kapitel fyrtio

Kapitel 40:
Soul-Sten och Ensamheten

Soul-Sten var allt en ensam stackare. Han bodde i ett väderslitet hus utanför Gladsax, ett ortsnamn som snarare parodierade hans olyckliga tillvaro, ett lutande litet grått trähus som det karga vädret utan hinder tvingade sig igenom. Bra dagar var den iskalla och ilskna vinden hans enda sällskap, dåliga dagar var hans tårar den enda närhet han kände. Ty grät, det gjorde Soul-Sten, han grät så till den milda grad att en liten stackare till pöl till en början hade samlat sig utanför hans ursäkt till trappa. Allt eftersom hade ansamlingen av tårar växt till sig och format en liten ursäkt till sjö som varken liv eller hopp levde i, och där låg den som ett öga av beklagan och manifesterade all den olycka och ensamhet som Soul-Sten kände.

Lars-Lars hade med motorisk svårighet plitat ner Soul-Stens namn på listan han gav till Bulan Brolin, listan med de österlenska personligheter vilka Bulan ämnade bura in och ställa ut i en ambulerande utställning. Istället för att de uppländska kulturpersonligheterna och förskolefröknarna skulle söka sig ner mot Österlen med hopp om att vinna kulturpoäng från sin svartklädda omgivning skulle Bulan ta det knotiga folket till upplandet, resa runt och visa upp Österlens ursäkter till folk så att alla kunde ta del av det landskap som Österlen var; det sneda, alla ursäkter till avarter som landskapet definierades utav. Soul-Sten skulle bli ett utmärkt utställningsobjekt, Soul-Sten och Ensamheten. Han var trots allt Österlens mest ensamma och olyckliga människa.

Soul-Sten hade allteftersom åren gått blivit en allt mer böjd människa, hans fötter släpade rytmiskt jäms hans fläckiga, våtskadade plastmattor, hans kropps kanter stötte i husets dito. Ty det var sällan som Soul-Sten begav sig ut i världen, han stannade helst hemma med Ensamheten, Beklagandet och Jämmern. Detta var till omgivningens belåtenhet, som ryggade när Soul-Stens gestalt kom vandrande, som av rädsla för att hans Ensamhet skulle bita sig fast i deras luggslitna kläder, sjunka in i skinn som tiden redan slitit itu. Det hade funnits diskussioner om att låta uppföra en hög mur runt Soul-Stens hus för att isolera olyckan och Ensamheten, men det finns väl en liten sanning i att det är endast de olyckliga som är rädda för olyckan. Sen att Österlens folk besatt en oerhörd vilja att projicera sin olycka på någon annan hör väl till saken, men alla är vi människor med svagheter och kastar du den första stenen, ja, då kastar jag den tillbaks.

Ensamheten hade med åren böjt Soul-Stens rygg något oerhört, och hans kinder var djupt fårade av alla de tårar som färdats längs deras domäner. Såsom vatten kan åsamka skada på sten om dess droppar endast får droppa tillräckligt ofta och konstant hade Soul-Stens tårfloder bildat väldiga fåror i hans gråfärgade skinn. Man kunde även, om man gick tillräckligt nära, höra små ynkliga snyftanden under hans väldiga skepnad.

Ingen hade dock varit nära.

Där befann de sig, Soul-Sten och Ensamheten, och för varje steg blev han en centimeter kortare och Ensamheten en centimeter större. Förr i tiden hade han, i ett försök att bryta sig loss från sina kedjor, beslutat sig för att tycka om naturen. Han kramade om träd, han kysste den leriga myllan och han gifte sig med en Förgätmigej i ett bröllop som ingen såg, ledde eller bevittnade. Och för ett litet ögonblick, för en enkel sekund så slutade han gråta. Österlens kedjor är det dock ingen som sliter sig från, och sen kom hösten och dödade allt som en gång varit grönt, ryckte loss alla de blad som Soul-Sten bedyrat sin kärlek till. Och en Förgätmigej förgäts även om den får kärlek av kött och blod, den vissnade såsom allt annat i hans närhet.

Ett tag förbannade Soul-Sten soulen, han fördömde Sam Cooke, Booker T Jones och inte minst Berry Gordy, han brände upp en större andel av sin samling och tog till flykt mot jazzen som han hade hört skulle vara ”glad”. Men han fann inte heller någon lycka där, bara förbannelser från kyrkogruppen som direkt inledde en veckolång protestmarsch utanför hans hus där de sjöng klagosånger mot den skadliga jazzen, hur den förvred och skadade, bröt sönder människor och fick dem att tappa förståndet. Och visst hade nog Soul-Sten, om han skulle vara ärlig, känt att den sakta börjat bryta ner honom, och visst hade tårarna börjat rinna jäms hans kinder igen. Så han vände ryggen åt jazzen och tog sin soul i famnen igen. Påkommen av minnet av uppbrända gamla soulhjältar påbörjade han då dock en månadslång jämmersång och när den var över så var Soul-Sten tjugo centimeter kortare och Ensamheten tjugo centimeter längre.

Efter ett tag så började det bli svårt att urskilja dem två från varandra, man såg inte var Soul-Sten slutade och Ensamheten började, allt beblandades i en diffus och halvt genomskinlig gråskala. Och precis här, i denna sanna sekund, har Soul-Sten slutat röra sig då inget berör honom, och slutat äta för Ensamheten äter av honom och han äter av Ensamheten. Här stiger Bulan in i handlingen, tar Soul-Sten och Ensamheten på sin axel och bär honom i riktning mot sitt tivoli. Och i ett försök att ställa ut Österlens olyckligaste man och hans Ensamhet i bur så vänds spelbordet, A blir till Ö, svart blir vitt och alla fåglar börjar sjunga igen.

Soul-Sten och Ensamheten placerades i en relativt stor burvagn, bredvid den mindre och mer kargt utsmyckade vagn där Löwenbrau stod och utropade ”Meine Damen und Herren, ich bin der Führer” med något besvärat och undrande i sin ton. Soul-Stens bur var sinnrikt konstruerad, med diverse målade pappskivor som rörde sig i bakgrunden, stora svarta och gråa moln som rörde sig i kulissen. En liten kassettradio spelade upp inspelad jämmersång [Som faktiskt var Hans Koskinens autentiska och nittio minuter långa gråt, framkallat av att Bulan haft en lång och detaljerat utläggning kring Aunusexpeditionen runt 1918. Detta fick Hans att under sammanhängande gråt och jämmer förbanna var och varenda bolsjevik runtom i världen och sedermera i ett berusat töcken och med kniv i hand missta Bjarne från Odense för en bolsjevik. Detta hör dock inte till vår historia så här sätts en punkt], och på urklippta kartongbitar i vagnens front förflyttade sig en halvdassigt målad folkhop som alla vände blicken från Soul-Sten. Någonstans däremellan satt en krumryggad Soul-Sten i mörka och murriga kläder.

Han myste, för han var inte ensam längre.

Till höger om sig, visserligen bakom murket trä och svart stål, stod en gammal man som såg ut som en passkontrollant och kallade sig Führer. Till vänster om sig, i en lika sliten vagn, satt en gammal, gammal kvinna i små, små kläder och hängde upp kartongbitar som någon halvtaffligt och otydligt hade målat sill, ål och makrill på. Dessa fäste hon med klädnypor på ett band ovanför en öppen ditmålad eld samtidigt som hon mekaniskt utstötte ”Ååååoouuh, vao gått dei ska blie me rögd fissk frånn Kåsseberra!”.

Och plötsligt var det inte längre Soul-Sten och Ensamheten längre, det var Soul-Sten, der Führer, den gamla, gamla kvinnan och Ensamheten! Och skulle man komma riktigt nära Soul-Sten, ja du, då skulle man nog kunna höra ett ”ja, det ska bli jättegott” ibland.