kapitel tjugosex

Kapitel 26:
En suput av Guds nåde

Evy Palm hade kastat silkeshandsken och Tommelilla hade plockat upp den. Han hade visserligen inte som sig bör beklagat hennes sorg eller för den delen svurit dyrt att ta upp jakten på Efraim, men han hade låtit höra ett ”hmpfh”, nickat tyst och smugit därifrån att dricka sin andel och slumra bort i sitt gråa vardagstöcken. Tommelilla var ingen präktig hederskarl, men han hade ett gott hjärta och en näve att slå i bordet när så krävdes.

Den natten drömde Tommelilla om Sonja.
Hon stod i sina bondkläder arm i arm med en proper amerikanare med guldtandat leende. Hon log mot Tommelilla och så gick dom sin väg. Hon och Steve. Eller Bob.
När Tommelilla vaknade log han. Han tänkte på Evy. Och på Eskil och allt annat som värmde hans kalla själ.

Senare samma dag dök Bulan upp utanför Tommelillas skjul. Mannarna hade jobbat bra på sistone och förtjänade en rejäl bläcka hade han sagt. Han hade köpt en stor sats eldvatten och till och med visat uppskattning genom att slänga till Tommelilla en extra slant i förbifarten. Tommelilla hade tagit pengarna och bjudit Bulan på ett smakprov av hans eget lilla undangömda specialkrut. Bulan hade snart obehindrat börjat prata vitt och brett om den sensationella utställningen som snart skulle ta hela Sverige med storm. Han beskrev i detalj hur han fått Löwenbrau att spela upp Hitlers sista dagar med en knallpulverpistol och hur han lyckats sy upp en imponerande dräkt som skulle få en lokal tosig tant att föreställa en korsning mellan en tjäder och en kvinna. Han berättade att Tommelilla med säkerhet skulle ha kvalat i hans trupp om det inte vore för att han var oumbärlig för bygden på grund av sin brännvinsproduktion. Han gjorde klart för Tommelilla att detta absolut vore en stor ära för honom, och att han kanske kunde ordna så att Tommelilla fick gästspela när utställning drog över lokal mark. Sedan fortsatte han att berätta om alla de olycksfåglar som borde vara stolta och kunde känna sig sant privilegierade av att ha blivit utvalda.
Tommelilla lyssnade med svalt intresse men vaknade till liv när Bulan började berätta om en lokal grabb som inte än fångats in, men som snart kunde räkna med att bli rikskändis. ”En bildad liten pitt”, hade Bulan sagt. Grabben skulle få sitta i ett litet inglasat bås och svara på kvitt eller dubbelt frågor dagarna i ända. ”Det är klass det”, påpekade Bulan övertygande. Han bodde föresten alldeles i närheten av Tommelilla. I den där gården där hans galning till far och resten av hjonen höll till. Han hette visst Eskil, och var en riktigt skarp jävel. Allt detta hade Bulan fått berättat för sig av Lars-Lars. Nja, kanske inte av Lars-Lars själv, men av dom där idioterna som rände omkring runt honom.
När Bulan blivit kraftigt berusad gick han sin väg för att som han sa ”utmana den där förbannade Jugoslaven i ett regelrätt knivslagsmål”. ”Jag ska snitta den svarte fan”, sa han och lunsade därifrån.

När Bulan gått sin väg försjönk Tommelilla i tankar. Eskil var en bra grabb. Honom kunde det bli någonting av. Det hade Tommelilla lagt märke till nästan med en gång när han först sett honom. Inte som andra. Han hade inte det där sjuka draget som resten av familjen fick dras med. Det där tomma uttrycket man får när man till sist inser att vad man än ger sig på så kommer man med all säkerhet att misslyckas. Det kändes inte bra att låta saker och ting få gå sin gilla gång den här gången. Inte alls bra. Efraim brydde han sig inte nämnvärt om, visst hade Tommelilla haft ögonen på Evy, men Eskil, nej, det var inte bra. Den grabben hade det som krävdes för att ta sig bort från Österlen. Det där lilla extra.

Tommelilla spottade snus och tömde sin mugg. ”Fy Fan” sa han, och föll av stolen.

Vid tivolit:
”Dansa din jävel” vrålade Bulan och vräkte en stor järnstång mot Löwenbrau. Han hade övergett tanken på knivslagsmål så fort han mött Slobodans lömska blick. Nu hade han vänt sig mot en mer jämbördig motståndare, Löwenbrau. ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer”, mumlade Löwenbrau förvirrat och sträckte tafatt ut sin högerarm. ”Res på dig och slåss som en man”, gastade Bulan som vid det här laget var så berusad att verkligen trodde att han stod öga mot öga med Adolf Hitler.
Runt omkring stod en ansamling av tivoliarbetare och hetsade Bulan att göra slarvsylta av Löwenbrau. Löwenbrau som sedan han lämnat Evigheten tvingats på en gammal östtysk passkontrollant-uniform , berövats sin skepparkrans till förmån för en liten svart tuss på överläppen, och genom idog repetition förmåtts att upprepa frasen ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” om och om igen.

[Med alla sina kriminella kontakter hade inte Bulan lyckats lägga händerna på en autentisk tysk uniform daterad från världskriget, utan hade till en början fått nöja sig med en sliten plituniform som Hans Koskinen stulit på Långholmen. Sedermera visade det sig dock att Jaans kusin Lenin varit verksam som passkontrollant i Östtyskland och att han efter sin avgång donerat sin gamla yrkesuniform till brodern. Jaan hade således burit utstyrseln vid diverse högtidliga tillställningar då han inte ägde någon annan kostym att tala om. Uniformen var en aning luggsliten och på rockslaget hade Jaan sytt på en serie tygmärken som uppenbarligen representerade olika divisioner inom den polska ungdomsidrotten. Hur som helst råkade uniformen vara det bättre av två tveksamma alternativ. Allt med resultat att Löwenbrau mest av allt liknade en handikappad passkontrollant med knallpulverpistol]

Stämningen på tivolit var allmänt aggressiv. Under flera dagar hade totalt spritförbud rådigt. Detta eftersom all kraft måste läggas på att föra utställningen i hamn. Bulan ville nu visa sin uppskattning genom att låta arbetshästarna få smaka på Tommelillas beska nektar. Detta uppskattades. Hans Koskinen hade på ynka två timmar lyckats supa sig tillfälligt blind och irrade nu hjälplöst omkring i jakt efter ett slagsmål. Jaan som inte tålde spriten så bra hade i upphetsningen efter den första snapsen letat upp en telefonkiosk där han avsåg att ringa till ett idrottscenter i Swinouschie för att avlägga rapport. I kraft av berusningen hade hans annars så flinka fingrar råkat knappa in fel nummer varför han nu rapporterade till en sekreterare vid en bokföringsfirma någonstans i Ungern. Han märkte ingenting. Einúr Torstínsdottir satt lamslagen av skräck i sin husvagn och bevakade sin dörr. Han hade under påverkan fått syn på tanten i tjäderdräkt och upplevt en inre världsomvälvning. Han drog sig till minnes att han som barn fått berättat för sig om tjäderkvinnan som i gamla tider kommit för att hämta hem de förfäder som irrat runt i Europa efter att ha lämnat sina familjer hemma i Island. Einúr hade således i förvirringen förvrängt någon gammal asa-sägen och applicerat den på sitt eget liv. Och nu satt han alltså och tryckte i sin husvagn i väntan på den hämnande tjäderkvinnan. Bulan var som nämnt i full färd med att göra upp med Europas mörka förflutna, ivrigt påhejad av Orust och Bjarne från Odense, och Bie satt vid utkanten och radade upp pepparshots på ett campingbord.

Så långt var sången om Österlen kommen. Men den sista strofen lät vänta på sig.

Parentes bl.a. innehållande Siskels hotfulla kväde

Stormbyar över den skånska slätten
ölandsbor och gotlänningar
så långt ögat når

Att trampa ner den urskånska säden
att begå hor och att spotta på den utarmade bonden
hängningsdöden räcker icke till
ej heller ilskna blickar
att jaga falskspelare och nyfikna norrbor på flykt

Söderns söner böjer sin rygg
att bära den skånska skammen
vem ska då höja sin röst
och ruska om öbornas lismande spejare

Vem ska tala på den sanna dialekten
och skänka Öland till Lettland
Gotland skall bli litauisk mark
ett råttbo till gåva att göra vad dom vill
förslava och kränka

Baltiska statare skall svälja sitt svårmod
och våldföra sig på denna oheliga mark
alltmedan den skånske bonden njuter sin skörd
och bekymrar sig ej mer
om trashankar från norr

Ovanstående strofer prydde ett officiellt brev som Siskel lät skicka till stadshuset i Visby efter att ha ”förolämpats av öbornas gränslösa dumhet.”

I juni månad gästades Siskel av ett gift konstnärspar från Gotland med vilka han korresponderat under en längre tid. Denna händelse var en väsentlig del i det kulturella utbyte han engagerat sig i på senare tid. Allt i kraft av konstnär och talesman för Österlens kulturliv.

Siskel hade utöver korrespondensen med gotlänningarna varit i samspråk med en hemväveridam från Bräknehoby i Blekinge. Kontakten bröts ehuru hastigt då Siskel vid det att han mottagit en mindre väv i gåva sport damen i fråga om hon drev med honom då han menade att väven ”var så oförlåtligt ful, att solen, i ren protest, vägrat att skina över gården sedan den där nerpissade raggsockan dök upp i brevlådan.” Som om inte det räckte valde Siskel att låta sända en uppstoppad åkersork till den stackars damen under förevändning att:

…detta med all sannolikhet är det enda som är blint nog att uppskatta din konst varför du bör ingå i äktenskap med gnagaren snarast. Må ni få varken barn eller ro.

Vänliga hälsningar,
Siskel.

Strax efter incidenten med den döda åkersorken dök så konstnärsparet från Gotland upp på gården.
Intet ont anande lämnade dom över en hel väska med traditionella gotländska gåvor till Siskel, däribland två prydnadsfår i miniatyr. När Siskel, som fortfarande var uppretad över affären med hemväveridamen från Bräknehoby, fick syn på prydnadsfåren, stelnade hans välkomnande leende till och försvann.

”Vad är det där?”, Siskel pekade på fåren i väskan.
Lovis, som kvinnan hette, log varmt och svarade att ” det eir goåtlänska soåvenirer.” Siskel ryckte till. ”Det ser jag väl för helvete, varför ligger det träfår i väskan?”. Mannen som kallade sig Tristan tittade bekymrat på väskan och svarade oroligt ”det äer ein goåva.”
”Jag har inga barn”, påpekade Siskel kallt. ”Eir dom inte feina? Dom eir håndjoarda”, försökte Lovis. ”Nej det är dom inte. Dom är inte fina. Dom är leksaker för barn. Tror ni verkligen att ni kan komma hit och ge mig leksaker för barn. Förväntar ni er att jag ska lägga mig på golvet och tramsa runt med era får? Tycker ni att jag ska göra det?” Lovis och Tristan vred obekvämt på sig och klämde fram ett ”neij”. ”Ska jag hoppa hage för er också, eller?”, röt Siskel och smällde igen dörren mitt framför näsan på de långväga besökarna.

Förbryllade stod paret kvar en stund utanför dörren alltmedan Siskel vrålade tveksamma uppmaningar inifrån huset. När Siskel slutligen förklarat att han hade för avsikt att bränna upp deras hem och flå deras förbannade får lämnade paret gården och återvände modfällda till Gotland.