kapitel fyrtiotvå

Kapitel 42:
Olyckskorpar och vingklippta duvungar

Särskolan låg en liten bit avsides. Det var för allas trevnad hette det. För att komma till särskolan var man först tvungen att köra igenom en snårig skog, över en ranglig bro, upp för en brant kulle och ner i en djup dalsänka. Visste man inte vart den låg skulle man aldrig hittat den. Fast kommunpolitikerna som en gång tagit beslut om bygget påpekade stolt vid invigningen att skolan med sin spännande arkitektur minsann inte skämdes för sig där nere på botten av en sedan länge uttorkad sjö. Synd bara att det aldrig var någon som såg den.

Lars-Lars och hans gäng brydde sig inte det minsta om arkitektur. Fast dom uppskattade att skolan låg lite avsides. Allt som hindrade insynen in till deras grumliga tillvaro var bra.
Lars-Lars klasslärare hette Staffan. Fast ett tag hette han Saffran. Han kom tillbaka en dag efter ett sommarlov och var rosig om kinderna och berättade att nu hade han bytt namn till Saffran och från och med nu skulle han alltid vara sann mot sig själv och aldrig mer spela rollen som den där tråkige och grå musen Staffan. Den hösten uppmuntrade han alla barnen att finna sitt sanna jag. Lars-Lars som var den självklare ledaren för barnaskaran hade visst något aristokratiskt franskt över sitt sätt, menade Saffran. Han bestämde därför att Lars-Lars sanna namn var Alain-Alain. Klassen hade en assistent som hette Glenn och som arbetstränade. Glenn var inte så förtjust i att finna sitt sanna jag alla gånger. Han var därför den siste att få sitt sanna namn av Saffran. Saffran funderade länge och väl. ”Glenn, Glenn, glänta, gläns. Gläns! Gläns över sjö och strand... Glenn, ditt sanna namn är Stjärnstoft!”
Glenn blängde tyst på Saffran och när klassens uppmärksamhet flyttats från hans obetydliga väsen viskade han mycket tyst för sig själv genom hårt sammanpressade läppar: ”Jag heter Glenn.”

Men det räckte inte med att barnen skulle få nya, sanna namn, de skulle dessutom leva sina liv på ett sannare sätt än tidigare.
”Alain-Alain!” utbrast Saffran en dag högtidligt. ”Du måste börja följa ditt inre. Gör vad du känner att du måste och tänk inte på vad folk i din omgivning ska tro eller tänka. Följ ditt hjärta och rulla iväg över hagar och ängar mot en friare värld. Gör bara det som du känner att du innerst inne måste göra för att kunna vara ditt sanna jag.”

Först gjorde Lars-Lars ingenting. Men efter en stund började han skruva på sig i sin gnisslande rullstol och ett litet illmarigt varggrin spred sig så sakta över hans klotrunda ansikte. Sen gick det snabbt. Han knyckte med några åldarriga rörelser av sig byxorna och började frenetiskt rycka i sin illröda lilla lem. Innan Saffran hann göra något åt den prekära situationen hade Lars-Lars spillt en liten pöl med trögflytande gulaktig vätska över golvet och många ögon lyste klart av nytänd förundran inne i klassrummet. Den hösten spilldes så mycket sur säd över skolgården att jorden som särskolan stod på blev obrukbar för all framtid.
Saffran hoppades in i det längsta att den lilla episoden skulle spelas över av sig självt men Glenn var inte lika säker på det så han tog mod till sig och informerade rektorn om Saffrans upptåg och om klassens utdragna onanifest.

När Saffran kom tillbaka efter jullovet var hans rosiga kinder alldeles bleka och han sa att han hette Staffan igen och att från och med nu fick de allesammans lov att stanna inne på rasterna. Iallafall tills de kunde visa varandra att de kunde respektera naturen igen. Lars-Lars elaka leende sken ut över klassen och med triumf på rösten deklarerade han: ”LAUS-LAUS!” Staffan som var för upptagen av sina egna funderingar för att kunna läsa in något annat i Lars-Lars uttalande nickade bara sorgset och sa: ”Ja, lille vän, från och med nu heter du Lars-Lars igen.”

”Men någon måste ju hjälpa dom här stackars oskyldiga barnen att hitta sin inre röst. Visst?” Staffan lutade sig över sin stora kopp med orientaliskt te och lät de välgörande ångorna massera ansiktet. ”Åh, vad skönt.”
Bodil sträckte ut sin hand och strök Staffan varsamt över håret. ”Stackars Staffan. Du ger ju dom här ungarna allt. Du måste ju spara lite till dig själv förstår du väl.”
”Det är inte det”, sa Staffan. ”Det som gör mig så besviken och trött är allt snack om funktionshinder hit och funktionshinder dit. Ibland undrar jag om det inte är samhället som är funktionshindrat och mina ungar som är dom normala. Dom har bara haft lite otur en gång och vips så har man bestämt att dom inte klarar sig på egen hand. Du anar inte vilken hård och kall värld vi lever i Bodil.”
”Jaja, bara du inte går in i väggen igen Staffan. Jag är ju bara orolig för dig. Du vet ju hur du blir när du engagerar dig för mycket i något.”

Den egentliga anledningen för Bodil och Staffans sammankomst hemma hos Bodil var inte att diskutera Staffans jobbsituation utan att prata om Bodils nya förhållande. Sedan ett par månader tillbaka hade Bodil nämligen inlett ett trevande förhållande med Bjarne från Odense. Bodil föll för Bjarne eftersom hon tyckte att han var sinnebilden av en arbetare. Hon tyckte om att tänka på när han arbetade med sina stora grova händer. Hon brukade fantisera om vilka olika användbara konstruktioner han byggde av de där brädorna han körde runt med på flakmoppen. För Bjarnes del var det enklare. Bodil hade visat intresse och det räckte mer än väl. Problemet som Bodil nu såg det var att de aldrig fick tillfälle att ses, bara de två. Hon började undra om det var något fel på henne och bad därför sin bäste vän Staffan komma över på en kopp te och en stunds öppenhjärtigt samtal. Staffan kom men var alldeles för upptagen av sina egna bryderier och eftersom inte Bodil ville verka påträngande så blev det aldrig av att de pratade om Bodils kärleksliv eller brist på detsamma. Istället diskuterade de samhällets funktionshinder och Glenns oslipade själ i kontrast till hans förföriska yttre. Bodil förde därför ett inre samtal med sig själv som inte Staffan kunde höra. Hon undrade om inte Bjarne arbetade alldeles för hårt. Hon undrade om det inte kanske var det som var problemet.

Det var det inte. Problemet var att Bodil inte kände Bjarne särskilt väl. Godtrogen som hon var hade hon köpt den fuskvara han sålde utan att kolla sömmarna speciallt noga innan. Om hon hade gjort det skulle hon upptäckt att Bjarne i själva verket var så långt från sinnebilden av en arbetare man överhuvudtaget kunde komma. Och anledningen till att Bjarne drog sig för att träffa Bodil privat var för att han var orolig att hon skulle märka att han inte arbetade så hårt som han gett sken av. Nu körde han istället extra långa rundor på sin flakmoppe och såg alltid lite extra upptagen ut när någon råkade passera honom. De gånger Bodil tittade förbi tivolit för att se om Bjarne kunde komma loss en stund över lunchen blev Bjarne plötsligt väldigt upptagen och måste genast frakta bort sin hög med brädor så fort som möjligt. Han skumpade iväg på sin flakmoppe och vinkade över axeln mot Bodil som stod kvar i dammet med en påse hembakta gifflar och en termos med nybryggt kaffe. Sån kan kärleken vara ibland. Lite olika beroende på vilken sida om den man befinner sig.