Fingal och jag

Polis, polis, potatisgris. 

Poliskonstapel Efraim Carsten var komplex. Han var arg, han var känslig, och han var trött på alla andra arga och känsliga föremål som bosatt sig på Österlen. Ibland tänkte han på att det nog vore enklare att arbeta som poliskonstapel i Bromölla, med förenklade och rutinbundna ortsbor som kanske till sin höjd ger sin fru en lavett ibland, men samtidigt så insåg han att det gav honom en viss glans att vara poliskonstapel på Österlen. Hans kostym fick märkliga, skarpa konturer, hans hållning bars upp av föreställningar, hans blick antogs vara en produkt av livsvana och komplexitet snarare än av trötthet och svaghet. Och om han någonsin skulle yttra en tanke om att avsluta sitt liv skulle det mottas som ett uttryck av lika delar romantik och svärta, och alla skulle säga att ”Efraim, han har allt sett sina beskärda delar av verkligheten”.

Verkligheten var ett fult ord på Österlen. Verkligheten var något som man inte ville beröra, något som man tyckte var allt för ovärdigt för det mörker, den själsvåda som ens liv ständigt berörde. Den människa som inte hade ont i själen hade inte nått den insikt som resten nått; att livet var sänkt i smärta, att vår omgivning bestod av knivar som ständigt sänkte sin egg genom vårt skinn. Verkligheten var något som fanns i Bromölla, i Torna-Hällestad, i Sjöbo, i Åstorp, i alla orter med ett tomt område som de kallade torg, där en Hans eller Kent eller Anders hade uppfört en själlös järnskulptur som de kallade för ”Havet”, ”Vals i Cmoll” eller ”Saknaden”. Verkligheten gick att ta på i frisörsalongen, när Camilla frågade hur det var på jobbet, eller när konditorn skämtade om den senaste lönechecken, eller när Claes i charken i ett svagt ögonblick berättade, på den där blöta midsommarkvällen, att hans fru inte längre var den där livsbejakande, livsberusade flicka som han blev kär i utan snarare en bitter, tyst kvinna som svor åt televisionens olika berättelser. Där fanns verkligheten, i Bromölla, i Torna-Hällestad, i Sjäbo, I Åstorp.

Men inte på Österlen.

Där ville den inte finnas, ty den var ful, befläckad och enkel. Där sågs verkligheten som en tavla vid namn ”Höst vid Hovs hallar”, enkla, simpla streck på en duk som inte eftersökte att avbilda något annat än som fanns inom målningens ram. Verkligheten ville inte erkännas på Österlen, ty den sågs som alltför enkel, vanlig och entydig för att vara värdig dess flerbottnade residenter.

-Pfft, sa Bure.

-Pfft, sa Heribertus.

-Pust, sa Efraim, poliskonstapel, och Österlens invånare kände att de hade en medmänniska, en medkännare, en konstapel som med tunga steg och tunga utandningar bar världens smärtor på sina skuldror.

-Han har sett för mycket av världen, sa Bure.

-Han bär alla människors våndor i sitt huvud, sa Heribertus, och sen log de förnöjt mot varandra och öppnade nästa flaska rom i ett försök i att lindra smärtan, sa dem.

Men Efraim, poliskonstapel, var kanske mest trött på sin mer direkta omgivning, på hur han sågs, på hur han uppfattades, på hur han bemöttes med en påklistrad förståelse. Efraims arbetsdag bestod främst i att sitta i en begagnad bil, eller vid en dator som på något sätt lyckats installera varenda antivirusprogram som fanns, och det var svårt att bemöta Östelensbornas blick och ord ute på gatorna.

-Vi kan inte ens föreställa oss den smärta du måste uppleva, sa Bure.

-Du måste se verkligheten på riktigt, sa Heribertus och fick ett allvarligt djup i blicken medan han genomgick all världens kollektiva själssmärta. -Vi andra leker bara världen, fortsatte han, medan han tog sig för hjärtat i ett försök att betona allvaret. -Du ser den.

Efraim, poliskonstapel, såg främst en ganska rutinbunden arbetsdag. En macka på morgonen, rostad med Goudaost och Icas apelsinmarmelad som stått något för länge och hade sockerrester längs kanten. En biltur till jobb, en instämpling, en morgontimme som framför allt handlade om att försöka intala sig själv att ens arbetstimmar inte inletts än. Som Efraim, poliskonstapel, hade han nog aldrig riktigt gjort något egentligt polisarbete i den mån Österlensborna inletts sig att tänka, framför allt hade han nog flyttat papper samt kört en eller två Trelleborgsbor tillbaka till sin svavelshåla, men han intalade sig själv att hans själva närvaro var den främsta anledningen till att brott undveks. Hans försjunkna blick, hans skuldror – nedtyngda av medmänsklighet. Hans långsamma, medvetet stilla gång som utstrålade både sorg, trötthet och insikt på samma gång.

Men sanningen var att alla Österlensbor var allt för upptagna med sitt för att kunna fokusera på vad de skulle kunna ta från andra. För att kunna veta vad som skulle kunna stjälas krävs en förmåga att lyfta sin blick från sitt eget väsen, från sina egna smutsiga fötter till vad som ligger vid andras. Det var en förmåga som fattades fram till dess att ett kringresande tivoli anlände till Österlen, och det var också den stund då Efraim, poliskontapeln, fick en uppgift med sitt liv, en chans att upplåta sitt identitetsskapande till sig själv, ett ögonblick att visa att handling väger mer än tusen tankar.