kapitel trettiosju

Kapitel 37:
Om Aslan och Jaan

Det finns en illusion som omfamnar varenda liten levande tingest som säger att allt den ser som riktigt är riktigt. Således spenderar sedan var och varenda människa de flesta av sina svaga andetag på att försöka trycka ner de sanningar de tyckt sig glimta till någonstans i de människor de möter.

Denna bok är fylld av dessa människor, väderkvarnsfäktande stenblock med sina skeva uppfattningar av verkligheten. Folk som med full fart och med god min gång på gång springer rakt in i kaklet och krossar varenda skelettbit i hela kroppen för att det inte finns något alternativ, ingen annan väg de kan ta. Det finns väl kanske en poetisk underton i ett sådant förhållande till sig själv och livet, att våga se sig själv som ensidig, hitta ett personlighetsdrag hos sig själv och vörda det och endast det. I en samtid som kräver det motsatta, där varenda människa försöker upprätthålla en illusion av att de är fyrdimensionella och allvetande, krävs det nog både stor kraft och visdom för att kunna sätta sig ner och bli vän med sin alldaglighet och ensidighet.

Detta kapitel kommer främst att handla om två personer, Aslan och Jaan. De har förekommit i boken i mindre sammanhang, Aslan som asketisk pubsångare på Kafé Annorlunda, Jaan som polsk föreningslivsfantast med temporär anställning på Bulans tivoli. Det är måhända svårt att hitta likhetstecken dem emellan, och genom folks subjektiva, förfalskande ögon finns det absolut inget alls. Om man dock skalar bort allt detta finns en klarhet, en strävan att upptäcka. Både Aslan och Jaan söker efter renhet, efter kärnan, och är det närmsta purister man egentligen kan komma. Det kan dock vara svårt att se detta genom Aslans luskoftor och spretiga gubbskägg, obegripliga uttal och efterhängande doftsvans, och visst förbryllar även Jaans osäkra leende och löst åtsittande polyesterkläder vem som helst som betraktar honom.

Aslan var till synes en rätt liten och bister uppsyn. Hans plirande grisögon stack ut igenom skäggbusken när han aggressivt betade av än den ena efter den andra pubsången på Kafé Annorlunda, allt inför en samling äldre herrar som inte hade en aning om vad mannen med gitarren gastade om, men som alla var otroligt övertygade över att det var något enormt viktigt och insiktsfullt, något som skulle lösa upp alla knutar i deras livsväv om de bara skulle kunna tyda de ord som kvästes fram genom Aslans strupe. Aslan var även berömd som ständig vinnare av ”Den Gyllene Strupen”, ett årligt pris som någon åldrad kulturstiftelse delade ut till den människa de ansåg pratade den mest skånska skånskan av de alla. Då Aslans dialekt var totalt otydbar och fylld med gutturala oljud som troligtvis aldrig förr och aldrig därefter låtit ur en människa, var han den ständiga mottagaren av priset.
Nu hör det ju dock inte till ovanligheterna att folket på Österlen skaffade sig ett eget oförståeligt språk. Var man eller kvinna med aktning hade lagt till sig med en fullständigt otolkbar dialekt, en samling med hitte-på-ord och oljud. Det hade utvecklats kollektivt som en försvarsmekanism hos det österlenska folket, som skydd mot tyskar och uppländska kulturpersonligheter som letade pluspoäng i den skånska myllan, och allteftersom tiden gick skapades allt fler språk och allt fler dialekter i varje liten hörna. Det var numera inte svårt att hitta småbyar där ingen förstod vad den andra sa längre, och även familjer där var familjemedlem hade sitt eget språk hade nu börjat uppkomma. Det var dock inget som besvärade, folk på Österlen uppskattade att grubbla mer än att samtala, men det beskriver även hur Bulan kunde fara igenom Österlen med sitt tivoli och sätta kufiska gubbar och gummor i burar relativt ostört.

Aslan var dock så mycket mer än så, och på samma gång inget av endera. Aslan var i själva verket den renlevnadskonstnär som Jaan sökt efter i större delen av sitt vuxna liv, den människa som Jaan såg som räddaren för den kollektiva polska föreningslivssjälen, han som skulle slita upp dem alla till raka armhävningar, räta upp leden samt fylla dem med bollar och ringar. Aslan var Ignatius Knut. Det var inte heller så att Aslan talade den mest oförståeliga och grötigaste skånskan, istället var det så att han talade den mest oförfalskade och renaste dialekt som någonsin ljudit ur en skånsk strupe, en totalt felfri språkupplevelse sett till tonation, satsmelodi, dialektalt ursprung och frasering. Lång språklig förmultan hade dock förpassat österlenborna inkapabla till att identifiera och uppskatta Aslans till detalj perfekta skånska, och kunde därför inte heller förstå de väggar av folkhemsidéer och motionsförslag som han sjöng om under sina reguljära sessioner på Kafé Annorlunda. Aslan själv, i sin tro på att människan i sig är perfekt och ej benägen att begå misstag, var övertygad om att alla till fullo tog till sig hans budskap. I takt med att åhörarskaran växte började Aslan förvandlas, kläderna blev allt mer ovårdade, skägget sprack ut i ojämn blomster över ansiktet, ögonen förminskades och kroppen böjdes, allt detta utan Aslans vetskap. Ty han var mitt uppe i sin extas, sitt budskap, och började spendera allt mer tid till att utveckla detta, sin retorik och språkliga exakthet, än bry sig hur kläderna hängde på hans kropp. Således både hördes och upplevdes Aslan som en sliten luffare som spred sin landsvägspoesi i en dammig hörna av Kafé Annorlunda, även om varenda åhörare nog innerst inne kunde skönja något så betydligt mycket större bakom de diffusa ljuden, som en oerhört vacker målning täckt av en smutsig handduk, någonting som besatt en otrolig renhet. Därför fortsatte folk att strömma in, därför satt det en allt större skara framför Aslan på Kafé Annorlunda med oförklarbara ansiktsuttryck, och i den skaran klev Jaan in och förändrade sin världsbild.

Jaan tyckte om föreningsliv, gymnastik och en sund själ i en sund kropp, i just den ordningen. Själv var han någorlunda fetlagd och hade inte särskilt mycket till kondition, men han ansåg att det var tanken som räknades. Men det var något visst med det där föreningslivet, något vackert och oförstörbart som inte gick att komma undan, att alla kämpar mot samma mål, stöttar och hjälper varandra. Sen gillade även Jaan estetiken, kläderna, rörelserna, det var som om människans innersta väsen glimtade till när Delde, Emira, Karsten eller någon annan ur gymnastikgruppen övade sina rutiner på den fyrkantiga grusplanen hemma i Krakow. Att se hur de halvsumpiga fotbollarna flög sin epileptiska bana över himlavalvet för att landa perfekt i gymnastens hand i andra kanten av grustaget – det var mänsklig och estetisk perfektion.

Jaan var ensam. Och han hade letat länge.

En kort stund efter att Jaan satt sig ner på Kafé Annorlunda föll Aslan ihop i en hög efter att ha vrålat ut sitt sista oförklarliga visdomsord, ljuset på scenen släcktes och publiken bröt ut i en våldsam hyllningskaskad. För Jaan, som var utkommenderad av Bulan för att kidnappa den karismatiska men ack så kärlekskranka Soul-Sten tog det inte många sekunder. Sedan sina unga år hade han studerat de texter han nu hade hört i realtid, sedan sina unga år hade han avgudat den mästare i renlighet, perfektionism och kroppsvård som nu låg framför honom i en skäggig och knotig hög på scengolvet. Detta var den man han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att finna. Aslan var frälsaren. Aslan var Ignatius Knut. Här nedan följer delar av deras första samtal:

Jaan: Det är med ömhet och värme, med respekt och med vördnad
Med glans i blick och framsträckt hand
Jag har funnit en galjonsfigur med det främsta sinnet för ordnad
Som sedan unga år min själ tänt i brand

Aslan: Vafalls, är det med mig du språkar? Med ett språk från mina förfäder?
Blir jag kallad vän med ett språk som jag förstår?
Ur massan med smuts en pur renhet framträder
Befriad från omgivningens smuts och sår

Jaan: Jag har färdats över vatten, jag har rest mig uppifrån lera
Jag har utifrån era instruktioner tagit bort allt som varit böjt
Jag har kämpat, slagits och försökt mig på att domptera
Alla människor som vandrar runt med själ förtöjd

Aslan: Min vän, min frände! Du har läst bokstäver jag skrivit
Du har följt deras kurvor, åtnjutit deras saft
Du har dedikerat din ande åt en människokropp som blivit
Med tiden krokig, korrupt och utan kraft

Jaan: I ditt sällskap är jag liten, men jag lutar mig fram
Slänger mig i elden som ett oskrivet blad
En centimeter i taget, med en vördnad ack så följsam
Skrapar jag smuts och odjur från min fasad

Aslan: Länge har jag talat, och min strupe har försvagats
Mina kaskader av ord har gjort min strupe svag
Och för första gången; ett gensvar jag behagats
Av meningar, av ord och ärligt anlag

Jaan: Dina ord är som nektar, klang spunnen utav socker
Min själ dyrkas upp av konsonant och vokal
Sakta öppnas en insikt om ondskefullt ocker
Om planer smidda i cirkuslokal

Aslan: Förfära icke, låt inget befläcka ditt sinne
Att vara blind det hör till mänsklig natur
Men om dina ord stämmer, om detta vansinne
Som handlar om att sätta Österlen i bur
Då bör vi klä oss i skrud, smida vapen med vassa ord
Stå rak i rygg med hud som välsmort läder
Rusa rakt mot odjuret; med pamfletter, med slagord
Och tvinga dess anlete mot folket framträda

Jaan: Jag har gömt mig ack så länge, min ryggrad förtvinat
Mina ögon dolts av dryckeslag och saknad
Men nu, i zenit, i en sång som herren tonsatt
Är en östeuropeisk björn just uppvaknad

Aslan: Sträck på rygg, räta leden och fall in i takten
Här inleds en kamp mot luggslitna ideal
Vi ska sprida ordet och sedan inleda slakten
Av ondskans sneda, krokryggade filial

Aslan påbörjade dagen efter ett femton dagar långt brandtal ståendes i mitten av Ales stenar, femton dagars retorisk uppmaning till det österlenska folket att driva bort smutsen från dess hamnar, kullerstenar och saltstänkta gräs. För varje dag samlades mer folk, åhörarskaran växte mer än dubbelt varje dag, och på den sista dagen fast det inte en gräsplätt kvar att stå på, hela området var fyllt till bredden med urinvånare samt en och annan tysk.

Stunden var kommen. Aslan höjde sina armar, utropade en sista uppmaning och rusade med all kraft han kunde framkalla i riktning mot Bulans tivoli.

Ingen följde efter. Ingen hade förstått ett enda ord.

Den sextonde dagen inledde en något mer nedslagen Aslan och Jaan sin sista kamp, ensamma gåendes mot bestens käftar. Men vi är inte där riktigt än.