kapitel fyrtiotre

Kapitel 43:
Vid nervändens ände, där satt den fule

”…Skymningen. Eller nej, Skymningens lätta dis, det låter bättre”. Eber satt och funderade en lång stund medan fingrarna ivrigt och vaksamt trummade på skrivmaskinens slitna tangenter. Det var svårt det där, att skriva dikter, och det var en konst som få kontrollerade med den precisa och ärliga textbehandlig som Eber ansåg sig ruva på. Eber vägde noggrant ord efter ord, lät dem få känna varandras kanter, slåss om utrymmet. Och förnöjt satt han tillbakalutad i sin lilla vrå och kände att han fann sig i mitten av hela världens nervändar, i hjärtans och smärtans kontrollrum, han behövde bara sträcka ut handen för att beröra varenda stackare till människa. Han tittade ner på det blanka pappret och fortsatte sätta bokstäver på pränt. ”Hör på mig, smutsiga duvor, vi är glas”. Han kunde känna hur håren reste sig på alla framtida läsares armar. ”Bittermandel”. Han hoppade ett par rader ner. ”Flädernblommans doft”. Han kände hur tyget kring hans kropp stramade åt, såsom att hela universum just krypit lite närmre honom. Och meditativt samlade han sig, fokuserade all sin inre kraft, kröp ihop på sin gröna kökspall. Efter en minut började han röra makligt på sig, hans händer förflyttade sig utåt, hans kropp öppnade upp sig såsom vid en vårblommas första knoppning. Han lade fingrarna på tangenterna. ”Varför ens?”. Punkt.

Han lutade sig förnöjt tillbaks, än en gång hade Eber fångat människans essens, hennes smuts, skönhet och osäkerhet i samma prosa. Eber rimmade inte, det fick dussinpoeter och rocksångare syssla med, Eber sysslade med radavstånd och bokstäver. Och han var, om han själv fick tillstå, förbannat bra på det. Han kunde riktigt känna hur det fastklämda pappret låg där och skälvde i skrivmaskinen av längtan inför nästa avtryck, och när han begav sig ut på gatorna såg alla människor nästan genomskinliga ut, han kunde se rakt igenom dem, alla hemligheter, alla svar.

Eber, Österlens främsta självutnämnde människokännare, var självklart medlem i Österlens Konstsällskap. Det var endast de fina konstnärerna och de sanna konnässörerna som fick bli medlemmar i Österlens Konstsällskap, varpå medlemsantalet var betydligt lägre än den självkänsla som medlemmarna besatt. Men ett antal är aldrig väsentligt i konstens värld. Sällskapet träffades veckovis i ett roterande schema hemma hos de olika medlemmarna, där alla fick visa upp, beskriva och recitera sina senaste alster. Eber var inte sen med att ställa sig upp för att leda in sin publik i de olika känslor som han så exakt målat upp med sina bokstäver. Inte sällan var det en ansenlig mängd med text han producerat, och då han ansåg att ”alla är en del av samma kropp och bör som så upplevas i sin totala helhet” krävde han att få läsa upp alla sina alster innan kvällen var slut. Det var dock lättare krävt än uppläst, om man nu kan säga så, och den sista fjärdedelen textmassa väste Eber mer stötvis ur sig, hes och sliten av alla ord och känslor som färdats upp genom hans strupe. Stående på sina bara knän samlade han sin sista kraft, drog in luft och lät de sista existentiella sanningarna sväva ut ur honom. Han knöt sin vänstra näve och lade sin högra över hans vidgade hjärta.

”…glans bländar…”

”… horisontens vattenfyllda terrass”

Och med en duns föll Eber till marken, där han flämtande åter samlade in alla de laddade ord som under fyra timmar vidrört hans tunga och slungats ut i luften. Samtidigt försökte han med halvöppet öga iaktta sin publik; åtnjuta hur de skälvde av livsinsikt, skakade av intryck. Men som så många gånger innan så hade Bure somnat och Martinsson gått. Kalkmannen och Efraim stod och diskuterade potatistryckets användbarhet inom den samtida konsten och Rolfs stol stod och gapade skamset tom. Den enda som tittade på honom var Bodil, men om han skulle vara ärlig mot sig själv så kunde han snarare avläsa en blick fylld med ömkan och bedrövan, inte en blick fylld av upplysthet orsakad av att livets innersta väsen nyss uppenbarats sig framför henne, frammålad av Ebers ord. Nej, Bodil såg nedslagen ut, trots att hon försökte dölja det med ett påklistrat leende. Eber var dock en poet och Bodil en dagisfröken, och när Eber umgicks med gudar och existensens absoluta kärna hade hon sitt anlete framför en kisseblöja. Så vad i helvete visste hon egentligen? Eber fnyste och reste sig sakta från golvet. Han blickade runt, tittade med högdragen blick på Konstsällskapets medlemmar, öppnade dörren och gick därifrån. ”Man borde flytta härifrån, lyfta från dess brända jord och landa på en plats där de uppskattar poesi”, tänkte Eber ilsket och sparkade iväg en sten. ”Man borde ta sin skrivmaskin och sätta sig på ett tåg någonstans”, fortsatte han. ”Till Simrishamn kanske, där tankar i alla fall vördas, upphöjs och värdesätts”.

Eber blev minuterna därefter den elfte personligheten att infångas och sättas i bur av Bulan Brolin.