kapitel tjugoett

Kapitel 21:
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven

Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.

Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.

Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.

Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.

En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.

Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.

Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.

Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.

Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.

Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.

Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.

Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.

När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.