Kapitel 22:
Det ständiga sökandet efter sanningen
KPML (xl-r) hade ett extrainsatt möte p.g.a. den stundande utställningen. Det var Ruben som önskat det allt sedan det visat sig att hans rumskamrat och röda broder Ladislaus kidnappats av en högljudd, ilsken isländare med bar överkropp. Ladislaus var en tjock och fet socialist, en grådassig, kortvuxen filur med få strängar på sin lyra. Det var en enkel man som inte talade för ofta, och när orden silades igenom hans vildvuxna skägg så talade han så mörkt att golven skakade.
Ladislaus ansiktsbehåring var vida omtalad. Hans huvud bestod mest av ett svart krull med insprängt grått, ett fågelbo till hår följdes tätt av ett enormt, vildvuxet skägg. Någon hävdade även att Ladislaus var skallig, men det märktes inte då hans skägg tagit dess plats, vilket omöjliggjorde att detta påstående kunde bevisas. Det enda man kunde se genom snåret var Ladislaus två grisögon, två plirande ögon som lyste i den svarta hårmassan.
Han hade Lars-Lars satt på sin lista. För inte var det huvudsakligen folk från den egna truppen han valt ut, även om någon god medborgare med ett fysiskt eller psykiskt handikapp hade hamnat på listan. Men detta var mer en efterskänk till Bulan, vars egentliga tanke var att sätta Lars-Lars med kompani i burvagnarna. Men Lars-Lars hade påvisat en ny, intressant väg, en ny inriktning som föll Bulan väl i smaken. Istället för en ansamling gravt handikappade hade han fått tag på en märklig samling människor, diverse lokalt folk från Österlen. Allt ifrån Borrbys cyklande, argsinta alkoholist via Bolshögs 87-åriga enäggstvillingar (som ständigt kom i gräl) till Fröslövs hemväveritant, en till synes oskyldig, försynt tant som i själva verket var en större smutskastningsapparat än hela Amerikas propagandadivision under andra världskriget.
Bulan såg här en chans att inte bara ha EN utställning, med en samling av Österlens olika personligheter såg han även möjligheten till en större folkparksturné. Bulan kunde ta Österlen till resten av folket, visa upp dess deformerade personligheter, man kunde nu bekanta sig med den sydöstra kustens människor utan att behöva bo intill dem. Så många konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning vid de fina skolorna i Stockholm slapp nu skammen i att vända sin bil efter någon enkel månad. För oftast stannade de inte längre än så, efter att ha blivit utfrysta och utskrattade tack vare att de målade något annat än fiskebåtar och fiskehuddor. ”Föur klyddit, vikket jäuvla piss”, brukade kommentaren bli. Och så skrattade dom och gick därifrån, grannarna, och kom aldrig tillbaka.
Detta kunde nu Bulan motverka. Han kunde ta grannarna till Stockholm, sätta dem i en bur och få konstnärerna att känna sig hur konstnärliga och pittoreska som helst. Dom kunde låtsas bo på Österlen ( kanske kunde man slå upp tält bredvid burarna så att det blev lättare att låtsas vara grannar?), och bara genom en blick till vänster kunde man se att man bodde där, då blicken smekte förbi vindpinat, förbittrat fiskareskinn.
Men det var en senare fråga. Först skulle den första utställningen iordningställas.
Det var många i trakten som hade försvunnit, från små knaggliga gubbar till högljudda kvinnor, potatisnäsor och blomkålsöron. Folk hade försvunnit från höger och vänster, vart visste ingen men hos vissa hade misstankarna börjat väckas. För ungefär samtidigt hade Bulans tivoli börjat sin annonsering om ett enormt spektakel, människans avarter skulle ställas ut och diskuteras, de fjättrade skulle bli föremål för seminarier, för insikter om den mänskliga naturen. Ett steg upp på näringskedjan för endast hundra riksdaler!
Men KPML (xl-r) hade sett sambandet. Det var allt inte för inte som de ansågs som traktens främsta tänkare (och socialister!).
Dom hade samlats i sitt församlingshus, ett rött (såklart!) trähus vid Stens Huvuds fot. Hustaket pryddes av en stor, röd, sovjetisk flagga, och på gården stod en åldersstigen byst av Karl Marx. Eftermiddagen skulle just till att övergå till kväll när mötet skulle öppnas, men innan alla försvinnande hade börjat diskuteras, höjde vår Hans rösten.
-Innan vi öppnar ännu en diskussion måste jag låta min strupe ljuda, halvskrek han. Ni vet nog mitt ämne, men min borgerliga fascist till granne...
Sällskapet suckade.
...har nu gått och gjort det mest...ja, jag vet inte...ÄCKLIGA jag någonsin sett. Han har skaffat sig en springbrunn! Hör ni? EN SPRINGBRUNN!! Hans slog ut med armarna. NÅ? vrålade han. När är det egentligen dags att dra gränsen? Jag vet vad vår kära Stalin (konstpaus med vördnad i blicken) skulle ha gjort. Han skulle ha hämtat facklan, marcherat rakt ner till hans hus och tänt på hela skiten! HELA SKITEN!! Och mitt jävla svin till granne skulle fått socialistiskt brännande kula i huvudet, han skulle ha skjutits inför folket!
...och så blev det märkbart tyst, som efter varje gång Hans hade hållit sitt anförande. Det enda man hörde var Borstams suckande.
-Ja, började Sinkadus så sakta. Sinkadus var, som jag tidigare berättat, ordförande för sällskapet. –Nu när vi inlett vårt möte med Hans sidospår skulle jag vilja att vi beger oss till de mer väsentliga frågornas sfär. Har någon någonting emot det?
Alla log utom Hans, han kokade av ilska.
-Då öppnar jag snabbt. Vi har mycket att ställa oss inför, att reda ut. Till exempel; hur ställer vi oss inför detta nya problem? Är Bulans utställning socialistisk? Eller är den äckligt kapitalistisk?
-Fy för kapitalism, väste Jams, en engelsk filmprofessor som smygit sig in i sällskapet.
Sällskapet nickade instämmande.
-Denna nya fråga är svårare och djupare än man kan ana, fortsatte Sinkadus. Är det exempelvis etiskt och moraliskt riktigt att ställa ut fysiskt och psykiskt handikappade, vilket vi kan ana att Bulan ska göra, till förmån för djupare insikt?
-Ladislaus hade inget handikapp, fräste Ruben, märkbart irriterad över Sinkadus påhopp.
-Där sa du en klok sak, ännu en fråga. Vad är det egentligen som Bulan gör?
Sällskapet muttrade.
-Jag är själv inte säker, fortsatte Sinkadus, men om vi slår våra kloka huvuden ihop så kan vi nog komma överens om en ståndpunkt, om vi ska hylla utställningen eller bränna ner hela skiten. Och jag vet att vi har varit fega en tid nu, vi har inte varit tillräckligt aktiva. Vi har inte riktigt vetat vilken fot vi har velat stå på, vi har inte haft en enad front.
Sällskapet tittade ner i sina knän.
-Det var länge sen det brann sist, suckade Sinkadus fram med trött och släpande röst. Det har t.o.m. kommit till min vetskap att KPML (r) kallar oss socialdemokrater. Men vi vet bättre än så, och det här är ett gyllene tillfälle för oss att visa upp oss igen, att bekänna färg, att återvinna folkets förtroende! Vi ska även minnas att kommunalvalet bara är ett år bort. Nästa år ska vi banne mig ta en stol!
Stämningen hade blivit högre, några hade ställt sig på sin stol, någon stod med knäppta händer och glitter i ögonen. Sällskapet utljöd diverse hyllande strupljud och Jams skulle precis sätta fyr på en amerikansk flagga när Sinkadus fortsatte:
-Hör upp, kamrater! Hylla handling, inte ord! Innan vi kan tillåta att denna samling att förvandlas till en rejäl arbetarfest måste vi enas om en ståndpunkt. Jams, är denna utställning en uppvisning i socialistisk eller kapitalistisk linje?
Jams funderade en stund, vände bort huvudet och sa:
-Jag skulle nog behöva en eller två av dom där gyllene dropparna innanför skjortan innan jag tordes ge ett svar.
-Ruben? fortsatte Sinkadus med barsk min, väl medveten om vad skulle hända.
-Den är svårtydd utan den himmelska nektarn. Men när jag väl sköljt ner härligheten kan du få ditt svar.
Sinkadus ilsknade till.
-Heindrich! Nog kan du som intellektuell socialist ge mig ett adekvat svar utan en droppe i kroppen?
Heindrich, stor och väldig, starrbligade på Sinkadus. Efter ett tag lät han sin djupa röst borra in sig i honom:
-Nog kan jag det, sa han. -Men jag vägrar.
Sinkadus huvud sjönk som en sten. Så här brukade det gå till. Det var inte förrän Sinkadus låste upp skåpet och ställde fram dunken som sällskapet påbörjade diskussionen, ett faktum som inte befruktade den socialistiska diskussionen med några egentliga insikter. Det blev mest bara vanvett av hela kalaset. Föreningslivet hade blivit struken på foten av rena alkoholfester, ett stort rus hade lagt sig över hela församlingen. Särskilt illa var det för de medlemmar som aldrig smakat på spriten innan, som Ruben och Jams, de hade i sin politiska övertygelse hävdat att de inte fann nytta i alkoholens virrvarr. Men när Borstam en dag tvingade ner en sup i deras halsar tog allt en allt för vanlig vändning, fokuseringen i partiet ändrades. Forna stolta, intellektuella socialister hade begravt sin tanke i mäsk, de satt och svajade längs alkoholens ångor istället för att skriva politiska pamfletter.
Sinkadus försökte få en vettig mening ur resten av sällskapet, men alla nekade. Någon vände bort blicken, någon skakade på huvudet, någon annan visade med intrikata handrörelser att han ville ha en liten styrketår först. ”En liten droppe till själens brunn”, som Ladislaus brukade säga. Ladislaus som nu var borta, troligen inlåst i en bur på Bulans Tivoli.
-Än en gång, suckade Sinkadus fram, jag har inte läst i ”Det kommunistiska manifestet” att socialistisk högbravur föds ur ett kraftigt rus. Snarare verkar det underförstått att de uppkommer ur ett nyktert, filosofiskt, intellektuellt resonemang. Marx hade Engels, vi har varann. Men Jams, hur enträgen du än är i den frågan, Engels var ingen spritsort.
Jams muttrade surt och tittade bort.
Sinkadus fortsatte:
-Men vi har varit i denna situation förut, och jag vet att ni inte kommer att ge er. Men det är med socialistisk skam i kroppen som jag hämtar dunken. Och samtidigt så luftar jag mitt hopp om att saker och ting inte blir som förra gången [Förra gången hade alkoholen helt tagit överhand, flera handgemäng hade startat, Ruben hade gråtit hela kvällen (han var Österlens mest kärlekskranka, känsliga man), Jams hade dragit kniv mot Borstam, Hans hade stått och vrålat hatramsor på gårdsplanen och Heinrich hade i fyllan hävdat att kapitalismen kanske inte var så illa som de andra tyckte. Som tur var mindes ingen dessa vrånga ord dagen efter, men det visste ju inte Heindrich. Han var nu fast övertygad om att alla andra i sällskapet skrattade åt honom bakom hans rygg].
När Sinkadus nämnde detta så blickade de kollektivt ner i golvet, vissa snabbare än andra. Men när han senare väl satt ner dunken på bordet så vättes snabbt läpparna av alkoholens välvilja, och skäggen slickades snabbt rena för att göra sig redo inför en ny runda. Några vettiga resonemang utbyttes innan ett våldsamt vanvett utbröt, man bestämde sig för att inte döma på förhand, ge utställningen en chans och bestämma sig senare. Visade sig utställningen sen vara en uppvisning i kapitalistisk pissideologi så skulle allt snabbt brännas ner. Men man skulle först syna tillställningen (och Hans påpekade att efter man bränt ner tivolit så kunde man kanske ta en tur inom hans granne).
söndag 19 oktober 2008
söndag 12 oktober 2008
kapitel tjugoett
Kapitel 21:
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven
Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.
Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.
Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.
Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.
En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.
Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.
Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.
Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.
Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.
Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.
Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.
Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.
När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.
Tommelilla bekänner färg och Sonja vänder sig i graven
Sommaren stod i brand och Kiviks marknad närmade sig med stormsteg. Runt om på Österlen tisslades och tasslades det om årets tillställning. Man spekulerade i huruvida kalaset någonsin kunde komma att överträffa den sensationella marknaden -64. Skeptikern tvivlade och menade att sedan sextältet förbjudits så hade det minsann inte varit mycket till drag under tållorna. Den lite mer konservativa höjde en aning på ögonbrynen och påpekade att pippande hippies kunde man se på i buskarna och att det som verkligen avgjorde matchen var huruvida Österlens Konstsällskap kunde få ihop något sevärt för en gångs skull. Vad man egentligen menade var huruvida man skulle lyckas hålla Siskel borta från marknaden eller ej. Man mindes med skräck de många år då marknaden kommit att förknippas med Siskel och hans utan undantag katastrofalt uppseendeväckande utspel. Bara några år tidigare lyckades han, väl assisterad av Tommelillas omtalade brännvin, med konststycket att övertyga några dryckesglada ordningsvakter att dela in marknaden efter kön och etnisk tillhörighet. Han menade oblygt att ”allt vore mycket bättre om hottentottarna fick sitt och kvinnsen sitt”. På så vis kunde den egentliga marknaden reserveras för grånade konstnärsaspiranter som han själv. Illdådet uppdagades inte av myndigheter och ansvariga förrän alla som misstänkts vara av utländsk härkomst, samt alla under trettiofem, inklusive alla kvinnor oavsett ålder trängts ihop invid toaletterna strax utanför själva marknadsområdet. Mängder med villrådiga ansikten stirrade oförstående på de härjande vakterna och under ungefär fem minuter tillhörde Kiviks marknad Siskel och hans noga utvalda skara. Det behöver nog inte sägas att det tog mycket lång tid och mycken idog övertygelse hos kommunfullmäktige innan arrangörerna slutligen kunde tvätta bort stämpeln av Kiviks marknad som rasistisk och sexisistisk gubb-marknad.
Ska sanningen fram så var Siskels upptåg för många synonymt med Kiviks marknad. Marknaden hade länge fungerat som en sorts urladdningscentral för Siskel där hela det gångna årets vansinniga planer och idéer äntligen fick se ljuset.
Men när allt kom omkring så var Kiviks marknad en stor händelse för gott och väl alla som kallade sig Österlensbor och en handfull utomsocknes därtill. Oavsett om man officiellt kastat in handduken och hellre satt hemma och drömde sig tillbaka till marknaden -64 så var man ju ändå alltid tvungen att masa sig dit för att få sina farhågor besannade. En gång marknadsdåre, alltid marknadsdåre. Hur som helst så kunde man ju alltid lyssna på Aslan i ABFs bluestält och det var ju alltid lite stort. För att inte tala om alla dessa lokala entreprenörer som blommade ut under några flyktiga sommardagar för att sedan leva gott på intäkterna under återstoden av året. Tommelillas försäljningssiffror steg alltid en aning vid högtider och storhelger men under Kiviks marknad sköt dom rejält i höjden. Redan ett par veckor innan folkfesten gick bränneriet på högvarv och beställningar dök upp från småskurkar runt om hela Österlen.
På Kiviks marknad kunde Bodil äntligen stå och sälja sina små politiska pamfletter som hon framställt under långa mörka höstkvällar i goda socialistvänners lag. ”Bodils lilla rosa” hette den och representerade Bodils lite snällare version av vännernas rabiata harranger. En ”socialismens ABC” kallade hon den, lyckligt omedveten om den stenhårda konkurrensen på just den marknaden.
Nåväl, Kiviks marknad var måhända inte vad den varit -64, men den var fortfarande i allra högsta grad en central knutpunkt i Österlenbornas gråa tillvaro.
Annorstädes.
Evy Palm arbetade som kassabiträde i en liten anspråkslös lanthandel några kilometer från Fingals gård. Evy var en sympatisk kvinna som vägrade tro att människan av naturen var benägen att agera i ren illvilja utan stenhårt trodde på omgivningens påverkan. Hon beundrade naturfolkens primitiva livsföring och sneglade misstänksamt mot storstadens stressiga tillvaro som hon menade inte sällan korrumperade den oskuldsfulla lantsjälen. Efter ett hektiskt, för att inte säga omvälvande, år på socialhögskolan i Lund hoppade Evy av sin påbörjade utbildning, desillusionerad och uppgiven. Det råa klimatet på institutionen och hennes studiekamraters kalla cynism rimmade inte väl med Evys tankar och drömmar om ett harmoniskt liv i balans med den skånska slätten. Hon fann sig snart så illa berörd av storstadens larm och hets att hon var tvungen att göra ett val. Så, innan året löpt fullt ut var Evy tillbaka på Österlen där hon tog anställning vid en gammal lanthandel strax söder om hennes barndoms St Olof. Med åren hade den gamla lanthandeln köpts upp av Gröna Konsum och Evy fann sig ånyo på flykt från civilisationens hungriga käftar. Hon sökte sig allt längre in i Österlens mylla och fann slutligen en liten lanthandel som händelsevis sökte efter ett biträde. Evy fick jobbet och nu marscherade hon med lätta steg in på sitt fjortonde år som biträde hos lanthandlare Bogren.
Evy levde ensam sedan flera år tillbaka. Hennes mor och far var båda bortgångna. Högtider och födelsedagar firades således tillsammans med Evys syster, Brigitte och dennes make Staffan. Brigitte och Staffan hade en son som var cp-skadad, Efraim. Efraim och Evy kom väl överens. Detta mycket tack vare att Efraim i mosterns naiva ögon var så nära ett naturbarn man bara kunde komma. Han var godheten själv.
En försommardag i parasolldrinkens tecken vaknade Evy ur sitt middagsslummer av att telefonen ringde inifrån köket. Hon reste sig med möda ur solstolen och skyndade in i köket. I andra änden av telefonlinan förklarade en upprörd Brigitte att det lilla naturbarnet Efraim förts bort av våldsverkare under den gångna natten. Staffan och Brigitte hade tittat till lille Efraim strax innan nio föregående kväll och hade sedan som Brigitte lite förläget uttryckte det ”helt glömt bort att titta till honom förrän vid middagstid dagen därpå.” Vid det tillfället hade rullstolen funnits övergiven och sovrummet tomt. Eftersom Efraims motorik var en aning begränsad så var det inte speciellt troligt att han skulle tagit sig någonstans för egen maskin och hur som helst hade han näppeligen kunnat passera Brigitte och Staffan som befunnit sig i soffan framför teven hela dagen utan att låta sig avslöjas av sina gurglande naturbarnsläten. Den enda rimliga slutsatsen att dra var således att Efraim kidnappats av någon illvillig stadsbo någon gång under natten.
Mycket riktigt. Någon gång under natten hade Hans Koskinen och Slobodan tagit sig in genom Efraims gläntade fönster bara för att slänga den ömkliga lilla varelsen över axeln och hasta vidare med bytet mot sitt tillhåll. I skydd av nattmörkret och tevens dån hade de tagit sig ut och försvunnit obemärkta i den österlenska natten igen.
Efraims dagar som sinnesslö samhällsbörda var räknade. Nu väntade honom, och många med honom, ett ansvar och en uppgift att fylla. Sammanbuntade i en husvagn i utkanten av ett slumrande tivoli satt dom, uppkrupna längs väggarna som små förskrämda försöksråttor. Bulan hade hittat dom allihop. Precis vad han ville ha. Depraverade små själar lämnade åt sitt sorgliga öde. Skamfläckar som hållits undangömda dagsljusets skvaller av sina familjer och sina nära. Små familjehemligheter. Små mörka familjehemligheter. Sådana var dom. Allihopa.
Bulan lutade sig mot husvagnens dörr och stirrade in genom en liten glugg. ”Elva stycken. Bra jobbat. Elva jävla smittbärare. Nu börjar snart kulorna rulla grabbar.” Bulan grinade gillande mot Slobodan och Hans Koskinen. ”En grej bara. Vi behöver en gamling också. Dom är ju bara glyttar hela högen. Vi behöver en zigenarkung. Leta upp nån gammal nojig jävel på ålderdomshemmet. Nån som ingen saknar.” Hans Koskinen kisade mot Bulan och nickade. Och så drog han med sig Slobodan ut i nattmörkret igen.
Just när morgonsolens första strålar hotade att slå mot fasaden av Evighetens Äldreboende rycktes Löwenbrau ur sin oroliga nattsömn bara för att varsebli två objudna gäster vid sin kommunala sängkant. ”Mein gott” utbrast Löwenbrau förbryllat. ”Nu ska du få jobba, gubbdjäevel. Slut på semestern” väste Hans Koskinen elakt och slungade upp gamlingen på sin axel. ”Ja, ja. Arbeit und freiheit” mumlade Löwenbrau och somnade om.
Hans Koskinen och Slobodan bankade på dörren till Bulans husvagn en sista gång den natten. Bulan tittade ut genom en springa mellan gardinerna och slängde upp dörren först då han identifierat gästerna. ”Ta in honom”. Han synade Löwenbrau nyfiket. Löwenbrau som vaknat till liv igen och återigen börjat mumla osammanhängande fraser på tyska.
”Ha, inte illa. En tyskjävel.” Bulan log lite lurigt. ”Bra, glöm zigenarkungen. Han får vara Hitler. Dom hittade aldrig Hitlers kropp va?” Hans Koskinen ryckte på axlarna. ”Nä, just det, raka av honom det där skägget och fixa till en sån där liten bögmustasch. Och sätt på honom nån gammal uniform. Perfekt. Bra jobbat.”
Hans Koskinen och Slobodan drog med sig Löwenbrau till husvagnen där dom andra olycksfåglarna satt och tryckte. Dom slängde in gamlingen i husvagnen och gick sedan sin väg med uppsåt att dricka brännvin.
Evy sänkte sakta telefonluren och skakade oroligt på huvudet. ”Lille stackare” mumlade hon och satte sig ner vid köksbordet. Hon visste varken ut eller in. Tankarna for omkring som vilsna fladdermöss i hennes verkstad. Hon förebrådde sin syster och Staffan för att dom inte varit tillräckligt uppmärksamma. Hon förebrådde sig själv för att hon inte varit tillräckligt vaksam. Men mest av allt förebrådde hon storstaden för att den envisades med att producera vilsna ungdomar som kidnappade naturbarn som tidsfördriv.
Följande dag.
Dagen därpå stegade Tommelilla in på Bogrens lanthandel för att göra ett av sina månadsvisa inköp. Han behövde gödsel till potatisodlingen.
Tommelilla gjorde ingen hemlighet av att han var hembrännare eller att han handlade med de mest ökända figurerna på hela Österlen. Ändå fanns det något annorlunda över honom, tyckte Evy. Visserligen var hon ingen vän av de alkoholgisslets kedjor som Tommelilla snärjde Österlens förtappade med, men hon anade att det fanns mer bakom Tommelillas glansiga blick än en avtagande tredagarsfylla. Därför valde hon att anförtro sig åt Tommelilla. Tommelilla vars första levande minne var fast förankrat i hans första riktigt lyckade potatisskörd och som sedan dess druckit sig medvetslös varenda dag. Tommelilla som förskjutits av sin egen far och dömts att bo i ensamhet, undangömd omvärldens nyfikna blickar.
När Evy berättat för Tommelilla om Efraims försvinnande lyfte han blicken från sina skor och såg på Evy. Han önskade att han varit berusad eller någon annanstans, så att skulle slippa känna sig så utlämnad. Men Tommelilla vacklade. Evy hade bett honom om hjälp. Hon litade till honom att finna Efraim åt henne. Han som svurit att tystnaden skulle bli hans vapen. Och som lånat ut sitt hjärta till en kvinna som bränts till aska. Han vacklade. Han såg in i Evys klarblå ögon och visste att en lögnares själ har en början och ett slut. Att han förnekat sitt kall länge nog. Han hade betraktat länge nog. Han hade sett vad sjuka frön kan göra med en grönskande äng. Han visste att hans eget blod var sjukt. Han visste att det enda som höll sjukdomen stången var brännvinet. Brännvinet och förnekelsen. Nu måste han omfamna sin sjuka själ, sluta fred med sina demoner. Han måste gå ut i krig, för sin själ, för sin familj, för Sonja, för Evy och för Österlen.
lördag 4 oktober 2008
kapitel tjugo
Kapitel 20:
Ändarna börjar mötas
Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.
Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.
Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.
-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?
Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!
Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:
----------------------------
Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas
----------------------------
Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.
Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.
Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.
Ändarna börjar mötas
Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.
Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.
Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.
-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?
Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!
Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:
----------------------------
Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas
----------------------------
Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.
Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.
Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.
lördag 27 september 2008
kapitel nitton
Kapitel 19:
Fingals testamente
Fingal hade noga räknat två riktiga vänner. Vänner i vars sällskap han verkligen trivdes. I denna, Fingals inre vänskapskrets, räknades ingen av familjemedlemmarna in. I familjens sällskap kände han sig som bäst onödig men allt som oftast synnerligen olustig till mods. Han kände sig hemskt gammal. Naturligt nog var Fingals båda vänner avsevärt äldre än vad han själv var. De vandrade faktiskt båda på sluttampen av livets sjörövarplanka och hade överlevt både barndomskamrater och flera släktled därtill. De var de sista tappra kämparna av en lång rad gamla Österlensbor som Fingal knutit band med under sina yngre år. Till en början hade dom tyckt att det föreföll sig lite märkligt att en ung och viril pojke hellre spelade spader med orkeslösa pensionärer än sprang och jagade flickor i buskagen, men efter hand så glömde dom helt enkelt bort att Fingal var generationer yngre och tog honom till sig som en av de sina. Åren gick och en efter en föll dom gamla resenärerna av tåget och till sist var dom bara två kvar. Tre med Fingal. Många förvånades faktiskt över att Fingal lyckats hålla sig kvar så länge som han gjort. Ingen funderade över att Fingals kamrater hade hunnit tillryggalägga trettio års svårtrampad landsväg redan innan Fingal ens var född. Till och med Fingals gamla skolkamrater mindes honom från skoltiden som en gammal gubbe med skepparkrans och pipa. Sedan hade han liksom hängt sig kvar som en envis gammal melodi från deras bardoms Österlen. Fingal brukade säga att hans korta tid på jorden ofta kändes som tio långa mansåldrar tillbringade i en mörk och mycket trång gruva. Han ansåg inte alltid att livet var gott att leva, men det var någonting som skulle göras så det var lika bra att bita ihop och trampa på.
Löwenbrau var av tysk härkomst och hade enligt vittnesmål slagit sig ner på Österlen någon gång under seklets gryning. Han var änkling sedan någon gång på femtiotalet och vad mera var barnlös sedan en längre tid. En si sådär fem år efter att Fingal lärt känna honom i sin ungdoms hårda dagar drabbades Löwenbrau av en allvarlig stroke och hade sedan dess inte yttrat ett enda begripligt ord. Icke desto mindre förblev han en central figur i den äldre gemenskapen, och när det skulle till att spelas spader så rullades han utan undantag in till bordet och förseddes med såväl kort som tillhörande skärmkeps. Korten spelades förvisso av hans ungdomsvän och generationskamrat Sixten Strid som var en väldig tävlingsman och en tämligen dålig förlorare därtill. Det var hur som helst ingen slump att Löwenbraus kort gång på gång spelades till Sixtens fördel.
Fingal och Löwenbrau och Sixten hade några få, men ytterst fundamentala, saker gemensamt. Dom var alla tre, åtminstone till själen, uråldriga. Dom skydde kvinnor i sociala sammanhang till nästan vilket pris som helst av den enkla anledning att dom helt enkelt inte förstod sig på det täcka könet och därför fann sig oanvändbara i kvinnors närhet. Och sist men inte minst, dom hade alla tre skepparkrans och envisades prompt med att röka pipa av den gamla bortglömda sorten. Tillsammans utgjorde dom ryggraden av Österlens excentriska gammelfolk. Dom var gamlingar av den gamla skolan. Gammelmanskläderna var lika viktiga som den nedärvda käppen och den dimmiga och livlösa blicken lika viktig som att det inte växte naturligt hår på hjässan. Det fanns en stolthet väl värd att bevaka i deras position som traktens gamla gubbgäng.
Sixten Strid var stolt österlensbo sedan generationer tillbaka och hade lärt känna Löwenbrau under trettiotalets slutskede då det var allmänt känt att Sixten var s.k. tyskvänlig. När det sedermera stod klart att tyskarna skulle komma att förlora kriget förnekade Sixten emellertid sitt tidigare så brinnande stöd för Tyskland och bröt således kontakten med Löwenbrau för att inte dra på sig onödiga misstankar. Flera år senare, då de båda var änkemän och trötta på livets nycker, återförenades de och svor dyrt och heligt att stå rygg mot rygg och slåss mot det moderna samhället och den förtappade ungdomen under resten av sina dagar. När Fingal så småningom dök upp såg dom en gammal mans flämtande låga i hans ögon och tog honom under sina vingar.
Sedan var det spader på måndagar.
En gång i månaden samlades dom för att gå igenom sina respektive testamenten för att försäkra sig om att ingen under månaden som gått råkat ändra på något som inte skulle ändras på i någon stund av tillfällig förvirring. Det hade aldrig hänt att någon ändrat på något. Deras testamenten var hur som helst väldigt enkla att tyda och lämnade inte mycket utrymme för ändringar alls. Det var överenskommet att den som överlevde de andra två skulle få de båda andras pipor. I händelse av att två överlevde skulle den bortgångnes pipa läggas i en låda tills någon av de andra två dött då den som överlevt de båda andra skulle få båda piporna. Något annat nämnde inte testamentet.
Dessutom träffades dom tre ålderstigna herrarna åtskilliga gånger i månaden i väntrummet hos byns ende praktiserande läkare. Det rörde allt från ålderskrämpor till hastigt tilltagande starr och svårigheter med matsmältningen. Fingal dök ofta upp bara för att få reda på exakt hur många dagar han kunde förväntas ha kvar i jordelivet. Han fick alltid samma svar. Eftersom hans fysik i stort sett motsvarade vad som kunde förväntas av en man i medelåldern bortsett från en något krum rygg och ett i förtid föråldrat yttre så var det givetvis stört omöjligt för den stackars läkaren att förutse hans livslina. Den krumma ryggen var för övrigt resultatet av många års övertygelse av att hans skelett var förvridet av ålder. Redan vid tjugo års ålder började Fingal vandra genom Österlen med böjd rygg. Efter ett par år kunde han av förklarliga skäl helt enkelt inte räta på ryggen längre.
Då var det sämre ställt med Löwenbrau och Sixten Strid. Tillsammans hade dom avverkat i stort sett varenda åkomma som stod att finna i läkarens lexikon. Det var inget mindre än ett mirakel att dom överhuvudtaget andades. Men det gjorde dom. Och om man inte visste bättre kunde man tro att dom höll sig vid liv i ren trots mot ungdomen och det moderna samhället.
Spader på måndagar, genomgång av testamente en gång i månaden och regelbundna läkarbesök varvat med stoppning av pipa och ansning av skepparkrans sammanfattar Fingals tillvaro ganska väl. Detta var vad han levde för och det gjorde han heller ingen hemlighet av. Där emellan låg han mest i sin säng och ojade sig över livets plågsamhet. Nåja, ingen kan säga att han inte gav barnen den frihet dom behövde. Och när barnen får springa fritt då blomstrar deras små personligheter som smörblommor i vårsolen. Så sant som det var sagt.
Fingals testamente
Fingal hade noga räknat två riktiga vänner. Vänner i vars sällskap han verkligen trivdes. I denna, Fingals inre vänskapskrets, räknades ingen av familjemedlemmarna in. I familjens sällskap kände han sig som bäst onödig men allt som oftast synnerligen olustig till mods. Han kände sig hemskt gammal. Naturligt nog var Fingals båda vänner avsevärt äldre än vad han själv var. De vandrade faktiskt båda på sluttampen av livets sjörövarplanka och hade överlevt både barndomskamrater och flera släktled därtill. De var de sista tappra kämparna av en lång rad gamla Österlensbor som Fingal knutit band med under sina yngre år. Till en början hade dom tyckt att det föreföll sig lite märkligt att en ung och viril pojke hellre spelade spader med orkeslösa pensionärer än sprang och jagade flickor i buskagen, men efter hand så glömde dom helt enkelt bort att Fingal var generationer yngre och tog honom till sig som en av de sina. Åren gick och en efter en föll dom gamla resenärerna av tåget och till sist var dom bara två kvar. Tre med Fingal. Många förvånades faktiskt över att Fingal lyckats hålla sig kvar så länge som han gjort. Ingen funderade över att Fingals kamrater hade hunnit tillryggalägga trettio års svårtrampad landsväg redan innan Fingal ens var född. Till och med Fingals gamla skolkamrater mindes honom från skoltiden som en gammal gubbe med skepparkrans och pipa. Sedan hade han liksom hängt sig kvar som en envis gammal melodi från deras bardoms Österlen. Fingal brukade säga att hans korta tid på jorden ofta kändes som tio långa mansåldrar tillbringade i en mörk och mycket trång gruva. Han ansåg inte alltid att livet var gott att leva, men det var någonting som skulle göras så det var lika bra att bita ihop och trampa på.
Löwenbrau var av tysk härkomst och hade enligt vittnesmål slagit sig ner på Österlen någon gång under seklets gryning. Han var änkling sedan någon gång på femtiotalet och vad mera var barnlös sedan en längre tid. En si sådär fem år efter att Fingal lärt känna honom i sin ungdoms hårda dagar drabbades Löwenbrau av en allvarlig stroke och hade sedan dess inte yttrat ett enda begripligt ord. Icke desto mindre förblev han en central figur i den äldre gemenskapen, och när det skulle till att spelas spader så rullades han utan undantag in till bordet och förseddes med såväl kort som tillhörande skärmkeps. Korten spelades förvisso av hans ungdomsvän och generationskamrat Sixten Strid som var en väldig tävlingsman och en tämligen dålig förlorare därtill. Det var hur som helst ingen slump att Löwenbraus kort gång på gång spelades till Sixtens fördel.
Fingal och Löwenbrau och Sixten hade några få, men ytterst fundamentala, saker gemensamt. Dom var alla tre, åtminstone till själen, uråldriga. Dom skydde kvinnor i sociala sammanhang till nästan vilket pris som helst av den enkla anledning att dom helt enkelt inte förstod sig på det täcka könet och därför fann sig oanvändbara i kvinnors närhet. Och sist men inte minst, dom hade alla tre skepparkrans och envisades prompt med att röka pipa av den gamla bortglömda sorten. Tillsammans utgjorde dom ryggraden av Österlens excentriska gammelfolk. Dom var gamlingar av den gamla skolan. Gammelmanskläderna var lika viktiga som den nedärvda käppen och den dimmiga och livlösa blicken lika viktig som att det inte växte naturligt hår på hjässan. Det fanns en stolthet väl värd att bevaka i deras position som traktens gamla gubbgäng.
Sixten Strid var stolt österlensbo sedan generationer tillbaka och hade lärt känna Löwenbrau under trettiotalets slutskede då det var allmänt känt att Sixten var s.k. tyskvänlig. När det sedermera stod klart att tyskarna skulle komma att förlora kriget förnekade Sixten emellertid sitt tidigare så brinnande stöd för Tyskland och bröt således kontakten med Löwenbrau för att inte dra på sig onödiga misstankar. Flera år senare, då de båda var änkemän och trötta på livets nycker, återförenades de och svor dyrt och heligt att stå rygg mot rygg och slåss mot det moderna samhället och den förtappade ungdomen under resten av sina dagar. När Fingal så småningom dök upp såg dom en gammal mans flämtande låga i hans ögon och tog honom under sina vingar. Sedan var det spader på måndagar.
En gång i månaden samlades dom för att gå igenom sina respektive testamenten för att försäkra sig om att ingen under månaden som gått råkat ändra på något som inte skulle ändras på i någon stund av tillfällig förvirring. Det hade aldrig hänt att någon ändrat på något. Deras testamenten var hur som helst väldigt enkla att tyda och lämnade inte mycket utrymme för ändringar alls. Det var överenskommet att den som överlevde de andra två skulle få de båda andras pipor. I händelse av att två överlevde skulle den bortgångnes pipa läggas i en låda tills någon av de andra två dött då den som överlevt de båda andra skulle få båda piporna. Något annat nämnde inte testamentet.
Dessutom träffades dom tre ålderstigna herrarna åtskilliga gånger i månaden i väntrummet hos byns ende praktiserande läkare. Det rörde allt från ålderskrämpor till hastigt tilltagande starr och svårigheter med matsmältningen. Fingal dök ofta upp bara för att få reda på exakt hur många dagar han kunde förväntas ha kvar i jordelivet. Han fick alltid samma svar. Eftersom hans fysik i stort sett motsvarade vad som kunde förväntas av en man i medelåldern bortsett från en något krum rygg och ett i förtid föråldrat yttre så var det givetvis stört omöjligt för den stackars läkaren att förutse hans livslina. Den krumma ryggen var för övrigt resultatet av många års övertygelse av att hans skelett var förvridet av ålder. Redan vid tjugo års ålder började Fingal vandra genom Österlen med böjd rygg. Efter ett par år kunde han av förklarliga skäl helt enkelt inte räta på ryggen längre.
Då var det sämre ställt med Löwenbrau och Sixten Strid. Tillsammans hade dom avverkat i stort sett varenda åkomma som stod att finna i läkarens lexikon. Det var inget mindre än ett mirakel att dom överhuvudtaget andades. Men det gjorde dom. Och om man inte visste bättre kunde man tro att dom höll sig vid liv i ren trots mot ungdomen och det moderna samhället.
Spader på måndagar, genomgång av testamente en gång i månaden och regelbundna läkarbesök varvat med stoppning av pipa och ansning av skepparkrans sammanfattar Fingals tillvaro ganska väl. Detta var vad han levde för och det gjorde han heller ingen hemlighet av. Där emellan låg han mest i sin säng och ojade sig över livets plågsamhet. Nåja, ingen kan säga att han inte gav barnen den frihet dom behövde. Och när barnen får springa fritt då blomstrar deras små personligheter som smörblommor i vårsolen. Så sant som det var sagt.
måndag 22 september 2008
kapitel arton
Kapitel 18:
KPML (xl-r)
Det tog inte lång tid förrän Bodil ville bjuda in Eskil i hennes cirkel. Hon var stensäker på att Eskil skulle utvecklas till en underbar revolutionär, bara med liten, liten hjälp från gott håll. Bodil såg illa på Siskels påstådda undervisning i den rätta läran, även om hon visste att hans hjärta fanns till vänster så hade han missuppfattat väldigt mycket i böckerna. Och allt detta prat om en stad som själfull filosof? Det kunde inte vara bra för ett barn med allt detta virrvarr av hel, halv- och osanningar. Nej, Eskil skulle tutas i den rätta läran, av det rätta folket. Österlens oövervinneliga intellektuella elit, de stora akademikerna, traktens stora tänkare. KPML (xl-r). Det Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (extramycket-revolutionärerna).
Det var en samling konstnärer, förskolelärare och egenutnämnda tänkare som tyckte att de rådande partierna drev en för lam linje. De såg dock ett litet hopp i KPML (r) och i deras politik, men de ansåg sig vara lite mer revolutionära än alla andra. Så det blev extramycket-revolutionärerna. De sa nej minst dubbelt så många gånger, de bar alla Afrikainspirerade kaftaner och pratade med en sådan oerhörd dialekt att ingen kunde tyda ett endaste ord. Aslan var deras partiledare, även om han hellre söp sig ordentligt berusad än höll ett tal på en årsstämma. Om sanningen ska fram så hade Aslan faktiskt aldrig varit på ett endaste av KPML (xl-r):s möten; han visste nog inte ens om att han var deras partiledare. Men han var ett bra affischnamn och det lockade folk.
Och in i denna församling drogs Eskil. Han blev invigd på ett av partiets månadsmöten, där alla samlades runt ett stort ekbord hemma hos Sinkadus, partiets ordförande. Det sattes öl och vin på bordet och alla 13 samlades.
-Hör upp! Sinkadus lät sin dova röst borra sig genom medlemmarna. –Nu är det nytt möte, och nu jävlar!
-REVOLUTION!, skrek de tolv andra.
-Sanning, svarade Sinkadus. –Nu ska vi snart ta fram facklorna igen. Han blickade upp mot skyn. –Ni vet alla att vi har väntat länge.
-Allt för länge, svarade församlingen sorgset.
-Och vi har inte alltid lyckats med våra mål, sa Sinkadus och tittade ner på golvet.
-Väldigt sällan, svarade församlingen.
-Vissa vågar kalla vår ideologi för en utopi, väste Sinkadus fram.
-Nackskott, nackskott, ropade församlingen upphetsat.
-Men det är dom som ryker först när revolutionen sveper över landet!, skrek en upphetsad Sinkadus. -Det är dom som får smaka på hämnden först!
-Vi ska spetsa dom på högafflar, skrek församlingen.
-Och skära av deras huvuden med rostiga tillhyggen, vrålade Sinkadus.
-Och länsman ska åka i backen! svarade församlingen.
-Och borgarsvinen ska torteras till döds! skrek Sinkadus
-Och så ska vi bränna ner Larssons gård, skrek Hans med sin gälla röst.
Då blev det tyst.
-Vi ska bränna ner hans jävla hus och hans jävla trädgård! fortsatte han. Borgarbrack är vad han är!
-För fan Hans, Larsson jobbar på reningsverket, sa Sinkadus. Han är en vanlig socialdemokrat.
-Det visar inte hans hus eller trädgård på. Deras välskötta status visar på tendenser som jag inte tycker om!
-Som vad? frågade Sinkadus.
-Som om att han aspirerar att gå upp i graderna, eller ännu värre, att han vill att andra ska tro att han har det bättre än hans jobb påvisar. Hans skakade på sitt huvud. –Det jävla svinet ska brännas levande.
-Visst, svarade Sinkadus, klassförrädare ska inte komma undan. Men Larsson är ju fan en bra kille. Heindrich, hjälpte inte han dig när du skaffade dig ett Ballingslöv-kök?
Heindrich nickade. -Han är en jävligt händig kille.
-Han fixade mitt avlopp förra hösten och tog inte en spänn för det, hostade en märkbart skäggig förskolelärare fram.
-Det är fan märkligt, svarade Borstam, en bastant revolutionär. –Sa du inte att han var socialdemokrat?
Sällskapet skrattade.
-Men han har en borglig trädgård, skrek Hans och dunkade sin lilla näve i bordet, nu illröd i ansiktet. –Min egen lilla arbetareträdgård ser ut som ett härbärge bredvid! Jag ser fan inga revolutionära revolutionärer här, bara en bunt flaggviftare och papperskommunister! Fy för helvete för er!
Med de orden la sig Hans med ansiktet ner mot golvet. Sällskapet stod blickstilla en stund.
-Så här är det varje gång, suckade Borstam.
-Tala inte ont om någon Borstam, uppmanade Sinkadus. –Du vet vad vi alla anser om fascister.
-Men det händer varje gång, fortsatte Borstam. Hans eldar upp sig och kräver att vi ska bränna ner hans grannes hus för att han har finare trädgård än honom. Och när vi pratar om socialism eller för en diskussion om oktoberrevolutionen, är han med aktivt? Nej, då sitter han och surar. Men när vi börjar tala om den stundande revolutionen, då dunkar han näven i bordet, blir illröd i ansiktet och kräver att vi ska bränna ner hans grannes förbannade hus och trädgård.
-Försiktigt Borstam, du trampar på farlig mark, svarade Sinkadus.
Heimlich reste sig försiktigt upp. –Jag känner till gatan du vandrar på Borstam. Och jag minns den väl! Paradgatan i självaste Berlin, den största gatan i staden! En stor konvoj var det, med en liten, mullig gubbe med konstig mustach i den främsta bilen! Han minns jag mycket väl! Vad var det nu han brukade säga?!?
Eskil hade stått tyst och lyssnat hela tiden, men här såg han sin chans. Han visste exakt vad den lilla gubben brukade säga, det hade Siskel bankat in i honom vid flera tillfällen. Och nu såg han sin chans att imponera på den intellektuella församlingen. Han ställde sig upp på sin stol och skrek med övertygelsens röst: -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! Vid detta tillfälle slog han ut med högerarmen, stampade med högerfoten på stolen och vände sig runt 45 grader för att fortsätta. -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! sa han och koncentrerade sig för att ha sin mest stålsatta blick. Nu skulle han imponera på de gamla gubbarna.
Sällskapet var i chock, alla tittade på den unge pojken som vrålade som besatt. Dom visste att Bodil skulle inviga en sällsynt talang, en sann frihetskämpe, en riktig revolutionär i partiet. Han skulle visst vara en riktig agitator, och han klädde sig enligt partilinjen. Men vad var detta?
Det var Heindrich som besinnade sig först.
-En FEMTEKOLONNARE!, skrek han och slängde sig över Eskil som nätt och jämnt slank ur hans grepp.
-Vrid nacken av förrädaren!
-Det...det...det...nazistäcklet, fortsatte Sinkadus. –Lappa till den jäveln.
-Jag ska visa han vad min far brukade göra, morrade skäggubben fram.
-Mot min granne! vrålade Hans.
Eskil visste inte vad han hade gjort för fel, han visade bara sin (och Siskels) beundran av en stor och missförstådd konstnär. Inte visste han att det skulle ogillas av en mindre samling revolutionärer, han trodde tvärtom. Han trodde att de skulle uppskatta hans akt, kanske till ock med en applåd skulle vara befogad. Men nu fick han rusa ut ur dörren med tolv arga socialister efter sig (Bodil satt och grät vid ekbordet), och Eskil hann precis undan.
Siskel blev inte den gladaste dagen efter när han fick höra historien vid frukostbordet.
KPML (xl-r)
Det tog inte lång tid förrän Bodil ville bjuda in Eskil i hennes cirkel. Hon var stensäker på att Eskil skulle utvecklas till en underbar revolutionär, bara med liten, liten hjälp från gott håll. Bodil såg illa på Siskels påstådda undervisning i den rätta läran, även om hon visste att hans hjärta fanns till vänster så hade han missuppfattat väldigt mycket i böckerna. Och allt detta prat om en stad som själfull filosof? Det kunde inte vara bra för ett barn med allt detta virrvarr av hel, halv- och osanningar. Nej, Eskil skulle tutas i den rätta läran, av det rätta folket. Österlens oövervinneliga intellektuella elit, de stora akademikerna, traktens stora tänkare. KPML (xl-r). Det Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (extramycket-revolutionärerna).
Det var en samling konstnärer, förskolelärare och egenutnämnda tänkare som tyckte att de rådande partierna drev en för lam linje. De såg dock ett litet hopp i KPML (r) och i deras politik, men de ansåg sig vara lite mer revolutionära än alla andra. Så det blev extramycket-revolutionärerna. De sa nej minst dubbelt så många gånger, de bar alla Afrikainspirerade kaftaner och pratade med en sådan oerhörd dialekt att ingen kunde tyda ett endaste ord. Aslan var deras partiledare, även om han hellre söp sig ordentligt berusad än höll ett tal på en årsstämma. Om sanningen ska fram så hade Aslan faktiskt aldrig varit på ett endaste av KPML (xl-r):s möten; han visste nog inte ens om att han var deras partiledare. Men han var ett bra affischnamn och det lockade folk.
Och in i denna församling drogs Eskil. Han blev invigd på ett av partiets månadsmöten, där alla samlades runt ett stort ekbord hemma hos Sinkadus, partiets ordförande. Det sattes öl och vin på bordet och alla 13 samlades.
-Hör upp! Sinkadus lät sin dova röst borra sig genom medlemmarna. –Nu är det nytt möte, och nu jävlar!
-REVOLUTION!, skrek de tolv andra.
-Sanning, svarade Sinkadus. –Nu ska vi snart ta fram facklorna igen. Han blickade upp mot skyn. –Ni vet alla att vi har väntat länge.
-Allt för länge, svarade församlingen sorgset.
-Och vi har inte alltid lyckats med våra mål, sa Sinkadus och tittade ner på golvet.
-Väldigt sällan, svarade församlingen.
-Vissa vågar kalla vår ideologi för en utopi, väste Sinkadus fram.
-Nackskott, nackskott, ropade församlingen upphetsat.
-Men det är dom som ryker först när revolutionen sveper över landet!, skrek en upphetsad Sinkadus. -Det är dom som får smaka på hämnden först!
-Vi ska spetsa dom på högafflar, skrek församlingen.
-Och skära av deras huvuden med rostiga tillhyggen, vrålade Sinkadus.
-Och länsman ska åka i backen! svarade församlingen.
-Och borgarsvinen ska torteras till döds! skrek Sinkadus
-Och så ska vi bränna ner Larssons gård, skrek Hans med sin gälla röst.
Då blev det tyst.
-Vi ska bränna ner hans jävla hus och hans jävla trädgård! fortsatte han. Borgarbrack är vad han är!
-För fan Hans, Larsson jobbar på reningsverket, sa Sinkadus. Han är en vanlig socialdemokrat.
-Det visar inte hans hus eller trädgård på. Deras välskötta status visar på tendenser som jag inte tycker om!
-Som vad? frågade Sinkadus.
-Som om att han aspirerar att gå upp i graderna, eller ännu värre, att han vill att andra ska tro att han har det bättre än hans jobb påvisar. Hans skakade på sitt huvud. –Det jävla svinet ska brännas levande.
-Visst, svarade Sinkadus, klassförrädare ska inte komma undan. Men Larsson är ju fan en bra kille. Heindrich, hjälpte inte han dig när du skaffade dig ett Ballingslöv-kök?
Heindrich nickade. -Han är en jävligt händig kille.
-Han fixade mitt avlopp förra hösten och tog inte en spänn för det, hostade en märkbart skäggig förskolelärare fram.
-Det är fan märkligt, svarade Borstam, en bastant revolutionär. –Sa du inte att han var socialdemokrat?
Sällskapet skrattade.
-Men han har en borglig trädgård, skrek Hans och dunkade sin lilla näve i bordet, nu illröd i ansiktet. –Min egen lilla arbetareträdgård ser ut som ett härbärge bredvid! Jag ser fan inga revolutionära revolutionärer här, bara en bunt flaggviftare och papperskommunister! Fy för helvete för er!
Med de orden la sig Hans med ansiktet ner mot golvet. Sällskapet stod blickstilla en stund.
-Så här är det varje gång, suckade Borstam.
-Tala inte ont om någon Borstam, uppmanade Sinkadus. –Du vet vad vi alla anser om fascister.
-Men det händer varje gång, fortsatte Borstam. Hans eldar upp sig och kräver att vi ska bränna ner hans grannes hus för att han har finare trädgård än honom. Och när vi pratar om socialism eller för en diskussion om oktoberrevolutionen, är han med aktivt? Nej, då sitter han och surar. Men när vi börjar tala om den stundande revolutionen, då dunkar han näven i bordet, blir illröd i ansiktet och kräver att vi ska bränna ner hans grannes förbannade hus och trädgård.
-Försiktigt Borstam, du trampar på farlig mark, svarade Sinkadus.
Heimlich reste sig försiktigt upp. –Jag känner till gatan du vandrar på Borstam. Och jag minns den väl! Paradgatan i självaste Berlin, den största gatan i staden! En stor konvoj var det, med en liten, mullig gubbe med konstig mustach i den främsta bilen! Han minns jag mycket väl! Vad var det nu han brukade säga?!?
Eskil hade stått tyst och lyssnat hela tiden, men här såg han sin chans. Han visste exakt vad den lilla gubben brukade säga, det hade Siskel bankat in i honom vid flera tillfällen. Och nu såg han sin chans att imponera på den intellektuella församlingen. Han ställde sig upp på sin stol och skrek med övertygelsens röst: -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! Vid detta tillfälle slog han ut med högerarmen, stampade med högerfoten på stolen och vände sig runt 45 grader för att fortsätta. -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! sa han och koncentrerade sig för att ha sin mest stålsatta blick. Nu skulle han imponera på de gamla gubbarna.
Sällskapet var i chock, alla tittade på den unge pojken som vrålade som besatt. Dom visste att Bodil skulle inviga en sällsynt talang, en sann frihetskämpe, en riktig revolutionär i partiet. Han skulle visst vara en riktig agitator, och han klädde sig enligt partilinjen. Men vad var detta?
Det var Heindrich som besinnade sig först.
-En FEMTEKOLONNARE!, skrek han och slängde sig över Eskil som nätt och jämnt slank ur hans grepp.
-Vrid nacken av förrädaren!
-Det...det...det...nazistäcklet, fortsatte Sinkadus. –Lappa till den jäveln.
-Jag ska visa han vad min far brukade göra, morrade skäggubben fram.
-Mot min granne! vrålade Hans.
Eskil visste inte vad han hade gjort för fel, han visade bara sin (och Siskels) beundran av en stor och missförstådd konstnär. Inte visste han att det skulle ogillas av en mindre samling revolutionärer, han trodde tvärtom. Han trodde att de skulle uppskatta hans akt, kanske till ock med en applåd skulle vara befogad. Men nu fick han rusa ut ur dörren med tolv arga socialister efter sig (Bodil satt och grät vid ekbordet), och Eskil hann precis undan.
Siskel blev inte den gladaste dagen efter när han fick höra historien vid frukostbordet.
söndag 14 september 2008
kapitel sjutton
Kapitel 17:
Kvartsamtal
Siskel stelnade till när han såg boken som Bodil höll i sina händer.
”Över min döda kropp,” utbrast han förskräckt. ”Aldrig att han läser den där lilla slynans smutsiga tankar. Vet du vad det är? Det är litterär dupering. Det är ett övergrepp på den seriösa historieskrivningen. Det är skamlöst. Det är banalt. Det är en efterhandskonstruktion. En dokusåpa. Det är pacifistisk onani.”
Siskel var så ursinnig att han blivit alldeles röd i ansiktet. Hela han darrade och han hämtade sig inte förrän Bodil stoppat tillbaka boken i sin väska.
Siskel blängde på Bodil. ”Du är ju nazist”, sa han och reste sig och gick.
Så var kvartsamtalet överstökat för den här gången, tänkte Bodil och pustade ut. Hon tröstade sig själv med att det skulle dröja minst tre månader innan hon skulle behöva se Siskel igen.
Tidigare samma vecka hade Eskil kommit hem från skolan med en lapp som informerade hans far om ett förestående kvartsamtal med Bodil, Eskils lärarinna. När Fingal fick lappen i sin hand började han genast oja sig och beklaga sig över att den lokala färdtjänsten fortfarande vägrade ta hans tillstånd på allvar och att en resa på egen hand in till byn var detsamma som en säker död. Siskel däremot, som råkade gå förbi och hörde Fingals klagosång, sken upp som en sol när han fick syn på lappen. Han hade länge velat säga både ett och två ord till Eskils klassföreståndarinna. Allt för att hjälpa henne styra in Eskil på den rätta banan. Han planerade dessutom att föreslå en serie gästföreläsningar i ämnet ”enväldsstyre genom tiderna” i vilket han gjort en djupdykning sedan en längre tid tillbaka.
När Siskel dök upp en solig eftermiddag möttes han av en förtjusande Bodil med vårblommor i håret. Siskel visste inte mycket om Bodil men han hade hört Eskil repetera ”Internationalen” inför skolavslutningen och det tyckte han verkade synnerligen lovande.
Samtalet började som sig bör lite trevande, men när artighetsfraserna var överstökade så närmade sig Bodil de lite känsligare ämnena. ”Eskil är ju en ovanligt intelligent liten kille,” började Bodil försiktigt, ”och det är ju makalöst att han brinner av ett sånt politiskt engagemang, ju.” Siskel nickade instämmande. ”Men ibland verkar han vara lite förvirrad tycker jag. Det verkar lite som om en del av åsikterna liksom har blivit pådyvlade honom.” Siskel skärpte blicken en aning. ”Hur så?” undrade han nyfiket. ”Jo, det verkar som om han har fått en del saker om bakfoten.” ”Som vadå?” undrade Siskel igen. ”Jo, mitt i ett långt anförande om solidaritet och jämlikhet så kan han hänvisa till Hitler som proletariatets urfader och sånt där,” berättade Bodil bekymrat. Siskel log stolt och tittade oförstående på Bodil. ”Ja, jag tänkte bara höra om det kanske var så att han umgicks med någon nazistsympatisör eller något sådant?” fortsatte Bodil. ”Absolut inte,” svarade Siskel bestämt. ”Nehej, nej, men var kommer då allt det här pratet om Hitler ifrån då?” försökte Bodil. ”Hitler var inte nazist,” svarade Siskel uppriktigt. Bodil stirrade oförstående på honom. ”Nehej, nej, men det var han väl ändå,” försökte hon. ”Nej,” svarade Siskel tillrättavisande. ”Vad var han då?” undrade Bodil nervöst. ”Han var konstnär och filosof,” förklarade Siskel, vars tålamod började tryta en aning.
Bodil som insåg att samtalet inte skulle leda någon vart tog fram sin stora läderväska och började leta i den. ”Jaha, ja, du kan väl ge den här boken till Eskil i alla fall. Jag tror att han skulle må bra av att läsa den.” Siskel tittade misstänksamt på Bodil. ”Vad är det för bok?” undrade han. ”Den heter ‘Anne Franks dagbok’,” svarade Bodil.
Kvartsamtal
Siskel stelnade till när han såg boken som Bodil höll i sina händer.”Över min döda kropp,” utbrast han förskräckt. ”Aldrig att han läser den där lilla slynans smutsiga tankar. Vet du vad det är? Det är litterär dupering. Det är ett övergrepp på den seriösa historieskrivningen. Det är skamlöst. Det är banalt. Det är en efterhandskonstruktion. En dokusåpa. Det är pacifistisk onani.”
Siskel var så ursinnig att han blivit alldeles röd i ansiktet. Hela han darrade och han hämtade sig inte förrän Bodil stoppat tillbaka boken i sin väska.
Siskel blängde på Bodil. ”Du är ju nazist”, sa han och reste sig och gick.
Så var kvartsamtalet överstökat för den här gången, tänkte Bodil och pustade ut. Hon tröstade sig själv med att det skulle dröja minst tre månader innan hon skulle behöva se Siskel igen.
Tidigare samma vecka hade Eskil kommit hem från skolan med en lapp som informerade hans far om ett förestående kvartsamtal med Bodil, Eskils lärarinna. När Fingal fick lappen i sin hand började han genast oja sig och beklaga sig över att den lokala färdtjänsten fortfarande vägrade ta hans tillstånd på allvar och att en resa på egen hand in till byn var detsamma som en säker död. Siskel däremot, som råkade gå förbi och hörde Fingals klagosång, sken upp som en sol när han fick syn på lappen. Han hade länge velat säga både ett och två ord till Eskils klassföreståndarinna. Allt för att hjälpa henne styra in Eskil på den rätta banan. Han planerade dessutom att föreslå en serie gästföreläsningar i ämnet ”enväldsstyre genom tiderna” i vilket han gjort en djupdykning sedan en längre tid tillbaka.
När Siskel dök upp en solig eftermiddag möttes han av en förtjusande Bodil med vårblommor i håret. Siskel visste inte mycket om Bodil men han hade hört Eskil repetera ”Internationalen” inför skolavslutningen och det tyckte han verkade synnerligen lovande.
Samtalet började som sig bör lite trevande, men när artighetsfraserna var överstökade så närmade sig Bodil de lite känsligare ämnena. ”Eskil är ju en ovanligt intelligent liten kille,” började Bodil försiktigt, ”och det är ju makalöst att han brinner av ett sånt politiskt engagemang, ju.” Siskel nickade instämmande. ”Men ibland verkar han vara lite förvirrad tycker jag. Det verkar lite som om en del av åsikterna liksom har blivit pådyvlade honom.” Siskel skärpte blicken en aning. ”Hur så?” undrade han nyfiket. ”Jo, det verkar som om han har fått en del saker om bakfoten.” ”Som vadå?” undrade Siskel igen. ”Jo, mitt i ett långt anförande om solidaritet och jämlikhet så kan han hänvisa till Hitler som proletariatets urfader och sånt där,” berättade Bodil bekymrat. Siskel log stolt och tittade oförstående på Bodil. ”Ja, jag tänkte bara höra om det kanske var så att han umgicks med någon nazistsympatisör eller något sådant?” fortsatte Bodil. ”Absolut inte,” svarade Siskel bestämt. ”Nehej, nej, men var kommer då allt det här pratet om Hitler ifrån då?” försökte Bodil. ”Hitler var inte nazist,” svarade Siskel uppriktigt. Bodil stirrade oförstående på honom. ”Nehej, nej, men det var han väl ändå,” försökte hon. ”Nej,” svarade Siskel tillrättavisande. ”Vad var han då?” undrade Bodil nervöst. ”Han var konstnär och filosof,” förklarade Siskel, vars tålamod började tryta en aning.
Bodil som insåg att samtalet inte skulle leda någon vart tog fram sin stora läderväska och började leta i den. ”Jaha, ja, du kan väl ge den här boken till Eskil i alla fall. Jag tror att han skulle må bra av att läsa den.” Siskel tittade misstänksamt på Bodil. ”Vad är det för bok?” undrade han. ”Den heter ‘Anne Franks dagbok’,” svarade Bodil.
söndag 7 september 2008
kapitel sexton
Kapitel 16:
Ragnarök – Lars-Lars födelsedagsfest
Balladen om Lars-Lars
Han sutto där han sutto, den lillgamle, den skamlige.
Hans tunga varde bunden, men hans blickar andas. Av ondo.
Nu äro dagen här.
Nu har han krälat under tio höstar, tio vintrar, tio vårar, tio somrar.
Och må regnet falla på hans kropp som den dagen han föddes. Att tvätta hans smutsiga buk och hans vidriga anletsdrag.
Men en dag skall också han blomstra. Mot hans vilja skall hans knoppar slå ut och han skall tvingas ur sin sele. Han skall tala som den vise och icke längre kopulera med sig själv och befläcka sina nära.
Lars-Lars, hör mina ord.
Res dig ur ditt trötta slummer.
Detta korta prosastycke skickade Siskel in till Ystad Allehanda för publikation i god tid innan Lars-Lars tioårsdag. Han bad speciellt om en central plats på sidan med födelsedagsannonser och dödsrunor. Innan tidningen gick i press ögnade chefsredaktören i Ystad i vanlig ordning igenom den pinfärska tidskiften bara för att i all hast stryka Siskels text ur numret med motivationen att den var ”på tok för vulgär” och ”kunde verka anstötlig för plenum”.
Siskel rasade i veckor över ”den fascistuida chefsredaktören” och hans ”amerikaniserade skittidning”. Uppståndelsen kring födelsedagsannonsen ledde så småningom till att Siskel föga oväntat tog saken i egna händer och helt enkelt startade sin egen dagstidning. Tidningen som han valde att kalla ”Sanningen” gavs ut i två veckor och tre dagar och bestod i stor utsträckning av väldigt privata dagboksutdrag varvat med ursinniga provokationstexter. Det fanns med andra ord inte mycket av nyhetsvärde i Siskels tidning, men det var väl inte heller Siskels avsikt när han satte sitt ”forum för sanning” i pränt. Men tidningen öppnade förvisso möjligheter för Eskil som dittills aldrig lämnat ut sina alster för allmän beskådan. Och den resulterade icke desto mindre i ett par intensiva veckor i motionsspåret för Fingal som tvingades ut varje morgon innan solen gått upp för att cykla Österlen runt och dela ut Siskels milt uttryckt impopulära morgontidning.
Så kom då den stora dagen. Dagen då Lars-Lars fyllde tio. Och det blev fest.
Fast egentligen rörde det sig faktiskt om två fester som låg i kollisionskurs med varandra.
En hade Siskel planerat. Han hade bland annat förberett ett massdop av alla sinnessvaga och hade vidare för avsikt att skrämma bort alla idiotfasoner ur gästerna med hjälp av ett antal fågelskrämmor han planerade låta uppföra på gårdsplanen.
Och så var det en fest med vikingatema som Lars-Lars klasskamrater valt att kalla för Ragnarök.
Föga överraskande var det Lars-Lars och hans envetna klasskamrater som gick som segrare ur striden. Det skulle bli en vikingafest och den skulle heta Ragnarök.
Redan dagen innan festen anade Tommelilla ugglor i mossen. Han strök som vanligt omkring utanför ladan när han råkade höra hur Lennart och Lennarth pratade förtroligt med varandra. ”Imorgon är det bögjävelns tur. Fy fan vad han ska brinna utav bara helvete.”
Tommelilla gillade inte vad han hörde. Han visste inte riktigt vilken bögjävel dom menade, men hur han än vände och vred på det så lät det inte bra. Tommelilla gick hem och söp på saken.
Senare samma kväll dök Lennart och Lennarth upp utanför Tommelillas dörr. Dom ville beställa etthundra liter brännvin till kvällen därpå och nu om inte förr blev Tommelilla riktigt nervös. Han lovade att han skulle ordna så mycket han kunde för han ville inte hamna i trubbel med Lennart och Lennarth om han kunde undvika det. Nog för att han var större än dom båda tillsammans men han var allt lite orolig för vad deras små lömska mongoloidhjärnor kunde koka ihop.
När han blivit av med Lars-Lars lakejer satte han av mot ladan igen. Han ville veta mer.
Den här gången smög han sig ända fram till ladans vägg. Han letade upp en liten springa i väggen som han kunde titta in igenom. Ladan myllrade av små underliga människor och aldrig förr hade han sett så många rullstolar och mjukisdräkter som den dagen.
Den dagen gick mer än en personlig assistent sysslolös.
Det var svårt att se vad som egentligen hände därinne för det var en väldigt liten springa som Tommelilla hittat. Men det verkade väldigt trångt och det luktade hemskt illa inifrån ladan.
Han tyckte sig ändå kunna urskilja ett långbord och någon form av järnkittel som hängde över en stor eldstad. Långt borta i dunklet skymtade han något som påminde om ett majbål. En samling brädor som staplats i en prydlig hög. Framför högen av brädor stod den autistiske pojken Bruse och i en rullstol bredvid satt Lars-Lars.
”Eskil, FOFF!” sa Bruse och sköt ut med armarna. Lars-Lars tjöt av skratt, klappade i händer och vrålade ”LAUS-LAUS, LAUS-LAUS, LAUS-LAUS”, och så utbröt ett allmänt tumult inne i ladan som fick Tommelillas huvud att värka och tvingade honom att lämna ladan för att söka tröst hos arbetarens bäste vän.
Inne i huset var allt som vanligt. Siskel surade över att man tagit ifrån honom huvudansvaret för födelsedagsfesten, Fingal låg på sängen och inbillade sig att han såg ett välkomnande ljus stråla från taket, Eskil författade ett längre brev till Fidel Castro där han svor honom sin eviga trohet och passade på att undra om han inte kunde få en autograf och Bie som för ovanlighetens skull var hemma en liten stund gjorde sig redo för en helgvistelse i Simrishamn tillsammans med Orust och Bjarne från tivolit.
Man hade låtit meddela Siskel att det skulle bli vikingafest tidigare under dagen och hade då samtidigt passat på att länsa hans garderob i händelse av att där skulle finnas vikingainspirerade kläder. Bara tanken på att varenda handikappad idiot i hela Österlen sprang omkring i hans kaftaner och saronger gjorde honom illamående, men han bet ihop och målade en helsvart tavla. Fingal hade förkunnat att han med största sannolikhet inte kunde visa sig på festen eftersom han ville leva sina sista dygn i stillhet och ensamhet och med det sagt hade han låst dörren till sängkammaren. Eftersom Bie skulle ta sig till Simrishamn den långa vägen, d.v.s. med Epa-traktor, så var hon tvungen att resa så fort hon packat ner sin läderjacka och sin kniv. Således var det endast Eskil som kunde komma på Lars-Lars fest.
När Tommelilla vaknade tidigt följande morgon efter en sjuhelvetes arbetarfylla mindes han i vanlig ordning ingenting av föregående dag. Men när han såg att hembränningsapparaturen gick på högvarv kom han ihåg Ragnarök och dom etthundra liter brännvin han lovat att han skulle leverera till festen. Det dröjde inte speciellt länge förrän han drog sig till minnes majbålet och Eskil och den brinnande bögjäveln.
Han satte flaskan till mun och tog sig en funderare.
Inom kort stod han vid bränningsverket och skruvade och donade och snart såg han ganska nöjd ut. Tämligen ful, men nöjd.
När Lennart och Lennarth så småningom dök upp överlämnade Tommelilla en ansenlig mängd sprit till dom. Som ersättning för besväret räckte Lennart och Lennarth högtidligt fram en stor del av innehållet ur Siskels garderob. Tommelilla stirrade på byltet som han insåg att han måste återlämna snabbt som tusan om han var rädd om skinnet och stängde dörren framför mongoloiderna.
Eskil stod framför spegeln i hallen och rättade till sin basker. Han hade klätt sig i en ny uniform han låtit sy upp strax innan festen. Uniformen var en nära nog exakt kopia av de uniformer som juntan i Chile burit under de historiska gerillaattackerna. Även om det bara var en fest för samhällets utstötta så såg inte Eskil någon anledning att rucka på sina principer. En soldat är en soldat.
Med sin östtyska militärrock under armen marscherade han stolt ut på gården och fram till ladan där festen skulle hållas. Över ladans dörr hade man fäst en kartongbit där någon med spretiga bokstäver skrivit ”MIDGORD”. Eskil knackade på och snart öppnades dörren av två synnerligen oattraktiva unga damer utklädda till förföriska valkyrior. Eskil ryggade tillbaka en aning men glömde snart bort flickorna när han fick syn på sin bror.
Rullstolen hade man virat in i aluminiumfolie och Lars-Lars själv satt med bar överkropp iförd endast någon slags pälskalsong och en söndrig vikingahjälm för små barn. Hans feta mage var inoljad och vikingahjälmen var så liten att Bruse var tvungen att stå bakom Lars-Lars för att hålla den på plats.
Ladan var belamrad med gäster. Det verkade faktiskt som om hela särskolan med undantag från kollegiet tagit sig dit. Eskil kände sig lite illa till mods. Han visste att han inte riktigt passade in här och han hade inga avsikter att stanna längre än nödvändigt.
”Laus-Laus”, sa Lars-Lars och gästerna tog plats vid det långbord som dukats upp.
På bordet låg flera oöppnade plastförpackningar med grillkorv, Lars-Lars favoriter, och en hel massa dunkar brännvin. Hur Lars-Lars fått tag på sprit ville inte ens Eskil veta. Han ville bara ut. Men det skålades en och två gånger och sen blev det svart.
Tommelilla som betraktade festen från sin lilla glugg på andra sidan ladan flinade brett när dom tuppade av en efter en därinne. Det var en rejäl omgång doning i drickat, det hade Tommelilla sett till. Sju gånger starkare än vanligt. Tommelilla reste sig och smög in i ladan där han hivade upp Eskil på ryggen för att strax smyga ut igen och lämna av honom tillsammans med Siskels kläder framför huset.
Efter Ragnarök var det lugnt på gården ett litet tag till. Men det som en gång sats i rörelse det rullar i allmänhet på tills allt i dess väg är jämnat med marken. Och så också den här gången.
Kort kommentar rörande Siskels söndagsskola
Sång för Österlen
En frälsare i norr, en frälsare i söder
En frälsare på Skånes höga slätt
Somliga får stanna, andra måste gå
rannsaka dig själv och välj din lott
gamla som unga, stora som små
Var ärlig mot din moder och din fader
ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv
Jag minns den gamla storhetstid, när landet mitt var mitt
och ingen traska fritt över våra gränser
Nu måste somliga stanna, men andra måste gå
så rannsaka dig själv, och spela rent
Jag lyssnar ej till statsmän, jag lyssnar till vår herre
och han säger att hans tålamod är slut
så,
ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv
kör:
Österleeen
låt mig slumra i ditt proletära sköte
Österleeen
oooh Österleeen
Sångtexten ovan var ursprungligen avsedd för Siskels söndagsskoleklass. Siskel höll nämligen söndagsskola under fyra söndagar en sommar. Men på den fjärde och sista söndagen dök det händelsevis upp en sommargästande familj från Tyskland som hade för avsikt att låta sin nioåriga dotter Leni få sig ett andligt mål mat om söndagsmorgnarna. Då de steg fram för att hälsa och presentera sig på hjälplig svenska for Siskel upp och fattade tag om familjefaderns hand, varpå han stolt och oblygt utbrast ”Heil Hitler”. Familjen drog sig av förklarliga skäl hastigt tillbaka under stort förtret och anmälde sedermera Siskels beteende till STF (Svenska turistföreningen) som i sin tur såg till att söndagsskolemötena upphörde med omedelbar verkan. Det visade sig dessutom inte vara första gången tyska turister råkat ut för provokatören då flera redan lurats in på någon gudsförgäten avkrok i tron att de följt Österlens konstrunda bara för att mötas av en galning som vrålat ”Heil Hitler” efter dom.
Vid beskedet om söndagsskolan muttrade Siskel någonting om hycklare och så surade han ett litet tag.
När nyheten om Siskels dolda talanger nått föräldrarna till dom barn som närvarit under de första tre mötena beslöt dom sig för att närmare undersöka vad det egentligen var barnen fått lära sig under Siskels ledning. Upptäckten fann dom vara upprörande. Det visade sig att barnen tutats i någon osammanhängande smörja av gammaltestamentlig sedelära, nationalsocialistisk etik (d.v.s. nazipropagandistsikt dravel) och en hel del bevingade ord av någon fascistisk filosof till krigsromantiker som kallade sig Gdansk. Det blev helt enkelt till att ligga lågt några veckor för Siskel.
Ragnarök – Lars-Lars födelsedagsfest
Balladen om Lars-Lars
Han sutto där han sutto, den lillgamle, den skamlige. Hans tunga varde bunden, men hans blickar andas. Av ondo.
Nu äro dagen här.
Nu har han krälat under tio höstar, tio vintrar, tio vårar, tio somrar.
Och må regnet falla på hans kropp som den dagen han föddes. Att tvätta hans smutsiga buk och hans vidriga anletsdrag.
Men en dag skall också han blomstra. Mot hans vilja skall hans knoppar slå ut och han skall tvingas ur sin sele. Han skall tala som den vise och icke längre kopulera med sig själv och befläcka sina nära.
Lars-Lars, hör mina ord.
Res dig ur ditt trötta slummer.
Detta korta prosastycke skickade Siskel in till Ystad Allehanda för publikation i god tid innan Lars-Lars tioårsdag. Han bad speciellt om en central plats på sidan med födelsedagsannonser och dödsrunor. Innan tidningen gick i press ögnade chefsredaktören i Ystad i vanlig ordning igenom den pinfärska tidskiften bara för att i all hast stryka Siskels text ur numret med motivationen att den var ”på tok för vulgär” och ”kunde verka anstötlig för plenum”.
Siskel rasade i veckor över ”den fascistuida chefsredaktören” och hans ”amerikaniserade skittidning”. Uppståndelsen kring födelsedagsannonsen ledde så småningom till att Siskel föga oväntat tog saken i egna händer och helt enkelt startade sin egen dagstidning. Tidningen som han valde att kalla ”Sanningen” gavs ut i två veckor och tre dagar och bestod i stor utsträckning av väldigt privata dagboksutdrag varvat med ursinniga provokationstexter. Det fanns med andra ord inte mycket av nyhetsvärde i Siskels tidning, men det var väl inte heller Siskels avsikt när han satte sitt ”forum för sanning” i pränt. Men tidningen öppnade förvisso möjligheter för Eskil som dittills aldrig lämnat ut sina alster för allmän beskådan. Och den resulterade icke desto mindre i ett par intensiva veckor i motionsspåret för Fingal som tvingades ut varje morgon innan solen gått upp för att cykla Österlen runt och dela ut Siskels milt uttryckt impopulära morgontidning.
Så kom då den stora dagen. Dagen då Lars-Lars fyllde tio. Och det blev fest.
Fast egentligen rörde det sig faktiskt om två fester som låg i kollisionskurs med varandra.
En hade Siskel planerat. Han hade bland annat förberett ett massdop av alla sinnessvaga och hade vidare för avsikt att skrämma bort alla idiotfasoner ur gästerna med hjälp av ett antal fågelskrämmor han planerade låta uppföra på gårdsplanen.
Och så var det en fest med vikingatema som Lars-Lars klasskamrater valt att kalla för Ragnarök.
Föga överraskande var det Lars-Lars och hans envetna klasskamrater som gick som segrare ur striden. Det skulle bli en vikingafest och den skulle heta Ragnarök.
Redan dagen innan festen anade Tommelilla ugglor i mossen. Han strök som vanligt omkring utanför ladan när han råkade höra hur Lennart och Lennarth pratade förtroligt med varandra. ”Imorgon är det bögjävelns tur. Fy fan vad han ska brinna utav bara helvete.”
Tommelilla gillade inte vad han hörde. Han visste inte riktigt vilken bögjävel dom menade, men hur han än vände och vred på det så lät det inte bra. Tommelilla gick hem och söp på saken.
Senare samma kväll dök Lennart och Lennarth upp utanför Tommelillas dörr. Dom ville beställa etthundra liter brännvin till kvällen därpå och nu om inte förr blev Tommelilla riktigt nervös. Han lovade att han skulle ordna så mycket han kunde för han ville inte hamna i trubbel med Lennart och Lennarth om han kunde undvika det. Nog för att han var större än dom båda tillsammans men han var allt lite orolig för vad deras små lömska mongoloidhjärnor kunde koka ihop.
När han blivit av med Lars-Lars lakejer satte han av mot ladan igen. Han ville veta mer.
Den här gången smög han sig ända fram till ladans vägg. Han letade upp en liten springa i väggen som han kunde titta in igenom. Ladan myllrade av små underliga människor och aldrig förr hade han sett så många rullstolar och mjukisdräkter som den dagen.
Den dagen gick mer än en personlig assistent sysslolös.
Det var svårt att se vad som egentligen hände därinne för det var en väldigt liten springa som Tommelilla hittat. Men det verkade väldigt trångt och det luktade hemskt illa inifrån ladan.
Han tyckte sig ändå kunna urskilja ett långbord och någon form av järnkittel som hängde över en stor eldstad. Långt borta i dunklet skymtade han något som påminde om ett majbål. En samling brädor som staplats i en prydlig hög. Framför högen av brädor stod den autistiske pojken Bruse och i en rullstol bredvid satt Lars-Lars.
”Eskil, FOFF!” sa Bruse och sköt ut med armarna. Lars-Lars tjöt av skratt, klappade i händer och vrålade ”LAUS-LAUS, LAUS-LAUS, LAUS-LAUS”, och så utbröt ett allmänt tumult inne i ladan som fick Tommelillas huvud att värka och tvingade honom att lämna ladan för att söka tröst hos arbetarens bäste vän.
Inne i huset var allt som vanligt. Siskel surade över att man tagit ifrån honom huvudansvaret för födelsedagsfesten, Fingal låg på sängen och inbillade sig att han såg ett välkomnande ljus stråla från taket, Eskil författade ett längre brev till Fidel Castro där han svor honom sin eviga trohet och passade på att undra om han inte kunde få en autograf och Bie som för ovanlighetens skull var hemma en liten stund gjorde sig redo för en helgvistelse i Simrishamn tillsammans med Orust och Bjarne från tivolit.
Man hade låtit meddela Siskel att det skulle bli vikingafest tidigare under dagen och hade då samtidigt passat på att länsa hans garderob i händelse av att där skulle finnas vikingainspirerade kläder. Bara tanken på att varenda handikappad idiot i hela Österlen sprang omkring i hans kaftaner och saronger gjorde honom illamående, men han bet ihop och målade en helsvart tavla. Fingal hade förkunnat att han med största sannolikhet inte kunde visa sig på festen eftersom han ville leva sina sista dygn i stillhet och ensamhet och med det sagt hade han låst dörren till sängkammaren. Eftersom Bie skulle ta sig till Simrishamn den långa vägen, d.v.s. med Epa-traktor, så var hon tvungen att resa så fort hon packat ner sin läderjacka och sin kniv. Således var det endast Eskil som kunde komma på Lars-Lars fest.
När Tommelilla vaknade tidigt följande morgon efter en sjuhelvetes arbetarfylla mindes han i vanlig ordning ingenting av föregående dag. Men när han såg att hembränningsapparaturen gick på högvarv kom han ihåg Ragnarök och dom etthundra liter brännvin han lovat att han skulle leverera till festen. Det dröjde inte speciellt länge förrän han drog sig till minnes majbålet och Eskil och den brinnande bögjäveln.
Han satte flaskan till mun och tog sig en funderare.
Inom kort stod han vid bränningsverket och skruvade och donade och snart såg han ganska nöjd ut. Tämligen ful, men nöjd.
När Lennart och Lennarth så småningom dök upp överlämnade Tommelilla en ansenlig mängd sprit till dom. Som ersättning för besväret räckte Lennart och Lennarth högtidligt fram en stor del av innehållet ur Siskels garderob. Tommelilla stirrade på byltet som han insåg att han måste återlämna snabbt som tusan om han var rädd om skinnet och stängde dörren framför mongoloiderna.
Eskil stod framför spegeln i hallen och rättade till sin basker. Han hade klätt sig i en ny uniform han låtit sy upp strax innan festen. Uniformen var en nära nog exakt kopia av de uniformer som juntan i Chile burit under de historiska gerillaattackerna. Även om det bara var en fest för samhällets utstötta så såg inte Eskil någon anledning att rucka på sina principer. En soldat är en soldat.
Med sin östtyska militärrock under armen marscherade han stolt ut på gården och fram till ladan där festen skulle hållas. Över ladans dörr hade man fäst en kartongbit där någon med spretiga bokstäver skrivit ”MIDGORD”. Eskil knackade på och snart öppnades dörren av två synnerligen oattraktiva unga damer utklädda till förföriska valkyrior. Eskil ryggade tillbaka en aning men glömde snart bort flickorna när han fick syn på sin bror.
Rullstolen hade man virat in i aluminiumfolie och Lars-Lars själv satt med bar överkropp iförd endast någon slags pälskalsong och en söndrig vikingahjälm för små barn. Hans feta mage var inoljad och vikingahjälmen var så liten att Bruse var tvungen att stå bakom Lars-Lars för att hålla den på plats.
Ladan var belamrad med gäster. Det verkade faktiskt som om hela särskolan med undantag från kollegiet tagit sig dit. Eskil kände sig lite illa till mods. Han visste att han inte riktigt passade in här och han hade inga avsikter att stanna längre än nödvändigt.
”Laus-Laus”, sa Lars-Lars och gästerna tog plats vid det långbord som dukats upp.
På bordet låg flera oöppnade plastförpackningar med grillkorv, Lars-Lars favoriter, och en hel massa dunkar brännvin. Hur Lars-Lars fått tag på sprit ville inte ens Eskil veta. Han ville bara ut. Men det skålades en och två gånger och sen blev det svart.
Tommelilla som betraktade festen från sin lilla glugg på andra sidan ladan flinade brett när dom tuppade av en efter en därinne. Det var en rejäl omgång doning i drickat, det hade Tommelilla sett till. Sju gånger starkare än vanligt. Tommelilla reste sig och smög in i ladan där han hivade upp Eskil på ryggen för att strax smyga ut igen och lämna av honom tillsammans med Siskels kläder framför huset.
Efter Ragnarök var det lugnt på gården ett litet tag till. Men det som en gång sats i rörelse det rullar i allmänhet på tills allt i dess väg är jämnat med marken. Och så också den här gången.
Kort kommentar rörande Siskels söndagsskola
Sång för Österlen
En frälsare i norr, en frälsare i söder
En frälsare på Skånes höga slätt
Somliga får stanna, andra måste gå
rannsaka dig själv och välj din lott
gamla som unga, stora som små
Var ärlig mot din moder och din fader
ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv
Jag minns den gamla storhetstid, när landet mitt var mitt
och ingen traska fritt över våra gränser
Nu måste somliga stanna, men andra måste gå
så rannsaka dig själv, och spela rent
Jag lyssnar ej till statsmän, jag lyssnar till vår herre
och han säger att hans tålamod är slut
så,
ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv
kör:
Österleeen
låt mig slumra i ditt proletära sköte
Österleeen
oooh Österleeen
Sångtexten ovan var ursprungligen avsedd för Siskels söndagsskoleklass. Siskel höll nämligen söndagsskola under fyra söndagar en sommar. Men på den fjärde och sista söndagen dök det händelsevis upp en sommargästande familj från Tyskland som hade för avsikt att låta sin nioåriga dotter Leni få sig ett andligt mål mat om söndagsmorgnarna. Då de steg fram för att hälsa och presentera sig på hjälplig svenska for Siskel upp och fattade tag om familjefaderns hand, varpå han stolt och oblygt utbrast ”Heil Hitler”. Familjen drog sig av förklarliga skäl hastigt tillbaka under stort förtret och anmälde sedermera Siskels beteende till STF (Svenska turistföreningen) som i sin tur såg till att söndagsskolemötena upphörde med omedelbar verkan. Det visade sig dessutom inte vara första gången tyska turister råkat ut för provokatören då flera redan lurats in på någon gudsförgäten avkrok i tron att de följt Österlens konstrunda bara för att mötas av en galning som vrålat ”Heil Hitler” efter dom.
Vid beskedet om söndagsskolan muttrade Siskel någonting om hycklare och så surade han ett litet tag.
När nyheten om Siskels dolda talanger nått föräldrarna till dom barn som närvarit under de första tre mötena beslöt dom sig för att närmare undersöka vad det egentligen var barnen fått lära sig under Siskels ledning. Upptäckten fann dom vara upprörande. Det visade sig att barnen tutats i någon osammanhängande smörja av gammaltestamentlig sedelära, nationalsocialistisk etik (d.v.s. nazipropagandistsikt dravel) och en hel del bevingade ord av någon fascistisk filosof till krigsromantiker som kallade sig Gdansk. Det blev helt enkelt till att ligga lågt några veckor för Siskel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)