kapitel åtta

Kapitel 8.
Moderns text: Tommelilla visar framfötterna och Sonja säljer en dröm

Jag kände mycket tidigt att om jag stannade i Fingals armar så skulle jag förgås. Förr eller senare. Men bara en gång innan det ofrånkomliga och förskräckliga gjorde jag slag i saken och försökte lösgöra mig från ledans bojor.
Jag har alltid avskytt Österlen. Det har jag aldrig stuckit under stolen med. Det går inte riktigt att förklara. Jag avskyr alla självgoda bybor som sitter och huttrar i sina fula korsvirkeshus. Alla till förbannelse lika landskapsmålare som envisas med att dra Österlen runt och förpesta tillvaron med sina hemska målerier som de alla tycks kalla ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”. Alla oförskämda säsongsbesökare som inte tvekar en sekund att stolpa rätt in i trädgården och fotografera en genom rutan som om man vore en halmdocka på skansen. Mot slutet började jag till och med avsky mina egna barn. Inte så mycket att jag avskydde dom som de små personer de var, utan mer åsynen av dom när jag insåg att de för varje år som gick, mer och mer såg ut som österlensungar tagna direkt ur någon avlagd målning kallad ”Höst vid Hovs hallar” eller ”Vår vid Brösarps backar”.

Storstaden har så länge jag kan minnas kallat mig med sina förföriska lockrop. Och då menar jag inte måndagslarmet i Kristianstad. Jag tänker på Chicago, på New York. Alla dom där jättestäderna i Amerika med sina hus som når himlen och alla sina Bobs och Steves som sitter högst upp i dom där husen och köper dyra oljetorn och har varit soldater i fasansfulla krig som dom inte kan prata om och som dom blir tomma i blicken när man nämner och påminner dom om Billy, deras kompis som var som en bror för dom men som blev tillfångatagen och sen försvann spårlöst.
Enda gången Fingal fick något passionerat och levande i blicken var när han utan uppmuntran från familjen i övrigt tog sig för att berätta om sin barndoms besök till Kafé Annorlunda och hur han besegrat Siskel med ett halvt havreflarn i deras familjära lilla kakfejd. Denna högst marginella seger i kaktävlingen på Kafé Annorlunda var för övrigt den enda bragd han någonsin kunnat stoltsera med. Jag minns att han brukade säga att det finns dom som tar världsrekord och så finns det dom som tar tiden, och ingen kan säga att den ene är viktigare än den andre. Vad han menade med det vet jag inte precis, men jag antar att det kändes bäst för honom själv att se det på det viset.

Nåväl, en mulen dag i desperationens tecken beslutade jag mig helt sonika för att sluta pyssla, packa min fjällräven och bege mig till Amerika för att antingen gifta mig rikt med en Bob eller Steve eller dö uthungrad för att sedan sörjas av en förbipasserande Bob eller Steve som efter att minnet av mig plågat honom en längre tid skulle rest en minnessten i marmor och ångrat att han inte hittat mig innan jag svalt ihjäl.
Jag hade äntligen bestämt mig för att ta steget ut i verkligheten eftersom jag insett att jag aldrig skulle komma barnen närmare igen. Varken Fingal eller Siskel skulle tillåta mig att föra bort dom från det själasnärjande näste som Österlen alltid varit för mig och för varje dag jag kastade in i den ugnen blev jag bara svagare och bittrare. Jag författade således ett brev till barnen och begav mig av strax innan middagen. Fingal var ute och promenerade vilket förvisso inte betydde att han funderade, för det gjorde han aldrig mer än över sin pipa och sin skeppskrans. Siskel var som vanligt i full färd med att få fart på någon hetlevrad diskussion han och hans osedvanligt talanglösa konstnärsvänner emellan. Själv gick jag förbi min yngsta son Lars-Lars, öppnade dörren och gick ut i eftermiddagsdiset. Det var som om ett stort lock lyftes upp och blottade min kvävda själ. Jag kände mig som om jag bara var några ynka meter ifrån närmaste Bob eller Steve som bara väntade på att få föra bort mig i sin jättelika amerikanare med soltak. Jag styrde mina steg mot landsvägen, men valde att gå genom skogen eftersom jag var väldigt nöjd med att ha sett Fingal för sista gången och inte kände att jag behövde kosta på mig ännu ett möte innan min avresa.
En bit in i växtligheten öppnade skogen upp sig och jag kom fram till en liten glänta. Eftersom min själ var full av dyrt champagne och mitt sinne berusat på värdefull amerikansk olja så kunde jag i min enfald inte längre skilja på dröm och verklighet. I motljuset tyckte jag mig se en stor, reslig man som kisade mot mig med skrattgropar i kinderna och skrattrynkor vid ögonen. ”Bob”, utbrast jag och kastade mig rakt i den främmande karlens armar och sedan flämtade lågan till och ljuset släktes.

Jag vaknade upp i ett litet utrymme knappt större än en relativt rymlig garderob och satte mig upp på en egenhändigt ihopsnickrad brits. Det luktade av sprit i rummet och jag kände mig lite rädd och övergiven där i dunklet. Så dök det upp en osedvanligt ful karl i dörröppningen. Han nickade mot mig. Jag pekade lite osäkert mot honom och det rosslade i hans hals innan han sa ”Bob” och ryckte på axlarna. Han räckte mig en flaska med illaluktande dryck och manade mig att dricka. Det var hemmabryggd starksprit av värsta sort. Jag satte flaskan till munnen och började berätta min sorgliga levnadshistoria för denne märklige man. Han lyssnade tålmodigt till berättelser om Bob och Steve och Amerika och Fingal och Siskel och Österlen utan att en enda gång avbryta. När jag var färdig var jag rejält berusad och inte i stånd att ta mig varken till Amerika eller hem. Mannen reste sig för att ta flaskan ur min hand och sa, ”Jag heter Tommelilla och är dum som ett sågspån.” Sedan log han lite lurigt mot mig och gick ut ur rummet. Jag somnade genast.

Nästa morgon vaknade jag upp med en kolossal huvudvärk i min egen säng i Fingals hus. Vi nämnde aldrig varken mitt rymningsförsök eller mitt möte med Tommelilla. Med tiden fick jag nys om en oönskad son till Siskel som bodde en bit in i skogen. Jag visste att det måste vara Tommelilla.
Jag gick aldrig tillbaka till Tommelilla och jag försökte aldrig rymma igen men jag tänkte ofta på honom där han satt ute i skogen. Han var till mitt livs sista stund den enda som någonsin lyssnat på mig utan att snäsa av mig eller viftat bort mig som en smittbärande blomsterfluga. Och en sak vet jag, att den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve.