kapitel ett

KAPITEL 1:
Broderns text

Ja, det var ju inte mycket med den stackars kvinnan som gick i harmoni med naturen kan man tycka. Hon var en tämligen blek och livlös själ, det var hon. Ett kort och händelselöst liv är förvisso också ett liv och skall ingalunda förringas. Det skall det inte. Men, men, hon hann visst med att plantera tre skapliga frön innan hon seglade iväg dessutom. Det är ju inte så illa pissat. Österlen var väl inte riktigt hennes melodi för den delen.

Hon var en sån där obotlig drömmare tror jag. Ja, alltså hon var rätt tyst av sig. I ärlighetens namn skall jag säga att jag minsann inte vet speciellt mycket om henne i det stora hela. Hon höll sig liksom borta från mig kunde man kanske känna. Jag tror nog att det kan ha varit min starka personlighet som skrämde henne en smula. Min bror höll henne liksom för sig själv. Ja, eller hon var ju mest inne för sig själv och liksom pysslade. Hon pysslade nog en hel del.

Hon var inte speciellt aktiv i det gemensamma bylivet heller vill jag minnas. Det finns ju församlingen och, ja, vi har ett tämligen levande konstliv. Vi är ju några stycken som har tagit på oss att bära vidare det lokala kulturarvet om man så säger. Hennes pyssel passade ju inte riktigt in där. Ja, jag såg ju aldrig själv något av det hon pysslade med, men hon var ju en rätt däven person så där kan ju inte ha funnits så särskilt mycket att hämta kan man tycka. Man kan ju liksom inte kompromissa när det gäller konsten. Om man vill vara brysk kan man ju säga att antingen så har man det eller så har man det inte. Fast jag vet ju inte riktigt vad hon pysslade med som sagt. Men, den som letar i livet finner i efterlivet. Det tror jag nog.
Själv lever jag gärna ut mina passioner här på jorden. Det är ju guds vilja, tycker jag nog. Sen vet jag i ärlighetens namn inte varför någon kvinna skulle vilja gifta sig med min bror. Han är en rätt blek karaktär om man ser på det stora hela. Själv har jag kommit fram till att jag inte har råd att binda mig vid en kvinna. Det skulle liksom sakta ner mig tror jag. Jag måste få skapa i stillhet och i ensamhet. Det är en konstnärs öde det. Att bygga broar mellan människor och att vara ensam. Sen har jag ju gud, det har jag. Jag tror ju inte hon hade ett så värst aktivt själsliv, men vad vet jag. Hon kanske talade med gud när hon pysslade. Det finns ju dom som gör det vill jag minnas. Själv blandar jag inte gärna ihop konsten med min relation till gud. Man måste liksom dela upp sin tid jämnt. Allt har sin tid och det som inte får plats får vara utan. Som konstnär kan man som sagt inte kompromissa. Den lyxen får man snällt leva utan.
Hur som helst faller det liksom på min lott att fostra de små nu när deras mor har gått bort. Deras far är ju inte mycket till konstnär. Han kompromissar liksom lite för mycket. Men om alla vore konstnärer så fanns det liksom inte mycket kvar att måla på. Det är det där med regnskogen och sånt. Bra papper kan bara unnas riktiga konstnärer i dessa dagar. Han är en sån där jordnära karaktär, min bror. Han vågar liksom aldrig sväva på molnen. Det säger jag ofta till honom att den som inte svävar på molnen han får snällt stå i dyn och vänta på oss andra. Han är en sån där människa som man liksom måste putta på lite ibland. Annars står han bara där och petar i gruset. Och det var nog inte riktigt gud faders tanke när han anlade gårdsplanen. Sån har han alltid varit. En riktig gruspetare. Så, det kunde man ju kanske ana vad det skulle bli av det stackars flickebarnet när hon gick och gifte sig med en gruspetare. Nåja, nu ska vi inte fiska i gårdagens damm. Det är ju sorgligt nog att hon miste livet i så unga år.
Man måste tänka på de små i tillvaron. Min brors barn alltså. Det är ju dom som bär morgondagens fana. Och kan man inte bryta bröd med framtiden då kan man ju lika gärna bli en gruspetare. Jag är ju själv något av en rebell. Om du säger åt mig att måla ett hus kan jag mycket väl börja måla en buss. Det är en konstnärs logik det.