Polis, polis, potatisgris. 

Poliskonstapel Efraim Carsten var komplex. Han var arg, han var känslig, och han var trött på alla andra arga och känsliga föremål som bosatt sig på Österlen. Ibland tänkte han på att det nog vore enklare att arbeta som poliskonstapel i Bromölla, med förenklade och rutinbundna ortsbor som kanske till sin höjd ger sin fru en lavett ibland, men samtidigt så insåg han att det gav honom en viss glans att vara poliskonstapel på Österlen. Hans kostym fick märkliga, skarpa konturer, hans hållning bars upp av föreställningar, hans blick antogs vara en produkt av livsvana och komplexitet snarare än av trötthet och svaghet. Och om han någonsin skulle yttra en tanke om att avsluta sitt liv skulle det mottas som ett uttryck av lika delar romantik och svärta, och alla skulle säga att ”Efraim, han har allt sett sina beskärda delar av verkligheten”.

Verkligheten var ett fult ord på Österlen. Verkligheten var något som man inte ville beröra, något som man tyckte var allt för ovärdigt för det mörker, den själsvåda som ens liv ständigt berörde. Den människa som inte hade ont i själen hade inte nått den insikt som resten nått; att livet var sänkt i smärta, att vår omgivning bestod av knivar som ständigt sänkte sin egg genom vårt skinn. Verkligheten var något som fanns i Bromölla, i Torna-Hällestad, i Sjöbo, i Åstorp, i alla orter med ett tomt område som de kallade torg, där en Hans eller Kent eller Anders hade uppfört en själlös järnskulptur som de kallade för ”Havet”, ”Vals i Cmoll” eller ”Saknaden”. Verkligheten gick att ta på i frisörsalongen, när Camilla frågade hur det var på jobbet, eller när konditorn skämtade om den senaste lönechecken, eller när Claes i charken i ett svagt ögonblick berättade, på den där blöta midsommarkvällen, att hans fru inte längre var den där livsbejakande, livsberusade flicka som han blev kär i utan snarare en bitter, tyst kvinna som svor åt televisionens olika berättelser. Där fanns verkligheten, i Bromölla, i Torna-Hällestad, i Sjäbo, I Åstorp.

Men inte på Österlen.

Där ville den inte finnas, ty den var ful, befläckad och enkel. Där sågs verkligheten som en tavla vid namn ”Höst vid Hovs hallar”, enkla, simpla streck på en duk som inte eftersökte att avbilda något annat än som fanns inom målningens ram. Verkligheten ville inte erkännas på Österlen, ty den sågs som alltför enkel, vanlig och entydig för att vara värdig dess flerbottnade residenter.

-Pfft, sa Bure.

-Pfft, sa Heribertus.

-Pust, sa Efraim, poliskonstapel, och Österlens invånare kände att de hade en medmänniska, en medkännare, en konstapel som med tunga steg och tunga utandningar bar världens smärtor på sina skuldror.

-Han har sett för mycket av världen, sa Bure.

-Han bär alla människors våndor i sitt huvud, sa Heribertus, och sen log de förnöjt mot varandra och öppnade nästa flaska rom i ett försök i att lindra smärtan, sa dem.

Men Efraim, poliskonstapel, var kanske mest trött på sin mer direkta omgivning, på hur han sågs, på hur han uppfattades, på hur han bemöttes med en påklistrad förståelse. Efraims arbetsdag bestod främst i att sitta i en begagnad bil, eller vid en dator som på något sätt lyckats installera varenda antivirusprogram som fanns, och det var svårt att bemöta Östelensbornas blick och ord ute på gatorna.

-Vi kan inte ens föreställa oss den smärta du måste uppleva, sa Bure.

-Du måste se verkligheten på riktigt, sa Heribertus och fick ett allvarligt djup i blicken medan han genomgick all världens kollektiva själssmärta. -Vi andra leker bara världen, fortsatte han, medan han tog sig för hjärtat i ett försök att betona allvaret. -Du ser den.

Efraim, poliskonstapel, såg främst en ganska rutinbunden arbetsdag. En macka på morgonen, rostad med Goudaost och Icas apelsinmarmelad som stått något för länge och hade sockerrester längs kanten. En biltur till jobb, en instämpling, en morgontimme som framför allt handlade om att försöka intala sig själv att ens arbetstimmar inte inletts än. Som Efraim, poliskonstapel, hade han nog aldrig riktigt gjort något egentligt polisarbete i den mån Österlensborna inletts sig att tänka, framför allt hade han nog flyttat papper samt kört en eller två Trelleborgsbor tillbaka till sin svavelshåla, men han intalade sig själv att hans själva närvaro var den främsta anledningen till att brott undveks. Hans försjunkna blick, hans skuldror – nedtyngda av medmänsklighet. Hans långsamma, medvetet stilla gång som utstrålade både sorg, trötthet och insikt på samma gång.

Men sanningen var att alla Österlensbor var allt för upptagna med sitt för att kunna fokusera på vad de skulle kunna ta från andra. För att kunna veta vad som skulle kunna stjälas krävs en förmåga att lyfta sin blick från sitt eget väsen, från sina egna smutsiga fötter till vad som ligger vid andras. Det var en förmåga som fattades fram till dess att ett kringresande tivoli anlände till Österlen, och det var också den stund då Efraim, poliskontapeln, fick en uppgift med sitt liv, en chans att upplåta sitt identitetsskapande till sig själv, ett ögonblick att visa att handling väger mer än tusen tankar.

Sällan Stellan

Där satt han, Staffan, vid sitt hus, vid sin sjö. Dimman hade lagt sig sådär vackert över vattenytan, den smekte varsamt ytskiktet och skänkte den en mystik som alla de där filmerna gärna tillskrev den. Det struntade dock Staffan blankt i. Han hade valt att hellre titta djupt i flaskan denna dagen, och dimman var bara en av flera saker som valde att lägga sig på någonting annat, något dunkelt som sett det lämpligt att leva på någonting annat, ta sin näring och bekräfta sin existens genom att sätta sig i sammanhang med något som var vackert. För helvete, en dimma är bara ett jävla jämntjockt grått moln som gör att din syn försämras, inte små älvor på vattenytan som någon försupen poet uttryckte det. Dimman som dansade på vattenytan var helvetet på jorden där, någon sekund, och sen tog solens bländande sken, insekternas parningshymner och i ett irrationellt ögonblick Git Gay över fokus för hans irritation. Sen drack Staffan ännu en klunk, och så nollställdes allt.

Staffan hade kanske jobbat för länge på särskolan. Det var en återkommande tanke som snurrat med allt vildare frenesi i hans skalle sen Lars-Lars med kompani tagit över all slags kontroll på skolan. Inte nog med att han kallades för fröken av elevernas föräldrar, inte nog med att hans kollegor börjat sluta tilltala honom efter att situationen i hans klass börjat urarta, inte nog med att han lade mer tid till att torka upp diverse pölar med urin och andra kroppvätskor än att dra upp revolutionerande och utvecklande strategier för sin elevgrupp. Dagligen fick han numera även utstå att hans elever spottade, puttade och slog honom, men då han försökte påpeka för kollegor och ledning att detta var en ohållbar situation möttes han av avsmak och förakt, han kunde för sjutton gubbar inte lägga den skulden och ansvaret på sina elever? Han kunde med en gnutta heder kvar möjligtvis hänvisa en del av orsaken till sina elevers diagnoser, men inte ens detta var en helt problemfri och/eller ansvarstagande slutsats. 'Det kan möjligtvis tolkas som att man skyller ifrån sig', sa en kollega och gick därifrån. Och där stod han, Staffan, med urin på skjortan.

Han ryste, och skakade långsamt sitt huvud från sida till sida. 'Jävla miffon', viskade han tyst, men drabbades av en sällsam skam sekunden efter han väst fram orden mellan sina tänder. Dock upprepade han snabbt orden innan skamman lagt sig som ett mörker över honom.

'Jävla miffon'.

kapitel fyrtiosju

Kapitel 47:
Stellan Ströms sista strid

Stellan vaknade i sin sovsäck utanför ladan strax innan solen stigit upp. Han var stelfrusen och kroppen värkte så illa att han fick vänta flera minuter innan han till slut kunde förmå sig att sätta sig upp. När han så småningom återfått känseln i benen gav han sig på att försöka resa sig försiktigt. Han vaklade till, men återfick strax balansen. Ögonen ville inte riktigt fokusera så han lutade sig försiktigt mot ladan i väntan på att världen skulle återfå sin skärpa. Stellan stod kvar en stund och lät den stigande solen värma honom lite åt gången. Men så prasslade det till i buskagen och en liten sten träffade Stellans arm just som någon skymtade förbi som hastigast i snåret. Stellan såg sammanbiten ut. Han nickade i riktning mot buskagen och böjde sig ner för att rulla ihop sovsäcken och röja undan spåren efter sig. Med sovsäcken över axeln klev han försiktigt iväg, bort från ladan och in i buskagen.

Stellan och Tommelilla satt mitt emot varandra. De satt vid det lilla bordet i Tommelillas skjul där Sonja en gång suttit och spillt sin själ. Den här gången var samtalet mindre uttrycksfullt och brännvinet lyste ännu så länge med sin frånvaro. Den tomma bordsskivan var just vad som gjorde att myrorna kröp och krälade över Tommelillas beniga lekamen. Men han hade lovat sig själv att inte röra en droppe förrän samtalet var över och stenen satt i rullning.
Tommelilla var inte glad i att samtala och med torrlagd strupe fann han det rent av plågsamt. Men han gjorde så gott han kunde och han uppskattade att hans bordskamrat inte verkade störas av hans osammanhängande harranger eller de obekväma tystnaderna därimellan. I grund och botten var de av samma skrot och korn, tänkte Tommelilla. Den största skillnaden mellan honom och Stellan var nog att Stellan sett världen från en bussruta medan han själv skådat livet genom en repig flaskbotten. Annars var de när allt kom omkring ganska så lika varandra.
Stellan lyssnade uppmärksamt på Tommelilla och visade inga tecken på att beröras av historian alls förrän Bie kom på tal. Då skakade han på huvudet och knöt näven under bordet.
”Så, vi kanske måste göra nått va?”
Stellan nickade sakta och skickade iväg en gul loska mot hörnet av rummet.

Det bestämdes att Tommelilla skulle hålla uppsikt över Bulan och hans gäng medan Stellan skulle hålla ögonen på Lars-Lars och hans kumpaner ifrån sitt provisoriska tillhåll bakom ladan. Stellan skulle dessutom försöka få kontakt med Orust innan Bulan satte klorna i honom igen och förhoppningsvis skulle han kunna övertala honom att slå sig i slag med Stellan och Tommelilla om han bara kunde se vilken fara Bie svävade i. Allting hängde på en mycket skör tråd, det insåg de bägge två, men Stellan sa att om allt bara föll på plats så hade de nog fan en ärlig chans iallafall. Bulan var inte det stora problemet sa Stellan. Värre var det med Lars-Lars och hans gäng eftersom de var mindre beräkneliga och eftersom ingen riktigt visste vad de var ute efter. Bulans drivmotor var och hade alltid varit reda pengar men Lars-Lars verkade drivas av långt bedrägligare begär. Stellan hoppades ändå på att om han bara kunde hålla sig undan och studera rövarbandet i ladan under ett par dagar så skulle han kanske kunna lära sig mer om hur de fungerade och till slut komma på ett bra sätt att sätta in nådastöten. Tommelilla uppskattade Stellans plan och föredrog faktiskt att hänga Bulan i bakhasorna eftersom han på senaste tiden känt sig väldigt illa berörd av Lars-Lars närvaro. Han berättade så gott han kunde för Stellan om vad han visste och hade iaktagit av Lars-Lars olika förehavanden. Stellan nickade uppmärksamt och verkade lägga allt som sades på minnet.
I övrigt bestämde de två tilltufsade vapenbröderna att vad gällde de inburade stackarna på tivolit så vore det nog säkrast att låta dem sitta där de satt medan de försökta få bättra översikt över situationen. Både Stellan och Tommelilla enades om att inte göra något förhastat som skulle äventyra hela affären. De skulle sköta det snyggt och rent, bestämde de. Huvudsaken var att Bie och Eskil hölls i säkerhet, resten fick komma som en ren bonus.

När samtalet tystnat så gjorde Tommelilla det som han alltid gjorde när samtalen tystnade, han plockade fram flaskan. De drack under tystnad och de slutade inte dricka förrän lemmarna var för bångstyriga för att lyckas plocka ner en till från hyllan. Stellan ramlade ut ur skjulet och Tommelilla ville säga åt honom att stanna i värmen och sova ruset av sig men tungan ville inte låta sig tämjas och orden blev till grötiga läten istället för begripliga ord. Så Tommelilla rullade in sig i trasmattan på jordgolvet och vaggades till djup sömn av brännarens rytmiska dunkande.

När Stellan låg för döden blev världen en lite kallare plats. Rubbad från sans av spritens ångor dråsade han ner i en livlös hög bakom ladan utan att komma ihåg att svepa in sig i rocken, än mindre i sovsäcken. Benig som han var blev nattens isande kyla för mycket för hans trasiga själ och den lämnade kroppen just som kylan släppte taget om natten och lät daggen mjuka upp gräset bakom ladan. Österlens sista landsvägsriddare red iväg i den disiga gryningen och fyra korsande landsvägar gnällde en tyst klagosång till hans ära.

När Bie hittade Stellans stelfrusna kropp blev hon kall i själen och mörk i blicken. Österlens sista ficklampa hade slocknat för hennes ögon och världen var en hård plats för hårda flickor. Hon slipade kniven och blåste ut den lilla flämtande lågan i själens djup. Hädanefter skulle hon bara följa lukten av blod och hugga sig fram till nästa säng.
När Siskel fick nys om strykaren som hittats bakom ladan skrev han ett alldeles för långt klagobrev till kommunpolitiker och polis där han krävde att alla kringstrykande hippies skulle öronmärkas och noga hållas efter av sociala myndigheter. Man kunde inte heller förvänta sig att hederligt folk skulle behöva valla runt luffare som bortsprungna katter eller upplåta sin gröna mark åt deras improviserade gravplatser, menade han. Siskel hade tur eftersom Bie redan lämnat gården utan avsikt att återvända när hon fick syn på en insändare i Ystads Allehanda som summerade hans kontroversiella åsikter. Hon svor och snittade upp tidningen med en skicklig knyck som tydligt nog talade om för hennes farbror vad hon tyckte om hans sura pissande på en fattig mans sista sovplats.

Så föll ännu ett löv från berättelsens träd och de som hänger kvar darrar av rädsla inför hotet om en lång kall vinter. Men stenen som Tommelilla och Stellan satt i rullning den rullade på fastän vapenbrödernas allians låg krossad i sin vagga. Den rullade fort och tungt och den rullade rakt mot Österlens blödande hjärta.

kapitel fyrtiosex

Kapitel 46:
A Farewell to Arms

Till de få som vet vem jag är.

När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.

Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.

Jag tröttnar.

Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.

Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.

I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.

Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.

Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.

Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.

Må ni aldrig nå samma insikt som jag.

Hans.

kapitel fyrtiofem

Kapitel 45:
Lögnen är ett trubbigt vapen

”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”

Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.

När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.

Intermezzo

Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.

Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.

kapitel fyrtiofyra

Kapitel 44:
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie

Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.

Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.

”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.

Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.

Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.

När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.

kapitel fyrtiotre

Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule

”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.

Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.

Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.

”…glans bländar…”

”… horisontens vattenfyllda terrass”

Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.

Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.