kapitel tjugotvå

Kapitel 22:
Det ständiga sökandet efter sanningen

KPML (xl-r) hade ett extrainsatt möte p.g.a. den stundande utställningen. Det var Ruben som önskat det allt sedan det visat sig att hans rumskamrat och röda broder Ladislaus kidnappats av en högljudd, ilsken isländare med bar överkropp. Ladislaus var en tjock och fet socialist, en grådassig, kortvuxen filur med få strängar på sin lyra. Det var en enkel man som inte talade för ofta, och när orden silades igenom hans vildvuxna skägg så talade han så mörkt att golven skakade.
Ladislaus ansiktsbehåring var vida omtalad. Hans huvud bestod mest av ett svart krull med insprängt grått, ett fågelbo till hår följdes tätt av ett enormt, vildvuxet skägg. Någon hävdade även att Ladislaus var skallig, men det märktes inte då hans skägg tagit dess plats, vilket omöjliggjorde att detta påstående kunde bevisas. Det enda man kunde se genom snåret var Ladislaus två grisögon, två plirande ögon som lyste i den svarta hårmassan.

Han hade Lars-Lars satt på sin lista. För inte var det huvudsakligen folk från den egna truppen han valt ut, även om någon god medborgare med ett fysiskt eller psykiskt handikapp hade hamnat på listan. Men detta var mer en efterskänk till Bulan, vars egentliga tanke var att sätta Lars-Lars med kompani i burvagnarna. Men Lars-Lars hade påvisat en ny, intressant väg, en ny inriktning som föll Bulan väl i smaken. Istället för en ansamling gravt handikappade hade han fått tag på en märklig samling människor, diverse lokalt folk från Österlen. Allt ifrån Borrbys cyklande, argsinta alkoholist via Bolshögs 87-åriga enäggstvillingar (som ständigt kom i gräl) till Fröslövs hemväveritant, en till synes oskyldig, försynt tant som i själva verket var en större smutskastningsapparat än hela Amerikas propagandadivision under andra världskriget.
Bulan såg här en chans att inte bara ha EN utställning, med en samling av Österlens olika personligheter såg han även möjligheten till en större folkparksturné. Bulan kunde ta Österlen till resten av folket, visa upp dess deformerade personligheter, man kunde nu bekanta sig med den sydöstra kustens människor utan att behöva bo intill dem. Så många konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning vid de fina skolorna i Stockholm slapp nu skammen i att vända sin bil efter någon enkel månad. För oftast stannade de inte längre än så, efter att ha blivit utfrysta och utskrattade tack vare att de målade något annat än fiskebåtar och fiskehuddor. ”Föur klyddit, vikket jäuvla piss”, brukade kommentaren bli. Och så skrattade dom och gick därifrån, grannarna, och kom aldrig tillbaka.
Detta kunde nu Bulan motverka. Han kunde ta grannarna till Stockholm, sätta dem i en bur och få konstnärerna att känna sig hur konstnärliga och pittoreska som helst. Dom kunde låtsas bo på Österlen ( kanske kunde man slå upp tält bredvid burarna så att det blev lättare att låtsas vara grannar?), och bara genom en blick till vänster kunde man se att man bodde där, då blicken smekte förbi vindpinat, förbittrat fiskareskinn.

Men det var en senare fråga. Först skulle den första utställningen iordningställas.

Det var många i trakten som hade försvunnit, från små knaggliga gubbar till högljudda kvinnor, potatisnäsor och blomkålsöron. Folk hade försvunnit från höger och vänster, vart visste ingen men hos vissa hade misstankarna börjat väckas. För ungefär samtidigt hade Bulans tivoli börjat sin annonsering om ett enormt spektakel, människans avarter skulle ställas ut och diskuteras, de fjättrade skulle bli föremål för seminarier, för insikter om den mänskliga naturen. Ett steg upp på näringskedjan för endast hundra riksdaler!
Men KPML (xl-r) hade sett sambandet. Det var allt inte för inte som de ansågs som traktens främsta tänkare (och socialister!).
Dom hade samlats i sitt församlingshus, ett rött (såklart!) trähus vid Stens Huvuds fot. Hustaket pryddes av en stor, röd, sovjetisk flagga, och på gården stod en åldersstigen byst av Karl Marx. Eftermiddagen skulle just till att övergå till kväll när mötet skulle öppnas, men innan alla försvinnande hade börjat diskuteras, höjde vår Hans rösten.
-Innan vi öppnar ännu en diskussion måste jag låta min strupe ljuda, halvskrek han. Ni vet nog mitt ämne, men min borgerliga fascist till granne...
Sällskapet suckade.
...har nu gått och gjort det mest...ja, jag vet inte...ÄCKLIGA jag någonsin sett. Han har skaffat sig en springbrunn! Hör ni? EN SPRINGBRUNN!! Hans slog ut med armarna. NÅ? vrålade han. När är det egentligen dags att dra gränsen? Jag vet vad vår kära Stalin (konstpaus med vördnad i blicken) skulle ha gjort. Han skulle ha hämtat facklan, marcherat rakt ner till hans hus och tänt på hela skiten! HELA SKITEN!! Och mitt jävla svin till granne skulle fått socialistiskt brännande kula i huvudet, han skulle ha skjutits inför folket!

...och så blev det märkbart tyst, som efter varje gång Hans hade hållit sitt anförande. Det enda man hörde var Borstams suckande.

-Ja, började Sinkadus så sakta. Sinkadus var, som jag tidigare berättat, ordförande för sällskapet. –Nu när vi inlett vårt möte med Hans sidospår skulle jag vilja att vi beger oss till de mer väsentliga frågornas sfär. Har någon någonting emot det?

Alla log utom Hans, han kokade av ilska.

-Då öppnar jag snabbt. Vi har mycket att ställa oss inför, att reda ut. Till exempel; hur ställer vi oss inför detta nya problem? Är Bulans utställning socialistisk? Eller är den äckligt kapitalistisk?
-Fy för kapitalism, väste Jams, en engelsk filmprofessor som smygit sig in i sällskapet.
Sällskapet nickade instämmande.
-Denna nya fråga är svårare och djupare än man kan ana, fortsatte Sinkadus. Är det exempelvis etiskt och moraliskt riktigt att ställa ut fysiskt och psykiskt handikappade, vilket vi kan ana att Bulan ska göra, till förmån för djupare insikt?
-Ladislaus hade inget handikapp, fräste Ruben, märkbart irriterad över Sinkadus påhopp.
-Där sa du en klok sak, ännu en fråga. Vad är det egentligen som Bulan gör?
Sällskapet muttrade.
-Jag är själv inte säker, fortsatte Sinkadus, men om vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi nog komma överens om en ståndpunkt, om vi ska hylla utställningen eller bränna ner hela skiten. Och jag vet att vi har varit fega en tid nu, vi har inte varit tillräckligt aktiva. Vi har inte riktigt vetat vilken fot vi har velat stå på, vi har inte haft en enad front.
Sällskapet tittade ner i sina knän.
-Det var länge sen det brann sist, suckade Sinkadus fram med trött och släpande röst. Det har t.o.m. kommit till min vetskap att KPML (r) kallar oss socialdemokrater. Men vi vet bättre än så, och det här är ett gyllene tillfälle för oss att visa upp oss igen, att bekänna färg, att återvinna folkets förtroende! Vi ska även minnas att kommunalvalet bara är ett år bort. Nästa år ska vi banne mig ta en stol!

Stämningen hade blivit högre, några hade ställt sig på sin stol, någon stod med knäppta händer och glitter i ögonen. Sällskapet utljöd diverse hyllande strupljud och Jams skulle precis sätta fyr på en amerikansk flagga när Sinkadus fortsatte:

-Hör upp, kamrater! Hylla handling, inte ord! Innan vi kan tillåta att denna samling att förvandlas till en rejäl arbetarfest måste vi enas om en ståndpunkt. Jams, är denna utställning en uppvisning i socialistisk eller kapitalistisk linje?
Jams funderade en stund, vände bort huvudet och sa:
-Jag skulle nog behöva en eller två av dom där gyllene dropparna innanför skjortan innan jag tordes ge ett svar.
-Ruben? fortsatte Sinkadus med barsk min, väl medveten om vad skulle hända.
-Den är svårtydd utan den himmelska nektarn. Men när jag väl sköljt ner härligheten kan du få ditt svar.
Sinkadus ilsknade till.
-Heindrich! Nog kan du som intellektuell socialist ge mig ett adekvat svar utan en droppe i kroppen?
Heindrich, stor och väldig, starrbligade på Sinkadus. Efter ett tag lät han sin djupa röst borra in sig i honom:
-Nog kan jag det, sa han. -Men jag vägrar.

Sinkadus huvud sjönk som en sten. Så här brukade det gå till. Det var inte förrän Sinkadus låste upp skåpet och ställde fram dunken som sällskapet påbörjade diskussionen, ett faktum som inte befruktade den socialistiska diskussionen med några egentliga insikter. Det blev mest bara vanvett av hela kalaset. Föreningslivet hade blivit struken på foten av rena alkoholfester, ett stort rus hade lagt sig över hela församlingen. Särskilt illa var det för de medlemmar som aldrig smakat på spriten innan, som Ruben och Jams, de hade i sin politiska övertygelse hävdat att de inte fann nytta i alkoholens virrvarr. Men när Borstam en dag tvingade ner en sup i deras halsar tog allt en allt för vanlig vändning, fokuseringen i partiet ändrades. Forna stolta, intellektuella socialister hade begravt sin tanke i mäsk, de satt och svajade längs alkoholens ångor istället för att skriva politiska pamfletter.
Sinkadus försökte få en vettig mening ur resten av sällskapet, men alla nekade. Någon vände bort blicken, någon skakade på huvudet, någon annan visade med intrikata handrörelser att han ville ha en liten styrketår först. ”En liten droppe till själens brunn”, som Ladislaus brukade säga. Ladislaus som nu var borta, troligen inlåst i en bur på Bulans Tivoli.
-Än en gång, suckade Sinkadus fram, jag har inte läst i ”Det kommunistiska manifestet” att socialistisk högbravur föds ur ett kraftigt rus. Snarare verkar det underförstått att de uppkommer ur ett nyktert, filosofiskt, intellektuellt resonemang. Marx hade Engels, vi har varann. Men Jams, hur enträgen du än är i den frågan, Engels var ingen spritsort.
Jams muttrade surt och tittade bort.
Sinkadus fortsatte:
-Men vi har varit i denna situation förut, och jag vet att ni inte kommer att ge er. Men det är med socialistisk skam i kroppen som jag hämtar dunken. Och samtidigt så luftar jag mitt hopp om att saker och ting inte blir som förra gången [Förra gången hade alkoholen helt tagit överhand, flera handgemäng hade startat, Ruben hade gråtit hela kvällen (han var Österlens mest kärlekskranka, känsliga man), Jams hade dragit kniv mot Borstam, Hans hade stått och vrålat hatramsor på gårdsplanen och Heinrich hade i fyllan hävdat att kapitalismen kanske inte var så illa som de andra tyckte. Som tur var mindes ingen dessa vrånga ord dagen efter, men det visste ju inte Heindrich. Han var nu fast övertygad om att alla andra i sällskapet skrattade åt honom bakom hans rygg].

När Sinkadus nämnde detta så blickade de kollektivt ner i golvet, vissa snabbare än andra. Men när han senare väl satt ner dunken på bordet så vättes snabbt läpparna av alkoholens välvilja, och skäggen slickades snabbt rena för att göra sig redo inför en ny runda. Några vettiga resonemang utbyttes innan ett våldsamt vanvett utbröt, man bestämde sig för att inte döma på förhand, ge utställningen en chans och bestämma sig senare. Visade sig utställningen sen vara en uppvisning i kapitalistisk pissideologi så skulle allt snabbt brännas ner. Men man skulle först syna tillställningen (och Hans påpekade att efter man bränt ner tivolit så kunde man kanske ta en tur inom hans granne).