kapitel trettiosex

Kapitel 36:
Vi plockar upp en lös tråd och knyter ihop den med en annan lös tråd

Det börjar nu bli hög tid att vi plockar upp ännu en lös tråd som hängt och dinglat alldeles för länge. Den lösa tråden som jag tänker på är ingen mindre än Stellan Ström.

Stellan Ström satt på sin säng i sitt rum på ett missionshem i Kristianstad. Han kände sig nedstämd. Sirenerna som ropat lockrop åt honom från andra sidan landsvägen så länge han kunde minnas hade plötsligt tystnat och hans fötter hade börjat skava så illa att vandringen blev till en börda. Landsvägsriddaren från Tornahällesta hade fått motorstopp i själen och någon verkstad kunde han inte hitta. Så han satte sig ner på kanten av sin lånade säng och var nedstämd. Det enda han kunde säga med säkerhet var att saker ting inte hade varit sig lika sedan han begivit sig ut på vägarna med siktet inställt på Kristianstad. Någonting saknades.
Telefonen ringde. Stellan rycktes ur sin febriga dagdröm och lyfte på luren. Han var tyst, lyssnade länge och lade sedan på luren igen. Han såg sig om i rummet. Inte mycket att ha. Han drog på sig sina leriga kängor och så lämnade han rummet med vidöppen dörr. Nu visste han vad det var han saknade.

Tommelilla tänkte och tänkte. Men hur han än tänkte så kunde han inte klura ut någon riktigt bra lösning på problemet. Han behövde hjälp. Det kändes olustigt för Tommelilla hade aldrig vare sig behövt be om eller för den delen bett om hjälp tidigare. I ärlighetens namn visste han faktiskt knappt hur man bar sig åt. Men han kunde sitt brännvin och lugnad av den vetskapen tågade han iväg mot telefonkiosken vid landsvägen för att ringa ett synnerligen avgörande samtal.