kapitel tre

KAPITEL 3:
Faderns text

Jag var ju lite till åren kommen redan när vi möttes, Sonja och jag. Jag kan förvisso inte ha varit mer än en 30 år, fast de flesta trodde nog att jag var betydligt äldre än så. Jag fick ju mina första gråa strån på skalpen när jag var knappt 16 år fyllda, och när jag var 20 år gammal hade jag hunnit bli rejält tunnhårig på köpet. Jag kände liksom ändå att det klädde mig på något sätt så jag seglade med av bara farten, och innan jag visste ordet av hade jag anlagt skepparkrans och börjat röka pipa och begränsat mitt umgänge till de äldre i kommunen. Så när jag så småningom träffade Sonja kände jag mig nog mer som en gammal gubbe än som en frisk och stark yngling.
Men då var det liksom för sent att sätta stopp för tidens karusell, även om det skall sägas att jag skyndade på eländet en aning själv. Jag var liksom lite otålig som ung. Jag ville nog gärna vara lite äldre. Så när jag var 30 och Sonja och jag träffades var jag på sätt och vis redan en gammal gubbe.

Sen kom ju barnen och dom såg nog mig mer som en farfar än en far. Min bror fick liksom ta över rodret lite ibland när jag kände mig lite sliten. Även om min bror var aningen äldre än jag om man skall vara precis så var han nog alltid lite yngre till själen.
Sonja och jag var ju ganska lika till sinnet. Vi var inte mycket för att tjoa och stimma utan vi satt nog helst och pysslade med vårt eget. Jag stoppade min pipa och ansade min skepparkrans och hon pysslade med sitt. Det var ett tämligen stillsamt liv innan barnen ramlade ner genom skorstenen om man så säger.
Vi hymlade aldrig om att vi ville leva enkelt och försökte så gott vi kunde passa vidare våra värderingar till våra barn. Den som inget har, han har heller inget att förlora.
Bie, vår äldsta flicka, var ju en livlig krabat, och hennes mor och jag hängde ju inte riktigt med i svängarna så vi tyckte nog det var bäst att skaffa henne en kamrat som hon kunde flänga runt i grannskapet med. Sen var de två med Eskil och då kände vi liksom att han kanske behövde en pojke att dela sina tankar med så vi skaffade honom en bror. Det var lille Lars-Lars det. Lille Lars-Lars var ju lite sen till utvecklingen men den som blomstrar sent han blomstrar stort som HC Andersen menade med ankan och svanen och det där.

När sen Sonja lättade ankar så kände jag nog att barnen behövde lite utrymme att växa i. Speciellt Lars-Lars som hade lite svårt att lära sig gå och så där till en början. Då fick min bror liksom prova på livet i grytan om man så säger. Ja alltså, efter branden fick vi ju alla bo där ett tag, och så jag fick lite tid att fundera och fixa lite runt huset. Vid det laget var jag ju rätt sliten och grå, speciellt med tanke på att jag liksom åldrades lite snabbare än andra.

Det var ju lite tomt utan Sonja, men för all del, jag hade ju min pipa och min skepparkrans så förströelser fanns det gott om. Sen konverserade vi ju heller aldrig riktigt med varandra så det fanns ju kanske inte så mycket att sakna egentligen. Vi levde nog båda efter det gamla ordstävet som säger att den som knyter sig fast vid både folk och ting den har mycket att släpa på. Det var nog bäst så. Det gör det liksom lite lättare att leva med sina förluster, och jag hade ju min pipa och min skepparkrans så jag ska inte klaga.
Men branden förde inte bara ont med sig. Min bror var nog mer anpassad än jag och Sonja till barn, mina blad hade börjat falla till marken och ingen av de små tyckte om modern. Så när jag och barnen senare befann oss hos brodern sken de små ibland upp. Hos Siskel fick de nog fritt spelrum för sina fantasier för han var ju ganska ung till själen den. En liten pojke i för stora tofflor eller hur man säger. Sen var han ju lite friskare än jag så han kunde liksom hjälpa till och ge Lars-Lars en liten puff då och då. Lars-Lars hade ju lite svårt med sina rörelser och sånt där, men det är ju olika för alla. Även kungen har ju varit barn som man vet.
Så dom små liven hade det nog bara bra där hos min bror skulle jag tro.