kapitel tjugoåtta

Kapitel 28:
Valkar i handflatan

Vi har tidigare berättat om Hans i KPML (xl-r), den illröda lilla mannen som gärna sätter eld på sin grannes hus, och det vore en skam att ej belysa dennes situation i samhället. Ty det besitter en lust i jaget att vända på varje sten så dess alla sidor får smaka på solens pissgula stänk, och då berättaren som sägnen säger är allvetande så bestämmer jag.

Hans köpte sin jord mellan Gnalöv och Vranarp under ett årtionde märkt av bygganda för medelklassen, och någon klurig entreprenör tyckte att Österlen inte hade fått sin beskärda del av kök från Ballingslöv och monteringsbara snabblösningar för ett modernt hem. Snarare fanns det en märkbar avsaknad av 1,5-plansvillor i trakten, trots att det var ett sådant attraktivt område. Så en bit land köptes, köpare jagades från Hjärup till Bromölla och ett litet villakvarter skapades på ett välplanerat år. Därefter kom de nya bosättarna i släptåg med företagets lånade lastbilar till hjälp, från var dom släpade den oljiga skinnsoffan, glasbordet och det fina matsalsbordet (många kvinnor ropade skarpa varningsord till sina män när denna statusfulla möbel släpades ut från lastbilen), barnens Ingvar-bokhyllor och tilltjatade leksaker, kvinnans vitrinskåp och turkiska mattor. Allt var välplanerat ner till sista minuten - när dom skulle börja, när det var fika, när barnen fick springa och leka, i vilken ordning allt skulle bäras in. De nya bosättarna nickade artigt åt varandra med ansträngda blickar, mätte sin styrka mentalt med varandra, mätte sina ägodelar med varandra. Redan här såddes det första onda fröet hos Hans när han såg grannens skinande Volvo (visserligen vunnen på Bingolotto men det gjorde saker ännu värre för Hans som inte ens lyckats vinna i fiskedamm) samt dennes prestigefulla hörnsoffa av vitt skinn. ”Underbart, Siegfried och Roy flyttar in”, svor han medan han släpade på ännu en furumöbel. Detta skulle allt sedermera leda Hans in i KPML (xl-r) när han såg en av deras medlemmar ensam stå och skandera på ett torg i Ystad om kapitalismens idioti, även om Hans valde att tolka budskapet på ett betydligt mer personligt plan. Hans granne hade finare saker än Hans och därmed; Hans granne är en nazist.

Hans hade även en välklippt fru men tyvärr ingen son och därför tyckte hela kvarteret synd om dom. Hans skyllde på sin frugas odugliga äggstockar och frugan tyckte inte att det var lönt att tala emot, men man ligger nog närmre sanningen om man säger att Hans inte vill dela med sig av sina saker (samt att definitionen av ett intimt umgänge betyder att ge ryggmassage i tre minuter). Hans fru hade visserligen under ett vilt homeparty som kvarterets singeltjej anordnat (hennes man hade blivit utsparkad så alla tyckte synd om henne och ställde upp) köpt en medelstor flaska glidmedel men då hade Hans kallat henne en äcklig kärring. Om man inte kan bli upphetsad å den naturliga vägen så kunde man just låta bli. Att Hans i sin tur fann sin upphetsning på glansiga blad bekymrade inte honom, det var mer accepterat och uppskattat av kvarterets manliga befolkning.

Hans granne hade däremot en son. Denne hade nyligen påbörjat gymnasiala studier och var en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Men mer om denne senare.

Det bör vid detta tillfälle påpekas att det fanns ingen konflikt mellan Hans och dennes granne. Det må ha verkat så, och visst avskydde Hans sin granne till den grad att det numera övertagit mestadelen av hans tankeverksamhet. Men varje sommar grillade dom tillsammans, hälsade på varandra när dom var på väg till jobbet och när dom senare kom hem igen. De vattnade varandras växter när någon åkte iväg på semester, de pratade om allt från väder till vind. De berömde varandra för respektive trädgård och åkte då och då över till Polen för att köpa hem lite billig alkoholvara. Jag bör dock tillägga att det bara var Hans som avskydde sin granne, grannen i sin tur tyckte nog att Hans var en riktigt hederlig, vänlig och rolig karl. Men sedan hade även grannen det där vackra vitrinskåpet där skinande kristallglas från Kosta Boda stod, medan Hans hade sin furumöbel med lättkrossade IKEA-glas. Och om jag får vara ärlig så var nog grannens Myresjöhus något finare än Hans dito. Där grannen hade smakfullt och belevat gjort sin nutidsorientering och förstått att ord som ”Crème Brulée” och ”Orientalisk Ökensand” även kan betyda färger hade Hans distinktivt sagt ”brunt”. Även om Hans i all sin enträgenhet stod upp för sitt färgval så var det nog i all hemlighet ytterligare en påfrestning för honom, trots att han i sin tystnad kallade grannens hus för ”bögigt”.

Men låt oss gå vidare in i grannens hem, vi lämnar Hans till om någon vecka då det är dags för Hökelundsdagen, denna majestätiska dag som firar kvarterets födelsedag. Denne ej ännu namngivne granne heter något så enkelt och kort som Bo, hans fru heter Kristina och sonen heter Henrik. De ville egentligen ha ännu ett barn men Kristina menade efter tre år med Henrik att ännu en palt bara skulle bli till besvär. Bo och Kristina skaffade barn för att man skulle skaffa barn när man nått till den spelruta på det spelbräde som de kallade deras liv och under en akt fullständigt befriad från sådana saker som upphetsning, känsla och ömhet producerade de ett litet liv. Henrik blev sedan allt äldre under allt större besvär, och så är vi plötsligt i nuet. Henrik ska börja gymnasiet och är en någorlunda framgångsrik mittfältare i Borrbys fotbollslag. Och nu är det hans tur att få sin historia berättad.

Henrik har diabetes. Hans mamma brukar säga att han är sockersjuk då han inte kan bli mycket sötare. Henrik hatar detta, och han avskyr även sin faders noggranna detaljsinne. ”I ett fint hus har var sak sin plats”, brukar fadern säga uppmanande med en sträng men något leende blick. Henrik har inte mycket övers för sin far heller, utan skulle hellre flytta in till storstaden, där gatornas vrål kan överrösta vilken uppmaning för ordning som helst. Men det behövs motbilder såväl som förebilder, så Henrik drivs i det tysta av sin vilja att vara allt det hans föräldrar inte är. Detta är dock inte lätt i Henriks kvarter och speciellt inte i Henriks släkt. Grannarna (som även själv stöper sina barn) tittar snett om man viker något åt sidan vilket Bo och Kristina inte var sena med att märka. Henrik var dock inte heller så nöjd med sina föräldrar, och önskade under sina mest förtvivlade ögonblick att han skulle komma på sina föräldrar i sängen. Nu må detta låta märkvärdigt och för vissa även en smula perverst, men för Henrik var det bara en grundläggande önskan om att se att hans föräldrar tyckte om varandra. Visst kramades de och även pussades ibland, men detta hände uteslutande när de exempelvis var på besök hos grannarna eller på diverse upptåg där andra bekanta såg dem (värst var det under Hökelundsdagen). Hemma var det däremot mer effektivt, de delade husets sysslor, planerade matinköp och vem som skulle köra Henrik till fotbollen. Föräldrarna var inte heller särskilt fysiska med Henrik, det närmsta var nog en klapp på ryggen eller tumme upp när han blivit färdig med någon aktivitet som föräldrarna beordrat honom att göra.
Detta ledde dock till motreaktionen att Henrik väldigt tidigt intresserade sig av kroppslig närvaro. Väldigt tidigt sökte han sig mot någon slags värme, och den första elden han mötte som slog tillbaka var hos Linda. Linda var Henriks klasskamrat och inte någon större skönhet, men hon bodde i kvarteret och verkade ha samma nyfikenhet som honom för hur det motsatta könet såg ut. Under dessa små nyfikna expeditioner föddes Henriks lust att bryta sig loss, men detta inföll tyvärr vid exakt samma stund då han blev berusad av flickors närhet. Detta, i sin tur, innebar att Henrik som vuxen man blev värdigt tvetungad, han var en stor individualist men även beroende av förhållanden. I detta senare skede av Henriks liv blev han också färdigutbildad arkitekt, något han gett sig in på då han tack vare sin uppväxt fått för sig att radera alla fasader från världens yta. I detta liv försökte han rita hus utan fasader, vilket visade sig vara lika svårt som det låter. Han sparade också alla små slantar han samlade på sig för att när ekonomin tillät det köpa upp hela Hökelundsvägen och sedermera omforma och asfaltera hela området till en gigantisk parkeringsplats. Men detta är en helt annan historia och ett helt annat liv och därmed sätter vi punkt för honom nu.

Kristina är Henriks moder. Hennes största bestyr är rent ekonomiska. Uppvuxen i Arlöv såg hon dessa rena, raka villor som sin dröm här i livet, och när traktens lokalblad letade efter köpare till vackra villor på Österlen övertalade hon Bo till att slå till. De satt på ett radhus i ett av Arlövs finare kvarter, men var tvungna att ta ett rejält lån för att täcka mellanskillnaden. Men, som Kristina sa ”Vi kommer att få igen det när vi väl väljer att sälja”.

Det är här värt att säga att Österlen är Österlen och inte Bjärred.

Efter flytten hade kvarteret på Österlen sjunkit enormt i värde. Och inte nog med det, kvarteret hade även dragit på sig vreden från varenda förbannade familj på Österlen. Från korsvirkeshus till korsvirkeshus hördes illvilliga besvärjelser mot att de snabba lösningarna hade kommit till sävlighetens förlovade land, att hus impregnerade med vem-vet-vad flyttat in mellan rödbetor och rapsfält. Kvarteret, med alla dess välvilliga, vänliga, finkammade, vanliga och väldresserade invånare chockerades svårt av insikten om att Österlen beboddes av smådjävlar med potatisnäsor, ölmagar och tvångstankar. Även om männen i kvarteret nog skulle må bra av lite Nutrilett så gick det inte ens att jämföra med urborna, som ansåg att skärp var menat som ett stöd för magen – inte för byxorna. För Kristina var denna insikt en förkrossande sanning, hon hade flertalet gånger varit vid Hovs Hallar och sett en imponerande samling goda och trevliga människor. Men det slog henne nu att det var tyskarna hon sett. Kristina hatade även alla dessa jävla katterna som fanns överallt, runt varje kulturmärkt knut, liggande på varje kullersten (vilka förresten hon retade sig enormt på, när en sådan praktisk sak som asfalt finns - varför propsar man på att lägga kullersten på en gata?) Kristina hade vrickat sina fötter både en och flera gånger i sina försök att lära känna bygden.

Allt detta hade dock en, och endast en positiv effekt. Kvarterets invånare knöt sig allt närmre varann (utom Hans), de formade en liten parantes mot omvärlden med sina välskötta trädgårdar och grisfester. De flesta invånarna i kvarteret hade siktat uppåt, och om kvarteret hade legat i Svedala så skulle dom ha lyckats. Men nu låg kvarteret på Österlen och dom var smakens skampåle. Kristina hade mången gång utropat ”Vad är det som är så fel på att ha rent och fint?”. Hon var mäkta trött av att höra släktingar från övriga delar av Sverige fråga om ”Österlen är så underbart idylliskt som man har hört”. Om Kristina hade haft ett allsmäktigt suddigummi så hade hon suddat bort ordet ”idyll” från Sveriges språk och ersatt den med ”rent” eller ”propert”.

Omgivningens illvilja ledde som sagt till att kvarteret knöt sig samman, och det är nu dags att bege sig mot denna tvetydiga festlighet som Hökelundsdagen innebar. Hökelundsdagen (vägen de alla bodde på hette Hökelundsvägen) var en festlighet utan dess like, i alla fall för kvarterets familjer. Någon familjefar kanske även kände sig lite trotsig när han firade årsdagen av detta bygge, firade och drack extra mycket för att celebrera områdets utstående arkitektur. Det är dock värt att nämna under ett tidigt skede att det var många under denna högtid som drack mycket, vilket troligtvis denna årsdag även kommer att visa.
På Hökelundsvägen var det fest när det var fest, och på Hökelundsvägen slog denna födelsedag julen stort. Det var inte mycket våra familjekaraktärer stod upp för, men detta var ett stort undantag. Kvarteret hade sitt eget råd som hade till uppgift att se till att alla detaljer togs hand om, man hade bokat ett för tiden relativt bra dansband, man hade hyrt ett partytält och extra stolar och bord. Man hade beställt en gris som tog en jävla tid att grilla, runt vilken kvarterets vuxna män stod och hävdade det ena påhittade grillrådet efter det andra. Carsten, den danska lastbilschauffören som ansåg sig bra på att imitera folk, anlitades som komiker under de tider så bandet skulle ha en liten paus, och kvinnorna skulle se till att barnen hade det roligt. Vilket, för övrigt, de aldrig hade.

Självklart anlände partytältet sent, och ingen på företaget hade förstått att man beställt extra stolar och bord. Men våra familjer i kvarteret bestod utav driftigt folk, så man tog i lite extra, såsom man måste göra när Eva eller Lars på jobbet är sjuk, man log och var lite sådär social samtidigt som man svor över att ”Om saker ska bli gjorda bra så ska man göra dom själv”. Detta omringades av lite generellt skitsnack om att folk inte kan sköta sitt jobb, att man måste finna lite heder i sitt arbete, och sen spridde man ordet att alla var tvungna att ta med egna stolar och bord. Och då folk förstod vilken grisfest detta skulle bli (det bör här även nämnas att man i kvarteret värderade sina egna saker väldigt högt), så blev resultatet i slutändan att ingen tog med sina egna stolar och bord. Istället så stod alla de första fem timmarna och låg under de sista. Och under varje gemensam fest fanns det en vedertagen sanning om att den man som hade genererat de flesta skratten hos kvarterets kvinnor hade vunnit. Detta resulterade i sin tur i en enorm skur av dåliga skämt av en oftast rasistisk eller sexistisk börd, men kvinnorna skrattade för det var precis vad som förväntades av dom.
Under denna gyllene dag så anordnades även ett antal tävlingar - hoppa säck, boccia, gissa antalet kulor i flaskan. Grundmeningen i dessa lekar var under någon försvunnen tid att de skulle vara roliga, men på Hökelundsvägen var de en tävling på liv och död. Föräldrar anmälde sina barn till tävlingarna men var nog själv de som var mest aktiva i tävlandet, de skrek och hojtade, förbannade det eller de barn som sprang istället för att hoppa med sina säckar, suckade djupt när deras barns blåa vattenklot hjälplöst studsade långt ifrån den menade destinationen, stod i timmar och räknade kulor i den förbannade burken. Det var en osagd regel att en god placering i barnens tävling oftast menade ett steg upp i den osynliga hierarki som fanns i kvarteret, en god placering kunde mena en suppleantpostering i kvartersrådet nästa år.

Man kunde kanske ändå tro att Hans, som nyfrälst medlem i KPML (xl-r) skulle ta avstånd till detta spektakel, men det var något som inte ens Frans Kafka skulle ha vågat. Denne homogena samling var just det - homogen – och ens sociala status i gruppen hängde på att man spelade med i spelet. Kvarterets två viktigaste regler var, och dessa tummade man inte på:

1. Ditt hus utsida påverkar värdet av mitt hus; sköt ditt så sköter jag mitt.
2. Jag är som du.

Samklang skulle en utomstående kanske inte kalla det, men om man var väldigt vänlig och någorlunda blind så skulle man kunna kalla det enhällighet. Men varken vänlig eller blind är förhoppningsvis varken du eller jag.

Men för att gå vidare i historien och undvika förmodade utfall mot kvarterets ärade medborgare återvänder vi till Hökelundsdagen. Här har denne festfulla dag faktiskt påbörjats, föräldrar har rengjort och kammat både sig själv och sina avkommor. Barnen har fått förhållningsregler upplästa för sig och föräldrarna har haft det där grälet som alla föräldrar har innan de beger sig själv iväg på någonting som de båda anser vara roligt. Familjefäderna stjälper tack vare denne fejd ner några glas av hemmavarande alkoholsort innan de ger sig av, främst för att irritera sin hustru. Hustrun irriteras ytterligare av att hennes barn drar upp sin skjorta ur byxan varje gång denne tror sig vara utom fokus, men man ska inte underskatta överblicken hos en uppretad moder.
Denne moder hade i sin tur retat upp familjen med ständiga klädbyten (som i sin tur skulle evalueras av alla medlemmar i familjen, och om någon visade någon sorts ointresse så fick denne sig en enorm banna). Modern ville senare ha råd om smink (ska jag använda mycket rouge?), parfym (denne eller denne eller denne, är detta för mycket?), smycken (samma visa), och enormt mycket mera. Allt slutade med ett hus som man inte kunde andas i, där hårsprayen och tax-freeparfymen kämpade om den sista syremolekylen. Men alla stod ut då det var såhär det alltid hade varit, ord som förändring och självinsikt var skällsord på Hökelundsvägen. Men till slut så gick de alla ut på farstun, till synes lyckliga då grannarna kunde se dom, föräldrarna log och barnen tittade åt sidan. Det liknade ett gammalt fabriksfotografi, förmännen log men arbetarna såg ner i golvet. Och det var kanske en ganska passande beskrivning på Hökelundsvägens familjer.

Men denna högtidsdag skulle visa sig påbjuda något annat än en simpel grisfest, under denna grisfest så tog Hökelundsvägen ett stort steg närmre Österlens mörkare sidor. Ty Bulan hade hört talas om denna svulst på Österlen, och hans bakgrund som simpel plundrare övertalade honom att detta var den plats där den nya cirkusen skulle invigas, här skulle allt börja. Kvarterets materialistiska invånare och deras inneboende frustration och hat mot sin omgivning skulle garantera både många besökare och tomma, rika hem.

Det var under Hökelundsdagen som hjulen började rulla.