berättade så gott han kunde för Stellan om vad han visste och hade iaktagit av Lars-Lars olika förehavanden. Stellan nickade uppmärksamt och verkade lägga allt som sades på minnet.
I övrigt bestämde de två tilltufsade vapenbröderna att vad gällde de inburade stackarna på tivolit så vore det nog säkrast att låta dem sitta där de satt medan de försökta få bättra översikt över situationen. Både Stellan och Tommelilla enades om att inte göra något förhastat som skulle äventyra hela affären. De skulle sköta det snyggt och rent, bestämde de. Huvudsaken var att Bie och Eskil hölls i säkerhet, resten fick komma som en ren bonus.
När samtalet tystnat så gjorde Tommelilla det som han alltid gjorde när samtalen tystnade, han plockade fram flaskan. De drack under tystnad och de slutade inte dricka förrän lemmarna var för bångstyriga för att lyckas plocka ner en till från hyllan. Stellan ramlade ut ur skjulet och Tommelilla ville säga åt honom att stanna i värmen och sova ruset av sig men tungan ville inte låta sig tämjas och orden blev till grötiga läten istället för begripliga ord. Så Tommelilla rullade in sig i trasmattan på jordgolvet och vaggades till djup sömn av brännarens rytmiska dunkande.
När Stellan låg för döden blev världen en lite kallare plats. Rubbad från sans av spritens ångor dråsade han ner i en livlös hög bakom ladan utan att komma ihåg att svepa in sig i rocken, än mindre i sovsäcken. Benig som han var blev nattens isande kyla för mycket för hans trasiga själ och den lämnade kroppen just som kylan släppte taget om natten och lät daggen mjuka upp gräset bakom ladan. Österlens sista landsvägsriddare red iväg i den disiga gryningen och fyra korsande landsvägar gnällde en tyst klagosång till hans ära.
När Bie hittade Stellans stelfrusna kropp blev hon kall i själen och mörk i blicken. Österlens sista ficklampa hade slocknat för hennes ögon och världen var en hård plats för hårda flickor. Hon slipade kniven och blåste ut den lilla flämtande lågan i själens djup. Hädanefter skulle hon bara följa lukten av blod och hugga sig fram till nästa säng.
När Siskel fick nys om strykaren som hittats bakom ladan skrev han ett alldeles för långt klagobrev till kommunpolitiker och polis där han krävde att alla kringstrykande hippies skulle öronmärkas och noga hållas efter av sociala myndigheter. Man kunde inte heller förvänta sig att hederligt folk skulle behöva valla runt luffare som bortsprungna katter eller upplåta sin gröna mark åt deras improviserade gravplatser, menade han. Siskel hade tur eftersom Bie redan lämnat gården utan avsikt att återvända när hon fick syn på en insändare i Ystads Allehanda som summerade hans kontroversiella åsikter. Hon svor och snittade upp tidningen med en skicklig knyck som tydligt nog talade om för hennes farbror vad hon tyckte om hans sura pissande på en fattig mans sista sovplats.
Så föll ännu ett löv från berättelsens träd och de som hänger kvar darrar av rädsla inför hotet om en lång kall vinter. Men stenen som Tommelilla och Stellan satt i rullning den rullade på fastän vapenbrödernas allians låg krossad i sin vagga. Den rullade fort och tungt och den rullade rakt mot Österlens blödande hjärta.
Stellan Ströms sista strid
Stellan vaknade i sin sovsäck utanför ladan strax innan solen stigit upp. Han var stelfrusen och kroppen värkte så illa att han fick vänta flera minuter innan han till slut kunde förmå sig att sätta sig upp. När han så småningom återfått känseln i benen gav han sig på att försöka resa sig försiktigt. Han vaklade till, men återfick strax balansen. Ögonen ville inte riktigt fokusera så han lutade sig försiktigt mot ladan i väntan på att världen skulle återfå sin skärpa. Stellan stod kvar en stund och lät den stigande solen värma honom lite åt gången. Men så prasslade det till i buskagen och en liten sten träffade Stellans arm just som någon skymtade förbi som hastigast i snåret. Stellan såg sammanbiten ut. Han nickade i riktning mot buskagen och böjde sig ner för att rulla ihop sovsäcken och röja undan spåren efter sig. Med sovsäcken över axeln klev han försiktigt iväg, bort från ladan och in i buskagen.
Stellan och Tommelilla satt mitt emot varandra. De satt vid det lilla bordet i Tommelillas skjul där Sonja en gång suttit och spillt sin själ. Den här gången var samtalet mindre uttrycksfullt och brännvinet lyste ännu så länge med sin frånvaro. Den tomma bordsskivan var just vad som gjorde att myrorna kröp och krälade över Tommelillas beniga lekamen. Men han hade lovat sig själv att inte röra en droppe förrän samtalet var över och stenen satt i rullning.
Tommelilla var inte glad i att samtala och med torrlagd strupe fann han det rent av plågsamt. Men han gjorde så gott han kunde och han uppskattade att hans bordskamrat inte verkade störas av hans osammanhängande harranger eller de obekväma tystnaderna därimellan. I grund och botten var de av samma skrot och korn, tänkte Tommelilla. Den största skillnaden mellan honom och Stellan var nog att Stellan sett världen från en bussruta medan han själv skådat livet genom en repig flaskbotten. Annars var de när allt kom omkring ganska så lika varandra.
Stellan lyssnade uppmärksamt på Tommelilla och visade inga tecken på att beröras av historian alls förrän Bie kom på tal. Då skakade han på huvudet och knöt näven under bordet.
”Så, vi kanske måste göra nått va?”
Stellan nickade sakta och skickade iväg en gul loska mot hörnet av rummet.
Det bestämdes att Tommelilla skulle hålla uppsikt över Bulan och hans gäng medan Stellan skulle hålla ögonen på Lars-Lars och hans kumpaner ifrån sitt provisoriska tillhåll bakom ladan. Stellan skulle dessutom försöka få kontakt med Orust innan Bulan satte klorna i honom igen och förhoppningsvis skulle han kunna övertala honom att slå sig i slag med Stellan och Tommelilla om han bara kunde se vilken fara Bie svävade i. Allting hängde på en mycket skör tråd, det insåg de bägge två, men Stellan sa att om allt bara föll på plats så hade de nog fan en ärlig chans iallafall. Bulan var inte det stora problemet sa Stellan. Värre var det med Lars-Lars och hans gäng eftersom de var mindre beräkneliga och eftersom ingen riktigt visste vad de var ute efter. Bulans drivmotor var och hade alltid varit reda pengar men Lars-Lars verkade drivas av långt bedrägligare begär. Stellan hoppades ändå på att om han bara kunde hålla sig undan och studera rövarbandet i ladan under ett par dagar så skulle han kanske kunna lära sig mer om hur de fungerade och till slut komma på ett bra sätt att sätta in nådastöten. Tommelilla uppskattade Stellans plan och föredrog faktiskt att hänga Bulan i bakhasorna eftersom han på senaste tiden känt sig väldigt illa berörd av Lars-Lars närvaro. Han berättade så gott han kunde för Stellan om vad han visste och hade iaktagit av Lars-Lars olika förehavanden. Stellan nickade uppmärksamt och verkade lägga allt som sades på minnet.
I övrigt bestämde de två tilltufsade vapenbröderna att vad gällde de inburade stackarna på tivolit så vore det nog säkrast att låta dem sitta där de satt medan de försökta få bättra översikt över situationen. Både Stellan och Tommelilla enades om att inte göra något förhastat som skulle äventyra hela affären. De skulle sköta det snyggt och rent, bestämde de. Huvudsaken var att Bie och Eskil hölls i säkerhet, resten fick komma som en ren bonus.
När samtalet tystnat så gjorde Tommelilla det som han alltid gjorde när samtalen tystnade, han plockade fram flaskan. De drack under tystnad och de slutade inte dricka förrän lemmarna var för bångstyriga för att lyckas plocka ner en till från hyllan. Stellan ramlade ut ur skjulet och Tommelilla ville säga åt honom att stanna i värmen och sova ruset av sig men tungan ville inte låta sig tämjas och orden blev till grötiga läten istället för begripliga ord. Så Tommelilla rullade in sig i trasmattan på jordgolvet och vaggades till djup sömn av brännarens rytmiska dunkande.
När Stellan låg för döden blev världen en lite kallare plats. Rubbad från sans av spritens ångor dråsade han ner i en livlös hög bakom ladan utan att komma ihåg att svepa in sig i rocken, än mindre i sovsäcken. Benig som han var blev nattens isande kyla för mycket för hans trasiga själ och den lämnade kroppen just som kylan släppte taget om natten och lät daggen mjuka upp gräset bakom ladan. Österlens sista landsvägsriddare red iväg i den disiga gryningen och fyra korsande landsvägar gnällde en tyst klagosång till hans ära.
När Bie hittade Stellans stelfrusna kropp blev hon kall i själen och mörk i blicken. Österlens sista ficklampa hade slocknat för hennes ögon och världen var en hård plats för hårda flickor. Hon slipade kniven och blåste ut den lilla flämtande lågan i själens djup. Hädanefter skulle hon bara följa lukten av blod och hugga sig fram till nästa säng.
När Siskel fick nys om strykaren som hittats bakom ladan skrev han ett alldeles för långt klagobrev till kommunpolitiker och polis där han krävde att alla kringstrykande hippies skulle öronmärkas och noga hållas efter av sociala myndigheter. Man kunde inte heller förvänta sig att hederligt folk skulle behöva valla runt luffare som bortsprungna katter eller upplåta sin gröna mark åt deras improviserade gravplatser, menade han. Siskel hade tur eftersom Bie redan lämnat gården utan avsikt att återvända när hon fick syn på en insändare i Ystads Allehanda som summerade hans kontroversiella åsikter. Hon svor och snittade upp tidningen med en skicklig knyck som tydligt nog talade om för hennes farbror vad hon tyckte om hans sura pissande på en fattig mans sista sovplats.
Så föll ännu ett löv från berättelsens träd och de som hänger kvar darrar av rädsla inför hotet om en lång kall vinter. Men stenen som Tommelilla och Stellan satt i rullning den rullade på fastän vapenbrödernas allians låg krossad i sin vagga. Den rullade fort och tungt och den rullade rakt mot Österlens blödande hjärta.
onsdag 25 mars 2009
kapitel fyrtiosex
Kapitel 46:
A Farewell to Arms
Till de få som vet vem jag är.
När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.
Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.
Jag tröttnar.
Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.
Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.
I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.
Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.
Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.
Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.
Må ni aldrig nå samma insikt som jag.
Hans.
A Farewell to Arms
Till de få som vet vem jag är.
När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.
Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.
Jag tröttnar.
Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.
Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.
I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.
Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.
Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.
Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.
Må ni aldrig nå samma insikt som jag.
Hans.
söndag 15 mars 2009
kapitel fyrtiofem
Kapitel 45:
Lögnen är ett trubbigt vapen
”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”
Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.
När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.
Intermezzo
Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.
Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.
Lögnen är ett trubbigt vapen
”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”
Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.
När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.
Intermezzo
Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.
Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.
måndag 9 mars 2009
kapitel fyrtiofyra
Kapitel 44:
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie
Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.
Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.
”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.
Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.
Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.
När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie
Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.
Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.
”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.
Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.
Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.
När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.
söndag 1 mars 2009
kapitel fyrtiotre
Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule
”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.
Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.
Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.
”…glans bländar…”
”… horisontens vattenfyllda terrass”
Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.
Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.
Vid nervändens ände, där satt den fule
”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.
Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.
Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.
”…glans bländar…”
”… horisontens vattenfyllda terrass”
Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.
Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.
söndag 22 februari 2009
kapitel fyrtiotvå
Kapitel 42:
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
Olyckskorpar och vingklippta duvungar
Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.
Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”
Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”
Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.
När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”
”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”
Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.
Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.
söndag 15 februari 2009
kapitel fyrtioett
Kapitel 41:
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
Aslan i lejonburen
Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.
En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen
När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?
söndag 8 februari 2009
kapitel fyrtio
Kapitel 40:
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
Soul-Sten och Ensamheten
Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.
Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.
Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.
Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.
Ingen hade dock varit nära.
Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.
Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.
Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.
Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.
Han myste, för han var inte ensam längre.
Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.
Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.
söndag 1 februari 2009
kapitel trettionio
Kapitel 39:
Bjarne från Odense
Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.
Bjarne från Odense
Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.
söndag 25 januari 2009
kapitel trettioåtta
Kapitel 38:
Sonja ser
Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.
Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.
Sonja ser
Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.
Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.
onsdag 21 januari 2009
kapitel trettiosju
Kapitel 37:
Om Aslan och Jaan
Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.
Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.
Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.
Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.
Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.
Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.
Jaan var ensam. Och han hade letat länge.
En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:
Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand
Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår
Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd
Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft
Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad
Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag
Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal
Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda
Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad
Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial
Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.
Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.
Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.
Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.
Om Aslan och Jaan
Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.
Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.
Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.
Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.
Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.
Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.
Jaan var ensam. Och han hade letat länge.
En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:
Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand
Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår
Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd
Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft
Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad
Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag
Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal
Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda
Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad
Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial
Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.
Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.
Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.
Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.
måndag 12 januari 2009
kapitel trettiosex
Kapitel 36:
Vi plockar upp en lös tråd och knyter ihop den med en annan lös tråd
Det börjar nu bli hög tid att vi plockar upp ännu en lös tråd som hängt och dinglat alldeles för länge. Den lösa tråden som jag tänker på är ingen mindre än Stellan Ström.
Stellan Ström satt på sin säng i sitt rum på ett missionshem i Kristianstad. Han kände sig nedstämd. Sirenerna som ropat lockrop åt honom från andra sidan landsvägen så länge han kunde minnas hade plötsligt tystnat och hans fötter hade börjat skava så illa att vandringen blev till en börda. Landsvägsriddaren från Tornahällesta hade fått motorstopp i själen och någon verkstad kunde han inte hitta. Så han satte sig ner på kanten av sin lånade säng och var nedstämd. Det enda han kunde säga med säkerhet var att saker ting inte hade varit sig lika sedan han begivit sig ut på vägarna med siktet inställt på Kristianstad. Någonting saknades.
Telefonen ringde. Stellan rycktes ur sin febriga dagdröm och lyfte på luren. Han var tyst, lyssnade länge och lade sedan på luren igen. Han såg sig om i rummet. Inte mycket att ha. Han drog på sig sina leriga kängor och så lämnade han rummet med vidöppen dörr. Nu visste han vad det var han saknade.
Tommelilla tänkte och tänkte. Men hur han än tänkte så kunde han inte klura ut någon riktigt bra lösning på problemet. Han behövde hjälp. Det kändes olustigt för Tommelilla hade aldrig vare sig behövt be om eller för den delen bett om hjälp tidigare. I ärlighetens namn visste han faktiskt knappt hur man bar sig åt. Men han kunde sitt brännvin och lugnad av den vetskapen tågade han iväg mot telefonkiosken vid landsvägen för att ringa ett synnerligen avgörande samtal.
Vi plockar upp en lös tråd och knyter ihop den med en annan lös tråd
Det börjar nu bli hög tid att vi plockar upp ännu en lös tråd som hängt och dinglat alldeles för länge. Den lösa tråden som jag tänker på är ingen mindre än Stellan Ström.
Stellan Ström satt på sin säng i sitt rum på ett missionshem i Kristianstad. Han kände sig nedstämd. Sirenerna som ropat lockrop åt honom från andra sidan landsvägen så länge han kunde minnas hade plötsligt tystnat och hans fötter hade börjat skava så illa att vandringen blev till en börda. Landsvägsriddaren från Tornahällesta hade fått motorstopp i själen och någon verkstad kunde han inte hitta. Så han satte sig ner på kanten av sin lånade säng och var nedstämd. Det enda han kunde säga med säkerhet var att saker ting inte hade varit sig lika sedan han begivit sig ut på vägarna med siktet inställt på Kristianstad. Någonting saknades.
Telefonen ringde. Stellan rycktes ur sin febriga dagdröm och lyfte på luren. Han var tyst, lyssnade länge och lade sedan på luren igen. Han såg sig om i rummet. Inte mycket att ha. Han drog på sig sina leriga kängor och så lämnade han rummet med vidöppen dörr. Nu visste han vad det var han saknade.
Tommelilla tänkte och tänkte. Men hur han än tänkte så kunde han inte klura ut någon riktigt bra lösning på problemet. Han behövde hjälp. Det kändes olustigt för Tommelilla hade aldrig vare sig behövt be om eller för den delen bett om hjälp tidigare. I ärlighetens namn visste han faktiskt knappt hur man bar sig åt. Men han kunde sitt brännvin och lugnad av den vetskapen tågade han iväg mot telefonkiosken vid landsvägen för att ringa ett synnerligen avgörande samtal.
söndag 4 januari 2009
kapitel trettiofem
Kapitel 35:
Brinn Österlen, brinn
En ny kvinna på gården var inget som passerade någon obemärkt förbi. Inte sedan Sonja hade en fullvuxen kvinna satt sin fot inne i huset och då var ju ändå inte Sonja mycket till kvinna till att börja med. Inte om man frågade Siskel iallafall. Mercedes de la Cruz var en hel del kvinna. Det menade iallafall Siskel. Ingen sa emot honom så det blev snart till allmän kännedom att Mercedes de la Cruz ute på Siskel och Fingals gård, hon var en hel del kvinna hon. Och det var hon, bildligt såväl som bokstavligt talat. En del menade till och med lite elakt att om gården skulle börja brinna en gång till så skulle ju hela familjen med lätthet kunna gömma sig under Mercedes de la Cruz väldiga kjol. Fast den sortens plumpa skämt uttalades aldrig inför Siskel, och tur var nog det för i Siskels annars så kritiska ögon var Mercedes de la Cruz en näranog perfekt kvinna. Om detta talade han ofta. Han sa titt som tätt att hennes skarpa intellekt kunde liknas vid en spänd pilbåge, alltid reda att fyra av sina dödliga pilar. Detta sa han trots att han inte förstod ett ord av vad hon sa. Deras vänskap låg mycket djupare än så, fnyste han bara och avfärdade snabbt alla frågor som lät alltför simpla och jordnära i hans igengrodda öron. Om någon frågade honom hur han kunnat norpa till sig Mercedes de la Cruz mitt under näsan för Jams så skrattade bara Siskel högt. Han sa att Jams, det var en första klassens fjant utan ett endaste hederligt ben i sin ynkliga kropp. ”Dessutom vet väl för fan varenda halvt utvecklad människa i det här avlånga landet”, påpekade han med ett hånfullt leende, ”att det inte går att odla ris på den urskånska slätten.”
Det dröjde inte speciellt länge innan Jams fick nys om ryktena som sa att Siskel talade vitt och brett om honom i minst sagt oblida ordalag. Som om förlusten av Mercedes de la Cruz inte var tillräckligt förödande i sig hade den där sluge räven nu fått för sig att vrida om kniven ytterligare. Det kunde Jams inte blunda för. Han började fila på sin hämnd i tysthet.
Såsom alla sydamerikaner hade Mercedez de la Cruz både något sorgligt och något argsint i blicken. Detta berodde enligt Siskel på den kvava temperaturen som svepte in kontinenten som en blöt filt samt på indianernas envisa tuggande av kokablad. Han sa detta, inte som en förebrådelse, utan med både ilska och uppror i rösten. Indianerna och deras landsmän var nämligen ständigt förtryckta av dom där ”förbannade klåparna till jenkare med sina odugliga fordar och sina smaklösa coca-colaburkar”, sa han och skakade på huvudet. Siskel sänkte sin knutna näve och Mercedez de la Cruz såg på honom med sin sorgliga och argsinta blick. Vad hon egentligen tänkte på visste ingen.
”VIVA ZAPATA!”
Vrålet hördes lång väg när brevbäraren slirade ut från gården och fortsatte nerför landsvägen. I sin hand höll Siskel ett stämplat visum utfärdat av någon officiell person på mexikanska konsulatet. Nu var han äntligen på väg. Österlen skulle han lämna bakom sig som en överfylld toalett han inte tänkte spola. Så fort han läst igenom det medföljande brevet från konulatet for han in på sin kammare för att packa. Ett par representativa tavlor av lämplig storlek, en alpacka-poncho han införskaffat på Kiviks marknad inför en eventualitet som denna, ett par standardverk från bokhyllan och ett litet miniatyrporträtt han själv tecknat en gång i sin ungdom föreställande den store filosofen Gdansk (att förvara i bröstfickan, närmast hjärtat).
Siskel samlade ihop sin spridda familj (alla utom Tommelilla) och tog avsked av dom en efter en. Såsom en general som tvingas lämna sina soldater i sticket tog han dom i hand och höll kvar lite extra länge när han kom till Eskil.
”Revolutionen kallar”, sa han och tittade allvarligt på Eskil som inte kunde hålla tårarna tillbaka. ”Seså, min pojke. Nu ska du inte gråta, istället ska du samla ihop din skock får och ingjuta dom med mod inför livets hårda bataljer.” Siskel svepte med armen mot Fingal, Bie och Lars-Lars utifall någon nu inte hade förstått vilka får han åsyftade. ”Revolutionen börjar i Mexiko min pojke, men sanna mina ord, den kommer att avslutas på Österlen. Och då måste du vara här och anföra armén med en röd fana som svajar i vinden. Och från den fanan ska ingen annan än den store Gdansk blicka ner på sina lärljungar med outsägligt visa ögon som säger oss att; det var gott Eskil, detta du gjorde för mig och för Österlen.”
Eskil torkade bort en tår, log lite förläget mot sin farbror och rätade sedan stolt på ryggen. Han gjorde honnör, och honnören besvarades strax av hans farbror. Även Lars-Lars lilla tjocka arm for upp i någon form av hälsning men om detta tog ingen någon notis. ”För den där lille rullstolsmarodören är det minsann inte långt mellan tanke och handling”, som Siskel brukade säga med ett elakt skratt.
När händer skakats och alla eventuella avskedsbrev lämnats över till Eskil att vidarebefordra till diverse konstsällskap, politiska grupperingar och nyhetsredaktioner i omnejden, tog Siskel sin Mercedez de la Cruz under armen och tågade nerför grusvägen och vidare bort mot busshållplatsen.
Just som Siskel steg på bussen som skulle föra honom och hans trolovade till flygplatsen vände han sig om en sista gång och sa: ”Brinn Österlen, brinn upp och bli till bördig jord igen. Kanske ses vi igen, kanske inte.”
Ett anonymt tips inringt av en namnlös engelsktalande röst berättade för säkerhetspolisen i Mexiko City om en misstänkt svensk bombman som lejts i all hemlighet av mexikanska rebellstyrkor i syfte att störta landets regering. Tipsaren gav ett redigt intryck tyckte polisen ifråga som med mycken nogrannhet dokumenterade den misstänkte bombmannens signalemente. Siskel släpptes aldrig ens in i landet.
En dag (några få veckor senare) gräddade Bie burritos i köket hemma på gården. Siskel, som möttes av matoset i dörren, vände tvärt på klacken och stängde åter in sig på sin unkna kammare. Från andra sidan av den stängda dörren kunde man höra Siskel gorma och gå på. ”Sån där jävla apföda kanske dom kan leva på i U-länderna men här på Österlen äter vi jävlar i mig bara potäter och fläsk, inget annat.”
Bie ryckte på axlarna, tänkte att det blir ju bara mer över till oss andra och så tog hon ut plåten med nygräddade burritos ur ugnen.
Brinn Österlen, brinn
En ny kvinna på gården var inget som passerade någon obemärkt förbi. Inte sedan Sonja hade en fullvuxen kvinna satt sin fot inne i huset och då var ju ändå inte Sonja mycket till kvinna till att börja med. Inte om man frågade Siskel iallafall. Mercedes de la Cruz var en hel del kvinna. Det menade iallafall Siskel. Ingen sa emot honom så det blev snart till allmän kännedom att Mercedes de la Cruz ute på Siskel och Fingals gård, hon var en hel del kvinna hon. Och det var hon, bildligt såväl som bokstavligt talat. En del menade till och med lite elakt att om gården skulle börja brinna en gång till så skulle ju hela familjen med lätthet kunna gömma sig under Mercedes de la Cruz väldiga kjol. Fast den sortens plumpa skämt uttalades aldrig inför Siskel, och tur var nog det för i Siskels annars så kritiska ögon var Mercedes de la Cruz en näranog perfekt kvinna. Om detta talade han ofta. Han sa titt som tätt att hennes skarpa intellekt kunde liknas vid en spänd pilbåge, alltid reda att fyra av sina dödliga pilar. Detta sa han trots att han inte förstod ett ord av vad hon sa. Deras vänskap låg mycket djupare än så, fnyste han bara och avfärdade snabbt alla frågor som lät alltför simpla och jordnära i hans igengrodda öron. Om någon frågade honom hur han kunnat norpa till sig Mercedes de la Cruz mitt under näsan för Jams så skrattade bara Siskel högt. Han sa att Jams, det var en första klassens fjant utan ett endaste hederligt ben i sin ynkliga kropp. ”Dessutom vet väl för fan varenda halvt utvecklad människa i det här avlånga landet”, påpekade han med ett hånfullt leende, ”att det inte går att odla ris på den urskånska slätten.”
Det dröjde inte speciellt länge innan Jams fick nys om ryktena som sa att Siskel talade vitt och brett om honom i minst sagt oblida ordalag. Som om förlusten av Mercedes de la Cruz inte var tillräckligt förödande i sig hade den där sluge räven nu fått för sig att vrida om kniven ytterligare. Det kunde Jams inte blunda för. Han började fila på sin hämnd i tysthet.
Såsom alla sydamerikaner hade Mercedez de la Cruz både något sorgligt och något argsint i blicken. Detta berodde enligt Siskel på den kvava temperaturen som svepte in kontinenten som en blöt filt samt på indianernas envisa tuggande av kokablad. Han sa detta, inte som en förebrådelse, utan med både ilska och uppror i rösten. Indianerna och deras landsmän var nämligen ständigt förtryckta av dom där ”förbannade klåparna till jenkare med sina odugliga fordar och sina smaklösa coca-colaburkar”, sa han och skakade på huvudet. Siskel sänkte sin knutna näve och Mercedez de la Cruz såg på honom med sin sorgliga och argsinta blick. Vad hon egentligen tänkte på visste ingen.
”VIVA ZAPATA!”
Vrålet hördes lång väg när brevbäraren slirade ut från gården och fortsatte nerför landsvägen. I sin hand höll Siskel ett stämplat visum utfärdat av någon officiell person på mexikanska konsulatet. Nu var han äntligen på väg. Österlen skulle han lämna bakom sig som en överfylld toalett han inte tänkte spola. Så fort han läst igenom det medföljande brevet från konulatet for han in på sin kammare för att packa. Ett par representativa tavlor av lämplig storlek, en alpacka-poncho han införskaffat på Kiviks marknad inför en eventualitet som denna, ett par standardverk från bokhyllan och ett litet miniatyrporträtt han själv tecknat en gång i sin ungdom föreställande den store filosofen Gdansk (att förvara i bröstfickan, närmast hjärtat).
Siskel samlade ihop sin spridda familj (alla utom Tommelilla) och tog avsked av dom en efter en. Såsom en general som tvingas lämna sina soldater i sticket tog han dom i hand och höll kvar lite extra länge när han kom till Eskil.
”Revolutionen kallar”, sa han och tittade allvarligt på Eskil som inte kunde hålla tårarna tillbaka. ”Seså, min pojke. Nu ska du inte gråta, istället ska du samla ihop din skock får och ingjuta dom med mod inför livets hårda bataljer.” Siskel svepte med armen mot Fingal, Bie och Lars-Lars utifall någon nu inte hade förstått vilka får han åsyftade. ”Revolutionen börjar i Mexiko min pojke, men sanna mina ord, den kommer att avslutas på Österlen. Och då måste du vara här och anföra armén med en röd fana som svajar i vinden. Och från den fanan ska ingen annan än den store Gdansk blicka ner på sina lärljungar med outsägligt visa ögon som säger oss att; det var gott Eskil, detta du gjorde för mig och för Österlen.”
Eskil torkade bort en tår, log lite förläget mot sin farbror och rätade sedan stolt på ryggen. Han gjorde honnör, och honnören besvarades strax av hans farbror. Även Lars-Lars lilla tjocka arm for upp i någon form av hälsning men om detta tog ingen någon notis. ”För den där lille rullstolsmarodören är det minsann inte långt mellan tanke och handling”, som Siskel brukade säga med ett elakt skratt.
När händer skakats och alla eventuella avskedsbrev lämnats över till Eskil att vidarebefordra till diverse konstsällskap, politiska grupperingar och nyhetsredaktioner i omnejden, tog Siskel sin Mercedez de la Cruz under armen och tågade nerför grusvägen och vidare bort mot busshållplatsen.
Just som Siskel steg på bussen som skulle föra honom och hans trolovade till flygplatsen vände han sig om en sista gång och sa: ”Brinn Österlen, brinn upp och bli till bördig jord igen. Kanske ses vi igen, kanske inte.”
Ett anonymt tips inringt av en namnlös engelsktalande röst berättade för säkerhetspolisen i Mexiko City om en misstänkt svensk bombman som lejts i all hemlighet av mexikanska rebellstyrkor i syfte att störta landets regering. Tipsaren gav ett redigt intryck tyckte polisen ifråga som med mycken nogrannhet dokumenterade den misstänkte bombmannens signalemente. Siskel släpptes aldrig ens in i landet.
En dag (några få veckor senare) gräddade Bie burritos i köket hemma på gården. Siskel, som möttes av matoset i dörren, vände tvärt på klacken och stängde åter in sig på sin unkna kammare. Från andra sidan av den stängda dörren kunde man höra Siskel gorma och gå på. ”Sån där jävla apföda kanske dom kan leva på i U-länderna men här på Österlen äter vi jävlar i mig bara potäter och fläsk, inget annat.”
Bie ryckte på axlarna, tänkte att det blir ju bara mer över till oss andra och så tog hon ut plåten med nygräddade burritos ur ugnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)