kapitel trettionio

Kapitel 39:
Bjarne från Odense

Bjarne från Odense körde i vanlig ordning runt på tivoliområdet med sin flakmoppe fullastad med värdelöst bråte. Det var inte så att bråtet var på väg mot någon speciell avstjälpningsplats eller så, utan skarpa ögon kunde tydligt se att bråtet som lastats på flakmoppens flak var samma hög med bråte som legat på flaket redan föregående sommar, och faktiskt även sommaren dessförinnan om man nu ska vara helt exakt. Av Bjarnes upptagna min att döma såg det förvisso ut som om bråtets färd genom tivoliområdet var av yttersta vikt för företagets framtid, men Bjarnes upptagna min for med osanning. Istället var det snarare så att Bjarne från Odense tyckte så genuint illa om att arbeta att han hellre körde runt med en flakmoppe fullastad med värdelöst bråte dagarna i ända än hjälpte till att sköta karusellerna eller resa tälten eller något annat som ingick i det dagliga arbetet på tivolit. Detta var ingen hemlighet. Bulan såg allt som oftast mellan fingrarna eftersom han visste att Bjarne från Odense var bra att ha på sin sida när snuten kom och snokade runt bland tältöppningarna. Med sitt frodiga danska utseende och sin ständigt närvarande bjudpåse med tuborgbuteljer höll han lagens väktare på gott humör. Dessutom tyckte alla att det var lite lustigt att Bjarnes ständiga runtfraktande av värdelöst bråte egentligen var ett mycket hårdare arbete än något annat som behövde styras med på tivolit. Den tanken hade aldrig slagit Bjarne från Odense. Istället räknade han varje dag han spenderat skumpande runt på den gamla nötta moppesadeln som en liten seger i arbetslivets ojämna kamp.
Allt som allt var Bjarne från Odense ganska så bekväm av sig. Han var utrustad med en plöfsig och lite dallrig hydda och en synnerligen svag karaktär därtill. Han njöt av ljummen pilsner och varm leverpastej och han tyckte att veckorna var för långa och helgerna för korta. Hade det inte varit för hans naturligt goda handlag med landsortspolisen så rådde det ingen tvekan om att Bulan för länge sedan skulle slängt tillbaka honom i det sörjiga dike längs med landsvägen som han en gång fiskat upp honom ur. Men nu var det så att Bjarne från Odense hade funnit sin plats här på jorden och den platsen var därhelst Bulan Brolins ambulerande tivoli råkade befinna sig. Det sörjiga diket längs med landsvägen hade han lämnat bakom sig och framför honom låg en ljus framtid utstakad längs ett evighetslångt långbord dukat till fest med ljummen pilsner och varm leverpastej. Så tänkte han hur som helst när han skumpade fram på sin flakmoppe bakom sin upptagna min.