kapitel elva

Kapitel 11:
Vid landsvägens slut

Det fanns två huslängor varav den ena var nerbrunnen. Det fanns en stor röd lada och en gårdsplan med vattenpump i mitten. Alldeles utanför gården låg en skogsdunge med stora ståtliga tallar. I en glänta en liten bit in i dungen stod ett förfallet lusthus med igenbommade fönster. Huset som inte brunnit ner tjänstgjorde som boningshus och huset som brunnit ner lät sig anas i en hög av svedda brädor och en rektangel av svart, obrukbar jord.

Gårdsplanen var cirkelrund och omgärdad av byggnationer på tre sidor. Den fjärde sidan vette mot skogsdungen. Utmed skogsdungen ringlade sig en liten grusstig som så småningom mötte landsvägen. Vid landsvägskanten stod en egenhändigt hopsnickrad skylt uppspikad. På skylten fanns en pil som pekade in mot grusstigen och en liten text som lydde: ”Österlens konstrunda 500m." Boningshuset var sparsamt möblerat och bland det mest framträdande i möblemanget utmärkte sig en ansenlig mängd ikoner och religiösa målerier, ett enormt alplandskapspanorama i olja signerat Adolf Hitler, samt en solid metallbyst föreställande Karl Marx. Under Karl Marx yviga skägg pryddes emellertid bysten av en liten träplatta med den besynnerliga inskriptionen; ”salig Gdansk, Grobfilosofier und Freiheitsgesprechter.”

Ladan, som låg belägen tvärs över gården från boningshuset sett, var igenbommad och låst med hänglås. Boningshuset å sin sida stod så gott som alltid med dörren på vid gavel och var aldrig låst.

Utanför lusthuset i skogsdungen låg ett litet, men till synes välskött, potatisland. Innanför dörren till lusthuset trängdes ett enormt hembränningsverk av den äldre modellen med en pall och en träbrits. Ett tygskynke separerade sovalkoven från maskinen, men det enträgna dånet från det arbetande hembränningsverket lät sig höras såväl genom skynket in till träbritsen som ut i uthuset på baksidan.

I boningshuset bodde Fingal, nybliven änkeman och far till Bie, Eskil och Lars-Lars, tillsammans med sina tre barn och sin äldre broder Siskel.
I lusthuset ute i skogsdungen bodde Tommelilla, son till Siskel.
I den stora röda ladan huserade allt som oftast yngste sonen Lars-Lars i samklang med sin närmaste kamratkrets. Kamraterna hade han samlat ihop vid den lokala särskola som han fraktades till om veckorna.

Fingal var en synnerligen ömklig karl med en något förskrämd uppsyn. Trots att han inte var en dag över de fyrtiofem gav han ett bestämt intryck av att vara betydligt äldre än så. Med en hopsjunken kroppshållning, trötta, frånvarande ögon och tunna, förvridna lemmar såg han i det närmaste antik ut. Att hans hår och noggrant ansade skepparkrans var kritvitt, hans ansikte fårat och hans händer skälvande, förtog inte något från bilden av en sjöman på sin allra sista resa.

Bie, Fingals enda dotter, var en tämligen grå flicka. Sina anletsdrag hade hon till stor del ärvt av sin bortgångna moder, varför en ännu blygsam, men hastigt tilltagande fetma lät sig anas under hennes enkla sommarklänning. Trots sin ringa ålder, hon var ännu endast sexton år gammal, viskade hennes ögon om erfarenhet långt bortom hennes ålders barriärer. Hon såg trött och sliten ut för en flicka uppbragd på landsbygden, så långt ifrån storstadens kvävande ångor. Men var tragedi har sin omnejd, och även den mest idylliska lilla gårdsplan kan dölja porten till var familjs lilla helvete.

Eskil, Fingals äldste son, påminde allra mest om en blek men skägglös kopia av Fingals äldre broder Siskel. Iförd sin slokiga svarta konstnärshatt och med pensel och palett i högsta hugg var han faktiskt nästan skrattretande lik sin farbror. Ögonen hade han liksom sin syster emellertid fått från sin mor. Det skall dock sägas att det Bies ögon saknade i livsglöd, det var Eskil god för tio gånger om. Hans barnsligt flackande blick var ständigt på jakt efter nya utmaningar och hans trettonåriga ben var aldrig sena att följa efter. En ung flickas sura mardröm blev till en ung pojkes blomstrande lekhage.

Så var det då Lars-Lars. Lars-Lars var Fingal och Sonjas yngste son. Han var en högst ovanlig liten pojke, lille Lars-Lars. Nu förhöll det sig så att Lars-Lars var en ovanligt rund pojke och inte gjorde det saken bättre att han var sinnesslö och så illa tvungen att sitta i rullstol. När han nu snart avverkat sitt tionde år på gården hände det allt mer sällan att han överhuvudtaget lämnade sin tron, inte minst eftersom hans svällande kroppshydda med åren tycktes ha växt samman med fordonet. Pojken själv syntes inte det minsta illa berörd av detta utan verkade snarare lättad över att slippa släpas av och på rullstolen i tid och otid. Lars-Lars var inte speciellt talför. Utöver hans eget namn hände det sig så gott som aldrig att något kom över hans läppar. Lars-Lars var emellertid trots sina brister en självständig liten pojke som helst av allt spenderade sina dagar inlåst i den stora röda ladan med en handfull kamrater.

Siskel. Siskel var Fingals äldre broder och i eget tycke en hejare på att måla. Han hade liksom Fingal tillbringat så gott som hela sitt liv i barndomshemmet, av vilket bara en av två ursprungliga längor återstod. Trots sitt övertag i ålder såg han betydligt yngre ut än brodern i flera avseenden. Han gick upprätt med stadiga steg, strök sig självsäkert men eftertänksamt över sitt vildvuxna skägg och talade fritt och öppet om allt mellan himmel och jord. Istället för broderns gammelmanskläder svepte han in sig i allt från afghanpälsar och exotiska kimonos till klädsamt slitna konstnärsrockar. Trots att han var en djupt religiös man lät han sig för den skull inte bindas eller stävjas av den etablerade kyrkans dogmer eller riktlinjer. Han hyllade öppet Adolf Hitler som den store landskapsmålare han varit innan han korrumperats av det tyska folket och drog sig inte för att citera den för omvärlden okände filosofen Gdansk.

Vad de flesta inte visste var att Siskel vid yngre år förbarmat Österlen med en son. Sonen var i sin tur förskjuten från sin faders sida sedan han uppvisat en plågsam brist på konstnärliga kvaliteter. Han dömdes således från den dag han var gammal nog att skaffa föda för dagen till ett liv i ensamhet några hundra meter från gården. Hans namn var Tommelilla och han levde ute i lusthuset där han försörjde sig på att sprida tvedräkt och osunt leverne i Österlens mer ödsliga trakter med hjälp av sitt hembrända brännvin. Tommelilla var stor och klumpig och i samhällets obarmhärtiga ögon betraktad som en tämligen ful man.

Det var Siskel som tog sig an arbetet med att begrava Sonja. Även om han var en på sitt eget vis strikt religiös man så levde han efter sina egna lagar. De två dagar han studerade till prästämbetet räckte enligt Siskels åsikt för en examina, och förklarade att ord inte blir finare för att fint folk tar dom i munnen. Ingen ska säga till honom hur han ska uttala Guds ord, det är endast Honom förunnat.
Det var också svårt att urskilja Sonja från tamburen, då allt hade blivit aska i branden. Siskel sopade då rätt och slätt upp en bit aska och proklamerade detta stoft som Sonja – det hade legat lite avsides och ”sett lite ledset ut”. Siskel och Sonja hade inte varit de närmsta vänner.

Som konstnären i familjen åtog sig Siskel även den fina äran att formgiva gravstenen, hugga in de kärleksfulla orden och placera kvinnan under jorden. Man kan säga att han gjorde det mesta, Fingal hade ålderskrämpor, Bie brydde sig inte, Eskil visste nog inte vad som hade hänt och Lars-Lars... han spenderade nog mestadelen av sin tid ute i ladan med vännerna från särskolan.

Siskel skrev texten på gravstenen:

Sonja på bonnagården.
Alltid missplacerad, ändå saknad.
Som det gamla ordstävet:
Gråt inte, gris, du har ingen själ, sa bonden, slaktade svinet

Efterlämnande för många.
Fingal. Bie. Eskil. Lars-Lars.

Och som ni kunde märka, inte Siskel.

Fingal hade som vanligt inte mycket att säga till om. Det var Siskel som var händerna i familjen, det var han som bar ansvaret på sina axlar. Fingal hade blivit för gammal för sånt. Fingal hade blivit för gammal för det mesta, iallafall i själen. ”En man kan vara 40 på huden men 90 i själen” brukade han påpeka när någon efterfrågade ett engagemang från hans sida. Och så satt han kvar, med käppen, med gubbtröjan. Med skepparkransen, med pipan. För sån var han. Och vid en viss ålder blir man sig själv, ens psykiska jag skakar hand med ens fysiska och så blir det. Fingal: 40 år på jorden, 90 i själen. Och fullkomligt utan auktoritet.

Det vore en lögn att påstå att Sonjas frånfall skapade en saknad. Det vore svårt att säga att det ens märktes. Som Siskel sa till Fingal: ”Det behövs väl mer eld för att sätta fyr på den här skutan?”. Och så skrattade dom, skrockandes sådär som man gör på ålderns höst. Sonja var inte något som märktes, hennes närvaro var byggt av osynlig tråd. Och ingen låtsades om det.

Hon blev lagd ett par meter bakom byggnaden, och dagen efter jordfästningen flyttade Fingal och barnen in i Siskels hus. ”Där det finns hjärtrum finns det stjärtrum”, sa Fingal till barnen med en viss trötthet i rösten. ”Mor mår bättre under jorden än uppanpå den”.
Och visst var det sant. Om man kunde se Sonja så skulle hon säkerligen legat och myst ett par meter under marken, hon låg kanske och pysslade med saker, tänkte goda tankar, lyssnade kanske på musik, engagerade sig i någon diskussion, vilade.
Att hon nu skulle mått bättre är väl ingen större överraskning. Sonja hade aldrig mått särskilt bra. Siskel hade utropat sin fristad och tagit över taktpinnen. Han hade tydligt visat sin ovilja att en utomstående valsade rakt in i kulturlandet. ”Bytesgods, en satans bortbyting, inte ens vacker att se på” hade ha sagt. Precis framför henne.

På Österlen fanns det inte utrymme för kärlek. Man var för upptagen med annat.

Lars-Lars hade börjat skärma sig mer och mer från familjen, något alla såg med glädje på. Lars-Lars var en hård pojke att uppfostra, han blev väldigt arg när man tilltalade honom, våldsam om man bad honom om någonting. Han vägrade säga något annat än sitt eget namn, Lauslaus, och huserade allt oftare i ladan tillsammans med sina vänner från särskolan. Man skulle kunna tro att de hade bildat ett gäng, med Lars-Lars som den gemene ledaren. Dom brukade gå i led, en autistisk pojke puttade på Lars-Lars rullstol, två mongoloider gick snett bakom honom på varsin sida och bakom följde ett släp med diverse sinnesslöa individer. Det var verkligen en syn att se.

Bie hade också börjat isolera sig mer och mer. Hon åkte allt oftare in till orten, bort från familjen, men Eskil hade börjat blomma ut. Han var den som tog efter Siskels konstnärliga ådra, han började skriva dikter, klä sig i kaftaner, han bar franska hattar och utforskade vad han kallade ”jazzträsket”. Detta var något som inte uppskattades i den skola där den rådande samtalstonen var aggressiv och mest involverade pattar, könshårets vara och icke-vara samt en och en annan hästkraft.

Även om det inte märktes så skapade Sonjas frånfall ändå en liten tornado i bonnagården. Fingal såg döden djupare i vitögat, barnen blev mer och mer distanserade men Siskel var den som ändrades mest. Sonja hade ändå varit ett litet orosmoment i hans värld, hon hade hindrat honom att fullt ta ut svängarna. Det var en flicka vars vägar var outgrundliga, vars agerande hade förbryllat honom. Han hade aldrig hittat ett förhållningssätt till henne, aldrig riktigt kommit underfund med hur han skulle tukta henne. Sonja verkade aldrig ta till sig saker ändå, hon hade skapat sitt lilla skyddshölje mot omvärlden. Och Siskel visste inte hur han skulle bryta igenom det, få kontroll över hennes beteende. Nu, med Sonja under marken, kunde han börja expandera sin cirkel.

Saker och ting slutar inte tvärt.
Har du hört ordspråket ”Allt har sin tid”?