kapitel tjugosju

Kapitel 27:
Björnkramar

Och så kom den dagen då Eskil reste till Simrishamn för att finna sin sanning. Siskel körde honom i absolut tystnad till stadens kärna, och sen körde han lika tyst därifrån. ”Ska du hitta en sanning får du hitta en väg tillbaka också” sa han, väl medveten om Eskils resa.
Björnkramars lokal låg i utkanten av stadskärnan, i källaren av ett fint sekelskifteshus. Dom höll ”alltid öppet för kramarnas skull” som en väldigt mörk mansröst hade berättat för Eskil över telefonen.

Björnkramar var en homosexuell förening för tjocka, stora, skäggiga män som tyckte om att kramas och baka kakor. Visst förekom det pussar och en och en annan naken stjärt, men främst var det en förening som fokuserade på sällskapliga träffar. Man möttes, kramades, pratade skägg och mat, skrattade. Alla bar jeans, rutig skjorta och läderväst, alla förutom en var mörkhåriga. Om man inte visste bättre kunde man tro att alla i lokalen kramade sin egen spegelbild, men det skulle självklart vara en omöjlighet. Så förnuftet talade sinnet till ro.
Eskil visste inte riktigt vad han hade begett sin in i, men det hör väl till utforskandets art. Här skulle han som ung pojke sällskapa med gamla, tjocka och håriga män, och försöka finna ett släktskap. Kanske skulle en kram ge honom svaret, trycka på någon känslig punkt.

Ob var den som mötte honom i dörren. Likt de flesta i föreningen hade han ett två-stavigt namn, och var till sitt yttre identisk med de andra. Han hade en brummande röst, en snusdosa under läppen och ett ständigt leende på läpparna. När han sedermera såg den lilla palten stå utanför dörren förvandlades leendet till en oförstående blick. Men när Eskil ärligt förklarat sin avsikt med sitt besök över både en och två koppar te så återkom den glada munnen. Detta kunde fixas snabbt, varpå Ob snabbt knäppte upp sin gylf och slängde av sig sina kläder.