kapitel fyrtiofyra

Kapitel 44:
Tristan och Isolde har inget att komma med mot Stellan och Bie

Stellan Ströms gängliga kropp satt och skumpade på en överhettad buss från Kristianstad men hans rastlösa tankar var långt därifrån. Hårt ansatt av frågor försökte han förgäves komma underfund med vad som väntade honom bakom nästa krök. Han hade svurit att aldrig mera återvända till Österlens maskätna hjärta men ingen människa bör vara stoltare än att hon kan vända sig om en sista gång. Även om hon i det ögonblicket hon vänder sig om sviker ett heligt löfte och fördömer sin älskades själ för all evighet så finns det sagor som ljuger lika väl som det finns sagor som talar sanning. Ingen vet med säkerhet vad som händer förrän i den stund man själv låter blicken vandra över axeln och ner i avgrunden. Stellan visste det lika lite som någon annan. Men han anade det värsta.
Bussen bromsade in och krängde och vred på sig i den tryckande sommarhettan. Stellan samlade ihop sina vilsna tankar och inväntade sammanbitet dörrarnas pysande. Men istället för att stiga ur den kvava bussen och möta en frisk sommarvind så var det som om Guds utsträckta hand öppnat en överjäst konservburk och sakta låtit innehållet rinna ner i en sörjig och oaptitlig gryta. Det luktade besynnerligt illa om Österlen. Värre än han kunde minnas.

Vid busshållplatsen, som under det gångna året förlorat både busskur och tidtabell i den utdragna kampen mot Österlens mopedburna ungdom, stod Bie och väntade på honom med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hon såg ut som en ångerfylld giftmörderska som lagts ner på stocken under den höjda bilan. Stellan började genast ångra att han återvänt.

”Har du nått gottis och bjuda på då?” frågade Stellan lite pliktskyldigt.
”Näe, det har jag väl inte”, sa Bie efter en stund och rykte på axlarna.
Stellan såg sig omkring som om det saknades någonting i målningen som föreställde hans sorgliga hemkomst.
”Orust sitter på häktet”, sa Bie och grävde ännu lite djupare ner i fickorna.
Stellan snörpte med munnen och nickade.
”Dom jävlarna tog han när han snodde plåt på nått bygge men han kommer nog snart ut för han har vatt där inne rätt länge nu.”
Stellan tittade på Bie och tyckte att det verkade som att hon ansträngde sig lite väl mycket för att låta som om Orusts frånvaro inte bekom henne så värst.
”Då blir han väl gla' när han slipper ut iallafall”, skrattade Stellan torrt och nickade mot Bies ihopsjunkna uppenbarelse.
Bie bara ryckte på axlarna och började gå sakta nerför vägen.
”Du kan sova bakom ladan om du kan med alla mongohorungarna som skriker och lever jävel halva natten igenom”, mumlade hon utan att vända sig om.

Stellan ryckte på axlarna han med. Han skakade liv i en gammal fimp som legat och väntat längst ner i byxfickan och så började han gå jäms med Bie. Han drog in ett djupt bloss och lät den välgörande röken vädra ut den unkna österlensluften ur hans lungor. Bie såg inte alltför illa ut genom en dimmig ridå av rök. Och Stellan såg fortfarande ut lite grann som en andra klassens filmstjärna när han rökte.

Om Orust hade vetat där han satt på häktet i Ystad att han knådat Bies bröst för sista gången hade han säkert slängt pingisracketen rakt in i väggen. Å andra sidan hade han känt på sig redan från början att de levde på lånad tid han och Bie. Han var egentligen bara tacksam för den lilla tid Stellan hade lånat ut till dem. Dessutom var Stellan tillbaka och fan vet om inte det smällde högre i Orusts torftiga värld än Bies välknådade bröst. Han var hur som helst ganska trött på att vara en vapendragare utan någon riddare.

När Stellan och Bie närmade sig gården såg de en tjock pelare av rök resa sig från ett stort hål i ladans tak. Den ringlade sig sakta uppåt med olycksbådande målmedvetenhet. Stellan fick en märklig känsla av att han stod i begrepp att campa just utanför drakens håla. Han var inte helt säker på hur klokt det var, men han sneglade mot Bie och hon sneglade tillbaks och så kände han sig lite säkrare ändå.