kapitel sju

Kapitel 7:
Siskels text: "The Arty-Farty Rag Time Band"

Den dag som min broder talar om, då han åkte hem med ett kvinns i koppel, minns jag väl. Inte på grund av denna i sammanhanget enkla, vanliga händelse, vi talar om någonting större. Denna dag blev jag invald i Österlens Konstsällskap. Att jag bara var med i föreningen i några dagar har inte med saken att göra. Sällskapet erkände min tunga och konst, dock inte min reaktionära personlighet. Och detta faktum är jag mäkta stolt över.

Det närmade sig sen eftermiddag, brodern hade fått sig kvinnan och vi drog omkring med henne. Jag minns att hon grät väldigt mycket, och en gång lappade jag till henne för att få tyst på oväsendet. Hon sade att hon skulle gå ner sig i kärret så snart vi släppte hennes tyglar, jag sa att jag skulle dra henne dit så snart jag hade tid. Att hon och jag fick en törn i sidan på varandra redan från början är ingenting att hymla om, jag avskydde det simpla rallarbarnet för vad hon var.

Vid sidan av marknaden brukar Österlens Konstsällskap hopa sig, då de likt jag anser att centrumets stim och stoj är för folkligt, för enkelt för en man av min börd. Och då Fingals kropp inte heller klarade av de ansträngningar ett liv i marknadens inre näste innebar stannade vi i utkanten. Flickan följde med, hon såg åt andra hållet medan min bror berättade om sina krämpor.

Det finns en människa i sällskapet som jag verkligen tycker illa om, Heribertus (egentligen heter han Rolf men han döpte om sig, man kan inte skriva Rolf på en tavla), en andefattig man med frodig mustasch som bor ungefär tre kilometer från vårt näste. Anledningen till varför han valdes in i föreningen har jag ingen aning om, han har ingen direkt talang, inget konstnärligt seende. Han målar ankor. Ankor vid en sjö eller i en sjö. Konstnärens roll är enligt mig att filtrera objektet genom sin personliga syn, att på sitt eget finurliga sätt förvränga saker och skeenden så att två till synes olika saker blir en. Men Heribertus (eller Rolf som jag till hans förtret kallar honom) målar ankor, antingen vid eller i en sjö.

Rolf och jag har länge haft en tvist om ifall Martinssons (en annan lokal konstnär) serie som föreställer en mosse ur olika vinklar verkligen föreställer en mosse eller ifall Martinsson menar något annat med sina tavlor. Rolf menade att svaret var självklart, det var en mosse (det kunde man ju se på bilden!), och att jag kunde ta min jävla symbolism och bränna upp den på ett osynligt bål. Jag svarade med att slå ner honom. Sån är jag.

Detta fick Bure höra talas om (ordförande i sällskapet), och under denna marknad närmade han sig mig för att försöka reda ut tvisten. Heribertus (Rolf) hade spridit okvädesord om mig i hela bygden efter denna incident och hävdat att en känslig konstnärssjäl inte tar till knytnävarna för att lösa en hård knut. En god konstnär använder sina delikata konstnärsfingrar.
”Han kan suga kuk”, sa jag till Bure, ”talang har inte med det yttre att göra. Hur jag målar mina tavlor har inget med hur jag för mig. Martinsson målar fortfarande sig bort från verkligheten, genom sina tavlor målar han upp det landskap där han önskar att han var. Och den här målningen föreställer en solnedgång.” Under dessa sista ord hade jag dragit upp en av mina egna verk ur pappkassen jag dragit med mig. Det var en relativt liten och enkel tavla som på sin yta föreställde en mistlur.

Bure hade under dessa sista ord varit tyst, men tog nu sakta till orda. ”En person som vågar vara så föraktfull mot en stor del av ett sällskaps medlemmar är antingen talangfull eller ytterst dumdristig. Jag vet inte riktigt var jag vill placera dig. Men jag blir samtidigt attraherad av dina ord. Kanske är det så att även jag behöver svära lite oftare, ta ord som kuk och fitta i min mun, kanske behöver vi alla det.” Han tittade mig nu allvarligt i ögonen. ”Men jag vill bjuda in dig i diskussionen, låta dig sprida dina ord och få uppleva gensvaret. Du har en stark röst, om det är till godo eller till ondo för tiden utvisa. Men härmed är du odödlig.”

Jag fick ett diplom. Fyra dagar senare blev jag fråntaget det. Jag slog till Eber (lokal författare och tillika medlem i sällskapet) för att han kallat min meningsuppbyggnad för simpel.

Under den process som startades när sällskapet skulle riva ner mitt diplom från köksväggen så rymde Sonja för första gången. Min bror hade tagit sin eftermiddagstur, men om jag minns rätt så var det mitt misstag till son, Tommelilla, som fann henne.

Och då for fan i taket.