kapitel trettiofyra

Kapitel 33:
Stens huvuds fall

Hur kom det sig då att Siskel satt i arresten i Kristianstad och skålade med en plit i alkoholfritt cider?

Detta har hänt:

Efter att ha suttit inspärrad i sin ”skaparstuga”, som han uttryckte det, i långt mer än en vecka, dök Siskel slutligen upp vid frukostbordet en mulen morgon.
”Lever du fortfarande”, snäste Siskel syrligt till sin yngre bror. Fingal tittade trött upp från sin morgonvälling och ryckte likgiltigt på axlarna. ”Nåväl, sitt du här och ruttna så ska jag passa på och bege mig av och uträtta stordåd”, kraxade Siskel och for ut genom ytterdörren i ett nafs.

Siskel hade våndats och plågats i sin kammare i flera dagar och flera nätter. Hur han än försökte kunde han inte få bilden skapad av Heribertus smutsiga händer ur skallen. Det räckte inte med slappa målningar och tomma ord längre. Det krävdes långt kraftigare tag. Siskel drog åt livremmen på sin franska morgonrock och flätade sitt yviga skägg omsorgsfullt. Han måste visst besöka Bulan Brolin.
Fastän han drog sig för att göra affärer med allsköns löst patrask så ursäktade han sig med att syftet var så mysket större än dom allihop. Han cyklade således ner mot tivolit och parkerade hojen framför den största och mest påkostade husvagnen inom synhåll. Siskel bankade otåligt och lite för högt på husvagnsdörren och möttes snart av en uppretad Bulan. Siskel blev efter lite högljutt tjafs insläppt i husvagnen och dörren stängdes hemlighetsfullt bakom honom. En si sådär tio minuter senare öppnades dörren och både Siskel och Bulan log.
Siskel cyklade vidare hemåt, men stannade endast länge nog för att hämta diverse mätinstrument samt en penna och ett väl använt skissblock. Han satte sig åter på cykeln och styrde kosan mot Stens huvud. Inte förrän sent den kvällen syntes det skumma ljuset av Siskels dynamodrivna framlampa på gårdsplanen utanför gården igen. Han slängde cykeln mitt på gårdsplanen och rusade in till sitt gemak där han arbetade under skrivbordslampans sken resten av den natten och hela nästa dag. Följande natt smög två skumma typer fram till huset där dom möttes av Siskel som i utbytte mot något stort gav dom två skumma typerna något mindre. Dom två skumma typerna försvann och Siskel tog sitt stora paket, surrade fast det på pakethållaren och cyklade iväg ut i natten.

Dagen efter kunde man läsa följande anmärkningsvärda rader på första sidan i Ystads Allehanda: ”Stens huvud sprängt i bitar. Polisen fruktar illdåd av lokal konstnär”. Under texten fanns en suddig men omisskännlig bild av Heribertus.

Den tjänstgörande polisen som skickats till Stens huvud mitt i natten möttes av en minst sagt förbryllande syn. Stora stycken av Stens huvud hade rasat i havet till följd av en serie mindre explosioner som decimerat formationens storlek avsevärt. På en klippkant hade någon dessutom fäst en enorm pressening med text målad i enorma röda bokstäver. Texten lydde:

…och Moses pekade mot stenen och sade: och här bor Heribertus, den salige.

Lyckligtvis kunde polisen snart identifiera denna Heribertus med hjälp av ivriga ortsbor som cirkulerade som små utsvultna gamar kring brottsplatsen. Heribertus visade sig vara namnet på en lokal konstnär som redan tidigare gjort sig ett namn på grund av sina extravaganta och överdådiga happenings.
Då Heribertus med fasa fick se bilden på sig själv i tidningen hade han utan att förhala självmant kontaktat polisen för att bedyra sin oskuld. Under press i ett förhörsrum i Kristianstad hade dock Heribertus krackelerat varpå han tagit avstånd från sitt namn och istället hävdat att han var Rolf Molander och aldrig någonsin använt sig av pseudonymen ”Heribertus”. Han kunde däremot tipsa om en annan lokal konstnär som vore värd att titta lite närmre på. Hans namn var Siskel och han var en för polisen synnerligen välkänd rättshaverist.

När polisbilen gled in på gårdsplanen stod Siskel där i sin bästa kaftan och log sitt bredaste leende. ”Jaså, ni letar efter Heribertus”, sa han belåtet. ”Tja, han är väl död och begraven kan tänka”.
Siskel satte sig självmant i polisbilens baksäte och lät sig utan protester föras till häktet i Kristianstad. Han fnissade hela vägen.

Rolf ”Heribertus” Molin förbannade Siskel till de djupaste av helvetets hålor allt medan han packade ner sina få ägodelar i en sliten gammal sjömanssäck. Han visste mycket väl att han inte kunde stanna en endaste dag till på Österlen. Det hade Siskel sett till. Rolf Molander hade tagit avstånd från Heribertus under förhörslampans skarpa sken och kunde därför aldrig mera röra sig fritt bland Österlens konstnärer med hedern i behåll. Han hade förintats och blivit Rolf Molander, en medelålders förlorare utan familj och utan jobb. Siskel hade vunnit striden till slut och konstnären Heribertus hade försvunnit i havets dånande vågor tillsammans med stora delar av Stens huvud. Kvar fanns bara Rolf.

In memoriam – Heribertus

Hans anletsdrag äro utmejslade i sydsvensk granit
Hans blickar söker sig ut över havet
Österlens beskyddare
Heribertus, frälsaren
Nu har han martyrdöden dött
två gånger
Och två gånger skall han hyllas
Hans like skall aldrig mer finnas
Och ankdammen ligger nu stilla och övergiven
Vi beundrar statyn som mäktiga män rest till hans ära
Och gråter över dom som fängslats
Dom som fjättrats med bojor för att dom vägrat att ta avstånd ifrån hans rätta namn
Hans namn är Heribertus

Dessa rader stod att läsa bland minnesrunorna i Ystads Allehanda tre dagar efter att Stens huvud sprängts i bitar och Rolf Molander tagit sista tåget till Karlstad.