kapitel trettiotvå

Kapitel 32:
Ignatius Knut och det nya folket

Solens första stråle vandrade trevande över såväl det urblekta cirkustältet som det skeva pariserhjulet. Den vandrade över karusellen med trähästarna på vilka färgen flagnat för länge sedan och över de små fula lotteripriserna som var värda betydligt mindre än kostnaden för lotterna. Den vandrade ända tills den prickade en oansenlig husvagn med dörren lämnad en aning på glänt. Där dröjde den sig kvar en kort stund. Den sökte sig in i en glipa mellan två gardiner och nosade runt ett slag på en bäddmadrass innan den smet iväg och försvann någonstans bortom fälten och ängarna i fjärran.

Jaan vaknade av att en ensam solstråle retade hans stängda ögonlock. Han hade vaknat med en sjusärdeles baksmälla, men om detta visste han ingenting. Istället misstänkte han att han hade dragit på sig en synnerligen elak förkylning och beslöt således att tumma på reglerna och hoppa över den dagliga morgongymnastiken. På madrassen bredvid honom låg ett par tomma ölburkar samt ett av allt att döma förbrukat telefonkort. Jaan, som var en renlighetsmänniska ut i fingerspetsarna, samlade snabbt upp skräpet i en plastpåse och hoppades innerligt att ingen råkat få syn på honom där han legat i ett berg av sopor. Så fort han bäddat rent satte han sig vid picnic-bordet utanför husvagnen utrustad med en nyvässad penna samt en uppslagen anteckningsbok. Han försökte så gott han förmådde redogöra för den gångna kvällens händelser, men märkte snart att hans minne svek honom. ”Märkligt”, tänkte han. Han hade aldrig tidigare varit för att minnet svikigt honom så fullständigt. Han var känd av sina vänner för sitt nyktra sinne och sina skarpa iakttagelser. Men nu var det helt tomt. Han bläddrade bland sina anteckningar tills hans flinka fingrar fann vad dom sökte. Han plockade fram och vecklade ut en folder som legat inklämd mellan sidorna i anteckningsboken. På folderns framsida stod det att läsa på polska: ”Ignatius Knut och det nya folket - en studie i renlevnad”. Foldern var en relik som Jaan sparat undan långt innan han företagit sig sin långa resa. Han hade hittat den på ett bokkafé i Krakow när han som fjunig yngling deltagit i en juniorträff för polska gymnaster. Foldern innehöll en kort introduktion till den svenske renlevnadsmänniskan Ignatius Knuts livsfilosofi. Det var egentligen samma folder som föranlett Jaan att söka sig till det nya landet i väst från allra första början.

Ignatius Knut hade varit verksam i Jämtland från andra världskrigets slutskede fram till tidigt sextiotal. Här hade han drivit en någorlunda framgångsrik kursgård samt åtagit sig att resa riket runt för att utbilda och föreläsa i landets olika lärosäten. Sedermera hade dock glansen av hans något udda livsfilosofi falnat en aning och Ignatius Knut hade dragit sig tillbaka i dom Jämtländska skogarna som en bitter och bruten man. Sista gången som hans existens finns dokumenterad var vid en jordbruksmässa år 1968. Efter detta anspråkslösa framträdande visade sig dock historieböckerna vara egendomligt tomma.

Jaan hade tilltalats av Ignatius Knuts egensinniga läror så till den grad att han initierat ett högst personligt forskningsprojekt som snart nådde oanade proportioner. Till sin mors förfäran täcktes väggarna i det trångbodda familjehemmet centimeter för dyrbar centimeter av en alltjämt utbredande kartläggning över Ignatius Knut leverne och verkan. När Jaan efter år av engagerade efterforskningar till slut följt alla lösa trådar fram till dessas hastigt avsnoppade ändar, och han nått fram till läromästarens mystiska försvinnande utan att lyckas redogöra för hans sista dagar, tappade han modet helt. Han beslutade efter många sömnlösa nätters vankande av och an att ta saken i egna händer och författade således ett antal ansökningar till eftertraktade stipendier via idrottsförbundet så att han skulle kunna resa till Sverige och följa upp dom sista spåren efter Ignatius Knut. Med förevändningen att han skulle studera svenskt föreningsliv lyckades Jaan lösgöra en ansenlig summa pengar från idrottsförbundets åtstramade årsbudget. Det enda krav som ställdes på honom var att han skulle avlägga regelbunden rapport samt att han vid studiens slutskede skulle presentera en informativ redovisning över sina upptäckter.

Men åren gick och med åren så växte dom samlade rapporterna från Sverige till ett enormt dammigt berg undanskuffat i en källarkulvert någonstans under stadshuset i Swinouschie. Ingen visste längre från vem rapporterna kom eller vem dom var menade åt, så varje gång en ny rapport dök upp med posten skämtades det glatt varpå praktikanten skickades ner i ”fängelsehålan”, som källaren kallades för, för att spä på pappersberget ytterligare.

Men om detta var Jaan lyckligt ovetande. Egentligen så spelade det ingen större roll. Den enda egentliga anledningen till att han fortsatte att skicka in sina rapporter punktligt varje månad var att han till sin person var ohjälpligt noggrann och protokollsenlig av sig. Nu hade han en gång åtagit sig att rapportera tillbaks till Polen på månatlig basis och ämnade därför att fortsätta göra så fram tills den dagen då han återvände hem till Polen. Så enkelt var det med den saken.

Där Jaan satt i den gassande Österlenssolen kände han sig pressad att erkänna för sig själv att han faktiskt misslyckats i sökandet efter information om Ignatius Knuts senare förehavanden. Han visste inte mer där han satt utanför sin husvagn på Bulans tivoli än han vetat hemma i föräldrahemmet i Polen. Det enda han med säkerhet visste var att när allt annat kändes hopplöst så var det en enorm befrielse att plocka fram foldern ur anteckningsboken och låta ögonen vila på Ignatius Knuts styrkande ord.

Utdrag ur Ignatius Knut och det nya folket:

Låt dessa rader lägga grunden till en ny folkrörelse. Låt folket enas kring mitt ledarskap och låt oss tillsammans bygga broar mellan löparslingorna och gillestugorna. Ingen skall lämnas bakom. Alla kan och måste hinna med. Med en sund kropp och en sund själ skall vi stävja dessa monster man kallar industrier och åter ta tillbaka den livskvalitet som ett sunt leverne borgar för. Alle man mot skogarna. Alle man mot sjöar och berg. En ny dag är här och Ignatius Knut förklarar härmed industrins tidsålder över och förbi.

Jaan suckade tungt när han vek ihop foldern och åter förpassade den till sin givna plats i anteckningsboken. Han började misströsta en aning när det gällde svenskt föreningsliv. Nog för att det sprudlade av kreativitet och skaparglädje, men det frodades även mer än en vuxenportion osunt leverne och lättja där. Han kunde inte nog uttrycka sin uppskattning över Bulans generositet när denne donerat en stor del av överskottet till olika juniorföreningar och pionjärtrupper i Polen. Ändå var det som om ett elakt virus strök omkring mellan tältpinnarna. Grova svordomar som han tacksamt nog inte förstod hälften av samt ett ohälsosamt intag av spritdrycker lämnade en tjock gulgrön dimma av dekadens över tivolit. Det blev inte bättre av att tivolits personalgrupp dom senaste dagarna även börjat inbegripa både halta och lytta av alla de slag. Jaan slöt ögonen och drömde sig bort till en tid när Ignatius Knut manat på den svenska folksjälen med morot i den ena handen och med piska i den andra. När svetten lackades på välsvarvade manliga kroppar som i gemensamma kraftansträngningar lyfte upp dom som var svaga och sjuka i själen. Ingen skulle lämnas bakom. Det skulle Ignatius Knut och hans armé av blonda atleter se till. Jaan log för sig själv.

Jaan satt där han satt, försjunken i dagdrömmar, ända tills han slutligen ruskades till liv av en sur och vrång Bulan som stod lutad över honom och frustade med en andedräkt som luktade av bensin och ruttnande as. Tankarna om Ignatius Knut och ett helt nytt folk lade snabbt benen på ryggen och försvann fort som tusan. Kvar var bara Jaan och hans värkande leder och fyllesjuka kropp. ”Masa dig iväg nu, Pavel, eller vad fan du nu heter. Du har inte semester om du tror det. Nu skall allt rivas ner och sen ska vi flytta allt.” Bulan hojtade och gestikulerade vilt mot tälten och vagnarna. Jaan förstod inte så mycket men han förstod att han var tvungen att välja sida snart. Han tänkte på vilken sida Ignatius Knut skulle valt om han varit där.