kapitel trettioett

Kapitel 31:
Människans lägre jag

Ett ögonblicks tanke, rörelsen av en hand
Ett sammanhangs knytpunkt, betydelsen av ett band
När tyget faller, för att passa ett ideal
En centimeter är ej en millimeter på en linjal

När viljan finns, men tanken saknas
När saknaden fyller syftets rum
När någon sörjer det den ej saknat
Endast för att dess rum stått tomt

Tyget föll, såsom folket menat
Händer som drar i västar, skinn som gnisslar
Vem var denna palt, som trotset tvivlat
Ett Ack! för den veke, som endast gissar

Och som sanningen finner, då tyg bytt plats
Då mognadens skepnad sanningen röjt
Tyget vek sig längs hans fallande skepnad
Där står han, den svaga, med huvudet böjt

Men under en stund av svaghetens insikt
Fann vår hjälte trots allt ett hopp
En klarhet som endast en resa kan inge
Då det i hoppets skepnad beskriva händelseförlopp

De feta, de satt på rad, ack så spända
Och varje bokstav spände dess kropp
Och när berättelsen slutligen nådde sitt slut
När den ensamma pojken satte sitt stopp

Då reste sig den äldre, med hatt och med hydda
Och hävdade mäkteligen människans rätt
”Fördomar, de kan man enkelt hävda sig över
Men söderns idioti imiterar Belsebubs sätt”

Att kuva och dränka, att stympa och sänka
Ett sällskap fann sig snart till fots
Och till dess ord bekommer, låt oss njuta!
En historia om en enkel människas rot.