kapitel trettiosex

Kapitel 36:
Vi plockar upp en lös tråd och knyter ihop den med en annan lös tråd

Det börjar nu bli hög tid att vi plockar upp ännu en lös tråd som hängt och dinglat alldeles för länge. Den lösa tråden som jag tänker på är ingen mindre än Stellan Ström.

Stellan Ström satt på sin säng i sitt rum på ett missionshem i Kristianstad. Han kände sig nedstämd. Sirenerna som ropat lockrop åt honom från andra sidan landsvägen så länge han kunde minnas hade plötsligt tystnat och hans fötter hade börjat skava så illa att vandringen blev till en börda. Landsvägsriddaren från Tornahällesta hade fått motorstopp i själen och någon verkstad kunde han inte hitta. Så han satte sig ner på kanten av sin lånade säng och var nedstämd. Det enda han kunde säga med säkerhet var att saker ting inte hade varit sig lika sedan han begivit sig ut på vägarna med siktet inställt på Kristianstad. Någonting saknades.
Telefonen ringde. Stellan rycktes ur sin febriga dagdröm och lyfte på luren. Han var tyst, lyssnade länge och lade sedan på luren igen. Han såg sig om i rummet. Inte mycket att ha. Han drog på sig sina leriga kängor och så lämnade han rummet med vidöppen dörr. Nu visste han vad det var han saknade.

Tommelilla tänkte och tänkte. Men hur han än tänkte så kunde han inte klura ut någon riktigt bra lösning på problemet. Han behövde hjälp. Det kändes olustigt för Tommelilla hade aldrig vare sig behövt be om eller för den delen bett om hjälp tidigare. I ärlighetens namn visste han faktiskt knappt hur man bar sig åt. Men han kunde sitt brännvin och lugnad av den vetskapen tågade han iväg mot telefonkiosken vid landsvägen för att ringa ett synnerligen avgörande samtal.

kapitel trettiofem

Kapitel 35:
Brinn Österlen, brinn

En ny kvinna på gården var inget som passerade någon obemärkt förbi. Inte sedan Sonja hade en fullvuxen kvinna satt sin fot inne i huset och då var ju ändå inte Sonja mycket till kvinna till att börja med. Inte om man frågade Siskel iallafall. Mercedes de la Cruz var en hel del kvinna. Det menade iallafall Siskel. Ingen sa emot honom så det blev snart till allmän kännedom att Mercedes de la Cruz ute på Siskel och Fingals gård, hon var en hel del kvinna hon. Och det var hon, bildligt såväl som bokstavligt talat. En del menade till och med lite elakt att om gården skulle börja brinna en gång till så skulle ju hela familjen med lätthet kunna gömma sig under Mercedes de la Cruz väldiga kjol. Fast den sortens plumpa skämt uttalades aldrig inför Siskel, och tur var nog det för i Siskels annars så kritiska ögon var Mercedes de la Cruz en näranog perfekt kvinna. Om detta talade han ofta. Han sa titt som tätt att hennes skarpa intellekt kunde liknas vid en spänd pilbåge, alltid reda att fyra av sina dödliga pilar. Detta sa han trots att han inte förstod ett ord av vad hon sa. Deras vänskap låg mycket djupare än så, fnyste han bara och avfärdade snabbt alla frågor som lät alltför simpla och jordnära i hans igengrodda öron. Om någon frågade honom hur han kunnat norpa till sig Mercedes de la Cruz mitt under näsan för Jams så skrattade bara Siskel högt. Han sa att Jams, det var en första klassens fjant utan ett endaste hederligt ben i sin ynkliga kropp. ”Dessutom vet väl för fan varenda halvt utvecklad människa i det här avlånga landet”, påpekade han med ett hånfullt leende, ”att det inte går att odla ris på den urskånska slätten.”

Det dröjde inte speciellt länge innan Jams fick nys om ryktena som sa att Siskel talade vitt och brett om honom i minst sagt oblida ordalag. Som om förlusten av Mercedes de la Cruz inte var tillräckligt förödande i sig hade den där sluge räven nu fått för sig att vrida om kniven ytterligare. Det kunde Jams inte blunda för. Han började fila på sin hämnd i tysthet.

Såsom alla sydamerikaner hade Mercedez de la Cruz både något sorgligt och något argsint i blicken. Detta berodde enligt Siskel på den kvava temperaturen som svepte in kontinenten som en blöt filt samt på indianernas envisa tuggande av kokablad. Han sa detta, inte som en förebrådelse, utan med både ilska och uppror i rösten. Indianerna och deras landsmän var nämligen ständigt förtryckta av dom där ”förbannade klåparna till jenkare med sina odugliga fordar och sina smaklösa coca-colaburkar”, sa han och skakade på huvudet. Siskel sänkte sin knutna näve och Mercedez de la Cruz såg på honom med sin sorgliga och argsinta blick. Vad hon egentligen tänkte på visste ingen.

”VIVA ZAPATA!”
Vrålet hördes lång väg när brevbäraren slirade ut från gården och fortsatte nerför landsvägen. I sin hand höll Siskel ett stämplat visum utfärdat av någon officiell person på mexikanska konsulatet. Nu var han äntligen på väg. Österlen skulle han lämna bakom sig som en överfylld toalett han inte tänkte spola. Så fort han läst igenom det medföljande brevet från konulatet for han in på sin kammare för att packa. Ett par representativa tavlor av lämplig storlek, en alpacka-poncho han införskaffat på Kiviks marknad inför en eventualitet som denna, ett par standardverk från bokhyllan och ett litet miniatyrporträtt han själv tecknat en gång i sin ungdom föreställande den store filosofen Gdansk (att förvara i bröstfickan, närmast hjärtat).
Siskel samlade ihop sin spridda familj (alla utom Tommelilla) och tog avsked av dom en efter en. Såsom en general som tvingas lämna sina soldater i sticket tog han dom i hand och höll kvar lite extra länge när han kom till Eskil.
”Revolutionen kallar”, sa han och tittade allvarligt på Eskil som inte kunde hålla tårarna tillbaka. ”Seså, min pojke. Nu ska du inte gråta, istället ska du samla ihop din skock får och ingjuta dom med mod inför livets hårda bataljer.” Siskel svepte med armen mot Fingal, Bie och Lars-Lars utifall någon nu inte hade förstått vilka får han åsyftade. ”Revolutionen börjar i Mexiko min pojke, men sanna mina ord, den kommer att avslutas på Österlen. Och då måste du vara här och anföra armén med en röd fana som svajar i vinden. Och från den fanan ska ingen annan än den store Gdansk blicka ner på sina lärljungar med outsägligt visa ögon som säger oss att; det var gott Eskil, detta du gjorde för mig och för Österlen.”
Eskil torkade bort en tår, log lite förläget mot sin farbror och rätade sedan stolt på ryggen. Han gjorde honnör, och honnören besvarades strax av hans farbror. Även Lars-Lars lilla tjocka arm for upp i någon form av hälsning men om detta tog ingen någon notis. ”För den där lille rullstolsmarodören är det minsann inte långt mellan tanke och handling”, som Siskel brukade säga med ett elakt skratt.
När händer skakats och alla eventuella avskedsbrev lämnats över till Eskil att vidarebefordra till diverse konstsällskap, politiska grupperingar och nyhetsredaktioner i omnejden, tog Siskel sin Mercedez de la Cruz under armen och tågade nerför grusvägen och vidare bort mot busshållplatsen.
Just som Siskel steg på bussen som skulle föra honom och hans trolovade till flygplatsen vände han sig om en sista gång och sa: ”Brinn Österlen, brinn upp och bli till bördig jord igen. Kanske ses vi igen, kanske inte.”

Ett anonymt tips inringt av en namnlös engelsktalande röst berättade för säkerhetspolisen i Mexiko City om en misstänkt svensk bombman som lejts i all hemlighet av mexikanska rebellstyrkor i syfte att störta landets regering. Tipsaren gav ett redigt intryck tyckte polisen ifråga som med mycken nogrannhet dokumenterade den misstänkte bombmannens signalemente. Siskel släpptes aldrig ens in i landet.

En dag (några få veckor senare) gräddade Bie burritos i köket hemma på gården. Siskel, som möttes av matoset i dörren, vände tvärt på klacken och stängde åter in sig på sin unkna kammare. Från andra sidan av den stängda dörren kunde man höra Siskel gorma och gå på. ”Sån där jävla apföda kanske dom kan leva på i U-länderna men här på Österlen äter vi jävlar i mig bara potäter och fläsk, inget annat.”
Bie ryckte på axlarna, tänkte att det blir ju bara mer över till oss andra och så tog hon ut plåten med nygräddade burritos ur ugnen.

kapitel trettiofyra

Kapitel 34:
En känsla av att inte vilja släppa taget

Jams hade retat gallfeber på sina grannar när han hade översvämmat kolonilotten i ett misslyckat försök att odla ris. Han fnös åt grannarnas fröpåsar och hävdade att eftersom riset redan föder miljoner så är det bara fåfängt att odla en massa andra kryddor och grönsaker. Sedan han begravt både sin egen och grannarnas skörd under sanslösa mängder vatten tystnade emellertid hans långdragna harranger om risets överlägsenhet och andra grödors tillkortakommanden. Hela hans vurm för Kina hade för övrigt mattats av väsentligt efter denna beklagliga incident.
Jams söklykta riktade då istället in sig på dom latinamerikanska länderna. Han började odla majs. Han odlade majs, vilket han inledningsvis också lyckades med, och han läste in sig på diverse gamla indiankulturer. Genom en mexikansk vänskapsförening i Simrishamn fick Jams så småningom kontakt med en kvinna som påstods ha varit inblandad i Subcommendante Marcos gerillakrigsföring i Chiapas, på ett eller annat sätt. Mer behövde Jams inte veta innan han gladeligen bestämde sig för att finansiera kvinnans sverigeresa.

[Den mexikanska vänskapsföreningen i Simrishamn höll till på en liten tex-mex-restaurang bredvid stationshuset. Den var uppdelad i två fallanger; dels en lite mindre grupp som intresserade sig för sydamerikansk och framförallt då mexikansk politisk nutidshistoria, och dels en betydligt större grupp som intresserade sig för försvenskad mexikansk matkultur à la Old El Paso. Det behöver knappast nämnas att dessa två fallanger hade mycket lite med varandra att göra]

När Jams fick syn på Mercedes de la Cruz på perrongen i Simrishamn smälte hans revolutionära hjärta på direkten. Hon var allt han hade hoppats på och lite till. Hemma i Brösarp bjöd Jams sin gäst på tacos och så spelade han ”Don't cry for me Argentina” högt på stereon för henne. Hon såg förvirrad ut men visste ändå att uppskatta Jams gästfrihet. Efter ett par veckor i det nya landet tyckte ändå Mercedes de la Cruz att det var hög tid att hon träffade Jams andra vänner. Då Jams var ganska så sparsmakad på vänskapsfronten fick hon till slut lov att följa med på ett möte med KPLM (xl-r), helt enkelt eftersom den politiska grupperingen var det enda egentliga samröre Jams hade med någon förutom med sina illasinnade grannar vid kolonilotten. Detta var dock ett mycket allvarligt misstag.

Just den kvällen som Jams tog med sig Mercedes de la Cruz till KPLM (xl-r)s extrainsatta möte råkade nämligen även Siskel befinna sig på platsen. Mötet hade tillkallats av Sinkadus på uppmaning av Siskel själv som menade sig ha blivit utsatt för grovt övervåld då han arresterats av polisen anklagad för explosionerna vid Stens huvud. Han krävde nu att poliserna ifråga skulle ställas inför krigsrätt av det revolutionära sällskapet KPLM (xl-r). Sinkadus var inte så värst säker på om han vågade lita på Siskel men eftersom det hade rådit konflikttorka på sista tiden så ville Sinkadus ändå passa på och dra uppmärksamheten ifrån partiets inre slitningar och istället rikta kraften utåt och uppåt. Så Siskel utnyttjade Sinkadus och Sinkadus utnyttjade i sin tur Siskel. Alla var nöjda, för en gångs skull. Alla utom Jams.

När Siskel fick syn på Mercedes de la Cruz och dessutom fick förklarat för sig om hennes revolutionära bakgrund i Mexiko fick han något vilt i blicken. Han krävde att få trycka henne mot sitt bröst och deklarerade sedan stolt att dom var som internationella syskonsjälar förtryckta av överheten och distraherade av all satans kommersialism. Innan Jams förstod vad som höll på att ske hade Siskel redan övergivit mötet som anordnats på hans eget initiativ och lämnat lokalen med Mercedes de la Cruz under armen. När Siskel gått och mötet förlorat sin egentliga mening åkte spriten istället fram på bordet och snart stapplade en dryckessjuk Jams fram och tillbaka i lokalen ömkligt klagande och ropande efter sin bortsprungna mexikanska väninna. Men hon var redan hopplöst förlorad för honom.

Så inleddes den tveksamma affären mellan Siskel och den mexikanska revolutionären Mercedes de la Cruz.

kapitel trettiofyra

Kapitel 33:
Stens huvuds fall

Hur kom det sig då att Siskel satt i arresten i Kristianstad och skålade med en plit i alkoholfritt cider?

Detta har hänt:

Efter att ha suttit inspärrad i sin ”skaparstuga”, som han uttryckte det, i långt mer än en vecka, dök Siskel slutligen upp vid frukostbordet en mulen morgon.
”Lever du fortfarande”, snäste Siskel syrligt till sin yngre bror. Fingal tittade trött upp från sin morgonvälling och ryckte likgiltigt på axlarna. ”Nåväl, sitt du här och ruttna så ska jag passa på och bege mig av och uträtta stordåd”, kraxade Siskel och for ut genom ytterdörren i ett nafs.

Siskel hade våndats och plågats i sin kammare i flera dagar och flera nätter. Hur han än försökte kunde han inte få bilden skapad av Heribertus smutsiga händer ur skallen. Det räckte inte med slappa målningar och tomma ord längre. Det krävdes långt kraftigare tag. Siskel drog åt livremmen på sin franska morgonrock och flätade sitt yviga skägg omsorgsfullt. Han måste visst besöka Bulan Brolin.
Fastän han drog sig för att göra affärer med allsköns löst patrask så ursäktade han sig med att syftet var så mysket större än dom allihop. Han cyklade således ner mot tivolit och parkerade hojen framför den största och mest påkostade husvagnen inom synhåll. Siskel bankade otåligt och lite för högt på husvagnsdörren och möttes snart av en uppretad Bulan. Siskel blev efter lite högljutt tjafs insläppt i husvagnen och dörren stängdes hemlighetsfullt bakom honom. En si sådär tio minuter senare öppnades dörren och både Siskel och Bulan log.
Siskel cyklade vidare hemåt, men stannade endast länge nog för att hämta diverse mätinstrument samt en penna och ett väl använt skissblock. Han satte sig åter på cykeln och styrde kosan mot Stens huvud. Inte förrän sent den kvällen syntes det skumma ljuset av Siskels dynamodrivna framlampa på gårdsplanen utanför gården igen. Han slängde cykeln mitt på gårdsplanen och rusade in till sitt gemak där han arbetade under skrivbordslampans sken resten av den natten och hela nästa dag. Följande natt smög två skumma typer fram till huset där dom möttes av Siskel som i utbytte mot något stort gav dom två skumma typerna något mindre. Dom två skumma typerna försvann och Siskel tog sitt stora paket, surrade fast det på pakethållaren och cyklade iväg ut i natten.

Dagen efter kunde man läsa följande anmärkningsvärda rader på första sidan i Ystads Allehanda: ”Stens huvud sprängt i bitar. Polisen fruktar illdåd av lokal konstnär”. Under texten fanns en suddig men omisskännlig bild av Heribertus.

Den tjänstgörande polisen som skickats till Stens huvud mitt i natten möttes av en minst sagt förbryllande syn. Stora stycken av Stens huvud hade rasat i havet till följd av en serie mindre explosioner som decimerat formationens storlek avsevärt. På en klippkant hade någon dessutom fäst en enorm pressening med text målad i enorma röda bokstäver. Texten lydde:

…och Moses pekade mot stenen och sade: och här bor Heribertus, den salige.

Lyckligtvis kunde polisen snart identifiera denna Heribertus med hjälp av ivriga ortsbor som cirkulerade som små utsvultna gamar kring brottsplatsen. Heribertus visade sig vara namnet på en lokal konstnär som redan tidigare gjort sig ett namn på grund av sina extravaganta och överdådiga happenings.
Då Heribertus med fasa fick se bilden på sig själv i tidningen hade han utan att förhala självmant kontaktat polisen för att bedyra sin oskuld. Under press i ett förhörsrum i Kristianstad hade dock Heribertus krackelerat varpå han tagit avstånd från sitt namn och istället hävdat att han var Rolf Molander och aldrig någonsin använt sig av pseudonymen ”Heribertus”. Han kunde däremot tipsa om en annan lokal konstnär som vore värd att titta lite närmre på. Hans namn var Siskel och han var en för polisen synnerligen välkänd rättshaverist.

När polisbilen gled in på gårdsplanen stod Siskel där i sin bästa kaftan och log sitt bredaste leende. ”Jaså, ni letar efter Heribertus”, sa han belåtet. ”Tja, han är väl död och begraven kan tänka”.
Siskel satte sig självmant i polisbilens baksäte och lät sig utan protester föras till häktet i Kristianstad. Han fnissade hela vägen.

Rolf ”Heribertus” Molin förbannade Siskel till de djupaste av helvetets hålor allt medan han packade ner sina få ägodelar i en sliten gammal sjömanssäck. Han visste mycket väl att han inte kunde stanna en endaste dag till på Österlen. Det hade Siskel sett till. Rolf Molander hade tagit avstånd från Heribertus under förhörslampans skarpa sken och kunde därför aldrig mera röra sig fritt bland Österlens konstnärer med hedern i behåll. Han hade förintats och blivit Rolf Molander, en medelålders förlorare utan familj och utan jobb. Siskel hade vunnit striden till slut och konstnären Heribertus hade försvunnit i havets dånande vågor tillsammans med stora delar av Stens huvud. Kvar fanns bara Rolf.

In memoriam – Heribertus

Hans anletsdrag äro utmejslade i sydsvensk granit
Hans blickar söker sig ut över havet
Österlens beskyddare
Heribertus, frälsaren
Nu har han martyrdöden dött
två gånger
Och två gånger skall han hyllas
Hans like skall aldrig mer finnas
Och ankdammen ligger nu stilla och övergiven
Vi beundrar statyn som mäktiga män rest till hans ära
Och gråter över dom som fängslats
Dom som fjättrats med bojor för att dom vägrat att ta avstånd ifrån hans rätta namn
Hans namn är Heribertus

Dessa rader stod att läsa bland minnesrunorna i Ystads Allehanda tre dagar efter att Stens huvud sprängts i bitar och Rolf Molander tagit sista tåget till Karlstad.

kapitel trettiotvå

Kapitel 32:
Ignatius Knut och det nya folket

Solens första stråle vandrade trevande över såväl det urblekta cirkustältet som det skeva pariserhjulet. Den vandrade över karusellen med trähästarna på vilka färgen flagnat för länge sedan och över de små fula lotteripriserna som var värda betydligt mindre än kostnaden för lotterna. Den vandrade ända tills den prickade en oansenlig husvagn med dörren lämnad en aning på glänt. Där dröjde den sig kvar en kort stund. Den sökte sig in i en glipa mellan två gardiner och nosade runt ett slag på en bäddmadrass innan den smet iväg och försvann någonstans bortom fälten och ängarna i fjärran.

Jaan vaknade av att en ensam solstråle retade hans stängda ögonlock. Han hade vaknat med en sjusärdeles baksmälla, men om detta visste han ingenting. Istället misstänkte han att han hade dragit på sig en synnerligen elak förkylning och beslöt således att tumma på reglerna och hoppa över den dagliga morgongymnastiken. På madrassen bredvid honom låg ett par tomma ölburkar samt ett av allt att döma förbrukat telefonkort. Jaan, som var en renlighetsmänniska ut i fingerspetsarna, samlade snabbt upp skräpet i en plastpåse och hoppades innerligt att ingen råkat få syn på honom där han legat i ett berg av sopor. Så fort han bäddat rent satte han sig vid picnic-bordet utanför husvagnen utrustad med en nyvässad penna samt en uppslagen anteckningsbok. Han försökte så gott han förmådde redogöra för den gångna kvällens händelser, men märkte snart att hans minne svek honom. ”Märkligt”, tänkte han. Han hade aldrig tidigare varit för att minnet svikigt honom så fullständigt. Han var känd av sina vänner för sitt nyktra sinne och sina skarpa iakttagelser. Men nu var det helt tomt. Han bläddrade bland sina anteckningar tills hans flinka fingrar fann vad dom sökte. Han plockade fram och vecklade ut en folder som legat inklämd mellan sidorna i anteckningsboken. På folderns framsida stod det att läsa på polska: ”Ignatius Knut och det nya folket - en studie i renlevnad”. Foldern var en relik som Jaan sparat undan långt innan han företagit sig sin långa resa. Han hade hittat den på ett bokkafé i Krakow när han som fjunig yngling deltagit i en juniorträff för polska gymnaster. Foldern innehöll en kort introduktion till den svenske renlevnadsmänniskan Ignatius Knuts livsfilosofi. Det var egentligen samma folder som föranlett Jaan att söka sig till det nya landet i väst från allra första början.

Ignatius Knut hade varit verksam i Jämtland från andra världskrigets slutskede fram till tidigt sextiotal. Här hade han drivit en någorlunda framgångsrik kursgård samt åtagit sig att resa riket runt för att utbilda och föreläsa i landets olika lärosäten. Sedermera hade dock glansen av hans något udda livsfilosofi falnat en aning och Ignatius Knut hade dragit sig tillbaka i dom Jämtländska skogarna som en bitter och bruten man. Sista gången som hans existens finns dokumenterad var vid en jordbruksmässa år 1968. Efter detta anspråkslösa framträdande visade sig dock historieböckerna vara egendomligt tomma.

Jaan hade tilltalats av Ignatius Knuts egensinniga läror så till den grad att han initierat ett högst personligt forskningsprojekt som snart nådde oanade proportioner. Till sin mors förfäran täcktes väggarna i det trångbodda familjehemmet centimeter för dyrbar centimeter av en alltjämt utbredande kartläggning över Ignatius Knut leverne och verkan. När Jaan efter år av engagerade efterforskningar till slut följt alla lösa trådar fram till dessas hastigt avsnoppade ändar, och han nått fram till läromästarens mystiska försvinnande utan att lyckas redogöra för hans sista dagar, tappade han modet helt. Han beslutade efter många sömnlösa nätters vankande av och an att ta saken i egna händer och författade således ett antal ansökningar till eftertraktade stipendier via idrottsförbundet så att han skulle kunna resa till Sverige och följa upp dom sista spåren efter Ignatius Knut. Med förevändningen att han skulle studera svenskt föreningsliv lyckades Jaan lösgöra en ansenlig summa pengar från idrottsförbundets åtstramade årsbudget. Det enda krav som ställdes på honom var att han skulle avlägga regelbunden rapport samt att han vid studiens slutskede skulle presentera en informativ redovisning över sina upptäckter.

Men åren gick och med åren så växte dom samlade rapporterna från Sverige till ett enormt dammigt berg undanskuffat i en källarkulvert någonstans under stadshuset i Swinouschie. Ingen visste längre från vem rapporterna kom eller vem dom var menade åt, så varje gång en ny rapport dök upp med posten skämtades det glatt varpå praktikanten skickades ner i ”fängelsehålan”, som källaren kallades för, för att spä på pappersberget ytterligare.

Men om detta var Jaan lyckligt ovetande. Egentligen så spelade det ingen större roll. Den enda egentliga anledningen till att han fortsatte att skicka in sina rapporter punktligt varje månad var att han till sin person var ohjälpligt noggrann och protokollsenlig av sig. Nu hade han en gång åtagit sig att rapportera tillbaks till Polen på månatlig basis och ämnade därför att fortsätta göra så fram tills den dagen då han återvände hem till Polen. Så enkelt var det med den saken.

Där Jaan satt i den gassande Österlenssolen kände han sig pressad att erkänna för sig själv att han faktiskt misslyckats i sökandet efter information om Ignatius Knuts senare förehavanden. Han visste inte mer där han satt utanför sin husvagn på Bulans tivoli än han vetat hemma i föräldrahemmet i Polen. Det enda han med säkerhet visste var att när allt annat kändes hopplöst så var det en enorm befrielse att plocka fram foldern ur anteckningsboken och låta ögonen vila på Ignatius Knuts styrkande ord.

Utdrag ur Ignatius Knut och det nya folket:

Låt dessa rader lägga grunden till en ny folkrörelse. Låt folket enas kring mitt ledarskap och låt oss tillsammans bygga broar mellan löparslingorna och gillestugorna. Ingen skall lämnas bakom. Alla kan och måste hinna med. Med en sund kropp och en sund själ skall vi stävja dessa monster man kallar industrier och åter ta tillbaka den livskvalitet som ett sunt leverne borgar för. Alle man mot skogarna. Alle man mot sjöar och berg. En ny dag är här och Ignatius Knut förklarar härmed industrins tidsålder över och förbi.

Jaan suckade tungt när han vek ihop foldern och åter förpassade den till sin givna plats i anteckningsboken. Han började misströsta en aning när det gällde svenskt föreningsliv. Nog för att det sprudlade av kreativitet och skaparglädje, men det frodades även mer än en vuxenportion osunt leverne och lättja där. Han kunde inte nog uttrycka sin uppskattning över Bulans generositet när denne donerat en stor del av överskottet till olika juniorföreningar och pionjärtrupper i Polen. Ändå var det som om ett elakt virus strök omkring mellan tältpinnarna. Grova svordomar som han tacksamt nog inte förstod hälften av samt ett ohälsosamt intag av spritdrycker lämnade en tjock gulgrön dimma av dekadens över tivolit. Det blev inte bättre av att tivolits personalgrupp dom senaste dagarna även börjat inbegripa både halta och lytta av alla de slag. Jaan slöt ögonen och drömde sig bort till en tid när Ignatius Knut manat på den svenska folksjälen med morot i den ena handen och med piska i den andra. När svetten lackades på välsvarvade manliga kroppar som i gemensamma kraftansträngningar lyfte upp dom som var svaga och sjuka i själen. Ingen skulle lämnas bakom. Det skulle Ignatius Knut och hans armé av blonda atleter se till. Jaan log för sig själv.

Jaan satt där han satt, försjunken i dagdrömmar, ända tills han slutligen ruskades till liv av en sur och vrång Bulan som stod lutad över honom och frustade med en andedräkt som luktade av bensin och ruttnande as. Tankarna om Ignatius Knut och ett helt nytt folk lade snabbt benen på ryggen och försvann fort som tusan. Kvar var bara Jaan och hans värkande leder och fyllesjuka kropp. ”Masa dig iväg nu, Pavel, eller vad fan du nu heter. Du har inte semester om du tror det. Nu skall allt rivas ner och sen ska vi flytta allt.” Bulan hojtade och gestikulerade vilt mot tälten och vagnarna. Jaan förstod inte så mycket men han förstod att han var tvungen att välja sida snart. Han tänkte på vilken sida Ignatius Knut skulle valt om han varit där.

kapitel trettioett

Kapitel 31:
Människans lägre jag

Ett ögonblicks tanke, rörelsen av en hand
Ett sammanhangs knytpunkt, betydelsen av ett band
När tyget faller, för att passa ett ideal
En centimeter är ej en millimeter på en linjal

När viljan finns, men tanken saknas
När saknaden fyller syftets rum
När någon sörjer det den ej saknat
Endast för att dess rum stått tomt

Tyget föll, såsom folket menat
Händer som drar i västar, skinn som gnisslar
Vem var denna palt, som trotset tvivlat
Ett Ack! för den veke, som endast gissar

Och som sanningen finner, då tyg bytt plats
Då mognadens skepnad sanningen röjt
Tyget vek sig längs hans fallande skepnad
Där står han, den svaga, med huvudet böjt

Men under en stund av svaghetens insikt
Fann vår hjälte trots allt ett hopp
En klarhet som endast en resa kan inge
Då det i hoppets skepnad beskriva händelseförlopp

De feta, de satt på rad, ack så spända
Och varje bokstav spände dess kropp
Och när berättelsen slutligen nådde sitt slut
När den ensamma pojken satte sitt stopp

Då reste sig den äldre, med hatt och med hydda
Och hävdade mäkteligen människans rätt
”Fördomar, de kan man enkelt hävda sig över
Men söderns idioti imiterar Belsebubs sätt”

Att kuva och dränka, att stympa och sänka
Ett sällskap fann sig snart till fots
Och till dess ord bekommer, låt oss njuta!
En historia om en enkel människas rot.

kapitel trettio

Kapitel 30:
Heribertus + Siskel = Sant

Heribertus hade läst Siskels vackra insändare i Ystads Allehanda, han grät medan han rörde vid orden. Med svärtade fingertoppar bläddrade han mellan de alster som de båda skapat åt varandra den senaste tiden, det var en inte helt oansenlig massa som upptog Heribertus väldiga ekbord, samt även något litet avlastningsbord. Ystads Allehanda hade efter ett tag vägrat att publicera deras alltmer eskalerande jämförelse av hjärta, men med en läsekrets som mer eller mindre inte kan skriva samt är för snåla för att köpa ett frimärke föreföll det sig naturligt. Om sanningen ska fram så var denna offentliga brevväxling de enda insändare som fanns i tidningen. Och en insändarsida tog man inte bort i en tidning tryckt på Österlen, där alla stavade (ifall de kunde stava) folket med ett stort F och gemensamhet med ett ännu större G. Att sen alla människor på Österlen hatade varandra hör inte till saken, socialism handlar inte om att vara vänlig.

Den senaste insändaren stod Heribertus för, som ville bevisa sin nyfunna kärlek för digitala produktioner. Under ett storslaget ögonblick hade han införskaffat en 486:a, flyttat sin mus lite fram och tillbaka och låtit en tryckerifirma pränta ut resultatet på blankt papper, 1x2,2 meter. Han hade sedan färglagt resultatet och lagt till ett väldigt emblem, det digitala samfundet möter den analoga samstämmigheten. Det var i alla fall så som han valde att beskriva målningen, och vem är jag att kritisera.

Siskel påbörjade redan dagen efter vad som skulle bli hans främsta verk hittills.