kapitel fyrtiosju

Kapitel 47:
Stellan Ströms sista strid

Stellan vaknade i sin sovsäck utanför ladan strax innan solen stigit upp. Han var stelfrusen och kroppen värkte så illa att han fick vänta flera minuter innan han till slut kunde förmå sig att sätta sig upp. När han så småningom återfått känseln i benen gav han sig på att försöka resa sig försiktigt. Han vaklade till, men återfick strax balansen. Ögonen ville inte riktigt fokusera så han lutade sig försiktigt mot ladan i väntan på att världen skulle återfå sin skärpa. Stellan stod kvar en stund och lät den stigande solen värma honom lite åt gången. Men så prasslade det till i buskagen och en liten sten träffade Stellans arm just som någon skymtade förbi som hastigast i snåret. Stellan såg sammanbiten ut. Han nickade i riktning mot buskagen och böjde sig ner för att rulla ihop sovsäcken och röja undan spåren efter sig. Med sovsäcken över axeln klev han försiktigt iväg, bort från ladan och in i buskagen.

Stellan och Tommelilla satt mitt emot varandra. De satt vid det lilla bordet i Tommelillas skjul där Sonja en gång suttit och spillt sin själ. Den här gången var samtalet mindre uttrycksfullt och brännvinet lyste ännu så länge med sin frånvaro. Den tomma bordsskivan var just vad som gjorde att myrorna kröp och krälade över Tommelillas beniga lekamen. Men han hade lovat sig själv att inte röra en droppe förrän samtalet var över och stenen satt i rullning.
Tommelilla var inte glad i att samtala och med torrlagd strupe fann han det rent av plågsamt. Men han gjorde så gott han kunde och han uppskattade att hans bordskamrat inte verkade störas av hans osammanhängande harranger eller de obekväma tystnaderna därimellan. I grund och botten var de av samma skrot och korn, tänkte Tommelilla. Den största skillnaden mellan honom och Stellan var nog att Stellan sett världen från en bussruta medan han själv skådat livet genom en repig flaskbotten. Annars var de när allt kom omkring ganska så lika varandra.
Stellan lyssnade uppmärksamt på Tommelilla och visade inga tecken på att beröras av historian alls förrän Bie kom på tal. Då skakade han på huvudet och knöt näven under bordet.
”Så, vi kanske måste göra nått va?”
Stellan nickade sakta och skickade iväg en gul loska mot hörnet av rummet.

Det bestämdes att Tommelilla skulle hålla uppsikt över Bulan och hans gäng medan Stellan skulle hålla ögonen på Lars-Lars och hans kumpaner ifrån sitt provisoriska tillhåll bakom ladan. Stellan skulle dessutom försöka få kontakt med Orust innan Bulan satte klorna i honom igen och förhoppningsvis skulle han kunna övertala honom att slå sig i slag med Stellan och Tommelilla om han bara kunde se vilken fara Bie svävade i. Allting hängde på en mycket skör tråd, det insåg de bägge två, men Stellan sa att om allt bara föll på plats så hade de nog fan en ärlig chans iallafall. Bulan var inte det stora problemet sa Stellan. Värre var det med Lars-Lars och hans gäng eftersom de var mindre beräkneliga och eftersom ingen riktigt visste vad de var ute efter. Bulans drivmotor var och hade alltid varit reda pengar men Lars-Lars verkade drivas av långt bedrägligare begär. Stellan hoppades ändå på att om han bara kunde hålla sig undan och studera rövarbandet i ladan under ett par dagar så skulle han kanske kunna lära sig mer om hur de fungerade och till slut komma på ett bra sätt att sätta in nådastöten. Tommelilla uppskattade Stellans plan och föredrog faktiskt att hänga Bulan i bakhasorna eftersom han på senaste tiden känt sig väldigt illa berörd av Lars-Lars närvaro. Han berättade så gott han kunde för Stellan om vad han visste och hade iaktagit av Lars-Lars olika förehavanden. Stellan nickade uppmärksamt och verkade lägga allt som sades på minnet.
I övrigt bestämde de två tilltufsade vapenbröderna att vad gällde de inburade stackarna på tivolit så vore det nog säkrast att låta dem sitta där de satt medan de försökta få bättra översikt över situationen. Både Stellan och Tommelilla enades om att inte göra något förhastat som skulle äventyra hela affären. De skulle sköta det snyggt och rent, bestämde de. Huvudsaken var att Bie och Eskil hölls i säkerhet, resten fick komma som en ren bonus.

När samtalet tystnat så gjorde Tommelilla det som han alltid gjorde när samtalen tystnade, han plockade fram flaskan. De drack under tystnad och de slutade inte dricka förrän lemmarna var för bångstyriga för att lyckas plocka ner en till från hyllan. Stellan ramlade ut ur skjulet och Tommelilla ville säga åt honom att stanna i värmen och sova ruset av sig men tungan ville inte låta sig tämjas och orden blev till grötiga läten istället för begripliga ord. Så Tommelilla rullade in sig i trasmattan på jordgolvet och vaggades till djup sömn av brännarens rytmiska dunkande.

När Stellan låg för döden blev världen en lite kallare plats. Rubbad från sans av spritens ångor dråsade han ner i en livlös hög bakom ladan utan att komma ihåg att svepa in sig i rocken, än mindre i sovsäcken. Benig som han var blev nattens isande kyla för mycket för hans trasiga själ och den lämnade kroppen just som kylan släppte taget om natten och lät daggen mjuka upp gräset bakom ladan. Österlens sista landsvägsriddare red iväg i den disiga gryningen och fyra korsande landsvägar gnällde en tyst klagosång till hans ära.

När Bie hittade Stellans stelfrusna kropp blev hon kall i själen och mörk i blicken. Österlens sista ficklampa hade slocknat för hennes ögon och världen var en hård plats för hårda flickor. Hon slipade kniven och blåste ut den lilla flämtande lågan i själens djup. Hädanefter skulle hon bara följa lukten av blod och hugga sig fram till nästa säng.
När Siskel fick nys om strykaren som hittats bakom ladan skrev han ett alldeles för långt klagobrev till kommunpolitiker och polis där han krävde att alla kringstrykande hippies skulle öronmärkas och noga hållas efter av sociala myndigheter. Man kunde inte heller förvänta sig att hederligt folk skulle behöva valla runt luffare som bortsprungna katter eller upplåta sin gröna mark åt deras improviserade gravplatser, menade han. Siskel hade tur eftersom Bie redan lämnat gården utan avsikt att återvända när hon fick syn på en insändare i Ystads Allehanda som summerade hans kontroversiella åsikter. Hon svor och snittade upp tidningen med en skicklig knyck som tydligt nog talade om för hennes farbror vad hon tyckte om hans sura pissande på en fattig mans sista sovplats.

Så föll ännu ett löv från berättelsens träd och de som hänger kvar darrar av rädsla inför hotet om en lång kall vinter. Men stenen som Tommelilla och Stellan satt i rullning den rullade på fastän vapenbrödernas allians låg krossad i sin vagga. Den rullade fort och tungt och den rullade rakt mot Österlens blödande hjärta.