kapitel fyrtiofem

Kapitel 45:
Lögnen är ett trubbigt vapen

”Lögnen”, sa Emerick Stig och kisade mot eftermiddagssolen, ”lögnen är ett trubbigt vapen, lille Siskel.”
Siskel betraktade tyst sin läromästare.
”Men den är ett vapen icke desto mindre, och alla sorters vapen måste vara tillåtna i den goda striden. Allt för att bekämpa människans gränslösa dumhet. Och ibland kan lögnen, om den vässats ordentligt vill säga, riktas mot dom som inte är riktigt redo för sanningen och få dom att göra saker som dom inte själva förstår att dom borde göra. Sådan är lögnen, lille Siskel. Kom ihåg det.”

Siskel fingrade eftertänksamt på den gamla bysten av Gdansk. Han drog sig till minnes Emerick Stigs tänkvärda ord om den goda striden och nickade allvarsamt mot den stumma gipsfiguren på köksbordet. En tyst överenskommelse tycktes binda dem samman. Emerick Stig hade en gång i tiden talat med Siskel om socialistens tunga börda. Han hade sagt att det åligger varenda sann socialist att skönmåla framtiden så att dumhjonen vet åt vilken riktning dom ska springa när det väl börjar brinna i knutarna. Jag är ju konstnär, hade han sagt. Och en konstnär bör aldrig dra sig för att släta ut och jämna över fula ojämnheter i verkligheten. Om detta höll Siskel med till fullo. Han var också en konstnär. Och med sin röst som pensel målade han jämt och ständigt över sådant som han tyckte var fult och ojämnt i tillvaron. Han ersatte saker som han inte riktigt tyckte passade in med små fantasifulla detaljer helt efter hans eget överlägsna tycke och smak. Så hade han alltid gjort. Det var förvisso först på senare tid som han på allvar tyckte sig kunna ana hur dessa till synes obetydliga detaljer spelade in i den goda striden som Emerick Stig talat med honom om. En lögn är inte en lögn om den är sann i tanken. Det där sista var inget Emerick Stig hade sagt, det var något Siskel själv funderat ut.

När det stod klart för Siskel att han en gång för alla lyckats manövrera ut Heribertus från vad han kallade för ”mitt gamla Österlen” så drog han sig tillbaka till gården bara för att dyka upp några dagar senare helt utvilad och redo för nya kraftmätningar. Han kunde riktigt känna hur han stred i den goda striden nu och det gjorde honom mycket gott. Han kände sig betydelsefullare än på länge och även om han alltid misstänkt att högre makter hade något alldeles speciellt i förvar åt honom så hade han faktiskt tvivlat lite på den senaste tiden. Men nu kände han hur som helst att han var tillbaks på den rätta vandringsleden och stegen kändes faktiskt oförskämt lätta. Framåt marsch och rakt upp mot odödligheten som endast är de sanna profeterna och de oskyldigaste av lamm förunnad.

Intermezzo

Det luktar ruttet om Österlen, sött och kvalmigt. Någon borde tömt slaskhinkarna för länge sedan och nu är det visst för sent. Skräpet har vällt över och trängt ut genom portarna med små fula sniderier och nerför kullerstensgatorna som ingen människa kan balansera sig helskinnad över. Skräpet har lagt sig som en tjock stinkande hinna över sädesfält och äppelodlingar och människors ögon kan inte längre se klart för stanken och därför stapplar dom istället fram i blindo, går in i varandra och pratar mer och mer sällan med sina olycksbröder. Ingen vill öppna munnen och riskera att släppa in stanken men porerna i huden öppnas och stängs likväl och människor stinker hur som helst innifrån ut. Om Österlen visste sitt eget bästa hade hon sjunkit till Östersjöns botten och glömts bort bara för att återträda som ett vagt Atlantis i framtida generationers minne. Men Österlen fortsätter envist att guppa på en sjö av sopor och ingen kommer någonsin att minnas henne som en sjunken stad av renaste guld. Och om det nu finns en gud som ser så skäms han utan tvekan över Österlen, hade han kunnat så hade han gjort henne ogjord men nu ligger hon där en gång som en stor svullen böld och stinker och pyr.

Men, inflyttade stadsbor med nationalromantisk läggning misstar gång på gång österlensbons döda blick för ett lantligt lynne och gör regelbundna djupdykningar i sörjan som med darr på rösten kallats för den urskånska myllan. Mylla är bara ett annat ord för skit. Fånigt flinande glor dom ut från överbevuxna trädgårdar med skit i håret och skit runt munnen. Vi är som dom, tänker dom och tvingar ner sina feta små stadsungar i opraktiska knäbyxor med tofsar och osmakligt dekorerade trätofflor. Dom kommer hit och lever som svin, tänker österlensbon och grymtar som bara skånska grisar kan. Svin som svin, tänker den som sluppit ur helvetet men inte kan bli av med stanken trots att kläderna bränts och kroppen tvagats blodig. Skammen är inte intresserad av vare sig ursprung eller tillhörighet, den delas lika av alla.