kapitel tjugonio

Kapitel 29:
Fattigt folk utan tillstymmelse till själ

En dag när Siskel och Fingal satt vid köksbordet i barndomshemmet så talade Siskel till sin bror. Fingal var på den tiden endast en knatte och Siskel var själv en mycket ung och mycket nyfiken man. ”Mor och far är ena fattiga jävlar”, sa Siskel plötsligt och petade sin bror på armen. ”Jaså”, sa Fingal förvånat. ”Jo”, fortsatte Siskel, ”dom är fattiga både inom och utan”. Fingal snörvlade och iakttog sin bror med försiktighet. Han hade tidigt lärt sig att inte avbryta sin bror så han satt tyst och väntade på fortsättningen. Siskel petade lite mer på Fingals arm och sa efter en stund: ”Akta dig så du inte blir som din far Fingal, det är lätt hänt”. ”Jaså” sa Fingal igen och drog försiktigt till sig armen som hade börjat ömma en aning efter allt petande. ”Japp”, fortsatte Siskel, ”han är så fattig att han inte har nån själ längre. Den har han bytt bort mot grisfoder och potäter”. Fingal funderade en stund. Han kände inte till sin fars handelsaffärer så noga så han kunde ju inte med säkerhet veta huruvida Siskel talade sanning eller inte. Fast han visste att Siskel gärna hittade på saker och ting. Det hade hans far sagt honom. Han tänkte på sin fars ord och sen på Siskels och så sa han till slut: ”Du då, har du också bytt bort din själ?” Siskel stirrade roat på sin bror och sade sedan: ”Klart som fan att jag inte bytt bort min själ, jag är ju revolutionär för helvete. Det säger i alla fall Emerick Stig”. ”Jaså” sa Fingal, ”det är inte jag va?” Siskel spände ögonen i sin bror. ”Nej, det är ju det jag säger. Det är därför du ska passa dig så du inte blir lika jävla dum att du byter bort din själ mot lite potäter”, fräste han och petade till Fingal på den ömmande armen igen.

Siskel hade tidigt känt sig som en främling i barndomshemmet. Han delade varken sin fars brinnande behov av att arbeta med händerna djupt nere i jorden eller sin mors levande intresse för soppkokning. Han hade däremot en bok som han brukade bläddra i. I den stod det om historia och om gamla kungar och krigsherrar som drog ut i krig för att slåss för sin heder och för sitt folk. Siskel strök under viktiga årtal och namn och så tog han med sin bok och sina anteckningar till läroverket i Kristianstad där han hoppades bli antagen som elev så småningom. Han visste att folk från landet egentligen förväntades nöja sig med att stanna kvar på gården och arbeta men han var både envis och målmedveten. En gång i veckan stoppade han således sin bok under armen och vandrade ner till landsvägen dragandes på Fingal i en liten pinnkärra efter sig. Vid landsvägen fick han skjuts av Kåge med mjölkkärran som släppte av honom och Fingal i Kristianstad där han själv skulle gå på Stadshotellet och spela poker med veckolönen som insatts. Väl i Kristianstad marscherade Siskel med Fingal i släptåg ner mot läroverket för att diskutera sin framtid som elev med skolans rektor. Rektorn för läroverket såg med blida ögon på den tunne lille bondpågen som envetet dök upp varje fredag dragandes på sin bror i en pinnkärra och med en gammal historiebok fastkilad under armen. Han visste att pågens föräldrar inte hade råd att sända honom till läroverket men han hade inte hjärta att skicka hem Siskel utan att först lyssna på hans egendomliga harranger om krigsherrar och fältslag en stund. Det stod snart klart för Rektorn att Siskels akademiska framtid såg tämligen mörk ut men han uppmanade trots allt Siskel att skriva ner sina berättelser eftersom dom vittnade om en livlig fantasi som absolut skulle stimuleras. Siskel tog emellertid mycket illa vid sig. Rektorn antydde att Siskel hade fantiserat ihop historierna när han mycket väl visste hur hårt Siskel arbetat för att forska fram hittills okända historiska fakta genom att studera och tolka historieboken timme ut och timme in.

Så småningom slutade Siskel att besöka rektorn eftersom han, som Siskel noggrant förklarat för Fingal, ”inte har nån själ, och ser rik ut men är jävligt fattig inuti”. Istället drog Siskel med Fingal till studentbostäderna där han gav sig i slag med en liten skara studenter som talade både engagerat och animerat om Europas framtid och om judarnas förbannade girighet. Här uppskattades Siskels brinnande intresse för ärorika krig och fältslag även om hans historieuppfattning emellanåt verkade en aning skev. Efter ett par veckor tröttnade emellertid studenterna på den efterhängsne bondgrabben som hela tiden blandade ihop årtal och namn och inte verkade känna till, eller bara vägrade erkänna, att romarriket gått under för länge sedan. Då föll det sig så illa att en fredagseftermiddag när Siskel och Fingal dök upp hos studenterna så blev dom informerade om att gruppen var full och att dom kanske kunde försöka någon annan dag men att just då kunde dom inte bli insläppta. Siskel blev först väldigt nedstämd men bestämde sig snabbt för att hans nyvunna kamrater var fattiga inombords och saknade själar och så stolpade han därifrån med Fingal i släptåg.

När dom så parkerat sig på en liten gräsplätt utanför läroverkets ståtliga portar blev dom snart uppmärksammade av en äldre herre som satt på en parkbänk intill och kastade brödsmulor åt duvorna. Den gamle var tämligen välklädd men såg ganska medtagen ut. Hans anletsdrag var trötta och utdragna och han suckade djupt med jämna mellanrum. Bredvid sig hade han en ryggsäck som var öppen upptill. Ur öppningen stack ett par träbitar ut som snart skulle visa sig vara benen till ett staffli. Gamlingen reste sig sakta och vandrade fram till pojkarna. ”Dig har jag sett förut” sa han till Siskel och log. ”Du och lillgrabben dyker upp här nästan varje fredag va?” Siskel sneglade mot gubben och sa ”inte nästan, varje”. Gubben rättade till sin kavaj och höjde en aning på ögonbryning. ”Jaså, jamen förlåt då. Varje fredag ja. Jaha, men vad gör ett par bondgrabbar inne i storstan helt själva då?” Siskel tittade tveksamt på gubben och svarade: ”Jag studerar historia och Fingal följer bara med”, svarade Siskel och pekade demonstrativt mot sin bror i pinnkärran. ”Jaså du”, sade gamlingen och log lite snett. ”Får jag se på den där boken du läser i?” frågade han och pekade på Siskels bok som han alltjämt hade fastkilad under armen. Siskel tittade länge på gubben och räckte sedan tvekande över boken till gubben. Gubben bläddrade försiktigt i Siskels bok och höjde än mer på ögonbrynen. ”Är det det här du studerar?” frågade gubben bekymrat. ”Ja det är det”, svarade Siskel och började ställa in sig på att det var ännu en fattig gubbe utan själ han pratade med. ”Ja det här är ju förvisso intressant” sade gubben och räckte tillbaks boken, ”men har du aldrig funderat över vem som lagade mat och städade åt alla dom där kungarna?” Siskel tänkte på frågan en stund och var sedan tvungen att erkänna för sig själv att det hade han nog inte funderat så värst på. Han svarade emellertid: ”Jo det har jag och det var judarna som gjorde det”. Gubben tittade förbluffat på Siskel varpå han slog sig ner på gräset räckte fram en öppen hand och sa: ”Mitt namn är Emerick Stig och jag är socialist med anor från den stolta staden Gdansk”.

Efter den dagen slutade Siskel ta med Fingal till Kristianstad. Istället tog han mjölkkärran till läroverket själv. Utanför läroverket mötte han Emerick Stig som samtalade med honom om kapitalister och arbetare och om revolutionen och om konsten och om alltings samband. Emerick Stig berättade för honom att hans far var fattig därför att han arbetade åt någon annan som stal nästan allt som hans far tjänat ihop på gården. Han berättade även att hans mor lagade tunna smaklösa soppor därför att någon annan stal all grädden och lagade tjocka krämiga soppor åt nån liten bortskämd ungjävel i stan. Han talade om för Siskel att hans mor och far saknade själar därför att nån fabrikör nånstans tjänade pengar på att fattigt folk inte tänkte själva utan bara gnodde och slet. Siskel invände och påpekade att han var minsann fattig men han hade en jävligt bra själ. Då skrockade Emerick Stig högt och ljudligt och dunkade Siskel i ryggen och sa att det hade han visst och att han var en riktig frifräsare med hjärtat på rätta stället som skulle komma ihåg att aldrig låta nån jävla fabrikör sätta klorna i hans själ. Det lovade Siskel Emerick Stig att det skulle han komma ihåg.