kapitel trettioåtta

Kapitel 38:
Sonja ser

Jag tittar på dem ibland när de springer runt där nere på gårdsplanen. Vilka ynkliga små varelser de är. Jag ser på dem som springer, de som verkar ha glömt bort hur man springer och en och annan som aldrig kunnat. Gubben som stal mig från min far, han bara hasar sig fram. Min far var förvisso en kärlekslös gubbe med ögonen fastlimmade till flaskbottnen men han var ändå min far, och gubben som stal mig var varken min far eller något annat som räknas när räkenskapen ska balanseras på självaste domedagen. Han var bara en gubbe som lurat tiden till att tro att han var äldre än sina år.
Hans bror springer runt där nere med bedrägliga små skutt. Varenda rörelse är noga kalkulerad i förväg för att gagna honom själv och skada alla andra som råkar komma i hans väg. Han är en förstörelsemaskin utan ånger och utan medkänsla. Han leker from och helig men det är satans bländverk han försöker sälja.
Bakom honom springer min äldste son, en ren och vacker själ som solkats av surheten som omger honom. Ung och naiv som han är ser han inte de giftdrypande gaddarna som siktat in sig på hans bleka hull utan stirrar istället förhäxat på vishetens äpple som dinglar från ormens svans. Förr eller senare ska han märka att äpplet ruttnat från insidan ut och då kan jag bara hoppas att han inte är helt och hållet förstörd.
Min dotter springer inga andra ärenden än sina egna. Det är bra men det vore ännu bättre om hon slutade rusa rakt in i stängda dörrar.
Den andre sonen är ett av naturens små feltramp som man blundat för alldeles för länge. Snart nog är han bortom all räddning och hans gnisslande hjul ska sätta skräck i varenda jävel från St Olof till Brösarps Backar. När jag ser honom måste jag vända bort min blick i skam.

Tommelilla är ljuset som leder ut ur tunneln.