kapitel trettiofem

Kapitel 35:
Brinn Österlen, brinn

En ny kvinna på gården var inget som passerade någon obemärkt förbi. Inte sedan Sonja hade en fullvuxen kvinna satt sin fot inne i huset och då var ju ändå inte Sonja mycket till kvinna till att börja med. Inte om man frågade Siskel iallafall. Mercedes de la Cruz var en hel del kvinna. Det menade iallafall Siskel. Ingen sa emot honom så det blev snart till allmän kännedom att Mercedes de la Cruz ute på Siskel och Fingals gård, hon var en hel del kvinna hon. Och det var hon, bildligt såväl som bokstavligt talat. En del menade till och med lite elakt att om gården skulle börja brinna en gång till så skulle ju hela familjen med lätthet kunna gömma sig under Mercedes de la Cruz väldiga kjol. Fast den sortens plumpa skämt uttalades aldrig inför Siskel, och tur var nog det för i Siskels annars så kritiska ögon var Mercedes de la Cruz en näranog perfekt kvinna. Om detta talade han ofta. Han sa titt som tätt att hennes skarpa intellekt kunde liknas vid en spänd pilbåge, alltid reda att fyra av sina dödliga pilar. Detta sa han trots att han inte förstod ett ord av vad hon sa. Deras vänskap låg mycket djupare än så, fnyste han bara och avfärdade snabbt alla frågor som lät alltför simpla och jordnära i hans igengrodda öron. Om någon frågade honom hur han kunnat norpa till sig Mercedes de la Cruz mitt under näsan för Jams så skrattade bara Siskel högt. Han sa att Jams, det var en första klassens fjant utan ett endaste hederligt ben i sin ynkliga kropp. ”Dessutom vet väl för fan varenda halvt utvecklad människa i det här avlånga landet”, påpekade han med ett hånfullt leende, ”att det inte går att odla ris på den urskånska slätten.”

Det dröjde inte speciellt länge innan Jams fick nys om ryktena som sa att Siskel talade vitt och brett om honom i minst sagt oblida ordalag. Som om förlusten av Mercedes de la Cruz inte var tillräckligt förödande i sig hade den där sluge räven nu fått för sig att vrida om kniven ytterligare. Det kunde Jams inte blunda för. Han började fila på sin hämnd i tysthet.

Såsom alla sydamerikaner hade Mercedez de la Cruz både något sorgligt och något argsint i blicken. Detta berodde enligt Siskel på den kvava temperaturen som svepte in kontinenten som en blöt filt samt på indianernas envisa tuggande av kokablad. Han sa detta, inte som en förebrådelse, utan med både ilska och uppror i rösten. Indianerna och deras landsmän var nämligen ständigt förtryckta av dom där ”förbannade klåparna till jenkare med sina odugliga fordar och sina smaklösa coca-colaburkar”, sa han och skakade på huvudet. Siskel sänkte sin knutna näve och Mercedez de la Cruz såg på honom med sin sorgliga och argsinta blick. Vad hon egentligen tänkte på visste ingen.

”VIVA ZAPATA!”
Vrålet hördes lång väg när brevbäraren slirade ut från gården och fortsatte nerför landsvägen. I sin hand höll Siskel ett stämplat visum utfärdat av någon officiell person på mexikanska konsulatet. Nu var han äntligen på väg. Österlen skulle han lämna bakom sig som en överfylld toalett han inte tänkte spola. Så fort han läst igenom det medföljande brevet från konulatet for han in på sin kammare för att packa. Ett par representativa tavlor av lämplig storlek, en alpacka-poncho han införskaffat på Kiviks marknad inför en eventualitet som denna, ett par standardverk från bokhyllan och ett litet miniatyrporträtt han själv tecknat en gång i sin ungdom föreställande den store filosofen Gdansk (att förvara i bröstfickan, närmast hjärtat).
Siskel samlade ihop sin spridda familj (alla utom Tommelilla) och tog avsked av dom en efter en. Såsom en general som tvingas lämna sina soldater i sticket tog han dom i hand och höll kvar lite extra länge när han kom till Eskil.
”Revolutionen kallar”, sa han och tittade allvarligt på Eskil som inte kunde hålla tårarna tillbaka. ”Seså, min pojke. Nu ska du inte gråta, istället ska du samla ihop din skock får och ingjuta dom med mod inför livets hårda bataljer.” Siskel svepte med armen mot Fingal, Bie och Lars-Lars utifall någon nu inte hade förstått vilka får han åsyftade. ”Revolutionen börjar i Mexiko min pojke, men sanna mina ord, den kommer att avslutas på Österlen. Och då måste du vara här och anföra armén med en röd fana som svajar i vinden. Och från den fanan ska ingen annan än den store Gdansk blicka ner på sina lärljungar med outsägligt visa ögon som säger oss att; det var gott Eskil, detta du gjorde för mig och för Österlen.”
Eskil torkade bort en tår, log lite förläget mot sin farbror och rätade sedan stolt på ryggen. Han gjorde honnör, och honnören besvarades strax av hans farbror. Även Lars-Lars lilla tjocka arm for upp i någon form av hälsning men om detta tog ingen någon notis. ”För den där lille rullstolsmarodören är det minsann inte långt mellan tanke och handling”, som Siskel brukade säga med ett elakt skratt.
När händer skakats och alla eventuella avskedsbrev lämnats över till Eskil att vidarebefordra till diverse konstsällskap, politiska grupperingar och nyhetsredaktioner i omnejden, tog Siskel sin Mercedez de la Cruz under armen och tågade nerför grusvägen och vidare bort mot busshållplatsen.
Just som Siskel steg på bussen som skulle föra honom och hans trolovade till flygplatsen vände han sig om en sista gång och sa: ”Brinn Österlen, brinn upp och bli till bördig jord igen. Kanske ses vi igen, kanske inte.”

Ett anonymt tips inringt av en namnlös engelsktalande röst berättade för säkerhetspolisen i Mexiko City om en misstänkt svensk bombman som lejts i all hemlighet av mexikanska rebellstyrkor i syfte att störta landets regering. Tipsaren gav ett redigt intryck tyckte polisen ifråga som med mycken nogrannhet dokumenterade den misstänkte bombmannens signalemente. Siskel släpptes aldrig ens in i landet.

En dag (några få veckor senare) gräddade Bie burritos i köket hemma på gården. Siskel, som möttes av matoset i dörren, vände tvärt på klacken och stängde åter in sig på sin unkna kammare. Från andra sidan av den stängda dörren kunde man höra Siskel gorma och gå på. ”Sån där jävla apföda kanske dom kan leva på i U-länderna men här på Österlen äter vi jävlar i mig bara potäter och fläsk, inget annat.”
Bie ryckte på axlarna, tänkte att det blir ju bara mer över till oss andra och så tog hon ut plåten med nygräddade burritos ur ugnen.