kapitel fyrtioett

Kapitel 41:
Aslan i lejonburen

Bulan begick inte många misstag, men han begick ett. På sin jakt efter dom stora pengarna gjorde han en liten, men ack så betydande, missbedömning. Han räknade ut den politiska vilden KPML (xl-r) och dess oberäkneliga medlemmar innan startpistolen ens smällt av och matchen börjat. Genom att tillfångata och fjättra KPML (xl-r)s ende riktiga affishnamn Aslan satte Bulan den första spiken i sin egen murknande kista. Bie försökte förgäves varna honom då hon via sin bror hört både ett och annat om revolutionens främsta falang i Österlen, men Bulan ville inte alls lyssna på det örat. Så gick det också som det gick.

En liten tjuvtitt in i kristallkulan som skvallrar om ödesdagen på Hökelundsvägen

När solen gick ner över Hökelundsvägen den kvällen var det ingen som riktigt visste om den skulle gå upp igen nästa morgon eller om den för alltid glidit ner bakom horisonten och bort ur österlensbornas trånga synfält. Nog för att man skulle sörjt det varma solskenet om det hade försvunnit för gott men man hade nog inte blivit så värst förvånad ändå. Allting hade ju ställts på ända och ingenting skulle mera vara sig likt på den skånska slätten igen, sol eller ingen sol.
Men solen steg igen nästa morgon. Den steg och den lyste ner över ett blekt och lite skamset Österlen. En handfull förvirrade hökelundsbor gick runt och plockade lite bland allt bråte, som om dom letade efter något dom tappat utan att riktigt minnas vad det var. Efter en stund gav dom upp sitt förvirrade sökande och försvann en efter en in i sina villor igen. Fönster stängdes och gardiner drogs för. Detta var en dag att låsa in sig och de sina på. Att möta grannens blick var inte att tänka på. Det skulle dröja ett bra tag innan blickar kunde hållas på Hökelundsvägen utan att skammen skulle riskera att rinna över. Så man stannade inne bakom noggrant reglade dörrar och man slickade sina sår. För vad annat kunde man göra?