kapitel femton

Kapitel 15:
Arbetarlyrik och diverse misch-masch av den värsta sorten

Ett annat sällskap värt att vidare nämna är Österlens konstsällskap, denna egendomliga samling personer som ansåg sig vara hörnstenarna i Österlens kulturella liv. Det var sällskapet som utfärdade de officiella flaggorna som konstnärerna fick hänga upp på sina gavlar, det var sällskapet som satt på alla stolar, hade alla mandat. Här hade Siskel varit medlem i fyra dagar innan hans aggressiva beteende förde ut honom ur gruppen, och man ska inte förneka att det irriterade honom något oerhört.

Sällskapets ordförande var Bure, en sextiofemårig hötorgsmålare som glidit genom livet på en räkmacka. Hans pappa hade varit bankdirektör på traktens ledande bank, och i ett försök att blidka pappan och få loss lite sponsorpengar hade sonen fått en framträdande roll i konstsällskapet. Sen hade han stigit i graderna varje gång sällskapet behövde finansiera ett nytt projekt.
Han var egentligen en tämligen sorglig syn. Han var berövad all egentlig makt, den visste alla att Aslan satt på, Bure levde sitt liv i sin lilla bubbla. Fadern hade testamenterat en stor summa pengar till sällskapet mot att de tog hand om Bure och inte spräckte hans välfärdsbubbla, så sällskapet byggde upp en liten låtsasvärld runt honom. Mycket handlade om ”affärsmiddagar” och ”konferenser” på golfbanan, Bure pratade om sina framtidsvisioner (mycket skulle expanderas, kanske kunde även Blekinge räknas in i Österlen?) och hans maskerade låtsasvänner nickade och låtsades anteckna.

Alla visste att det egentligen var Aslan som satt på all makt och auktoritet. Aslan var traktens bluesartist, en nerklädd sjuttioåring vars uttal var fullständigt otydligt. Ingen kunde höra vad Aslan sade, det var en blandning av gutturala ljud och väsningar. Men när han lät så lyssnade man, och alla visste att vad han nu än sa så var det väldigt intelligent och viktigt.
Aslan hade alltid varit med. Han var klädd i en sliten, grå yllekavaj med lappade armbågar, och i kavajfickan fanns ett gammalt munspel. På huvudet bar han en brun gammal hatt och var än han reste bar han sin gamla gitarr med sig, en akustisk stålsträngad gitarr med endast tre strängar kvar. Aslan brukade framföra sina egensinniga tolkningar av bluesen på Kafé Annorlunda med relativt jämna mellanrum, hårda attacker på strängarna blandades med tystnad då bara några enstaka väsningar hördes. Och alla lyssnade intensivt. Folk från trakten samlades runt den förfallna gubben, man kunde höra förväntningen i luften. Skulle man höra någonting denna gången? Och var vad det han sa?
Hursomhelst blev man ändå berörd när man satt där i mörkret. Vetskapen om att någon framförde väldiga sanningar om vårt väsen och allt som rör sig runt det, att någon besatt och förmedlade enorm kunskap kunde få även den starkaste på knän. Under Aslans kvällar kände alla att de befann sig i universums absoluta centrum, man satt bredvid gudarna.

Eber var sällskapets mest kända medlem, en gammal sjöbuse som fann poesin och sedermera blev känd för sin karakteristiska arbetarlyrik:

När jag dricker sprit vill jag leva ett apliv,
Äta soppa ur skon, gå rakt igenom väggen
Och sitta i nysnön som en brinnande buske.

Eber var lika rund som lång och besatt det största skägg en människa någonsin haft. Folk som kände honom beskrev honom som ”den enda människan som verkligen inte skulle ha skadat en myra” och det var nog en träffande beskrivning. Eber tyckte synd om det mesta. Hans eget hus hade inga väggar för att han tyckte synd om alla ensamma rum. ”Varför inte låta dem umgås” sa han och slog ut alla väggarna. Han vägrade att ha växter inomhus – i fängelse, som han brukade säga – och han drack bara vatten och åt bara gräs. Att han hade stora våndor inför det sistnämnda måste jag nog inte säga, men han tyckte i alla fall att det var godare än grus.

I den innersta kretsen satt också Heribertus (Rolf), Siskels ärkefiende men vars förhållande hade drastiskt förändrats. Hans nya projekt var att göra ett verkligen gigantiskt mosaikhuvud av Siskel, varpå Siskel svarade med att påbörja en ordentligt episk historia på ”minst 7000 sidor” med arbetsnamnet Heribertus Frälsaren, Större än Gud. En ordentligt förfalskad livsförteckning, bland annat menade Siskel att Heribertus egentligen var 5000 år och 3 meter, och anledningen till att han var tjock och kort var att han låg trippelvikt i sina kläder. Han hade enligt Siskel uppfunnit det mesta och låg bakom de flesta stora tänkare, bland annat hade han varit Gdansks högra hand.

Ystads Konstsällskap rörde sig i grupp enligt en förutbestämd uppsättning, alltid i samma takt och ordning. Sällskapet gick med pannan i djupa veck, förkastade det mesta men med fina ordelag. ”Misch-masch” var ett begrepp som användes ofta, likaså ”trams”. ”Usch, vilket vedervärdigt misch-masch”, kunde det låta, ”arbetarklass-trams av den värsta sorten”. Och så spottade de samtidigt på konstnären och gick därifrån.

Även om de var högt ansedda var de dåligt omtyckta. Siskel försökte starta sitt eget konstsällskap efter han blivit utesluten ur gruppen men det föll inte väl ut. Att han kallade gruppen ”Siskel” och att den uteslutande handlade om hans egen konst gjorde det inte lättare för det nya sällskapet, som stupade samma dag den föddes.

Sällskapet såg dock på med lite förundrade ögon när Heribertus och Siskel med stora steg närmade sig varandra. Kunde ett sånt här projekt gå i land, skulle det slå väl ut? Eller skulle dessa mäns extrema hållning bara accelerera, skulle saker och ting förvärras?

Men att det skulle gå såhär illa, det kunde ingen ens tänka sig.

kapitel fjorton

Kapitel 14:
Livets lotteri och alla dom där förbannade nitlotterna

Där fanns Slobodan, en tystlåten exiljugoslav som inte drog sig för att i sina förfäders stolta tecken dansa zigenarvals med fällkniv. Denne reslige, svartmuskige man, som i en enkel handvändning kunde få vuxna män att darra och lägga benen på ryggen bara för att i nästa stund med hjälp av sin gamla fiol få deras kvinnor att smälta som vax i hans vana händer, lämnade ingen oberörd.

Där fanns Einúr, islänningen som gick med bar överkropp i ur och skur. Det spelade ingen som helst roll om vindarna blåste isande kalla över Österlens öppna vidder. Einúrs far Torstín föddes och dog iförd endast ett litet livstycke av sälskinn i en liten grotta en bit utanför Reykjavik och av respekt för sin far vägrade Einúr bära både tröja och rock. Einúr lät sig inte ens påverkas av det faktum att man funnit hans far ihjälfrusen vid blott tjugo års ålder.

Där fanns Hans Koskinen, den segaste kåkfararen på denna sidan Ryssland. Det sades att han suttit i alla landets fängelser och att han från den dag han fyllt tretton inte varit på fri fot mer än tre veckor i streck. Vad mera var så sades det att han hade hela finska vinterkriget i detalj återgivet i en serie minutiöst utarbetade tatueringar på ryggen. Han var inte för blyg för en vardagsfylla utan brukade säga att ”vore det ti dagar istället för sjy så hade ja sypit ti dagar i veckan” på sin klingade finlandssvenska. Och då menade Hans Koskinen inte en fylla på brännvin och öl utan då menade en hederlig finsk tokfylla på bensin och gasolsprit. En sån där fylla som krävs för att hålla kroppen varm genom en hård finsk vinter.

Där fanns Bulan Brolin, skurk och bråkmakare av finaste slag. Bulan åkte fast för snatteri för första gången då han var knappt fyra år fyllda och sedan den dagen var hans fotoalbumet kantat av stölder, slagsmål och fängelserevolter.

Bulan mötte Hans Koskinen på Tidaholm och en sen novemberkväll rymde dom tillsammans. I tre långa månader satte dom skräck i varenda stuga mellan Mälaren och Ales stenar. Vart helst de drog fram plundrade dom och härjade. Ända tills en dag då dom mötte Einúr Torstínsdottir sittandes på kajen i Smygehamn. Det var mitt i vintern och snön låg djup. Isen glittrade över vattnet och solen tittade fram bakom molnen endast för ett ögonblick i sänder. Einúr hade i vanlig ordning ingenting på överkroppen vilket förvånade Bulan och Hans Koskinen en aning och i sin tur föranledde till att de båda skurkarna slog sig ner bredvid islänningen. Einúr förklarade att han hade för avsikt att vandra hem till Island över isen eftersom klimatet på Österlen var på tok för milt och inte alls satte honom på prov. Bulan som inte var dummare än att han luktade kosing på banken föreslog att dom skulle göra en affär av det hela och sagt och gjort, innan Einúr stod redo att vandra över oceanen kantades hamnen av nyfikna turister som för en enkel peng fått köpa biljett till spektaklet. Ståplats på första parkett hette det. Att isen tunnades ut snabbare än väntat gjorde inte turisterna besvikna. Och när en stelfrusen Einúr firades upp ur en vak klappades och hurrades det en lång stund. När väl Einúr sedan skrivits ut från hospitalet i Ystad delade Bulan broderligt med sig av de lättförtjänta pengarna och snart föddes idén till Bulans Tivoli. Einúr hade en vän i Lomma som hette Slobodan och kom från Jugoslavien. Han var zigenare och drog omkring på nöjesfält och campingplatser på jakt efter lätta byten. Han stal och lurades från morgon till kväll. Slobodan tog morgontåget till Ystad och snart var arbetet med tivolit i full gång.

Under sommarsäsongen höll tivolit till på Österlen men frampå höstkanten lättade man ankar och drog ner mot Tyskland och Polen. Tivolit blev tämligen populärt och gick närapå runt ekonomiskt, men det bekymrade inte Bulan det minsta för varje kväll skickade han ut Slobodan och Einúr och Hans Koskinen att plundra och härja i granngårdarna medan de som skinnades var och roade sig på Bulans Tivoli. Idioterna på Österlen anade inget ont så år efter år kom dom tillbaka och år efter år plundrade och härjade dom i samma gårdar.

Åren gick och tivolit växte och Bulan anlitade arbetskraft från de ställen de drog igenom. Förutom Slobodan, Einúr och Hans Koskinen avlönade Bulan nu ytterligare tre hårdföra karlar. Den arbetsskygge Bjarne från Odense som alltid pratade om att han skulle ta med dom allihop till Legoland så fort han fått ihop tillräckligt med pengar och som varit med i varenda tävling som någonsin skyltats på baksidan av en tuborgetikett. Den sympatiske Jaan från Polen som arbetade i stort sett gratis i tron att överskottet gick till ungdomsidrotten i Polen. Och så var där ju Orust. Orust, Stellan Ströms gamle vapendragare och kumpan. Orust som fått sitt namn efter en karg ö på västkusten som hans föräldrar besökt på sin bröllopsresa.
Det regnade hela den veckan.

När Stellan försvann hamnade Orust i en liten svacka som läkarna i Simrishamn kallade depression. Allt blev svart och varken folköl eller flakmoppar kunde få Orust att dra på mungiporna. Men när så Bulans Tivoli drog igenom byn sipprade lite ljus in genom mörkret och Orust hörde sitt kall. Bland lögnare och banditer hade han alltid trivts bäst så valet var inte svårt alls. Han tog således anställning hos Bulan Brolin och följde gladeligen med ut på allehanda plundringståg och tjuvstreck.

Orust var trettiofem och livet hade börjat på nytt.

Efter att Orust slagit följe med Bulan och hans hejdukar dröjde det inte länge förrän han började kila stadigt med Bie. Bie var hans livs kärlek och den enda som han kunde dela sina minnen av Stellan med. Han tyckte mycket om att sitta i sin husvagn tillsammans med Bie och höra ljudet från folket som roade sig därute på tivolit medan han och Bie hånglade så att husvagnen skakade. Men mest av allt tyckte han om att sitta och lyssna när Bulan pratade efter stängning.
När kvällen var över samlades dom allihop i Bulans husvagn för att få sin beskärda andel och för att lyssna lite på Bulan.
”Livet är ett lotteri. Ett förbannat jävla lotteri. Det gäller att kunna spela falskspel, annars är man knullad på förhand. För det finns en jävla massa nitlotter ska ni veta. Det lönar sig inte att sitta och runka och hoppas på det bästa. Man måste gräva lite själv om man ska hitta vinsten. Det lärde jag mig på kåken. Där lärde jag mig minsann en hel del om alla dom där förbannade nitlotterna.”
Och så log han lite snett och nickade mot Hans Koskinen. ”Eller hur du, Hasse Koskit?”
”Jovars”, sa Hans Koskinen och tog en klunk av kylarspriten.

Mycket kunde man säga om Bulan och hans gelikar, men tråkigt det hade dom aldrig. Alltid var det nånting som hände. Än var dom på flykt från den lokala polisen och än var dom på plundringståg genom öststaterna.

En dag dök det upp en arg man på tivolit. Det var Hans Koskinens bror Antii från Finland. Antii pratade bara finska och det gjorde varken Hans Koskinen eller någon av dom andra. När Hans Koskinen var tio hade han och hans mor flyttat till Sverige medan Antii och hans far stannat i Finland. Sedan den dagen hade Hans Koskinen inte sett sin bror Antii. Då och då hade det emellertid hänt att ett brev ramlat ner i brevlådan vid någon av landets många anstalter. Eftersom Hans Koskinen varken kunde läsa eller skriva och dessutom inte förstod ett ord finska hade man fått läsa upp breven för honom. Det visade sig att hans bror Antii var Finsk nationalist och inte hade mycket till övers för små grabbar som lämnat Finland och blivit ”låtsassvenskar”. Hans Koskinen svarade aldrig på sin brors brev men Antii fortsatte sitt enträgna skrivande. Några veckor innan det att Antii dök upp på tivolit fick Hans Koskinen ett brev där det stod att han var officiellt förlåten av Antiis nationalistiska parti och att han nu kunde återvända i säkerhet till de tusen sjöarnas land. Hans Koskinen tänkte inte mer på saken utan tog sig en rejäl sup och slängde brevet.
Men så stod han där en dag. Antii Koskinen. Hans Koskinens bror som hatade alla som inte var från Finland. Och han hade kommit för att hämta hem sin bror.

Det var Orust som upptäckte honom. Han vaknade tidigt den morgonen av att någon strök omkring utanför hans husvagn. Med kniven i handen och snoppen dinglande for han ut ur husvagnen för att skära halsen av vad han misstänkte vara ”en snutjävel som gått vilse”. Men han hittade ingen utanför husvagnen. Det enda han såg var Hans Koskinen som stod och kisade elakt i morgonsolen.
”Hans Koskinen, haur du sitt nån häer ude?” ropade Orust mot honom.
Hans Koskinen rörde inte en min, han bara spottade i gruset och vände på klacken. Orust skakade på huvudet men anade inget oråd även om han nog tyckte att Hans Koskinen bar sig lite underligt åt den där dagen. Han gick tillbaka till husvagnen för att slänga på sig lite kläder och återvände sedan ut i morgonsolen. Eftersom Hans Koskinen var försvunnen gick Orust bort till hans husvagn för en morgonsup och lite tilltugg. Men när Orust steg in i Hans Koskinens husvagn låg Hans Koskinen och sov.
”Hans Koskinen, ligger du å slaggar din jaevel? Du va ju foer faen ude innan.”
Hans Koskinen vred på sig och muttrade ”vad faan sir du din saatans djävul” varpå han sträckte sig efter buteljen bredvid sängen.

Efter hand visade det sig att mannen Orust sett utanför sin husvagn på morgonen inte varit Hans Koskinen, utan mycket riktigt Hans Koskinens bror Antii. När Antii så småningom gav sig till känna gick han i rask takt fram till Hans Koskinen och slet utan ett ord av honom hans flanellskjorta. Han synade noggrant tatueringarna på Hans Koskinens rygg och tog således av sin egen skjorta för att visa upp en näst intill identisk uppsättning tatueringar på sin egen rygg. Tatueringarna på Antiis rygg visade sig vara en skildring av oroligheterna strax före det finska vinterkriget och detaljrikedomen i konstverket rörde Hans Koskinen till tårar.

Den kvällen söp bröderna Koskinen tillsammans för första gången sedan dom var barn i Finland. Det blev en lång och arbetsam kväll.

Framåt natten då Antii slutligen domnat av hivade Hans Koskinen upp honom på sin rygg och bar iväg med honom till Ystad. Där satte han sin bror Antii på tåget till Finland och återvände sedan till tivolit och dom andra. ”Ja djävlar, int ska man behöva supa ensam int” sa Hans Koskinen och slängde över flaskan till Orust.
”Näe, foer faen” svarade Orust och skrattade.

Not ang. Heribertus

Sången om Heribertus

Det hade varit en hård vinter på Österlen. Tjälen skar alltjämt i Heribertus fötter. Han hade varit Rolf, men inte längre. Han bar ej skor, ty han var en konstnär och en enkel människa. Han drack ej sprit, nej, hans sinne var så rent som snön på marken.
Låt den ärlige Heribertus träda fram i vinterkylan. Sommaren skall komma snart. Låt den snåle turisten kasta första stenen. Och låt den talanglöse sprätta lera på den störste konstnären. Han var här, men nu är hans tid förbi. Sommaren är här och Heribertus är en vintersjäl.

Denna text lät Siskel publicera i Ystad Allehanda strax efter att han fått höra att Rolf ”Heribertus” Molander tagit sitt öde i egna händer och kastat sig ut i havet vid Ales stenar. Det förmodade självmordet visade sig sedermera vara hörsägen och säkrare källor intygade att Rolf snarare rullat ner från slänten ut i vattnet och att han inte alls dragit på sig något annat än en envis förkylning. Han uppskattade emellertid Siskels tänkvärda rader så till den grad att han målade ett jättelikt oljeporträtt av Siskel som korsfäst martyr bredvid en liten ankdamm. Detta blev inledningen till en lång och utdragen hyllningsprocess de båda Österlenskonstnärerna emellan. Förvisso var det sant att de båda länge hyst en ömsesidig avsky för varandra, men efter Heribertus storslagna död och återuppståndelse blev konstnärernas hyllningsmaraton en prestigefylld kraftmätning som ingen av de två verkade vara varken kapabel eller ens särskilt villig att avsluta.

kapitel tretton

Kapitel 13:
Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på

Bie hade inte mycket till övers för marken hennes hem stod på, det skulle vara bättre om ”hela jävla kukhuset och kukidioterna bara sjönk rakt ner till helvetet”. Bie hade likt sin moder fattat tycke för de större civilisationerna, Sonja hade behållit drömmen om Amerika medan Bie allt som oftast begav sig till antingen Borrby eller någon annan större befolkelse i närheten.
Efter Sonja begav sig såg man allt mindre av Bie i hemmet. Hon ville väl hellre vara någon annanstans. Ingen uppmanade heller henne att stanna hemma och inte springa från bebyggelse till bebyggelse, så hon fortsatte sin färd. Det var mer logiskt att stå på mark som älskade henne än att befinna sig runt illviljor, och det var nog en klok insikt. Bie fortsatte att sätta sina spår på byalag efter byalag, och även om hemmet hade sina misstankar om vad hon sysslade med förstod dom att detta var den bästa vägen.

Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på.

Bie var varken smart eller vacker, men hon hade sannerligen en liten djävul bakom ögonen som på något sätt lockade traktens ynglingar. Hennes hud verkade skuren av läder, strikt uppspänd över hennes späda kropp. Hennes bruna hår hängde så som det ville, och hon bar inget större intresse för att klä upp sig inför folk. Eller som hon själv brukade säga, ”bry du dig om dina jävla problem så tar jag fanimaj jävla bra hand om mig själv”. Ibland så slängde hon även in en ”jävla kuksugare” på slutet.
Hon hade hoppat av skolan i åttan för att ”dom jävla idioterna kan kuka sig åt helvete” och fått sparken från hennes senaste jobb för att ”kuk-jävlarna där kan dra en stor jävla fitta över sig”. Bie var inte främmande för de lite hårdare orden. Hon var känd för att vara den enda tjejen på Österlen som alltid bar en kniv med sig, ett faktum som gjorde alla killar som alltid bar kniv intresserade av henne. Män mellan 18 och 45 körde runt henne i sina bilar, alltmedan de i sitt huvud gjorde upp planer för hur kvällen skulle sluta. Oftast slutade den också så, Bie var inte den svåraste kvinnan. ”Sköka” sa Siskel. ”Ska jag snitta dig?” svarade Bie.

Man ska inte förneka att Stellans hårda livsföring hade smittat av sig på vår Bie. Det var han som gett henne den första kniven, och många av de lite tuffare orden hade han stoppat i hennes mun. Stellan var en arg man. Orust, Stellans ständiga högerhand, var inte lika tuff men minst lika arg. Och nu när Stellan begett sig till de hårdare kvarteren i Kristianstad stod äntligen den dörr öppen som han väntat på. För det var inte bara en gång som han avundsvärt tittat på när Stellan lassade upp Bies tröja och klämde lite på brösten, snarare hade han önskat att han var handen. Men nu var vägen fri, och en korv med mos senare stack han ner sin ovana tunga i Bies hals och fingrade lite nervöst utanpå Bies tröja. Sen blev cirkeln sluten och Bie och Orust det argaste paret på Österlen.

Orust var inte ung precis. Liksom Stellan hade han passerat trettioårsgränsen, även om hans sargade ansikte pekade mot en fyrtio. Han bodde i en husvagn på Bulans Tivoli, ett kringresande sällskap som nu befann sig på Österlen för säsongen. Orust var den som hjälpte till att rigga upp attraktionerna, han var en jävel på muttrar och skruvar och sånt.
Bie bodde allt längre och allt oftare i husvagnen. Hon hade inget att hämta hemma hos Fingal och hans enfaldiga bror, då var det bättre hos Orust. Även om hon kanske inte var helt förtjust i Orust så var han det bästa alternativet för tillfället, och hans umgängeskrets var spännande. Det var tjuvar och våldsmän hela högen, folk som vet vad dom ska göra med en kvinna. Basen för tivolit, Bulan, var den störste av dem alla. Det ryktades om att han tagit kål på minst tolv personer bara med sina händer och att han satt på väldiga penningasummor. Inkomsterna kom inte från tivolit utan från de hem han och hans kumpaner plundrade längs vägarna.

Bulan blev Bies hemliga kärlek.

Hon var borta från hemmet under allt längre perioder, saknad endast av lille Eskil. Han hade nu färgats blodröd av Siskels eldfängda tal, och konstnärsbaskern hade bytts ut mot en militärbasker med en röd stjärna längs fram. Eskils största dröm var att stå på barrikaderna och tjuta ”mer makt åt folket” och bära på en stor bild av Gdansk. Ord som patriarkat, prolitär och borgarbrack hade upprepats inför en stolt Siskel och en trött Fingal, och han bar stolt den mindre kopia av Siskels kaftan som blivit uppsydd.

Den enda som gladdes åt Eskils nyfunna politiska engagemang förutom Siskel var Bodil, Eskils historielärare. Det var ett riktigt energiknippe till socialisttant som hela tiden tilltalade klassen med ”brödrar”, något som förvirrade alla. ”Brödrar”, brukade hon öppna lektionerna med, ”nu fattar vi händer och dyker ner i våra förfäders enorma bibliotek”. Så fick alla barnen fatta händer medan hon ömsom berättade, ömsom skrek fram sina ord.
Eskil var Bodils hjärtebarn, med sitt brinnande engagemang och sin underbara retorik. Det enda hon inte riktigt förstod var allt detta prat om Gdansk, men det rörde henne inte lika mycket i ryggen som barnets uppskattning av Hitler. Hur en brinnande socialist kan ens ta namnet Hitler i munnen var enligt henne helt obegripligt. Men det skulle han nog kunna växa sig från.

Lars-Lars satt mest i ladan med sina vänner, vad de höll på med visste dock ingen. Det enda familjen hade uppfattat var att där samlades allt fler människor. Den största delen bestod av Lars-Lars klasskamrater från särskolan, men nu verkade även folk från de lägre och övre klasserna samlas i ladan. Vad de höll på med visste ingen, ett stort hänglås hindrade familjen från insyn och Lars-Lars sa ingenting själv, förutom ett illa dolt leende. ”Lauslaus...” sa han tyst. Inget mer.

Fingal såg dock en märklig sak en dag.
Han hade begett sig bakom Lars-Lars lada för att försöka finna ved när en märklig skådeplats uppenbarade sig. En stor, svart cirkel visade på att marken blivit svårt svedd av eld, trots att detta området låg relativt långt borta från det uppbrunna huset. I cirkeln stod förkolnade rester av föremål, Fingal kunde bland annat urskilja en gammal barnvagn och en fåtölj, saker han kände igen sen gammalt. Men hade inte dessa saker stått på vinden? Och varför stod de uppbrunna här?
Vid middagen nästa dag frågade han Lars-Lars om ifall han visste vad allt detta var. Fingal, som fortfarande var säker på att Lars-Lars kraftiga förståndshandikapp bara var ett ”nyck” väntade sig självklart ett vettigt svar, men fick då endast ett illa dolt leende till svars. Fingal undrade då varför han log, varpå Lars-Lars verkade bli riktigt upprörd och vinkade till sig hans handikappade vän Bruse. Lars-Lars hade alltid en skolkamrat i närheten, oftast den autistiska pojken Bruse, som rullade honom varhelst Lars-Lars pekade. Mongoloiderna Lennart och Lennarth brukade också vara i närheten, och denna gången slängde de några ilskna blickar på Fingal och lade simultant händerna i kors. Lennart och Lennart var klädda i turkosa mjukiskläder, men båda bar varsin respektingivande Merzedessymbol runt halsen. Om man inte visste bättre kunde man tro att de var Lars-Lars personliga livvakter.

Siskel hade börjat titta allt mer misstänksamt på Lars-Lars. Även om han inte längre hade några förhoppningar om att han ska resa sig från sin sits (något som han verkligen försökt och som resulterat i att Lars-Lars skadat sig flertalet gånger), så misstrodde han inte Lars-Lars mentala kapacitet. Han mindes speciellt det gamla uttrycket ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”, och även om Lars-Lars verkade ha tappat hela alltet så var Siskel övertygad av att han gömde undan sin talang. Han hade inte förändrat sin syn på att alla förståndshandikapp var hjärnspöken, snarare hade den förstärkts.
Denna svarta, svedda cirkel stärkte hans misstankar ännu mer. Han var nu bombsäker på att djävulskap pågick runt knutarna och att Lars-Lars i hög grad var involverad, om inte till och med den som drog i trådarna. Och vad var den svedda cirkeln för något? Var den en religiös samlingspunkt? Var det en offerplats? Var det bara en plats för en grillkväll? Ingen visste. Inte än.

Eskil hade nog märkt att Lennart och Lennarth inte uppskattade honom. Inte bara en gång hade de gått rakt på honom, och visst hörde han de tysta ”bögjävel” som viskades bakom hans rygg med en mongoloid pojkes karakteristiska röst. Det rådde inget tvivel, Lennartsarna avskydde Eskil. Kanske var det Eskils privilegierade roll som storebror som de avundades. Eskil hade varit runt Lars-Lars hela livet, följt honom under hans uppväxt och utveckling. Lennart och Lennarth hade bara varit med två år. Och Eskil visste bättre än att tro att förståndshandikappade bara var lallande idioter, han hade inte svårt för att se mörkret bakom de okoncentrerade ögonen. Lennart och Lennarth hatade honom. Och allt skulle eskalera.

Tommelilla hade inte märkt mycket i sitt lilla hus i skogen. Han fortsatte att odla sina potatisar, bränna sin sprit och dricka sig enormt berusad, även om han kanske märkt att det varit något mer ruljans på gården. Han hade sett dom gräva en stor grop och han hade sett Siskel resa en liten sten, och hans gissning var att kvinnan hade gett sig av frivilligt. Han hade inte sett henne sedan senast, då hon verkade vara enträgen att bege sig bort från skogarna. Han hade velat be henne stanna hos honom, men hon var nog inte typen som odlade potatis, brände sprit och drack sig enormt berusad så han hämtade Siskel. Hans fader.
Inte ens Tommelilla visste vem hans mor var, det visste bara Siskel. Inte för att Tommelilla brydde sig längre. Sedan han som 10-åring fann elden så slutade han tänka på det mesta. Och när en tanke kom sköljde han ner den med elden och så försvann den och ersattes med arbetarsång. Det blev bäst så.
Han hade dock sett med oro över dotterns nya bekantskapskrets. Bulan och hans kumpaner hade besökt honom flera gånger för att handla bra hemmabränt, och även om han gärna tog emot pengarna så avskydde han varje gång de knackade på hans dörr. Bulan var en stor, arg buffel och hans kumpaner var smidda ur samma form. Dom tyckte om att stå nära en när de pratade och gjorde sig ofta lustiga över Tommelilla, de petade och puttade och skrattade. ”Fye faen vá du lugtar ditt jaevla svin”; brukade dom säga, ”haur du pissat på daj för helvede” och sen tittade dom på varandra och skrattade. Tommelilla brukade i dessa trängda lägen gärna fånle, vilket bara spädde på deras kvarn och fick dom att göra sig lustiga över honom igen. Och igen. Och igen.

Sen Bulan och hans män börjat besöka honom hade han börjat lära sig mer och mer om dem. Han visste att de jobbade på tivoli, och efterhand såg han att de var ganska våldsbenägna. Från sina diverse gömmor hade han sett dom pucklat på flertalet personer, brutala misshandlingar av både män, kvinnor och barn. Bulan verkade heller inte vara främmande med kniven, något minst tre hade fått erfara. Tommelilla hade sett hur Bulan illvilligt snittat upp näsborrarna på en man som hade varit berusad och högljudd på hans tivoli. Det var heller ingen ovanlig handling av Bulan.

Nu kanske ni undrar hur Tommelilla har sett allt detta, hur denna man som odlar sin egen potatis och bränner sin egen sprit och dricker sig enormt berusad varje dag har fått se dessa händelser. Och det förstår jag. Men Sonja hade nog lagt märke till något när hon insåg att ”den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve”. Tommelilla var nämligen en enträgen betraktare. Han tyckte att människan var en ytterst varierad och attraktiv varelse och blev gärna intresserad av de exemplar som passerade framför hans ögon. Så han tittade mer på dom, oftast gruvligt arbetarberusad, och följde deras steg bakom en buske eller ett plank. Så hade det varit i fallet Bulan. En ny uppsättning människor hade introducerats för honom och han ville veta mer.
Efter en tid hade han uppmärksammat ett ansikte som han kände igen som hans farbrors dotter. Denna flicka verkade vara tillsammans med en människa i Bulans arbetarlag, han tillhörde inte den inre kärnan men verkade inte heller ha så långt till kniven. Något flickan för den delen inte heller verkade ha. Så arg hon verkade. Så ung och så arg.
Han hade sett hur flickan gärna kråmade sig lite extra framför Bulan, hon svor lite mer och blev något mer aggressiv. Och visst hade Bulan blivit imponerad av flickan vid vissa tillfällen, som den gången hon utan förbehållning först sparkade en liggande kvinna i ansiktet och sen släppte en ganska tung sten på hennes huvud. Då hade det nog glänst till i Bulans ögon, då hade nog Bie klättrat ett par steg upp på hans lista. Något som Bie också verkade ha märkt.

Tommelilla såg på med misstänksamma ögon. Denna Bie, denna osynliga, ignorerade dotter som nu sakta försvann nedåt i den gamla onda spiralen, som hela tiden sökte kärlek någonstans annanstans. Tommelilla ville verkligen hjälpa henne, trots att han egentligen inte hade tid. Hur skulle det då gå med hans potatisland? Hans bränning? Hans rejält tilltagna alkoholism? Hur ska allt det kunna fortgå?

Han funderade.
Sen blev allt svart.

kapitel tolv

Kapitel 12:
Hitler var en rättvis man, hård men rättvis

Om söndagsmorgnarna stegade Eskil in till Siskels ateljé för att få en lektion i vad Siskel så fint kallade ”Livets skola”. Det var en liten stund helt befriad från eftertänksamhet och tvivel och istället fullmatad med bombsäkra fakta som levererades inbakade i komplexa men ofta helt obegripliga resonemang. Resonemangen kretsade inte sällan kring Siskels personliga erfarenheter. Dessa begränsade sig visserligen uteslutande till hembygden och kunde uppfattas som en aning torftiga. Det hände emellertid också att han återberättade saker och ting han läst om i böcker. Gärna rörde det då sig om citat hämtade från någon av Gdansks många skrifter eller en aning frimodiga tolkningar av en del noga utvalda bibelpassager. Då och då hände det dessutom att Siskel med darr på rösten hänvisade till Hitlers ”Mein Kampf” för att belägga sina många gånger obestridda argument. Eskil lyssnade och lyssnade och fram emot lunchtid var Siskel ofta så upparbetad att han slängt av sig sina kläder och med öppna armar välkomnade sin frälsare lika naken som den dagen han damp ner genom skorstenen. I dessa sanningens ögonblick drabbades Siskel ofta av visioner och uppenbarelser varför han i ett skrik av lycka rasade ner i en livlös hög på golvet. Då visste Eskil att det var dags att gå sin väg.
Eskil uppskattade dessa små stunder av vanvettiga världstolkningar och kaotiska utspel som hans farbror bjöd in honom till. Söndagsmorgnarna hos Siskel erbjöd en kontrast till det jordnära landsbygdslivet som om sanningen skall fram tråkade ut Eskil en smula. Det var ungefär som att gå på teaterföreställning en gång i veckan. Och eftersom närmsta teater med undantag från det kringflackande teatersällskapet Ravlunda kulturtrupps enstaka uppsättningar låg flera mil åt fel håll så visade sig Siskels ateljé vara ett utmärkt alternativ. De passade dessutom Eskil betydligt bättre eftersom Ravlunda kulturtrupp envisades med att framföra sina stycken på gammelskånsk dialekt utan att bekymra sig det minsta om att den publik född efter 1513 inte hade en chans att hänga med i svängarna.
Nej, då var det livligare i Siskels ateljé.

”Hitler var en stor man, lille Eskil. En stor konstnär och en stor ledare. Det var avundsjuka och jantelag som fick honom på fall. Han blev beskylld för dom mest vansinniga saker bara för att han råkade se saker och ting en aning klarare än andra. Bara för att han hade lite hederlig karlakuk i sig.”
Siskel gestikulerade med ena handen framför munnen som om han försökte forma orden han så noga valde ut innan han spottade ut dom.
”Ta den här till exempel,” Siskel pekade på en målning i en stor bok han fiskat ner från en hylla. ”Det här är inte på långa vägar Hitlers bästa stunder som konstnär, men ändå, titta på det ståtliga bayerska landskapet och dom majestätiska bergen i bakgrunden. Hur skulle en karl som är kapabel att måla ett sånt hjärteskärande och ömtåligt litet själsligt bergspassage kunna vara en hjärtlös tyrann och en osympatisk mördare. Nej, Hitler förstod att om ölet skall bli gott så måste en del plantor sätta livet till. Och låt mig säga dig en sak Eskil, att det tyska ölet, det är det bästa ölet som finns. Och om man tar bort kryddningsprocessen så tar man bort smaken och tar man bort smaken ja då får man gott om sånt slött folk som härjar över hela Österlen nuförtiden. Hade Hitler bara fått krydda färdigt så kanske vi hade haft karlar som Gdansk än idag. Men icke, för där sa jantelagen stopp och belägg. Ingen skönhet och ingen spänning, bara potäter och fläsk.”
Siskel hämtade andan en stund, men bara för att slå till med nytt krut.
”Vad tror du frälsaren Jesus hade trott om en sån som din far till exempel. Jo, det ska jag tala om för dig att sånna som din far dom pissade han rätt ner i halsen på. Minsann. Folk går omkring och tror att Jesus var en lealös homofil, men det var han inte. Han var en kraftkarl som inte drog sig för att trycka till sånna som inte kunde skilja på höger och vänster. Nu försöker prästerna smälla i folk att Jesus var nån slags lealöst kreatur som lät andra slå honom rätt i ansiktet. Nä du, den där går jag inte på. Jesus, han var en krigare av hårdaste träslag och han om någon visste att när ölet skall kryddas då blir det till att vässa kniven. Snart börjar det minsann bli dags att rensa ut agnarna från vetet. Eller för att citera Gdansk; stor är den som dräper sin broder under eget tak. Där har du en filur som pitten minsann inte hängde snett på Eskil. Gdansk, han kan du lära mycket av. Och den där Hitler, ja han var en rättvis man, hård men rättvis.”
Och så där höll det på. Ända till Siskel rasade i golvet eller ilsken stormade ut högljutt bespottande all världens orättvisa och den där förbannade jantelagen.

Siskel hade medvetet tagit Eskil under sina vingar samtidigt som han mer eller mindre förskjutit resten av familjen. Fingal menade han vara en vandrande död som stal syre från dom som visste med sig att leva mens det hela begav sig. Om Bie sa han inte mycket men till Eskil sa han en gång att hon var en brunstig sköka som jämt och ständigt åkte in till byn för att korrumpera och fresta Österlens unga stolta framtidshopp och för att förleda dom med hjälp av syndiga danser och utländska viner. Men Eskil visste att han bara sa det för att Bie högt och tydligt opponerade sig mot Siskels fritänkande så fort hon fick chansen.
Bie sa att hon tyckte Siskel borde spärras in. Men det tyckte Eskil vore synd och skam.
”Lars-Lars är ett litet snedtramp av gud,” förklarade Siskel för Eskil. ”Han är en sån där som man satte i bur och skrattade åt på Gdansks tid. Men med lite tålamod och med rätt vägledning kan vi nog få folk av honom med. Innan sommaren är över ska du se att han kommer att trippa på lätta tår över morgondaggen och den där vedervärdiga tvåhjulingen han sitter och förslöas i ska vi slänga ner från Stens huvud och sen blir det festligheter på Kafé Annorlunda.”
Att Lars-Lars någonsin skulle trippa hade dock Eskil svårt att tro på. Dessutom såg Lars-Lars ut att trivas rätt bra i sin rullstol så det där med festligheter på Kafé Annorlunda var inget Eskil satte allt för stor förhoppning till.

Om Sonja pratade Siskel väldigt sällan. Ibland nämnde han ”den där sorgliga lilla trasten” och en gång när Siskel var berusad hände det till och med att han utbrast: ”din mor Eskil, var en regelrätt slappfitta”. Sen dunkade han Eskil i ryggen och påpekade att ”ur den hetaste elden springer den stoltaste poeten” och så log han lite skevt.

Så gick det till på söndagar och så hände det sig att Eskil fick ta del av den stora sanningen som bara väldigt få fick smaka på.

kapitel elva

Kapitel 11:
Vid landsvägens slut

Det fanns två huslängor varav den ena var nerbrunnen. Det fanns en stor röd lada och en gårdsplan med vattenpump i mitten. Alldeles utanför gården låg en skogsdunge med stora ståtliga tallar. I en glänta en liten bit in i dungen stod ett förfallet lusthus med igenbommade fönster. Huset som inte brunnit ner tjänstgjorde som boningshus och huset som brunnit ner lät sig anas i en hög av svedda brädor och en rektangel av svart, obrukbar jord.

Gårdsplanen var cirkelrund och omgärdad av byggnationer på tre sidor. Den fjärde sidan vette mot skogsdungen. Utmed skogsdungen ringlade sig en liten grusstig som så småningom mötte landsvägen. Vid landsvägskanten stod en egenhändigt hopsnickrad skylt uppspikad. På skylten fanns en pil som pekade in mot grusstigen och en liten text som lydde: ”Österlens konstrunda 500m." Boningshuset var sparsamt möblerat och bland det mest framträdande i möblemanget utmärkte sig en ansenlig mängd ikoner och religiösa målerier, ett enormt alplandskapspanorama i olja signerat Adolf Hitler, samt en solid metallbyst föreställande Karl Marx. Under Karl Marx yviga skägg pryddes emellertid bysten av en liten träplatta med den besynnerliga inskriptionen; ”salig Gdansk, Grobfilosofier und Freiheitsgesprechter.”

Ladan, som låg belägen tvärs över gården från boningshuset sett, var igenbommad och låst med hänglås. Boningshuset å sin sida stod så gott som alltid med dörren på vid gavel och var aldrig låst.

Utanför lusthuset i skogsdungen låg ett litet, men till synes välskött, potatisland. Innanför dörren till lusthuset trängdes ett enormt hembränningsverk av den äldre modellen med en pall och en träbrits. Ett tygskynke separerade sovalkoven från maskinen, men det enträgna dånet från det arbetande hembränningsverket lät sig höras såväl genom skynket in till träbritsen som ut i uthuset på baksidan.

I boningshuset bodde Fingal, nybliven änkeman och far till Bie, Eskil och Lars-Lars, tillsammans med sina tre barn och sin äldre broder Siskel.
I lusthuset ute i skogsdungen bodde Tommelilla, son till Siskel.
I den stora röda ladan huserade allt som oftast yngste sonen Lars-Lars i samklang med sin närmaste kamratkrets. Kamraterna hade han samlat ihop vid den lokala särskola som han fraktades till om veckorna.

Fingal var en synnerligen ömklig karl med en något förskrämd uppsyn. Trots att han inte var en dag över de fyrtiofem gav han ett bestämt intryck av att vara betydligt äldre än så. Med en hopsjunken kroppshållning, trötta, frånvarande ögon och tunna, förvridna lemmar såg han i det närmaste antik ut. Att hans hår och noggrant ansade skepparkrans var kritvitt, hans ansikte fårat och hans händer skälvande, förtog inte något från bilden av en sjöman på sin allra sista resa.

Bie, Fingals enda dotter, var en tämligen grå flicka. Sina anletsdrag hade hon till stor del ärvt av sin bortgångna moder, varför en ännu blygsam, men hastigt tilltagande fetma lät sig anas under hennes enkla sommarklänning. Trots sin ringa ålder, hon var ännu endast sexton år gammal, viskade hennes ögon om erfarenhet långt bortom hennes ålders barriärer. Hon såg trött och sliten ut för en flicka uppbragd på landsbygden, så långt ifrån storstadens kvävande ångor. Men var tragedi har sin omnejd, och även den mest idylliska lilla gårdsplan kan dölja porten till var familjs lilla helvete.

Eskil, Fingals äldste son, påminde allra mest om en blek men skägglös kopia av Fingals äldre broder Siskel. Iförd sin slokiga svarta konstnärshatt och med pensel och palett i högsta hugg var han faktiskt nästan skrattretande lik sin farbror. Ögonen hade han liksom sin syster emellertid fått från sin mor. Det skall dock sägas att det Bies ögon saknade i livsglöd, det var Eskil god för tio gånger om. Hans barnsligt flackande blick var ständigt på jakt efter nya utmaningar och hans trettonåriga ben var aldrig sena att följa efter. En ung flickas sura mardröm blev till en ung pojkes blomstrande lekhage.

Så var det då Lars-Lars. Lars-Lars var Fingal och Sonjas yngste son. Han var en högst ovanlig liten pojke, lille Lars-Lars. Nu förhöll det sig så att Lars-Lars var en ovanligt rund pojke och inte gjorde det saken bättre att han var sinnesslö och så illa tvungen att sitta i rullstol. När han nu snart avverkat sitt tionde år på gården hände det allt mer sällan att han överhuvudtaget lämnade sin tron, inte minst eftersom hans svällande kroppshydda med åren tycktes ha växt samman med fordonet. Pojken själv syntes inte det minsta illa berörd av detta utan verkade snarare lättad över att slippa släpas av och på rullstolen i tid och otid. Lars-Lars var inte speciellt talför. Utöver hans eget namn hände det sig så gott som aldrig att något kom över hans läppar. Lars-Lars var emellertid trots sina brister en självständig liten pojke som helst av allt spenderade sina dagar inlåst i den stora röda ladan med en handfull kamrater.

Siskel. Siskel var Fingals äldre broder och i eget tycke en hejare på att måla. Han hade liksom Fingal tillbringat så gott som hela sitt liv i barndomshemmet, av vilket bara en av två ursprungliga längor återstod. Trots sitt övertag i ålder såg han betydligt yngre ut än brodern i flera avseenden. Han gick upprätt med stadiga steg, strök sig självsäkert men eftertänksamt över sitt vildvuxna skägg och talade fritt och öppet om allt mellan himmel och jord. Istället för broderns gammelmanskläder svepte han in sig i allt från afghanpälsar och exotiska kimonos till klädsamt slitna konstnärsrockar. Trots att han var en djupt religiös man lät han sig för den skull inte bindas eller stävjas av den etablerade kyrkans dogmer eller riktlinjer. Han hyllade öppet Adolf Hitler som den store landskapsmålare han varit innan han korrumperats av det tyska folket och drog sig inte för att citera den för omvärlden okände filosofen Gdansk.

Vad de flesta inte visste var att Siskel vid yngre år förbarmat Österlen med en son. Sonen var i sin tur förskjuten från sin faders sida sedan han uppvisat en plågsam brist på konstnärliga kvaliteter. Han dömdes således från den dag han var gammal nog att skaffa föda för dagen till ett liv i ensamhet några hundra meter från gården. Hans namn var Tommelilla och han levde ute i lusthuset där han försörjde sig på att sprida tvedräkt och osunt leverne i Österlens mer ödsliga trakter med hjälp av sitt hembrända brännvin. Tommelilla var stor och klumpig och i samhällets obarmhärtiga ögon betraktad som en tämligen ful man.

Det var Siskel som tog sig an arbetet med att begrava Sonja. Även om han var en på sitt eget vis strikt religiös man så levde han efter sina egna lagar. De två dagar han studerade till prästämbetet räckte enligt Siskels åsikt för en examina, och förklarade att ord inte blir finare för att fint folk tar dom i munnen. Ingen ska säga till honom hur han ska uttala Guds ord, det är endast Honom förunnat.
Det var också svårt att urskilja Sonja från tamburen, då allt hade blivit aska i branden. Siskel sopade då rätt och slätt upp en bit aska och proklamerade detta stoft som Sonja – det hade legat lite avsides och ”sett lite ledset ut”. Siskel och Sonja hade inte varit de närmsta vänner.

Som konstnären i familjen åtog sig Siskel även den fina äran att formgiva gravstenen, hugga in de kärleksfulla orden och placera kvinnan under jorden. Man kan säga att han gjorde det mesta, Fingal hade ålderskrämpor, Bie brydde sig inte, Eskil visste nog inte vad som hade hänt och Lars-Lars... han spenderade nog mestadelen av sin tid ute i ladan med vännerna från särskolan.

Siskel skrev texten på gravstenen:

Sonja på bonnagården.
Alltid missplacerad, ändå saknad.
Som det gamla ordstävet:
Gråt inte, gris, du har ingen själ, sa bonden, slaktade svinet

Efterlämnande för många.
Fingal. Bie. Eskil. Lars-Lars.

Och som ni kunde märka, inte Siskel.

Fingal hade som vanligt inte mycket att säga till om. Det var Siskel som var händerna i familjen, det var han som bar ansvaret på sina axlar. Fingal hade blivit för gammal för sånt. Fingal hade blivit för gammal för det mesta, iallafall i själen. ”En man kan vara 40 på huden men 90 i själen” brukade han påpeka när någon efterfrågade ett engagemang från hans sida. Och så satt han kvar, med käppen, med gubbtröjan. Med skepparkransen, med pipan. För sån var han. Och vid en viss ålder blir man sig själv, ens psykiska jag skakar hand med ens fysiska och så blir det. Fingal: 40 år på jorden, 90 i själen. Och fullkomligt utan auktoritet.

Det vore en lögn att påstå att Sonjas frånfall skapade en saknad. Det vore svårt att säga att det ens märktes. Som Siskel sa till Fingal: ”Det behövs väl mer eld för att sätta fyr på den här skutan?”. Och så skrattade dom, skrockandes sådär som man gör på ålderns höst. Sonja var inte något som märktes, hennes närvaro var byggt av osynlig tråd. Och ingen låtsades om det.

Hon blev lagd ett par meter bakom byggnaden, och dagen efter jordfästningen flyttade Fingal och barnen in i Siskels hus. ”Där det finns hjärtrum finns det stjärtrum”, sa Fingal till barnen med en viss trötthet i rösten. ”Mor mår bättre under jorden än uppanpå den”.
Och visst var det sant. Om man kunde se Sonja så skulle hon säkerligen legat och myst ett par meter under marken, hon låg kanske och pysslade med saker, tänkte goda tankar, lyssnade kanske på musik, engagerade sig i någon diskussion, vilade.
Att hon nu skulle mått bättre är väl ingen större överraskning. Sonja hade aldrig mått särskilt bra. Siskel hade utropat sin fristad och tagit över taktpinnen. Han hade tydligt visat sin ovilja att en utomstående valsade rakt in i kulturlandet. ”Bytesgods, en satans bortbyting, inte ens vacker att se på” hade ha sagt. Precis framför henne.

På Österlen fanns det inte utrymme för kärlek. Man var för upptagen med annat.

Lars-Lars hade börjat skärma sig mer och mer från familjen, något alla såg med glädje på. Lars-Lars var en hård pojke att uppfostra, han blev väldigt arg när man tilltalade honom, våldsam om man bad honom om någonting. Han vägrade säga något annat än sitt eget namn, Lauslaus, och huserade allt oftare i ladan tillsammans med sina vänner från särskolan. Man skulle kunna tro att de hade bildat ett gäng, med Lars-Lars som den gemene ledaren. Dom brukade gå i led, en autistisk pojke puttade på Lars-Lars rullstol, två mongoloider gick snett bakom honom på varsin sida och bakom följde ett släp med diverse sinnesslöa individer. Det var verkligen en syn att se.

Bie hade också börjat isolera sig mer och mer. Hon åkte allt oftare in till orten, bort från familjen, men Eskil hade börjat blomma ut. Han var den som tog efter Siskels konstnärliga ådra, han började skriva dikter, klä sig i kaftaner, han bar franska hattar och utforskade vad han kallade ”jazzträsket”. Detta var något som inte uppskattades i den skola där den rådande samtalstonen var aggressiv och mest involverade pattar, könshårets vara och icke-vara samt en och en annan hästkraft.

Även om det inte märktes så skapade Sonjas frånfall ändå en liten tornado i bonnagården. Fingal såg döden djupare i vitögat, barnen blev mer och mer distanserade men Siskel var den som ändrades mest. Sonja hade ändå varit ett litet orosmoment i hans värld, hon hade hindrat honom att fullt ta ut svängarna. Det var en flicka vars vägar var outgrundliga, vars agerande hade förbryllat honom. Han hade aldrig hittat ett förhållningssätt till henne, aldrig riktigt kommit underfund med hur han skulle tukta henne. Sonja verkade aldrig ta till sig saker ändå, hon hade skapat sitt lilla skyddshölje mot omvärlden. Och Siskel visste inte hur han skulle bryta igenom det, få kontroll över hennes beteende. Nu, med Sonja under marken, kunde han börja expandera sin cirkel.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?