kapitel fyrtiosex

Kapitel 46:
A Farewell to Arms

Till de få som vet vem jag är.

När ni läser detta befinner jag mig på havsbotten, med stenar fastspända vid mina anklar. Jag orkade helt enkelt inte längre, mina äss i rockärmen hade tagit slut, det gick inte längre att försöka glorifiera de enkla lyckoämnena i livet. Om ärligheten ska fram så tror jag inte heller att ni kommer smärta särskilt mycket. Visst kommer det faktum att jag inte längre finns chocka er, och det är min förhoppning att en eller två tårar kommer mödosamt falla längs er kind, men snart kommer alla vardagsbesvär återta sin plats som främsta oro. Vi är alla kackerlackor. Vi är alla förgängliga.

Ibland känns det som att jag befinner mig i ett skissblock, ett faktum som eskalerat sedan jag flyttade till Österlen. Det finns inget djup, alla agerar längs den linje de befinner sig på. Om man har tur finns det någon slags gråskala, men det är en ögonblicklig lycka och snart ersätts den av karikatyrer. Jag förstår det inte riktigt. Människan har väl ändå funnits till i tusentals år, man borde tro att hon utvecklats längre än till små fotnötter, till små enkla mindmaps där fyra eller fem små moln med beskrivande text kan beskriva var och ens väsen. Men icke.

Jag tröttnar.

Sen jag flyttade till Österlen, till ett bostadsområde med vackra radhus som jag såg kunna öka i värde med hundratals procent, har min syn på människan minskat markant. Detta område, med raka linjer, rena rabatter och ljudlösa interiörer har minskat med hundratals tusentals penningar, och bankmän jagar mig med ränta, amorteringar och andra stora ord. Ju mer jag tänker på det, ju mer önskar jag mig bara ett tält på en äng vid en sjö, en vacker utsikt, ett vackert leende, en kärleksfull kyss på kinden. Jag tror inte att jag var gjord för att bli vuxen.

Det finns saker jag ångrar. Visst är det dumt att bli avundsjuk på sin granne för att han klarar av det kravfyllda och dränerande vuxenlivet, för att han har råd med vitrinskåp och movieboxar. Och jag ångrar att vi flyttade från Arlöv. Visst ska man inte skämmas för att man drömmer om flärd och lite guldkant, vi flyttade ärligen till Österlen för att känna oss lite finare, lite bättre, att vi klättrat upp ett jävla pinnhål. Det visade sig dock att ett radhusområde inte var så värst populärt på den urskånska landsbygden, dess kantstötta ursäkt till folk spottade på oss sen vi började lägga våra fundament. Detta folk, definierat av smuts, impregnerat med stank, dömer mig med sina plirande grisögon. De flinar och pekar med sina döda ögon och fickor fyllda med lingon och vinbär, med lappade knän och lånekläder.

I Arlöv hade vi trots allt ganska bra. Vi hade grannar som bjöd in oss, som omfamnade oss trots att vi var människor, som ville ha sällskap och som inte brydde sig om de olika markörer som människan älskar att infånga och klistra på sitt kavajslag. I Arlöv tog vi alla på oss en partyhatt och skålade unisont för glädjen, för dagens sol och måne, för alla de saker som man kunde ta på, som var verkliga. Vi skålade för verkligheten, för varandras svagheter men därigenom även det som gjorde oss starka. Vi skålade för varandra. På ett sätt kan man väl kalla det ett samfällt negligerande av situationen, men det fungerade och det var vackert på många sätt. Ingen hade det på något sätt bra, men ingen hade samtidigt det på något sätt bättre än någon annan.

Jag hatar Österlen. Jag hatar dess knivskarpa, dömande ögon, dess missunnsamma pilar som på en millisekund riktas mot de som bryter mot deras livsmönster. Jag hatar alla ungar som springer runt såsom att de befann sig i en tavla vid namn ”Höst vid Hovs Hallar”, sockenbarn med smuts runt mun, ögon och väsen. Jag vill vrida nacken av dem alla, slå dem tills glimten i ögat försvunnit, tills den där lustfyllda uppsynen ersätts av en mer livsvan bitterhet. Jag vill bränna upp alla dessa jävla halmtak och sätta senap i röven på alla de förbannade skitkatter som stryker runt fasaderna. Och varenda dag vill jag ryta till varenda liten jävel i hela förbannade Österlen att de ska sträcka på ryggen och titta framåt. Men nejnej, man ska visst ha krokig rygg, hasa sig fram och stirra ner i marken efter en ursäkt till liv för att få kalla sig österlenbo. Annars blir man spottad på.

Nu räcker det. Jag har både försökt se det stora i det lilla och det lilla i det stora, jag har vridit och vänt på steken men jag hittar inte lusten och glädjen längre. Det sörjer mig lite att efterlämna en fru och ett barn, men om vi ska vara ärliga så tycker ni inte om mig och jag tycker inte om er. Det ska nog gå bra ändå. Men om jag skulle vara er skulle jag lämna Österlen så snabbt det går. Sälj huset med förlust, spring allt ni kan och bränn jorden bakom er. Snart kommer smutsen sippra in genom era porer, snart kommer era ryggar krökas och blickar dimmas ifall ni inte flyr.

Jag kommer inte att ta med mig mycket ner i djupet, jag ska försöka att släppa all ilska innan jag stegar ut i vattnet. Jag ska ta med mig ögonblick. När jag en lastpall hög vann en presentkorg med konfektyr på det lokala tivolit och kände mig större än Romeleåsen. När jag två lastpallar hög pussade på en flicka för att hon ville det. Jag ska ta med mig alla de små guldkorn jag samlat på mig under mitt liv, och jag ska bära dem intill mitt hjärta när min kropp omsnärjs av tång och mjäla. Nu är det nog.

Må ni aldrig nå samma insikt som jag.

Hans.